Markus Allard, Örebropartiet:
”Vi måste skapa något nytt – det behövs”

Örebropartiet vid en antifascistisk manifestation tidigare i år.

Örebropartiet vid en antifascistisk manifestation tidigare i år.

Ung Vänster är drabbat av interna konflikter, som många liknar vid en kris för förbundet. Markus Allard, tidigare distriktsordförande i Örebro, var en av de första att suspenderas och sedan uteslutas från både Ung Vänster och Vänsterpartiet. Uteslutningen av honom har följts av fler, i en upprensning av oppositionen som bara verkar tillta allt eftersom valet kommer närmare. Oppositionen i Ung Vänster har bland annat svarat med en debattartikel i Arbetaren, där man krävde förbundsstyrelsens avgång och en extrakongress.

Den debatt om våld och antifascism som förts i förbundet, i moderpartiet och i medierna, och som Markus Allard och hans allierade i Örebro stått i förgrunden för, angår fler än bara Ung Vänster-medlemmar. Arbetarmakt tog därför en pratstund med Markus Allard – om Ung Vänsters kris, det nystartade Örebropartiet, och hur en ny revolutionär rörelse kan byggas i Sverige.

Se även: Suspenderingen av Allard och högervridningen av Vänsterpartiet (2013-12-03), Konflikten i Ung Vänster: Gör upp med reformismen! (2014-04-14)

De som befinner sig i opposition i Ung Vänster i dag, och de som redan har uteslutits, talar om att UV befinner sig i kris. Vad beror den krisen på?

Krisen har flera aspekter. Samhällssituationen påverkar förbundet. Men Ung Vänster har också under många år präglats av en auktoritär organisationskultur. Huvudfrågan är helt enkelt – var ska Ung Vänster gå? Ska Ung Vänster vara en plattform för en revolutionär ungdomsrörelse, som i sin tur kan bygga något större, som kan vara användbart i vår kamp – eller ska det vara en kampanjapparat direkt underställd Vänsterpartiet?

Ung Vänster är en inkörsport för många unga socialister. Som sådan kan den fylla två funktioner. Antingen skolar man upp, radikaliserar och kanaliserar det ungdomar känner. Eller så kväser man ilskan och integrerar känslorna med parlamentarism och reformism.

De som förespråkar det sistnämnda har vunnit debatten, och styrt organisationen enligt sin doktrin. Man styr genom några olika metoder; genom grov mobbning mot vissa medlemmar, ryktesspridning om medlemmar man ser som ett hot och isolering av oppositionella. Det är ett klassiskt maktspel.

Var befinner sig konflikten i dag?

Konflikten har gått långt. Problemen är enorma och väldigt många känner sig inte längre hemma i förbundet. Uteslutningen av mig var inte hela problemet, det var snarare droppen som fick bägaren att rinna över. Men det här är också en möjlighet. Man kan antingen deppa ihop över det, eller, som marxist och revolutionär, fundera på hur man kan använda den situationen.

Lojala med förbundsstyrelsen har ringt runt till aktiva Ung Vänster-medlemmar i Örebro och försökt få dem att självmant lämna in utträdesansökningar, men det har inte lyckats.

Förbundsstyrelsen sa på kongressen att de inte har några planer på att avgå. Men om en tredjedel av medlemmarna kräver en extrakongress ska en sådan hållas, det kan de inte ändra på. Så namninsamlingen fortgår i Ung Vänster. Som ett svar på det har förbundsstyrelsen justerat medlemssiffrorna: från att i höstas ha redovisat 1 800 medlemmar säger man i dag att Ung Vänster har 3 000 medlemmar. Men vi behöver bara samla fler underskrifter. Det enda som kan stoppa den här utvecklingen är om förbundsstyrelsen utesluter distriktsledning på distriktsledning, vilket är vad som håller på att ske nu. Vi ser inte det som ett problem, det kommer bara att resultera i mer fokus lokalt. För oss bråkmakare är det en win/win-situation.

Hur ser du på diskussionen om politiskt våld och samarbetet med militanta antifascister?

Revolutionära fronten (RF) har alltid ställt upp för oss i Örebro, som när vi har utsatts för hot. Det har inte varit några konstigheter med det. Men efter Säpos gryningsräder mot RF i höstas blev de medialt intressanta på en högre nivå, och då kom drevet igång. Om Vänsterpartiet hade varit konsekventa då hade debatten förts på ett helt annat sätt. Men så länge de framstår som ambivalenta är medierna fortsatt intresserade.

I den här frågan finns ett stort avstånd mellan gräsrötter och ledning. Ledande V-medlemmar har inte haft några problem med samarbete med autonoma antifascister – men de vill att man ska hålla tyst om det. Det handlar om den politiska strategi de har. Vi måste se dem för vad de är: ett reformistiskt parti som vill ingå i en regering och har illusionen om att man kan bygga ett 70-talets Sverige under dagens kapitalistiska kris.

Hur kommer det sig att oppositionen i Örebro kunde spela den roll man ändå har gjort?

Oppositionen i Ung Vänster har traditionellt varit baserad i Skåne och i viss mån Göteborg. Men de är nöjda med sin roll – det är därifrån det starkaste motståndet mot en extrakongress kommer. Örebrodistriktet består mest av nya medlemmar, folk som ännu inte kontaminerats av reformism. I flera av de nya oppositionsdistrikten har avståndet till Vänsterpartiet varit större.

Om man ska ha en leninistisk organisationsstruktur ska den ju användas på rätt sätt, men det gjorde man inte. Så vi i Örebro var självständiga, jobbade mycket på egen hand och fick därmed säkert uppfinna hjulet trettio gånger om – men knöts därför heller inte upp till partiet i lika hög grad. Vi fick inte med oss samma kärlek till parlamentarismen.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har i radio gått ut till stöd för suspenderingarna och uteslutningarna: ”Jag ser det som att det är en liten grupp pojkar som gett sig in i Vänsterpartiet för att provocera, på en helt annan politisk plattform. Nu lämnar de oss, och det är bra.”

Sjöstedt har besökt Örebro flera gånger, och då lyft fram mig som ett föredöme för att jag ”värvar så många medlemmar”. Men det är fler än jag som ryker nu, och det är verkligen inte bara ”pojkar”. Förbundsstyrelsen har medvetet fört ut budskapet att antifascism och oppositionen är en ”grabbgrej”. Feminismen förvrids och används som ett slagträ mot oppositionen. Man säger helt enkelt att ”antifascism är en grabbgrej”, och skiter i att 13 av 24 som skrev under uppropet mot ledningen i Arbetaren är tjejer. Tjejerna är minst lika drivande i det här som killarna. Men tjejerna syns inte, finns inte – de är ”hjärntvättade av Allard”.

Hur ser du på den svenska vänstern?

Jag har erfarenheter från politiskt arbete utomlands, från min tid i Mali, där jag arbetade med ett massparti. Då inser man hur mycket ”rollspel” den svenska vänstern är. Somliga snackar om att de är ”marxist-leninister”, eller vilken etikett man nu väljer, och pratar om revolutionen. Men i praktiken är det enda de gör att dela ut lite reformistiska flygblad, och understryka hur mycket de tar avstånd från våld. Men det är organisationernas fel, inte medlemmarnas.

Dagens svenska vänster är reaktionär, den fyller en systembevarande roll. Att säga det är att svära i kyrkan, men jag tycker att man ska göra det. Vi har revolutionärer som går runt och väntar på revolutionen. Och Vänsterpartiet har steg för steg integrerats i den stat man en gång sa sig vilja krossa. Dit hör även Ung Vänster, de för också kampen på systemets premisser.

Jag tror på partiet som koncept. Det som lever kvar av stalinismen i Sverige i dag är den auktoritära organisationskulturen. Den svenska vänstern ritualiserade Sovjetunionen istället för att granska landet kritiskt ur ett marxistiskt perspektiv.

Hur ska man då förstå Vänsterpartiet? Är de ett arbetarparti?

Nej. Det finns inga arbetarpartier i Sverige i dag. Att de har sina rötter där betyder inte så mycket längre. Jag är verkligen ingen anhängare av Socialdemokraterna, men de är mer på det klara med vår samtid. De är reformister, men lovar inte ut guld och gröna skogar. Det beror inte på att de har glömt sina rötter, utan på att de är realister. Socialdemokraterna tycks vara mer medvetna om reformismens omöjlighet än Vänsterpartiet är.

Nu har ni startat Örebropartiet. Vad är era utsikter?

Det som har hänt i Ung Vänster var ett myteri – Örebropartiet är tänkt att fungera som ett slags livbåt, ett sätt att säkra våra ställningar i Örebro. De kan inte komma åt oss där, vilket de hade kunnat om vi varit kvar i Ung Vänster. Vi ställer upp i kommun- och landstingsfullmäktige i höst. Förutsättningarna ser ljusa ut. Vi är bara beroende av oss själva, det är upp till oss.

Som övergripande fråga eller ”koncept” kommer vi att fokusera mycket på mer direktdemokrati och arbeta för att bygga sådan infrastruktur runtom i stadens bostadsområden, i samråd med invånarna. Vi vill hjälpa till att organisera kvartersråd, stormöten och dylikt som rör vardagsnära frågor som boende i områdena kan ta hand om. Det kan röra allt från snöskottning, eftersom politikerna i kommunen inte längre prioriterar hela staden, till om det finns möjligheter att organisera fritidsaktiviteter i området.

Demokrati, sammanhållning och självorganisering är tre grundläggande koncept. Vi kommer att fokusera mycket på det politiska etablissemanget och lyfta fram politikerna och deras partiers roller i att bevara det rådande systemet snarare än som några möjliga vägar till förändring.

Vi är medvetna om den härskande klassen och dess makt, men eftersom vår politik till en början kommer att ha en lokal prägel börjar vi med att fokusera på några av de närmaste och mest tydliga företrädarna för borgarklassen. Vi ser det som en strategisk avvägning, något att börja med.

När det gäller vinster i välfärden är vi medvetna om den reformistiska strategins begränsningar samt att det rent juridiskt inte går att säga nej till exempelvis etableringen av en friskola i Örebro kommun. Det finns dock saker man kan göra i förvaltningen och byråkratin som resulterar i att man kan fördröja besluten rejält, som att flytta byggtillstånd, skicka utredningar på remisser och hela tiden arbeta aktivt för att hindra etableringarna. Vi kommer tala om det som politikerna gjort med våra kommunala och anrika skolor i vår stad, skolor där Örebroare varit elever och lärare i generationer. Pro-kapitalistiska politikers kortsiktighet och ignorans slår mot Örebro som stad.

I vissa frågor kommer vi inte ta ställning utan bara föreslå folkomröstningar – eftersom ”vi tror på folkviljan”.

Vi kommer driva på för att minst halvera högbetalda politikers löner och i landstingsvalet arbeta för gratis tandvård. Vi kommer att fortsätta att driva nolltaxa i hela Örebro län, och förespråka sommarjobb för alla Örebro kommuns ungdomar inom äldreomsorgen, som ett sätt att bygga broar mellan dagens ungdomar och de äldre generationer som slet för vårt land.

Efter valet kommer vi att gå in i en kvalitativ fas där det kommer bli mer fokus på konkret arbete här och nu, men fram till valet kommer det vara mycket valkampanjande snarare än ”direkt” praktik.

Alla organisationer som inte är ett verktyg är värdelösa. Örebropartiet är ett verktyg för att nå resultat på det lokala planet, att fortsätta med grejer som vi redan kämpat för, som att samla in namnunderskrifter för kostnadsfri kollektivtrafik. Vi vill försöka bygga en ny bas, och utifrån den basen i nästa steg gå vidare och sprida revolutionära praktik i varje stad. Vi måste skapa något nytt – det behövs.

Det handlar alltså inte om ”socialism i en stad”?

Nej, nej – vi ska ju ta över världen, har folk inte fattat det? Allvarligt talat, just nu satsar vi på Örebro, men det är en taktisk avvägning. Vår långsiktiga plan är inte begränsad till det.

Hur kan en ny revolutionär ungdomsrörelse byggas i Sverige?

Sådana frågor önskar jag att alla intervjuer innehöll!

Politiska studier och kamp i vardagen är centralt. Det kan handla om saker som gratis kollektivtrafik eller lokala folkomröstningar, vilket kan verka vara småsaker, men det viktiga är att man får med sig folk och hittar en fråga att jobba kring. Man måste hitta saker som sätter folk i rörelse – att koordinerat hänga ut sviniga chefer på internet skulle kunna vara en sådan grej.

Men det handlar överhuvudtaget om att länka de problem ungdomar upplever i vardagen till det kapitalistiska systemet, och jobba kring det i en kort- och långsiktig praktik. Allt som inte leder till att man vinner är enligt mig fel.