Kapitalismen, förtrycket mot romerna och tiggarna

Tiggare, mestadels från Rumänien och övriga Östeuropa och ofta med romsk bakgrund, har blivit en allt vanligare syn i gatubilden. De tar sig hit genom att spara ihop till bussresor, och försörjer sig genom tiggeri eller svartarbete. Man tror att runt 2 000 ”EU-migranter” lever här under sådana förhållanden, och frågan om romerna har lett till storpolitisk debatt.

De rasistiska överfallen, avvisningarna, vräkningarna av deras läger men också uttrycken för solidaritet har väckt många frågor: vad är det som gör att romerna är så förtryckta? Vad kan medvetna socialister och internationalister göra?

Några fall av naken repression mot tiggarna har väckt särskild uppmärksamhet. Redan i februari 2010 genomförde polisen spaning mot rumänska gatumusikanter och tiggare i Stockholm, vilket resulterade i att 26 romer greps och på samma dag avvisades från landet. Polisen motiverade det med utlänningslagen och att romerna ägnat sig åt ”dagdriveri”, något som senare allvarligt kritiserades av JO eftersom tiggeri ju inte är olagligt. Förra året uppmanades tågresenärer att riva sönder tiggares lappar, och det har även rapporterats om försök att kasta av tiggare från tåg enbart för att de tigger. I januari i år greps tre personer i Södertälje och fick böter på 800 kr för tiggeri, med hänvisning till kommunens lokala ordningsstadgar. Detta ska även ha skett i andra städer. Och i april överfölls och misshandlades romska tiggare flera gånger i Kista i Stockholm. Många romer har också vittnat om att folk spottat på dem eller sparkat ut deras myntburkar.

Mest uppmärksamhet – och motstånd – har vräkningarna av romernas undermåliga läger i Stockholmstrakten väckt. Enligt Bienvenido Flores, som jobbat för tiggarnas sak, fungerar hushållen så att männen arbetar svart i byggbranschen, medan kvinnor och äldre tigger. På så sätt kan hela familjer försörja sig. Men myndigheternas försök att lösa problemet har främst varit att tvinga bort romerna från de enkla, undermåliga bostäder man byggt sig.

I en katt-och-råtta lek har ett hundratal boende i läger i Högdalen, Flemingsberg och sen i Sollentuna vräkts. Vräkningarna, som begärts av borgerliga kommunledningar och verkställts av Kronofogden och polisen, har motiverats med brandrisken, sanitära brister samt att det är olagligt att slå läger på kommunens mark. De har mötts av starka protester, och vid flera tillfällen har polisen handgripligen, gärna med mer våld än situationen kräver, tvingat bort aktivister som på plats försökt visa sin solidaritet med romerna. Efter vräkningen har kommunen ställt de hemlösa tiggarna inför två val: en biljett hem, eller plats på befintliga härbärgen. Problemet är bara att platserna inte räcker till – efter vräkningen mitt i februarikylan hänvisade till exempel Moderater i socialnämnden de 170 romerna till ett härbärge för EU-migranter som endast har 64 platser. Att istället försöka förbättra lägren, och till exempel ordna med bajamajor eller annan basal hygien, avvisades av Anna König Jerlmyr, Stockholms moderata socialborgarråd:

-Det skulle permanentera bosättningarna och det vill vi inte. Då skulle fler komma hit. Det här handlar om fattigdom och Stockholm kan inte ta huvudansvar för det som egentligen är Rumänien och Bulgariens ansvar, sa hon till tidningen ETC.

Hur kommer det sig då att det är just tiggare av romsk bakgrund som har blivit så vanliga i Sverige, och i andra EU-länder? För att förstå det måste vi granska romernas historia.

Ett förtryck med djupa anor
Romerna är ett folk med lång historia – och, dessvärre, en lika lång historia av förtryck. Enligt de flesta forskare härstammar det romska folket ursprungligen från Indien. Under 1300- och 1400-talet migrerade de till det då feodala Europa. Men det europeiska samhället präglades av ekonomisk kris, fattigdom och djupa religiösa konflikter, och kunde omöjligen integrera den nya gruppen. Framför allt ledde den kristna kyrkan ett fördömande av romerna, som ledde till de första pogromerna (förföljelser och mord) mot romer. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i Sverige, och 1617 beslutade regeringen att utvisa alla ”tattare och zigenare” ur landet.

Krigen i Östeuropa gjorde att man där hade ett större behov av smeder och metallhantverkare. Romerna var förbjudna att arbeta inom de flesta yrkessfärer, men i öst tolererades man inom dessa yrken, liksom som musikanter.

Liksom judarna var alltså romerna i praktiken portade från det feodala samhällets arbetsfördelning, men till skillnad från judarna gavs de ingen särskild ekonomisk roll, utan tvingades till en existens i ekonomins utkant. Inte sällan var de direkt satta i slaveri – i det som i dag är Rumänien var t.ex. romerna förslavade fram till 1864. Inte heller övergången från feodalism till kapitalism gav något lättnad – förtrycket hade gjort att romerna inte kunde assimileras i det kapitalistiska samhället.

Det finns alltså skäl att jämföra romernas roll i samhället med judarna. Liksom judarna tvingades de agera i klassamhällets ”sprickor”, men kunde på grund av förtrycket mot dem inte utvecklas till en egen nation med sitt eget klassamhälle, som andra nationer gjort. ”Klass” och ”folk” blev synonymt – romerna kan med den judiske marxisten Abram Léons ord beskrivas som en ”folket-som-klass”.

Det blodiga förtrycket mot romerna fortsatte även på 1900-talet. Under förintelsen, vilken romerna kallar porajmos, mördades minst 250 000 och kanske så många som 1,5 miljoner romer av nazisterna. Efterspelet till Andra världskrigets fascistiska massmord innebar dock inte nödvändigtvis en lättnad av det vardagliga förtrycket. Till exempel var romsk invandring till Sverige förbjuden ända fram till 1953.

Romerna under stalinismen
Efter andra världskriget expanderade Sovjetunionens socialism – stalinismen – till Östeuropa. Länder som Rumänien, Ungern och Tjeckoslovakien utropades till ”folkrepubliker” där socialism skulle råda och alla skulle ha samma värde. Att det inte var sant vet vi trotskister – medan kapitalismen mycket riktigt hade avskaffats där rådde istället en förvriden (degenererad) form av socialism, där makten inte utövades av arbetarklassen utan av en parasitär byråkrati som främst tjänade sina egna syften.

Stalinismen innebar ändå vissa framsteg för romerna. De fick där en roll på det lägsta trappsteget i arbetarklassen, som outbildad arbetskraft i industri och storjordbruk. En majoritet hade ändå arbete, om än av den ”lägsta” sorten. Men medan de alltmer integrerades i arbetarklassen i de stalinistiska länderna i Östeuropa tilläts de fortfarande inte agera för sin egen befrielse – det hade kunnat hota den ”balans” de stalinistiska ledarna eftersträvade.

Integrering i samhället betydde för stalinisterna ofta att helt förneka romernas identitet. Deras språk och kultur var fortfarande undertryckt – i Rumänien var till exempel själva ordet för rom, ”tigan”, officiellt förbjuden av de stalinistiska härskarna.

Efter 1989 och i dag
Det är inte särskilt svårt att räkna ut att den roll romerna ålagts under stalinismen gjorde dem extra utsatta när stalinismen till sist kollapsade och kapitalismen återupprättades i Östeuropa. När de statliga fabrikerna och storjordbruken stängdes eller privatiserades var de lågutbildade och isolerade romerna först att kastas ut i massarbetslöshet. Arbetslösheten bland romer steg till 80% i många östeuropeiska länder, kanske upp till 100% i vissa områden, och i länder som Ungern, Slovakien och Bulgarien separerades de från samhället i ghetton, i egna skolor (i den mån det fanns skolor), och så vidare.

Den ekonomiska krisen i Europa har bara förvärrat situationen. Högerpopulistiska politiker har girigt utnyttjat romernas utsatta situation till att använda dem som syndabockar för det kraschade kapitalistiska systemet. I Frankrike har tusentals deporterats efter rasistisk agitation från borgerliga politiker. I Rumänien och Bulgarien har de tvångsförflyttats till områden med hälsofarliga soptippar eller igenbommade fabriker. Rena terrorkampanjer från fascistiska partier har gjort romska områden till öppet mål för ”medborgargarden” eller miliser i Ungern och Slovakien. I Slovakien kastades för övrigt Förbundet för Femte Internationalen-medlemmen och romen Mario Bango i fängelse i tio år efter att ha försvarat sig själv och sin bror mot ett nazistiskt överfall. Enligt en FN-rapport från 2013 kan villkoren för romerna i Rumänien jämställas med folken söder om Sahara, de fattigaste i hela världen. Nio av tio romer i Europa lever enligt EU i fattigdom, och i genomsnitt 20% säger sig inte ha tillgång till sjukvård.

En rad gripande reportage i svensk press har under hösten och våren med all önskvärd tydlighet visat den fullständigt miserabla existens romerna lever under i Rumänien och andra östeuropeiska länder. Det är alltså denna situation de tiggare svenskar möter på gator och torg har tagit sig ifrån. Alternativen i Rumänien – svält, prostitution eller droger – har setts som så tröstlösa att ett liv i ett tillfälligt, dragigt läger och tiggeri är att föredra.

Vad är lösningen?
Under våren har den svenska regeringen, genom EU-minister Birgitta Ohlsson (FP), fört hemliga samtal med Rumänien om hur landets regering (en socialdemokratisk-konservativ-liberal koalition) kan förmås ”ta större ansvar” för de romer som på grund av förtryck tvingats söka sig till Sverige för att överleva. Rumänien har tjurnackat förnekat problemen. Man hävdar att den svenska regeringen bara förvärrar problemen, och att man klarar sig på egen hand. Den rumänska regeringens vägran att involvera EU-kommissionen, eller att ta hjälp på andra sätt, har väckt ilska bland svenska politiker. Till exempel har landet fått miljarder i EU-bidrag för att hjälpa sin romska befolkning, men inte använt pengarna – på grund av korruption och för att alla program för att hjälpa romer riskerar att leda till förlorat väljarstöd. Ett av kriterierna inför Rumäniens EU-medlemskap 2007 var att romernas situation skulle förbättras. Men så har uppenbarligen inte skett.

Säkert vill nog många liberala och moderata svenska politiker hitta en lösning på problemet med de romska tiggarna i Sverige. Men den nyliberala politik de svenska ministrarna – och hela EU-apparaten – föreskriver förvärrar på alla sätt romernas situation. Arbetslösheten, utslagningen och misären i Östeuropa slår allra hårdast mot romerna för att de står längst ned i samhället efter århundraden av förtryck, men den är ingalunda något som unikt drabbar romer.

De europeiska kapitalisterna har ända sedan den senaste krisens början, 2008, sökt lösa den genom att lämpa över kostnaderna för kapitalisternas problem på arbetarklassen och de fattiga. Att man i Rumänien valt att låta romerna bära den tyngsta bördan är, ur det perspektivet, helt logiskt. Kvinnor, invandrare, ungdomar – när svångremmen ska dras åt är det redan förtryckta grupper som först får ta smällen. Och redan förtryckta etniska grupper blir ännu en tacksam syndabock när borgerliga politiker vill förklara krisen i det system de representerar. Så skedde på 30-talet, och så sker i dag. Men eftersom nazismens fruktansvärda massmord har gjort anti-semitismen mindre användbar i det syftet, kan dagens kapitalistiska talesmän istället använda sig av hatiska utspel mot romer eller muslimer i samma syfte. Arbetarklassen måste söndras, och ilskan riktas måt någon annan än bankcheferna och högerpolitikerna. De fascistiska stormtrupperna står villigt till förfogande.

Och även om regeringens och EU:s förslag om bidrag och andra åtgärder naturligtvis vore en önskvärd respit kan de inte lösa grundproblemen med förtrycket mot romer i Europa. Rasismen är en alltför integrerad och viktig del av kapitalismen för att man på allvar ska låta romerna upphäva sitt förtryck. Högerpolitiker och kapitalister i alla Europas länder använder hela tiden en uppdelning av arbetarklassen baserad på etnicitet som ett sätt att splittra vår klass och för att utvinna större profiter ur vårt arbete. De borgerliga politikernas egenintresse lyser också igenom i kraven på att Rumänien själva ska lösa problemet – medan man bygger höga murar kring de imperialistiska länderna vill man på inget sätt tvingas ta ansvar för den fattigdom som kommer i dess följd. Alla de Allianskamrater till Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson som ”på hemmaplan” avvisar flyktingar till död och tortyr, som ständigt uppfinner nya kontroller och sätt att trakassera flyktingar, som regerar över ett land med växande segregering och rasism, gör det svårt att ta deras uppsåt på allvar, annat än som ett sätt att lämpa över problemen på någon annan.

Men Birgitta Ohlsson är ändå något på spåren – på ett paradoxalt sätt – när hon säger att lösningen inte enbart kan komma från Sverige. Som marxister måste vi betrakta frågan om de romska tiggarna ur ett internationellt perspektiv. Det är uppenbart att kampen för romernas rättigheter inte bara kan föras i Sverige, eller av svenskar. På grund av det särskilda förtryck romerna har utsatts för genom århundradena är de på många sätt isolerade från arbetarklassen i övrigt. Att de tvingas tigga är ett exempel på det. Det kan därför inte enbart handla om insatser utifrån, från en stridbar arbetarrörelse – utan även om en kamp från romerna själva. Här bör romska organisationer i Sverige kunna engagera sig.

I slutändan måste rumäner och svenskar, tiggare och arbetare, se sina gemensamma intressen och sina gemensamma motståndare – oavsett om de är den rumänske företagaren som vägrar anställa en rom eller den svenska liberalen som avvisar folk till en säker död. Överklassen förenas av ett gemensamt klassintresse, och samma system som de står för förenar oss – i det kapitalistiska Europa måste vi hitta våra intressen som en gemensam arbetarklass, och hitta sätt att kämpa för dem tillsammans.

Kämpa för romernas befrielse – krossa rasismen

  • Nej till gränskontroller och alla former av begränsningar av invandringen – för öppna gränser. Att tiggare söker sig hit är bara ett resultat av Sveriges integrerade roll som en del i det kapitalistiska EU-blocket. Att hindra dem från att komma in i landet löser inte problemet. Avvisa alla flyktingkontroller, Reva-insatser och hinder för arbetare att röra sig fritt i Europa.
  • Nej till alla former av förbud mot tiggeri. Maria Lindgren, Moderat politiker i Borås, är en av många borgerliga politiker som velat ”lösa” problemet med fattiga och hungrande människor genom att helt enkelt förbjuda dem. Sådana förslag måste resolut slås tillbaka. Fattigdom försvinner inte för att man förbjuder den.
  • Bekämpa rasismen mot romer. Inte bara romska tiggare utsätts för rasism. Det svenska ”romregistret” var en påminnelse om att även den svenska staten varit beredd att övervaka och diskriminera romer här. Alla former av rasism mot romer måste bekämpas. Arbetarrörelsen och vänstern bör bistå romerna i att organisera självförsvar mot rasistiska överfall.
  • Inga vräkningar! Dugliga bostäder och arbeten åt alla! Alla försök att vräka läger måste slås tillbaka. Att skicka ut tiggarna i kylan igen är ingen lösning. Samtidigt är de nuvarande boendena farliga och inhumana. Arbetarrörelsen måste kräva att de romer som tvingats fly till Sverige för sin överlevnad erbjuds fullgoda bostäder. Pengarna till det finns redan hos de kapitalister som skott sig rika på oss.
  • Arbeten istället för välgörenhet. Medan det är hedervärt att så många ändå söker hjälpa tiggare med en femkrona eller en bit mat är välgörenhet ingen konsekvent lösning. Kräv att tiggarna erbjuds riktiga arbeten, finansierade genom beskattning av de rika. I svensk infrastruktur och offentlig sektor, plågad av underbemanning och nedskärningar, finns exempelvis massor av saker som uppenbarligen behöver göras.
  • Medborgerliga rättigheter åt alla. Alla som vistas i landet måste ges samma rättigheter. Det ligger bara i kapitalisternas intressen att splittra oss. Kräv medborgerliga rättigheter, kostnadsfri sjukvård och utbildning åt alla i Europa.
  • Facklig organisering av romer. De romer som arbetar i Sverige – oavsett om de är svartanställda eller inte – måste organiseras fackligt och på så sätt integreras med svenska arbetare. Kräv att facken genomför rekryteringskampanjer bland papperslösa arbetare!
  • Gränslös solidaritet mot rasismen. Frågan om förtrycket mot romer kan i slutändan lösas bara genom att romerna själva, i Sverige och Östeuropa, kämpar för sin rätt – en kamp som också måste rikta sig mot den kapitalistisk utsugning alla arbetare utsätts för. Men arbetarrörelsen måste bistå dem. För en gräsrotsrörelse bland romer, som sluter band med arbetarrörelsen i Sverige och Östeuropa i sin kamp för befrielse.
  • Revolutionär kamp för romernas befrielse. Kapitalismen förvärrar bara förtrycket av romerna. För en rörelse bland romer som gör dem till en del av arbetarklassens revolutionära kamp för socialismen!

Svante Persson

No Responses