Spanien: slå tillbaka regeringens attack på demokratin!

Det har varit en väldig fokus i media på sistone på hoten mot demokratin. Med detta har mest avsetts tårtan mot Jimmie Åkesson, publiceringen av namnen på ett fåtal av nätets anonyma rasisthetsare, en smällare i en SD-gubbes brevlåda eller i allmänhet ”vänsterextremismen”. En ny av regeringen beställd rapport gick igenom olika typer av ”extremism” och föreslog åtgärder. Visserligen var den så usel att till och med de inkallade experterna – som Helene Lööw, knappast någon vänsterprofil – kände sig manade att gå ut och kritisera den såsom undermålig. Men detta lär knappast hindra landets ledande liberaler från att fortsätta försöka få folk att tycka att ”högerextremister” (omskrivning för fascister och nazister), islamistiska fundamentalister och ”vänsterextremister” (exempelvis AFA, eller för den delen Arbetarmakt) är mer eller mindre samma sak. Nu finns det dock direkta, verkliga och allvarliga hot mot de demokratiska rättigheterna. Det allvarligaste just nu är i Spanien. Och det är riktigt allvarligt.

Den spanska högerregeringen – med partiet som är Francos arvtagare, kunde ju vara intressant i sammanhanget – har genomfört en långtgående högerpolitik med privatiseringar, nedskärningar, avskedanden, vräkningar och försämringar av arbetsrätten. Folk har givetvis blivit sura över att bli avskedade, fått lönesänkningar, sett vården försämras eller så en mer reaktionär läroplan, så det har varit en mängd massiva protester. Detta vill nu regeringen sätta stopp för. De har därför skrivit ihop en lag som gör allt sådant mycket svårare. Den måste igenom parlamentet också – men då regeringen har en majoritet där väntas den klubbas fredag 20 december. Spanien kommer om lagen klubbas igenom inte att ha blivit fascistiskt, och det kommer inte att ha övergått till att vara en fullskalig diktatur. Däremot kommer landet att ha tagit rejäla steg åt det hållet, med extremt stora inskränkningar av flera demokratiska rättigheter, och med en stor dörr öppen för godtycke att sätta åt alla som vågar höja rösten.

Arga demonstranter i Spanien

Arga demonstranter i Spanien

Demonstrationsrätten kommer att inskränkas kraftigt. Det blir förbjudet att demonstrera på viktiga platser, som utanför parlamentet, vid flygplatser och andra ställen där demonstrationer kan orsaka obehag för regeringen. Påföljden kommer inte att bli några dagsböter – 240 000 kronor per demonstrant kan det bli! De allra flesta som demonstrerar är inte speciellt rika, så det kan helt enkelt bli fängelse på att demonstrera utan tillstånd. Med andra ord: bara de protester som staten godkänner är tillåtna. Detta är givetvis ett enormt steg mot diktatur.

Många andra saker kan också ge enorma böter. Att skända flaggan kan ge 5 miljoner kronor i böter. Helt allvarligt. Franco kunde inte vara annat än stolt. Likaså kan man få ordentliga böter för att man förolämpar en polis (ni vet vilka domstolar brukar tro på när ord står mot ord va?), om man tar kort på en polis (man får alltså inte dokumentera polisvåld), och man hindrar polisens arbete (civil olydnad kan alltså direkt ge 240 000 kronor i böter).

Demonstrationsförbudet utsträcks för övrigt även till sociala forum på nätet. Och det blir förbjudet att förolämpa landet på exempelvis ett demonstrationsplakat, och att måla nidporträtt på politiker.

Så här vill Spaniens borgare kunna göra med alla som protesterar - typ som förr i tiden

Så här vill Spaniens borgare kunna göra med alla som protesterar – typ som förr i tiden

Mobilisera alla krafter mot lagen!

Det är uppenbart att det är ett rejält slag mot de demokratiska rättigheterna. Inte ännu fascism, men en bra bit på vägen. Detta måste stoppas. Och när man diskuterar vilka medel som är tillåtna måste detta sättas i relation till det hot mot demokratin som lagen utgör.

Givetvis borde det vara en generalstrejk mot detta. Arbetarrörelsen borde mobilisera maximalt så att landet helt enkelt inte går att styra imorgon. Fackbyråkrater brukar gilla formaldemorkatiska påståenden som att det vore ”odemokratiskt” att hindra en folkvald regerings maktutövning. Detta är förstås nonsens, och de självgoda ursäkterna från byråkrater som inte vill ta striden. Det enda demokratiska vore att med alla medel slå tillbaka den synnerligen odemokratiska lagen. Förutom en total generalstrejk skulle det behövas massiva demonstrationer, blockader – som mycket väl skulle kunna kompletteras med lite ändamålsenlig skadegörelse. Om de vill avskaffa vår rätt att protestera så får vi – i det här fallet alltså Spaniens arbetare, fattiga, ungdomar och förtryckta – avskaffa deras möjligheter att styra landet och att göra vinster på det. Att i det läget hänvisa till ”demokratiskt fattade beslut” eller respekt för lagar är att ge upp på förhand och acceptera de demokratiska inskränkningarna.

Tyvärr verkar det inte bli någon generalstrejk, och om det mot förmodan skulle bli det – vilket vi innerligt hoppas – finns det föga som tyder på att den skulle bli så omfattande, välorganiserad och militant som skulle behövas för att skrämma den reaktionära parlamentariska majoriteten till att dra tillbaka lagen. Arbetarna, ungdomarna, de fattiga och de arbetslösa borde inte se detta som en anledning att ge upp. De kan organisera strejker i enskilda fackföreningar, och på enskilda arbetsplatser, utan och mot byråkraterna. Och framför allt borde de gå ut i massiva protester. De skulle verkligen behöva arbetarrörelsens tyngd i ryggen – men även massiva demonstrationer och blockader skulle kunna skaka om parlamentet, om de blev stora och militanta nog. Vi har sett demonstrationer på hundratusentals, rent av miljoner deltagare i Spanien förut. Imorgon har de all anledning att vara argare än någonsin, och göra mer än någonsin för att göra regeringens position osäker, parlamentarisk majoritet eller inte. Alla ordningsstörningar, skadegörelse och sammandrabbningar skulle helt kunna skrivas på regeringens konto. Hela vänstern, arbetarrörelsen och alla som verkligen motsätter sig regeringens odemokratiska lagförslag, borde bidra till att förklara var skulden ligger.

Något sånt här kanske, fast argare

Något sånt här kanske, fast argare

Efter lagen – ner med regeringen!

Om rörelsen skulle gå så långt som till att lyckas fälla lagen skulle den behöva gå ett steg längre: fälla regeringen och parlamentet. Här skulle byråkrater, reformister och tyvärr många andra invända: kan man verkligen göra så? Att inte bara fälla en vald regering, utan tvinga fram en upplösning av ett parlament är väl odemokratiskt om något? Revolutionärers svar är: nej. Parlamentsmajoritetens och dess regering angriper våra med grundläggande demokratiska rättigheter – arbetarklassen har all rätt att upplösa båda!

Det som ligger närmast till hands kan då tyckas vara att utlysa nyval. Detta borde dock inte vara kommunisters svar. Det Spaniens arbetare och fattiga behöver är en regering som inte bara slutar attackera dem, utan som även kan försvara deras intressen, beskatta de rika, upphäva privatiseringarna, satsa på den offentliga sektorn och ge tillbaka det som stulits från folket. I Spanien, liksom på andra håll, har detta inte kommit genom de borgerliga parlamenten. Det som skulle behövas är en regering som baseras på rörelsen mot de demokratiska inskränkningarna, mot nedskärningarna och privatiseringarna, och som representerar dem som har kämpat, de som har demonstrerat, de arbetare som har strejkat eller försökt stoppa nedläggningar. Massrörelsen borde organisera sig i råd som drar in gräsrotsaktivister, basmedlemmarna i arbetarrörelsen och representanter för bostadsområden, och väljer sina representanter. Där finns embryot till en ny makt, arbetarrörelsens makt, som inte är inriktad på storföretagens och bankernas vinster, och de rikas aktieutdelningar, utan på folks behov. Det är där makten borde ligga och regeringen tillsättas.

Nu känns det inte så sannolikt att detta kommer att ske imorgon. Men det borde vara ett mål. Det mest omedelbara är givetvis att slå tillbaka den reaktionära lagen, och att stoppa alla regeringens attacker. Men det behövs perspektiv även efter detta, perspektiv som ligger långt bortom den dagliga borgerliga politiken med ständiga attacker på arbetarklassen.

Jens-Hugo Nyberg