Om ”odemokratiska metoder” i kampen mot Sverigedemokraterna

kampmotrasismDet är tillåtet att kritisera men förbjudet att hota det rådande politiska systemet. Det rådande politiska systemet betyder val vart fjärde år av partier som på olika sätt vill förvalta kapitalismen, att demokratin är absolut utestängd från ekonomin, politikerprivilegier och byråkratvälde utanför demokratisk kontroll osv. Detta är den borgerliga demokratin – borgerlig oberoende av partikonstellationer i regeringen – eftersom denna demokratis ramar stannar innanför det kapitalistiska klassamhället.

Borgarna har inte helt fel när de säger att protesterna som förnekar SD en politisk plattform är ett ”hot mot demokratin”. Ja, det är i teorin ett hot mot den borgerliga demokratin. Borgarna tolkar med rätta protesterna mot SD som att folk inte kommer tolerera vad som helst bara för att det är ”demokratiskt” och att kampen mot rasism är överordnad respekten för det politiska systemet.

De mest paranoida borgarna, t.ex. Hanne Kjöller, känner instinktivt, oavsett om protesterna är fredliga saft- och bullkalas, att de ifrågasätter det politiska systemet. För Hanne Kjöller var sittprotesten mot nazistiska Svenskarnas Parti en sittprotest mot yttrandefriheten. Om protesterna är mindre fredliga, ja, då blir borgarna väldigt, väldigt arga. I teorin är alla attacker mot partier som är en del av det politiska systemet också attacker mot den borgerliga demokratin. En tårta i Jimmie Åkessons ansikte är en teoretisk tårta i Annie Lööfs ansikte.

Att demonstrationerna mot SD handlar om att SD vill inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna för stora befolkningsgrupper tycks vara en oviktig detalj i de flesta debatter. Att gräsrotsinitiativen som blockerar SD från att sprida sin dynga står för en annan slags folklig demokrati – det flyger högt över borgarnas horisont. Borgerligheten erkänner bara en demokrati: deras egen, den som tryggar deras ställning som herrar över samhällsutvecklingen.

Politikerna och media har vant sig vid en politisk situation som ligger i stiltje och blir obekväma när folk rör på sig – om så bara med myrsteg – i en för radikal riktning. De blir förbryllade av att världen inte är lika präglad av fredlig samexistens och rationell debatt som de inbillat sig på sina kanslier och kontor. Kort sagt, de blir förbryllade över att inte alla är som dem. Nej, alla är inte politiker och mediapersonligheter, majoriteten saknar de instrumenten för maktutövande och tvingas använda andra metoder för att uttrycka sig.

Om man stör SD:s möten använder man odemokratiska metoder och sänker sig till deras nivå, menar vissa. De glömmer att SD inte hamnat i riksdagen med odemokratiska metoder utan enligt konstens alla regler, det vore alltså mer rätt att säga ”använd inte demokratiska metoder för då sänker ni er till deras nivå”. Den diskussionen är uppenbart ofruktbar. Demokrati handlar helt enkelt om de maktdelande sätt som olika grupper kan välja att organisera sig på för att tillvarata sina intressen: är det odemokratiskt av en grupp antirasistiska demonstranter att kollektivt blockera en grupp rasister från att sprida sitt budskap? Både ja och nej.

Men då är det också odemokratiskt av samma grupp rasister att sprida ett politiskt budskap som går ut på att inskränka andra gruppers fri- och rättigheter. Den demokratiska hjälten tar sig ur denna fråga med en logisk kullerbytta: det demokratiska är att vare sig blockera rasisterna eller hålla med dem. Men lika fullt sprider rasisterna sin dynga offentligen och förstärker därmed sina egna led. Den demokratiska hjälten har med rent samvete bidragit till rasisternas framväxt och kan den dagen då deras propaganda blivit ett självklart inslag i stadsbilden lugnt säga att hen inte gjort något för att det skulle bli så.

Att se den borgerliga demokratin som ett allmängiltigt koncept som i tid och otid ska respekteras, det gör folk som vacklar och inte valt sida. Ju mer de sociala konflikterna kommer upp till ytan, desto mer högljutt kommer de osäkra att vackla, men de blir också färre och de beslutsamma blir fler. De som säger att demokratin är hotad om folk använder ”odemokratiska metoder” är bara förvånande över de sociala konflikter som bubblar upp till ytan och skrämda av hur skarpa de är. Att åberopa ”demokratin” mot denna verklighet är att vilja sopa den under mattan.

Vissa tror att ett gott samtal mellan alla, i kombination med politiska åtgärder som förbättrar välfärden, är det bästa sättet att bekämpa SD. De har utan tvekan rätt. Men de bortser från att välfärden och arbetarklassens villkor är under attack från en samlad höger i vilken SD ingår, att arbetarrörelsen är på defensiven och vänsterns motstånd marginellt. Uppbyggnad av välfärden, som självklart skulle dra undan mattan under SD:s ben, är motsatsen till den verklighet vi står inför. Samtal över en kopp kaffe är i dagsläget av underordnad prioritering. Om det någonsin har funnits en tid för vänstern att understödja folkliga och potentiellt radikala mobiliseringar mot ett rasistiskt högerparti så är det idag.

SD:s politiska inflytande kommer att växa så länge välfärden urholkas och arbetarrörelsen inte krossar den falska motsättningen välfärd-invandring/svenskhet-invandrare med kamp mot de verkliga klassmotsättningarna. Mer eller mindre våldsamma protester har historiskt varit, är idag, och kommer också i framtiden att vara ett inslag i den kampen.

Det finns ett tillfälligt överskott på experter på vilka protestmetoder som ger SD mer stöd och vilka som inte gör det. Experterna, som ofta har gemensamt att de ogillar kastande av mjuka projektiler på rasister, bör rimligen kunna hänvisa till ett empiriskt underlag för sina teser och besvara frågan om det inte finns exempel som talar emot deras teser. En möjlig tolkning av t.ex. den tes som säger att det är en bra protestform att vända ryggen åt SD men alltid en dålig att kasta ägg, företrädd av bl.a. Soran Ismail, är att tesens företrädare personligen tycker att det är obehagligt att kasta ett ägg på en annan person oavsett hur rasistisk denne är.

Samma sak kan sägas om de som tycker det är en bra idé att protestera tyst men en dålig att göra det med munnen; av vana bär det dem emot att överrösta folk. Det är dock viktigt att inte upphöja personliga känslor till en politisk strategi, folk är nämligen olika och olika situationer kräver olika protestmetoder.

Det är värt att konstatera en självklarhet: om alla hade lyssnat på de självutnämnda experterna på vad som ökar SD:s stöd och vad som inte gör det, då hade de mest lyckade protesterna mot SD den senaste tiden (Göteborg, Norrköping osv.) aldrig ägt rum. Det börjar bli långtråkigt att lyssna på fördömanden av protester för att de inte uppfyller pedantiska kriterier som några på förhand och i efterhand utarbetat bakom datorn. Bra att pedanterna alltid kommer vara i minoritet.

Nicholas