Onsdagen 14 maj skickade Sverigedemokraterna ut en gruppförsändelse med posten till alla hushåll. Eftersom progressivt sinnade människor inte uppskattar deras rasistiska politik blev det starka reaktioner. En grupp som kallar sig Brevbärare mot rasism bildades, och förklarade att de verkligen inte ville dela ut SD-propaganda. Vissa brevbärare förklarade anonymt att de tänkte vägra dela ut skiten.
Detta fick Björn Söder, en av SD:s toppnamn, att gå i taket. Han skrev att ”ett fåtal” brevbärare – enligt honom påhejade av vissa inom ”kultureliten” – hade gått ut med att de inte hade för avsikt att dela ut SD:s material, utan tänkte kasta det istället. Söder uppmanade folk som inte fick sitt SD-blad att anmäla detta, så att de brevbärare som inte hade varit lydiga skulle kunna avskedas eller åtminstone varnas.
Sverigedemokraterna försöker ständigt utmåla sig som ett parti som är emot etablissemanget och överheten – detta trots att de i de flesta frågor har röstat med Alliansregeringen, samt har en partiledare som förutom sin feta riksdagslön även får en rejäl lön av partiet. De har också många gånger visat att de vill underminera rättigheterna på jobbet för arbetare. Detta blir väldigt tydligt i Björn Söders utfall mot vad han hävdar är ”antidemokratiska” brevbärare som vägrar att befatta sig med SD:s rasistiska propaganda.
Det första man kan notera är att han känner sig manad att antyda att det egentligen är ”kultureliten” som ligger bakom brevbärarnas ställningstagande. Hos dem som ser ner på arbetare är det vanligt att leta förklaringar i påverkan utifrån, i Söders fall sin fiende den diffusa ”kultureliten”. Vidare uppmanar han allmänheten att anmäla de brevbärare som inte har delat ut några SD-valsedlar. Att Sverigedemokraterna är för angiveri kommer knappast som någon överraskning. Notera dock att det här också blir ett sätt att disciplinera arbetskraften. Om allmänheten börjar ha koll på precis vad brevbärarna gör och inte gör så kan alla deras felsteg – vare sig de försvarar sin rätt att vägra befatta sig med reaktionär propaganda eller bara misslyckas att göra allt de har blivit ålagda på grund av en allt för hög arbetsbörda – noga noteras och användas som anledning till bestraffning. I det här fallet ska de varnas eller avskedas, tycker SD:s talesman. Med andra ord vill han att det ska vara lättare att avskeda arbetare. De som inte snällt lyder och gör allt som de har blivit tillsagda ska kunna avskedas utan större åbäken.
Om Sverigedemokraterna får mer att säga till om blir det uppenbart mindre utrymme för arbetare att protestera, och arbetsköparnas makt att avskeda dem ökar. Även om vi bortser från att SD är ett rasistiskt och sexistiskt parti skulle vi ha all anledning att avsky dem för deras arbetarfientliga, borgerliga politik.
Som vanligt intar Arbetarmakt en helt motsatt ståndpunkt. Vi försvarar fullständigt brevbärarnas rätt att vägra befatta sig med rasistisk och reaktionär propaganda – liksom vi försvarar deras kamp mot en allt ökade arbetsbörda. Likaså anser vi att det borde vara svårare att avskeda arbetare. Istället för att underlätta detta borde det finnas fackligt veto mot avskedanden – såväl av personliga skäl som mot nedskärningar av arbetsstyrkan.
För omkring tio år sedan var jag för övrigt själv med med om att vägra dela ut SD-material. På mitt brevbärarkontor, på Rosenlundsgatan i Stockholm, var vi närmare 15 brevbärare som vägrade. Det var faktiskt ingen enda ur ”kultureliten” som drev oss till detta eller hejade på oss, utan vi kom på det helt själva. De allra flesta brevbärare jag har träffat avskyr SD för deras rasistiska, sexistiska och arbetarfientliga politik. Vi behöver ingen ”kulturelit” för att själva förstå detta.
Jens-Hugo Nyberg