Nelson Mandela är död. Låt oss minnas åren av kamp, inte kompromisserna

Nelson Mandela dog igår, 5 december 2013, 95 år gammal. Som väntat har många hyllat hans förmåga till försoning, och 90-talskompromissen som avskaffade det formella apartheidsystemet. Det är dock inte därför vi vill minnas honom.

Givetvis innebär hämndbegär en fara vid varje revolution. Det kommer alltid att finnas så länge de förtryckta slåss för sin frigörelse, och det kommer att vara en nödvändig del i uppgörelsen med varje förtryckande system. Men lika uppenbart är att det lätt kan gå för långt och bli improduktivt, på flera sätt. Vi kan självklart inte vara emot försoning och förlåtelse i sig, det kan ofta vara berömvärt. Det beror dock på i vilken utsträckning man ska förlåta, när det görs och vilka konsekvenser det får. Framför allt får vi inte låta det komma i vägen för att avskaffa det förtryckande systemet i grunden. Problemet är just att det var det som hände i Sydafrika.

Detta orsakades givetvis inte bara av Mandelas förmåga till försoning. Men det är bör påpeka att befrielserörelsen ANC hade haft mer långtgående planer och visioner än att bara avskaffa det öppet rasistiska och diskriminerande formella apartheidsystemet – deras mål innehöll omfattande ekonomiska omfördelningar och förstatliganden av bland annat gruvorna. För vissa framstod det som ett löfte om socialism. Däremot saknades varje mera konkret uppfattning om socialismen, för att inte tala om ett verkligt program för socialism och en tydlig strategi för att nå dit. Konsekvenserna skulle visa sig fullt ut under 90-talets första år.

Det vore naturligtvis dum sekterism att förneka att avskaffandet av den öppna och lagliga diskrimineringen som apartheid innebar var en betydande seger. Problemet är dock att det inte bara var ett mål som uppnåddes – det innebar också att masskampens mål begränsades till just detta. Det är ofta nödvändigt att kompromissa, men man måste ställa vinsten med kompromissen mot priset, och hur förutsättningarna för den fortsatta kampen förändras.

Apartheid avskaffades fredligt – till ett högt pris

Under 1980-talet och det tidiga 90-talet var Sydafrikas apartheidregim hårt pressad av en omfattande och radikal massrörelses kamp på hemmaplan, och politiska påtryckningar och ekonomisk bojkott internationellt – där masskampen på hemmaplan var förutsättningen för omvärldens stora engagemang. Det är just i en sådan situation, med omfattande masskamp i ryggen som får motståndarna att vackla, som verklig förändring är möjlig. Revolution brukar vi kalla det. Problemet med att sätta ett tak för rörelsen, som utesluter en stor del av målen, är just att den situationen med en massrörelse i ryggen och en motståndare i gungning inte kommer att finnas kvar på samma sätt efteråt. Möjligheten att förändra inte bara den politiska strukturen utan också de massiva ekonomiska klyftorna med dess stora rikedomar av stöldgods och omfattande fattigdom fanns före kompromissen under tidigt 90-tal, inte efteråt. Det hade givetvis varit svårare och krävt mer omfattande kamp att även förändra de ekonomiska strukturerna än att bara avskaffa den lagliga diskrimineringen. Men det var då möjligheten överhuvudtaget fanns. Efteråt skulle det ha varit nödvändigt att skapa massrörelsen igen, utan att använda den kraft och den rörelse som fanns men som avmobiliserades vid uppgörelsen.

Här var Mandela väldigt långt ifrån den pacifist som liberalerna vill göra honom till

Här var Mandela väldigt långt ifrån den pacifist som liberalerna vill göra honom till

Ett avgörande problem hade varit att ANC-ledningen inte hade haft någon klar revolutionär strategi för socialism, och det fanns inga alternativa etablerade krafter som kunde ta över. I uppgörelsen med nationalistpartiet övergav ANC definitivt alla revolutionära planer på det ekonomiska området. De olika ledarnas personliga uppfattningar om socialism och revolution hade varierat tidigare, och fortsatte med största säkerhet att göra det. Men efter det första fria valet 1994, som ANC givetvis vann stort, var de inte längre en kraft för revolutionär förändring. Den forna befrielserörelsen blev nu det imperialistiska Sydafrikas ledande parti. Detta innebär inte att de hade lämnat tankarna på att skapa ett bättre samhälle, utan fattigdom och diskriminering, eller att de inte tänkte sig omfattande reformer – men det innebar att det nu var de som skulle förvalta en kapitalistisk stat. Oavsett planerna de kan ha haft så blev följden att de tvingades tänka på att balansera budgetar, på storföretagens önskemål, på påtryckningar från stormakter och organ som Internationella valutafonden. De fann sig snart motsätta sig strejkande arbetare, privatisera samt prioritera helt andra saker än att rusta upp exempelvis Soweto.

Till detta en tilltagande korruption i ANC toppen. Utsikterna till makt och rikedom kan givetvis ha varit en viktig drivkraft för personer inom ledningen redan innan kompromissen ingicks, men det vore fel att försöka utmåla det som huvudfaktorn. Dylika uppgörelser som lämnar den ekonomiska basen orörd kan göras med de bästa avsikter. Jag tvivlar inte på att Mandela hade de bästa avsikter – han har ju sedan dess åtskilliga gånger talat ut om oförrätter och fördömt invasionen av Irak, förtrycket av palestinier e.d. – men det var ett politiskt perspektiv på hur fattigdom och elände skulle bekämpas som saknades. Det finns ju nu ett facit på vart ANC-ledningens kompromissinriktning ledde. Orättvisorna, fattigdomen, arbetslösheten, kåkstäderna och eländet finns kvar. Fler svarta män sitter i fängelse idag än under apartheid. Omfattande polisvåld, inklusive regelrätt tortyr och kulor mot strejkande arbetare. Mandelas efterträdare har uppvisat omfattande korruption och många motbjudande drag, inte minst en ofta ohämmad sexism. Sydafrika under ANC har inte blivit ett fritt och rättvist land.

Låt oss minnas kampen

Därför är det inte Mandelas politiska uppfattningar och val under de sista årtiondena av sitt liv, och hans stora förmåga till försoning som var en del av dessa, som vi bör minnas, utan alla år av modig och försonlig kamp som föregick frisläppandet från fängelset 1990. I hans oförtröttliga kamp mot förtrycket, under flera årtionden finns det inspiration för oss alla. Under den här tiden var han långt ifrån den av alla älskade förebild som han framstår som idag. De borgerliga ikonerna Ronald Reagan och Margret Thatcher, som än idag hyllas som frihetens förkämpar av många liberaler, ansåg att Mandela och ANC var terrorister och stod helt på apartheidstatens sida. USA:s terroriststämpling av ANC hävdes för övrigt inte förrän 2008. Det var heller inte helt utan grund. ANC förde verkligen en väpnad kamp, och Nelson Mandela ledde under tidigt 1960-tal, tills hans fängslades, dess väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut). ANC försökte faktiskt i det längsta att föra en legal och fredlig kamp, men förtryckarna tvingade dem till slut att ta till andra metoder. Mandela var en av dem som förespråkade en väpnad kamp, en omfattande förklaring gav han här. Ur apartheidstatens perspektiv var det naturligt att betrakta dem som terrorister, som förtryckare alltid gör när de förtryckta slår tillbaka. Men för alla som stödde kampen mot den rasistiska förtryckarstaten var de frihetskämpar. Det har vi all anledning att minnas Mandela för, liksom för de 27 åren i fängelset då han inte gav upp, och då kampen utanför fortsatte.

Det var också detta som skakade förtryckarna, och som var anledningen till att en uppgörelse ens var möjlig på 90-talet – den omfattande masskampen som bland annat fördes med vapen. Med bara försoning och en välvillig inställning skulle ingenting ha förändrats, hur fint man än tycker att det låter att skriva om det. Genom de långa åren av kamp spelade Nelson Mandela därför en viktig roll i att apartheidsystemet kunde avskaffas. Genom sin inriktning på kompromisser och att godta en fortsatt kapitalistisk väg för Sydafrika spelade han en roll för att den politiska segern inte ledde till verklig frigörelse. Låt oss därför minnas åren av kamp som en förebild, och se uppgörelsen på 90-talet som en varning för vad bristen på politiskt perspektiv kan göra med även de mest ihärdiga kämpar.

Jens-Hugo Nyberg