Vi framhåller ofta att fackföreningarna, samtidigt som de är grundläggande försvarsorganisationer för arbetarklassen, är toppstyrda av överbetalda och föga kampvilliga byråkrater. Den främsta anledningen till att byråkraterna kan behålla sitt grepp över fackföreningsrörelsen är att medlemsbasen för det mesta är passiv. Formellt har ju facken en demokratisk struktur, med kongresser som har den formella makten att välja en nu ledning. Det finns dock flera faktorer som försvårar uppgiften att ta tillbaka organisationerna från byråkraterna.
Dels hålls kongresserna med några års mellanrum. Detta innebär att en opposition måste vara långvarig, eller ha bra tajming. Ofta väljs ombuden inte på speciellt utlysta stormöten eller konferenser för alla medlemmar, utan i praktiken av styrelserna på sektions- eller klubbnivåer. Det kan låta rimligt att det är de aktiva som väljer kongressombud – men i praktiken innebär det att det blir svårare för gräsrötterna att påverka organisationen. En mer direkt metod som den fackliga ledningen har till sitt förfogande är möjligheterna att agera mot kritiska röster, med exempelvis uteslutningar. Även om fackförbunden alltså har en formellt demokratisk struktur gör dessa faktorer att det är extremt svårt att formera en opposition som är tillräckligt stark för att förändra facken. Ibland kan resolutioner och beslut röstas igenom mot ledningarnas vilja – som att LO motsätter sig vinster i välfärden – men så länge ledningarna inte har något intresse av besluten brukar de i regel stanna kvar på papperet. Resultatet av detta blir att facken förblir kompromissvilliga och eftergivna, arbetsköparna flyttar fram sina positioner på vår bekostnad och alltfler medlemmar upplever som facken som meningslösa och passiviseras eller lämnar, vilket ytterligare försvagar facken.
Patrik Olofsson håller tal
En kritisk röst var Patrik Olofsson, ordförande i Handels fackklubb på Lagena distribution AB. Tillsammans med sina arbetskamrater har han organiserat ett av de mest kampvilliga arbetarkollektiven på senare år, med en mycket uppmärksammad vild strejk på Lagenas lager i Jordbro mot att anställda arbetare ska ersättas av bemanningspersonal. Ett av de senaste årens bästa exempel på den sortens kamp som skulle behövas – i mycket större skala – för att slå tillbaka högerns och arbetsköparnas attacker, och för att stärka fackföreningarna och vinna tillbaka arbetarklassens sviktande förtroende.
Efter att ha avvaktat i några år agerade nu Handels ledning och hittade tillräckligt många förevändningar – verkliga eller, i flera fall, fabricerade – för att kunna utesluta Patrik Olofsson.
Olofsson har nu erbjudits 125 000 kr i ersättning, mot att han inte bestrider uteslutningen. Han har, ställd inför den byråkratiska övermakten, accepterat, vilket man givetvis inte kan klandra honom för. Däremot är det nödvändigt att fördöma den byråkratiska uteslutningen av en av de mest kampvilliga klubbordförandena inom hela LO.
Det finns nu två vägar att gå för Handels och för LO. Antingen fortsätta på den inslagna vägen av eftergifter till arbetsköparna, och försöken att hålla klasskampen på en så låg nivå som möjligt, samtidigt som de sprider illusioner om att de försvarar ”den svenska modellen”. Detta kommer att försvaga fackföreningarna, ge högern ännu mera vind i ryggen samt öppna upp för att rasistiska och fascistiska krafter kan få gehör. Det andra alternativet, det enda som kan stärka fackföreningarna, är att åter göra dem till kamporganisationer som inte drar sig för att organisera strejker och annan kamp – och som är beredda att ta strid för sina medlemmars intressen oavsett vilken regering som blev vald i senaste valet. Detta alternativ kan förvisso också innebära en del uteslutningar och förbunden; inte av kampvilliga klubbordföranden, men säkert av en del överbetalda och högerinriktade byråkrater som inte sätter sina medlemmars intressen i första rummet.
Detta är en ödesfråga för arbetarklassen och alla progressiva krafter. Ska vi uppgivet backa steg för steg mot överklassens idealsamhälle – eller ska vi ta strid för våra rättigheter och våra intressen?
Om vi inte vill leva på knäna, med en raserad välfärd, otrygghet på jobbet (för dem som har ett) och allt större fattigdom och utslagning är det nödvändigt att välja alternativ två. Det är nödvändigt att inse att vi bara kan göra det i direkt kamp mot de kompromissvilliga byråkraterna. Ett första steg är att återinsätta Patrik Olofsson och motsätta sig alla uteslutningar av stridbara förtroendevalda samt att ta strid för att inga fackliga företrädare ska ha löner som ligger över sina medlemmars. Karriärister har inget i fackföreningarna att göra!
Arbetarmakts styrelse
En intervju med Patrik Olofsson i frågan finns här.