Flora Tristán – socialistisk arbetar- och kvinnokämpe

floratristanParadiset finns runt hörnet
Mario Vargas Llosa
Svensk översättning: Peter Landelius
Norstedts, 2003

Paradiset finns runt hörnet är en gripande och mångfacetterad idéroman som väver samman målaren Paul Gauguin, och dennes mormor, socialisten Flora Tristáns livsöden. Kanske är det symptomatiskt att författaren inte låter Tristán stå för sig själv, även om porträtten avspeglas i kontrast till varandra. Den ena var etisk, den andra estetisk.

Paul Gauguin har det skrivits mycket om och mycket känner vi redan till. Målaren som flyttade till Tahiti för att hitta inspiration av primitivism och sexuella förbindelser, bort från den borgerliga västerländska civilisation han fördömer. Att Mario Vargas Llosa lyfter upp Flora Tristán ur historien och ger henne en litterär skepnad känns däremot som en stor insats för att introducera den socialistiska feminismens rötter för en bredare läsekrets.

Inte minst för att han, som studerat marxism på djupet, också ger en god introduktion till hennes idéer. Trots den kritik som riktats mot författarens kvinnosyn, korrekt eller inte, kan jag inte annat än fortsätta läsa om en av första politiskt kämpande kvinnorna och hennes enträgna arbete för att sprida sitt budskap om kvinnans frigörelse med messiansk glöd. Drivkraften var kvinnoförtrycket på 1800-talet och framväxten av industrialismen som hon själv fick uppleva. Ett dubbelt förtyck utifrån kön- och klasstillhörighet. Klassförtrycket delade de med männen. Könsförtrycket utsatte samma män kvinnorna för.

Som oäkta dotter till en peruansk far och en fransk mor föddes Flora Tristán år 1803 utan några betydande förmögenheter. För att säkra familjens ekonomiska situation ingick hon in i ett olyckligt äktenskap med ägaren av en litografiverkstad, André Chazal. Ett äktenskap som hon önskade bryta upp, i en tid där skilsmässa var förbjudet. I dåtidens äktenskapsmarknad stod kvinnan under mannen, fick inte rätt till utbildning utan hölls hemma för hushållning och gifta kvinnor blev männens slavinnor. I passager ger författaren ord åt det äckel Flora Tristán känner efter de legaliserade våldtäkter hon fått vara med om. Mannen var alkoholist och hustrumisshandlare.

Hon flyr äktenskapet och tvingas lämna dottern, Aline, på ett institut i Frankrike på grund av sin ekonomiska situation. André Chazal får vårdnaden om henne vilket senare leder till vårdnadstvister. (Närmast kommer vi henne i hennes bok En parias strövtåg, en beskrivning av de peruanska åren i fångenskap. Här får hon med egna ord uttrycka den personliga förvandling hon känt från att vara en ung kvinna med aristokratisk uppfostran till att bli de förtrycktas frälsare. Hennes liv är också dokumenterat i rättshandlingar, eftersom hennes man inte bara försökte mörda henne efter flykten utan också förgrep sig på hennes barn, Aline. Aline som långt senare skulle föda Paul Gauguin).

Vargas Llosas berättelser om henne bär årtalet 1844, hennes dödsår och då hon under svåra vaknätter, plågad av tarmblödningar, månad för månad minns sitt livs avgörande händelser. Flora Tristán har då redan rört sig vida omkring bland kontinenter, från Peru till många av Frankrikes provinsstäder och Londons storstadsliv. Överallt knyter hon förbindelser: Saint-Simon, Fourier, Proudhon, Kropotkin är bara några av de som hon tar till sig och avverkar.

Mario Vargas Llosa ger oss skakande interiörer från den industriella revolutionens tidiga år, scener från spinnerier, väverier, gruvor och hamnar. Den koloniala rasism hon möter på Kap Verde är en omstörtande upplevelse för Flora Tristán. Författarens goda forskningsarbete av Flora Tristáns dagböcker, sociologiska- och politiska verk lyser igenom i den inlevelsefulla texten med litterär finess. Flora Tristáns Londonbok, Promenades de Londrés, är en intressant skildring med enastående skärpa av storstadens fabriker, prostitution, fängelser, mentalsjukhus och judarnas kvarter i East End. Boken kom ut 1840 och gjorde succé i Frankrike, Flora Tristán uppmärksammades som politisk aktivist med sin personliga helbild av London (som inte var så smickrande för engelsmännen).

De inlevelsefulla dialogerna och porträtten i Paradiset finns runt hörnet är gripande med inslag av värme och medmänsklighet, stundals vänder sig Mario Vargas Llosa till Flora Tristán i direkt tilltal, och lämnar få läsare oberörda. Den optimism hon en gång kände för sin resa övergår till hopplöshet vid hennes dödsår. Föreningars manliga ledare är emot henne för att hon kräver frihet för kvinnor, de rika för att hon kräver frihet för arbetarklassen. Sitt förflutna som gift och vårdnaden om Aline jagar henne, tidningar hånar ”Madame Vrede” för att hon bryter mot rådande könsnormer. Regeringen i Frankrike beslagtar material, inför mötesförbud på lokaler och trakasserar henne för att vara en uppviglerska. Besvikelsen och ilskan hos Tristán kan också tänkas ligga på de utopister som tror att godhjärtade kapitalister ska ge dem sitt stöd, beredda av att avskaffa sig själva och det kapitalistiska systemet för att bygga ett framtida idealsamhälle för mänskligheten. Ingen av de kapitalister hon träffar verkar ställa upp på något sådant. Hon överger senare den utopiska socialismens lära, oförenlig med den uppgift hon försatt sig i, och kritiserar Charles Fourier och hans medlemmar för deras misstro mot arbetare och deras sekterism. Arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.

På många sätt kan Flora Tristán betraktas som en länk mellan den utopiska socialismen och den mer vetenskaplig marxismen. Inte minst märks detta i hennes bok L’union ouvrière (arbetarunionen) som utkom 1843. I bakgrunden kan man skymta de utopiska läror hon studerat, men här framkommer också ett radikalt element i tänkandet. Hon är en av de första som såg sambandet mellan kvinnokamp och arbetarklassens frigörelse – att kvinnans medborgerliga rättigheter i samhället och krossandet av de patriarkala strukturerna är förutsättningar i kampen om arbetarklassens livsvillkor. I brevväxlingar kan vi följa andra mer borgerliga feminister reaktion på Flora Tristáns politiska aktivism. George Sand (pseudonym för Aurore Dupin), samtida liberalfeminist och författare, fördömde Flora Tristáns politiska gärning främst för att hon lämnat sin dotter på ett institut efter separationen med sin man. Att detta givetvis inte var självvalt utan skett på grund av ekonomiska orsaker, ger bara en fingervisning om hur skev den liberala feminismens uppfattning var om kvinnor och klass.

Flora Tristán, som träffat på oorganiserade arbetare och rivaliserande politiska grupperingar, uppmanar arbetare att förbigå de nationella gränserna, de ideologiska barriärerna och organisera sig som en internationell arbetarklass. I den ovannämnda boken ger hon också sin vision om hur en international kan se ut. Är arbetare och kvinnor tillräckligt mobiliserade kan de störta bourgeoisien utan blodspillan med sin majoritetsstyrka, istället för att använda sig av ineffektiva metoder som spontana våldsuppror eller sabotage i maskinerna. Idéer som hon under sin tur i Frankrike (1844) försökte föra vidare till arbetarklassen, alltså fyra år innan Marx och Engels publicerade Det kommunistiska manifestet (1848). Pionjären Flora Tristán fick aldrig uppleva revolutionens år, 1848, där uppror likt präriebränder spred sig från Frankrike till England och sedan vidare till delar av Sydamerika. Men hennes tankegods, hennes hängivenhet för arbetarklassen och demokratiska rättigheter för kvinnor lämnade kvar spår hos många åhörare. I oktober 1848 marscherade ca 8000 arbetare till Chartreuse-kyrkogården i Bordeaux och placerade en minnessten vid hennes grav, för att visa tacksamhet och solidaritet.

Charlie