Ryska revolutionen 1917 del 1 – Februarirevolutionen

Så kunde det se ut när tsaren störtades

Så kunde det se ut när tsaren störtades

På Internationella kvinnodagen 1917 – 23 februari med den gamla kalender de använde i Ryssland – inleddes den ryska februarirevolutionen. På några dagar sopade Petrograds arbetare och soldater bort tsar Nikolaj II från makten – och med honom inte bara ätten Romanov, utan tsardömet som sådant. En ny situation uppstod som 8 månader senare ledde till att de bolsjevikledda sovjeterna tog över statsmakten, som en kontingent i den socialistiska världsarmén, med Lenins formulering. Att slå fast precis när något börjar innehåller alltid ett element av godtycke, då varje händelse föregås av en lång utveckling. Så hade redan 1915 den våg av radikal arbetarkamp som utmärkte åren 1912-1914, och som avbröts av världskrigets utbrott, börjat återhämta sig. Nära 100.000 arbetare strejkade i Petrograd 9 januari 1916, på årsdagen av den blodiga söndagen 1905. I oktober 1916 strejkade uppskattningsvis 120.000 arbetare på direkt politiska grunder, åtminstone delvis som svar på en bolsjevikappell, och arbetare drabbade samman med polis. Ännu större strejker ägde rum i huvudstaden 9 januari 1917 – enligt bolsjevikuppgift strejkade 300.000, även tsarens hemliga polis rapporterade att antalet strejkande var fler än 1916, och att arbetarna hade radikaliserats. Demonstrationer skingrades av polis i exempelvis Petrograd och Moskva. Flera strejker ägde rum i februari, och dagen före kvinnodagen lockoutades 20.000 Putilovarbetare. Men detta motsäger förstås inte att revolutionen faktiskt inleddes 23/2, det anger bara förutsättningarna.

Revolutionen börjar

På flera fabriker hölls möten med anledning av kvinnodagen, med protester mot höga brödpriser, långa köer och mot kriget. På flera fabriker gav massmöten upphov till strejker, i synnerhet bland kvinnliga textilarbetare i Vyborgdistriktet. Strejker ledde till demonstrationer som förenades med hungrande i brödköer. Textilarbetarna gick till metallarbetarna och uppmanade dessa att lägga ner arbetet och förena sig med demonstrationerna. Dessa växte som laviner, och drog sig in mot Petrograds centrala delar. Poliser och soldater blockerade broarna, men isen var tjock på Neva efter den kalla vintern, så arbetarmassorna tog den vägen. Beriden polis angrep demonstrationer, som skingrades för att strax därpå samlas igen. Poliserna – och de lite mindre entusiastiska soldaterna och kosackerna – lyckades inte stoppa demonstrationerna, och än mindre tvinga tillbaka de strejkande till arbetet. Enligt en uppskattning från officiella källor deltog 120.000 arbetare i strejken.

Natten var lugn, de upproriska arbetarna gick hem till sitt. Men nästa dag började det igen, eller tog vid där det hade slutat snarare. Fler arbetare strejkade och demonstrationerna var större. Den allmänt avskydde och inte särskilt begåvade inrikesministern Protopopov förklarade i ett regeringssammanträde att huliganer hade satt igång en kravall, men att polisen snart få läget under kontroll. 200.000 arbetare höll inte med.

Den blodiga söndagen

Rörelsen fortsatte att utvecklas nästa dag, lördag 25 februari. Antalet strejkande och de revolutionära sångerna blev lite fler, och vacklanden bland soldaterna och kosackerna – som sedan Katarina den storas tid hade varit tsarens pålitligaste trupper – ökade. Petrograds militära befälhavare, Khabalov, skickade sitt första telegram till tsarens högkvarter med uppgifter om vad som försiggick. Tsar Nikolaj svar var tydligt: demonstrationerna måste stoppas imorgon. Khabalovs slutsats var lika klar: imorgon ska demonstrationerna slås ner med vapenmakt. Dittills hade demonstranterna utsatts för hästar, piskor och sablar, men bara i undantagsfall kulor.

Söndagen 26/2 hade soldaterna nya order. Tsarmakten försökte nu knäcka den revolutionära stormen med blod och bly. Trupper placerades ut som i en ockuperad stad. Polisen använde kulsprutor. Efter en dag av gatustrider, låt vara med en lite ensidig eldgivning, lugnade det i likhet med de tidigare dagarna ner sig framåt kvällen. Tsarens myndigheter, eller delar därav, trodde att de nu hade slagit ner oroligheterna och att lugnet hade återvänt. Måndagen skulle dock för dem bjuda på en del otrevliga överraskningar.

Den avgörande dagen – garnisonen revolterar

Det skulle visa sig att tsarmaktens kulor inte lyckades knäcka petrogradarbetarnas kampvilja, däremot fick sig arméns lust att utföra tsarens smutsiga värv en allvarlig törn. Redan vid början av demonstrationerna hade många soldater varit ovilliga att ingripa mot demonstranterna. På söndagen hade trupperna i stort sett hållit fast vid sin disciplin. Ett kompani ur Pavlovskijregementets reservbataljon hade revolterat. Detta spreds sig inte dock, och de ansvariga grep. Följande natt tog träningsenheten ur Volynskijregementets reservbataljon emellertid beslutet att inte lyda order och skjuta på sina kamrater arbetarna. På morgonen förklarade de saken för kapten Lashkevitj, som dock strök med på kuppen. Snabbt lyckades de få med sig resten av regementet, och sen i rask följd de närbelägna Preobazjenskij- och Litovskijregementena. I Vyborgdistriktet rev arbetarna ner gallren som förgäves försökte isolera Moskvaregementet från den revolutionära smittan, och soldaterna slöt genast upp. De ännu lojala trupper visade sig när de skulle slå ner de upproriska inte heller de så särskilt pålitliga. Innan dagen var slut hade huvuddelen av Petrogradgarnisonen ställt sig på upprorets sida. Samma dag bildades Petrogradssovjeten, som därefter skulle stå i centrum för utvecklingen.

Tsaren faller

Nästa dag förlorade tsarens myndigheter helt kontrollen över huvudstaden, samtidigt som revolutionen snabbt spred sig över landet. Fronttrupper under ledning av general Ivanov organiserades för att återupprätta ordningen. På vägen mot Petrograd tvingades han dock inse att staden helt var i de upproriskas händer, och att inte ens hans egen styrka helt var att lita på. Tsarens övriga generaler, samt storkapitalisterna och godsägarna som ledde duman och andra som alltid stått närmare tsaren än de revolutionära arbetarna började tveka om möjligheterna att slå ner upproret. Till en början hade de hoppats på att eftergifter från tsaren, som ett regeringsbyte, skulle vara tillräckligt. De borgerliga ledarna, som under revolutionens inledande dagar vägrat att trotsa tsarens upplösning av duman, tvingades försöka ta ledningen över rörelsen, hellre än att dränkas. Detta ska förstås inte förväxlas med att de var demokrater eller rent av revolutionära. De försvarade sina klassintressen, och om de inte kunde göra det med tsaren fick de försöka göra det utan. Nu försökte de övertala tsaren att abdikera till förmån för sin son Aleksej. Det mynnade ut i att han abdikerade till förmån för sin bror Mikhail, som av rädsla för sitt liv vägrade acceptera. Plötsligt fanns ingen tsar – förtjänsten var helt och hållet arbetarnas och soldaternas revolutionära kamp, och till ingen del liberalernas.

Den revolutionära duman?

Konservativa historiker hävdar ofta att det var duman och liberalernas opposition som utlöste revolutionen. Det är lätt att se hur deras klassintresse och ideologiska skräck för pöbelns självständiga handlande leder dem till sådana slutsatser – svårare är det att hitta faktiska belägg därför. Ryssland var ett underutvecklat land, där den stora majoriteten utgjordes av bönder. Till stor del tack vare utländska investeringar var dock industrin och därmed arbetarklassen koncentrerad. Borgarklassens svaghet gjorde att de inte kunde ta ett steg av opposition mot tsaren utan att ängsligt snegla mot arbetarna. Den tsaristiska strukturen var ett hinder för kapitalismens utveckling, men en moderniserad monarki skulle inte bara vara möjlig att kombinera med kapitalisternas ekonomiska dominans – den skulle också kunna tjäna som skydd mot överdrivna krav från proletariatet. Den ryska borgarklassens ledande delar hade ofta varit i opposition, men de hade inte varit revolutionära. I takt med att tsaren under kriget alltmer gett företräde åt obegåvade och korrupta ministrar hade dumans ledning ställt allt mer krav på att byta ut regeringen, men få krav hade riktats mot tsaren själv – och ännu färre mot monarkin som sådan. När revolutionen började var liberalerna inte så intresserade av att bryta det tsaristiska oket som att återställa ordningen och få tillbaka arbetarna till sina fabriker. Visst gav det utbredda föraktet mot inrikesminister Protopopov och den nyligen hädangångne Rasputin en liten skjuts åt all opposition, men parollerna arbetarna samlades under handlade om bröd, mot kriget, bättre arbetsförhållanden – och mot tsarens förtryck. Och de arbetare som slogs mot tsarens polis visade föga eller ingen uppmärksamhet mot den duma som tsaren upplöste – och vars medlemmar inte började handla förrän de insåg att tsarens makt var bruten och att de måste göra något för att återupprätta ordningen

Revolution utan ledare?

Februarirevolutionen beskrivs ofta som spontan, och på många sätt stämmer detta. Revolutionen var inte planerad uppifrån, utan initiativ togs på en mängd platser. Bolsjevikerna och andra revolutionära grupper, liksom tsarens polis väntade en ökning av kampen, men ingen hade förutsett att just kvinnodagen skulle utlösa revolutionens stormvåg. Detta innebär inte att man ska överdriva spontaniteten och tillskriva den mytiska proportioner. Det fanns ingen central ledning som beslutade om upproret, däremot uppstod en mängd ledningar på lägre nivåer. Ögonvittnesskildringar, inklusive rapporter från polisspioner, har berättat om initiativ som tagits av individer eller grupper för att föra rörelsen framåt. Vid flera tillfällen togs ledningen av organiserade bolsjeviker, ibland andra som sedan länge varit med i ett underjordiskt parti. Flygblad och appeller finns bevarade både från bolsjevikerna och från andra grupper. Och även när de ledare som steg fram inte var organiserade är detta inget bevis för att partier i dessa fall inte spelat någon roll. Särskilt, men inte bara, bolsjevikpartiet hade ständigt fört fram revolutionära paroller – paroller som under revolutionen dök upp på olika platser. Det går inte att avgöra precis vilka som var inspirerade av bolsjevikernas flygblad, och av Pravda, som före kriget ibland kom upp i en upplaga på över 40.000 exemplar. Men troligt är att den organiserade revolutionära rörelsen skolade många av februaris kadrer och skapade många av förutsättningarna för revolutionen. Vidare skickade både bolsjevikerna och andra socialistiska grupper ut agitatorer till fabrikerna på kvinnodagens morgon.

Spontanismens brister

Det finns heller ingen anledning att sätta massornas oorganiserade handlande på en piedestal, och önska att revolutionen hade varit mer spontan. Inte minst visar februarirevolutionen på den otillräckligt organiserade revolutionens brister. Att rörelsen saknade en övergripande ledning innebar inte att massornas rena instinkter segrade, utan att andra, ickerevolutionära ledningar tog över. Petrogradssovjeten steg vid sitt bildande fram som ledare för de upproriska massorna. Det var sovjeten som arbetarna och soldaterna lyssnade på. Dock fick mensjevikernas och socialrevolutionärernas en majoritet i sovjeten, och dessa ansåg inte att tiden var mogen för arbetarnas makt i Ryssland. Deras uppfattning att borgarklassen måste leda landet gjorde att revolutionen mynnade ut i en regering som till största delen bestod av monarkister, som långt hellre stödde tsarens makt och ordning än arbetarnas revolutionära kamp, som ville bevara godsägarnas jord och som var besluten att föra det imperialistiska rövarkriget till sitt slut. Tsaren var avsatt, men ny regeringschef var prins Lvov. Många arbetare frågade sig: var det för det här som vi blödde?

Jens-Hugo Nyberg  

(Ursprungligen publicerad i Arbetarmakt nr 1 -2007)