Ukraina: för arbetarenhet – nej till Kievregimen, Putin, EU och Nato

Borotba förstamajdemonstrerar

Borotba förstamajdemonstrerar

Den här vårens mest uppmärksammade oroshärd i världen har varit Ukraina, som har sett massmobiliseringar, repression, fascister, ockupationer och en kupp, och där både Ryssland och EU/Nato har gjort sitt bästa för att få ner sina händer i syltburken. Uppfattningen om vad som sker har skilt sig diametralt beroende på intressen, och till detta kan läggas inte så lite förvirring.

Företrädare för borgerligheten i USA och EU tog från första början helt ställning för Majdan-rörelsen, vilken de helt identifierade med dess ledning. De frånkände Ukrainas regering rätten att upprätthålla sin ordning på gatorna, något de annars ser som självklart i andra länder, men i detta fall fick de det att låta som en principsak att regeringen inte hade någon rätt att stoppa demonstrationer. De mest konsekventa av dem, som Carl Bildt, förnekade inte bara faran med att fascister spelade en viktig roll i rörelsen och sedan i den nya regeringen, utan förnekade helt krasst att Svoboda och Högra Sektorn alls skulle vara fascister.

På andra sidan – marginella i väst men betydelsefulla på plats – finns de pro-ryska krafterna.

Maidanrörelsen och kuppen
President Janukovytj var uppenbarligen en korrupt fiende till arbetarklassen, och det fanns all anledning att protestera mot honom. Givetvis hade Ukrainas arbetare all rätt att störta honom. Problemet med Maidanrörelsen var dock att den från början formerades under en ledning som var lika arbetarfientlig som den sittande regimen, och som från början hade ett mycket tydligt mål som innebar att angripa arbetarklassens intressen.

I Ukraina finns sedan lång tid tillbaka en uppdelning mellan den södra och östra delen å ena sidan – huvudsakligen rysktalande och orienterad mot Ryssland – och den norra och västra delen, hem för den ukrainska nationalismen och orienterad västerut. Stalinismens fall och Sovjetunionens upplösning innebar att kapitalismen återupprättades. Detta skedde till stor del genom att de gamla stalinistiska byråkraterna köpte loss den tidigare statliga egendomen för en billig penning eller helt gratis. De berikade sig på bekostnad av en arbetarklass, som mest har fått se ökad fattigdom och osäkerhet. Oavsett om de styrande politikerna har varit orienterade mot Ryssland eller mot EU har deras uppgift varit att upprätthålla sina privilegier på folkets bekostnad. Varken den orangea ”revolutionen” 2004 eller maktövertagandet 2014 har ändrat det minsta på detta.

Majdan-rörelsens fortsatta orientering mot EU innebar att de var helt inriktade på ett åtstramningsprogram, frampressat av IMF, som skulle slå mot Ukrainas arbetare, framför allt i östra delen av landet. På framträdande plats på deras sida i gatuprotesterna, och senare i regeringen, fanns fascisterna. Detta gör att det inte fanns någon anledning att ge något stöd till Majdan-rörelsen som sådan, kritiskt eller inte.

Majoriteten av människorna som protesterade var inte fascister, och hade knappast som sitt mål just åtstramningsprogrammet. Detta skapade givetvis möjligheter för vänsterkrafter att blanda sig i leken och försöka mobilisera missnöjda för progressiva syften. Detta kunde dock bara ha gjorts genom att resa egna paroller som riktade sig mot både den officiella Majdan-rörelsen och Janukovytjs regering, utan att stödja sig på någon, och att bilda egna självförsvarsstyrkor som kunde stå upp mot både regeringsstyrkor och den fascistiska milis som stod på de västorienterade borgarnas sida. Att fascisterna från början började angripa vänstern gjorde dock denna uppgift mycket svår, och de åtstramningsivrande borgarna och fascisterna ställning som ledare för rörelsen kunde inte hotas.

Av den anledningen fanns det inte heller någon anledning att ge minsta stöd till kuppen som störtade Janukovytj och ersatte honom med företrädare för Majdan-rörelsens ledning. Båda sidornas oligarker och byråkrater är att betrakta som lika reaktionära. Den nya regeringen innehöll dessutom flera fascister från Svoboda. Detta innebar inte att det var ett fascistiskt maktövertagande vi såg, och det verkar inte troligt att Svoboda och Högra sektorn kommer att tränga undan de andra krafterna för att själva ta över. Däremot innebar kuppen att en högerregering med huvudsyfte att attackera arbetarklassen och som innehöll flera fascistiska ministrar tog över – och att fascisterna fick kraftigt ökat utrymme att attackera vänstern, något som de har gjort åtskilliga gånger sedan dess. Både återstoden av det gamla stalinistiska kommunistpartiet och det antistalinistiska vänsterpartiet Borotba har fått sina lokaler förstörda, och medlemmar misshandlade.

För arbetarnas försvar mot fascister och nedskärningar!
Det är nu en nödvändig uppgift för Ukrainas vänster och arbetarklass att organisera självförsvar. Uppgiften är givetvis svårast i norra och västra Ukraina, där Kievregeringen har kontrollen och där Högra sektorn har stort utrymme att agera som de vill. Utsikterna är bättre i södra och östra delen, som Kievregeringen inte har någon full kontroll över, och dit Högra sektorns styrkor inte kan åka utan att riskera att få ordentligt med stryk – vilket Mikael Skillt från Svenskarnas parti och hans ukrainska fascistvänner nyligen fick erfara.

Det finns ingen anledning för arbetarna i östra Ukraina, att underordna sig Kievregeringen, deras intressen kräver att de kämpar emot nedskärningarna och fascisternas möjligheter att attackera dem. De gör därför helt rätt när de slår tillbaka alla fascister som kommer dit, liksom alla försök från representanter från Kiev att ta över. Kampen mot Kievregimens åtstramningsprogram förtjänar allt stöd.

Däremot är det helt nödvändigt att organisera det motståndet på en internationalistisk grund och vägra att anpassa sig till den ryska chauvinismen och till Putins regim, som är lika stora fiender till arbetarklassen. Putin kommer att frikostigt strö fraser om ”antifascism” omkring sig, men det är nödvändigt att inte gå på det han lägger i ordet, och att inte bemöta den ukrainska chauvinismen med rysk chauvinism. Att benhårt motsätta sig förtryck mot ukrainare såväl som minoriteter som krimtatarer är en fråga om liv och död för arbetarklassens sammanhållning.

Ner med all chauvinism – nej till imperialistisk inblandning
Internationalisters utgångspunkt kan inte vara att det är de befintliga gränserna som till varje pris ska försvaras, och inte heller ”folkrätten”, som i praktiken bara gäller så länge den har tillräckligt stöd hos stormakterna, och i likhet med lagar i allmänhet även kan använda mot arbetarklassens intressen. Däremot sker en omdragning av gränserna aldrig i ett vakuum. Internationalister har inga principiella invändningar mot närmare band eller en union mellan Ryssland och Ukraina, men i nuläget riskerar alla paroller om det att spela Putin i händerna.

Uppskattningar av vad som händer i östra Ukraina varierar mycket beroende på vem man frågar, men även om en stor del av västmedia slentrianmässigt bara skriver om ”pro-ryska separatister” står det klart att många av dem som har agerat är vanliga arbetare som motsätter sig ytterligare attacker på sina levnadsvillkor, och som avskyr fascister. I denna mobilisering finns möjligheterna för en socialistisk lösning på krisen. Samtidigt kan man givetvis inte blunda för att den påtagliga ryska inblandningen.

I västmedia utmålas Ryssland vanligtvis som den enda aggressiva parten, något en snabb blick på tidigare USA-amerikanska ingripanden, eller EU:s utpressning mot exempelvis Grekland och USA snabbt borde vederlägga. Däremot finns det ingen anledning, som delar av den gamla stalinistvänstern med Myrdal i spetsen gör, att stödja Ryssland som ett bättre eller mindre imperialistiskt alternativ. Genom sitt blodiga stöd till Assad har Putin visat att hans imperialism inte är mera godartad, och även om många av Europas fascister stödjer Svoboda och Högra Sektorn står många andra på Putins sida. Internationalister måste motsätta sig såväl ukrainsk som rysk chauvinism, och motsätta sig interventioner – militära eller med ekonomisk utpressning – från såväl EU och USA som Ryssland. Ukrainas arbetare måste skapa sitt eget alternativ – tillsammans med arbetare i andra länder, men mot både väst- och östvänliga byråkrater.

Det stora problemet är att det inte finns någon stark vänsterkraft i Ukraina, ett verkligt arbetarbaserat revolutionärt parti, som skulle ena arbetare och fattiga kring ett internationalistiskt och socialistiskt program, mot byråkrater, oligarker, imperialister och krigshetsare från alla sidor, och som kan knyta täta band med oppositionsrörelsen både i Ryssland och de som finns i EU. Det finns grupper som Borotba, men deras litenhet gör det svårt att vända den nuvarande krisen till revolutionära möjligheter för arbetarklassen. Den nuvarande instabila situationen kan knappast vara hur länge som helst, och i avsaknad av ett tydligt socialistiskt alternativ är faran påtaglig att krisen löses genom någon form av kompromiss mellan Kievregimen, med sina uppbackare i EU och USA, och Putin och hans uppbackare i Ukraina. Revolutionärer i Ukraina måste givetvis försöka förhindra en sådan lösning, som vore reaktionär oavsett hur den konkret ser ut. Men ett erkännande av de stora farorna är inte detsamma som uppgivenhet. Även efter ett sådant nederlag skulle uppgiften att bygga ett revolutionärt svar som enar Ukrainas arbetare mot byråkrater, kapitalister och imperialister kvarstå. Det är inte troligt att något mer än en relativ stabilisering kan uppnås – fattigdom, arbetslöshet och missnöjet med korruption och klassklyftor kommer att kvarstå, och därmed möjligheter att mobilisera arbetare för sina intressen.

Jens-Hugo Nyberg