Efter höstens protester – Hur tar vi kampen för välfärden?

Från Arbetarmakt nummer 4 2013

 

Höstens viktigaste mobilisering har varit Folkkampanjen för gemensam välfärd, som kulminerade med demonstrationer och manifestationer på flera olika platser 21 september. Speciellt betydelsefullt var att det fackliga stödet var större än på väldigt länge. Dock var inte protestdagen riktigt den framgång man hade hoppats på. Omkring 2000 i Stockholm, flera hundra i Göteborg, Uppsala, Malmö och några platser till. Inte dåligt givetvis och inget misslyckande. Men tyvärr inte heller den stora framgång man hade velat se.

Frågan nu är förstås vad som ska göras härnäst. I Stockholm finns exempelvis några aktiviteter planerade under hösten, som en manifestation mot vinster på Stureplan och en die-in utanför något sjukhus, och sedan något större i maj. Det är givetvis utmärkt att frågan hålls vid liv. Problemet är bara: det skulle behövas ett perspektiv för att ta verklig kamp i frågan.

Många som har deltagit i kampanjen eller i någon av demonstrationerna har sitt sikte inställt på valet 2014, då de hoppas på regeringsbyte. Inte minst vissa av företrädarna för de större fackliga organisationerna kan förväntas ha denna fokus. Ett problem med detta är dock: det finns inga garantier för att en S-ledd regering skulle göra någon stor skillnad. Under de senaste årtiondena har S gått ganska långt i sin marknadsanpassning, och förutom en del publikfriande utspel har vi inte fått många utfästelser vad gäller vinster i välfärden eller stopp för privatiseringar och nedskärningar. Det som skulle behövas är direkt kamp om frågorna.

Här skulle fackföreningarna kunna spela en avgörande roll, med sina betydelsefulla organisationer och (fortfarande) stora medlemsavtal, varav merparten är ytterligt trötta på riskkapitalister inom vården. Problemen är ju bara att ledningarna inom LO- och TCO-förbunden inte har några tankar på att göra organisationerna till organ för kamp i dessa frågor (eller ja, inte i så många andra frågor heller egentligen).

affisch2 (2)

Vad kan då Folkkampanjen göra? Det enklaste är ju att fortsätta att kampanja i dessa frågor, lite aktioner, flygblad, framtida demonstrationer. Härigenom behöver inte de fackliga ledarna stötas bort, och dessutom har de flesta organisationer som deltagit inget annat perspektiv än detta. Nackdelen är dock att hur nödvändigt det än är med detta arbete så kommer det inte att räcka – S kommer inte att bryta på något grundläggande plan med alliansens politik bara för att de får återta regeringsmakten.

Arbetarmakt anser istället att huvudfokus måste vara på just kamp. Vi behöver direkt aktion som när sjukstugan i Dorothea ockuperades, vi skulle behöva fackföreningar och andra organisationer för arbetare, vårdtagare, vårdanställda med flera som tog strid om dessa frågor – utan att rygga från att använda politiska strejker, ockupationer, blockader och massmobiliseringar. Och utan att vara rädda för att någon liberal ledarskribent ska påstå att det är ”odemokratiskt” att inte lyda en vald regering.

Detta skulle ofrånkomligen leda till att vissa organisationer skulle dra tillbaka sitt stöd för Folkkampanjen. Det mesta fackliga stödet skulle riskera att falla bort. Men det är bara ena sidan av saken. En mer radikal och kampinriktad profil skulle samtidigt kunna dra till sig andra som kanske hittills tyckt de befintliga kampanjerna bara pratar utan något perspektiv på handling. Inriktningen på fackföreningarna skulle givetvis inte tonas ner – istället skulle den fokusera på att göra fackföreningarna till kämpande, politiska organisationer, att organisera gräsrötterna oberoende av dess ledningar och emot dessa om de vägrar ta strid i denna så viktiga fråga. Det vore givetvis inte en lätt uppgift – men det är vad som behövs göras om vi ska ha minsta chans att rädda en anständig vård för alla och kasta ut riskkapitalisterna och deras vinstkrav.

Jens-Hugo Nyberg