Bekämpa Isis utan att stödja de reaktionära regimerna i Irak och Syrien

Syrien och Irak faller sönder. Kollapsen för dessa statsbildningar markerar samtidigt en trolig kollaps för de överenskommelser och påbud som imperialisterna har tvingat på Mellanöstern och världen. Det är början på slutet för de gränser som Europeiska kolonialmakter drog upp i området efter andra världskriget. Samma gäller förmodligen också för USA:s försök att bygga upp en ordning på sina villkor i efter murens fall 1989. Framgångarna för militanta religiösa krafter är en varning om vad som kan komma i stället. Det gäller nu att arbetarklassen omorganiserar sig och rustar för strid.

Den senaste tiden har den grupp som tidigare hette Isis (Islamiska staten i Irak och Syrien), numera bara Islamiska staten, befunnit sig i centrum för uppmärksamheten. Hela världen har kunnat notera deras anmärkningsvärda framgångar som krönts med utropandet av ett kalifat i delar av (f.d.?) Irak och Syrien. Grunden för Isis framgångar ligger bl.a. i områdets historia under 1900-talet.

Kolonialisternas intriger
Efter första världskriget och ottomanska imperiets kollaps gjorde fransmännen och engelsmännen upp sinsemellan om vilka delar av Mellanöstern de skulle få. Den överenskommelsen inkluderade att de också bestämde hur delarna, dvs de nya länderna, skulle se ut. Kurderna fick inget land och de stater som såg dagens ljus var inte uttrycket för strävanden hos nationer eller folk, utan just vad som sågs som en ”rättvis” fördelning mellan kolonialmakterna. Människornas lojaliteter i området har alltså från första början inte varit nationell i första hand utan mer utgått från andra kollektiv än nationen och nationalstaten. Vänstern har periodvis varit stark, så för vissa skikt har klasstillhörighet varit viktigast. Annars har lojalitet baserat på religion, stammar och klaner eller etnicitet varit viktigast.

Kombinationen av att artificiellt fösa ihop och samtidigt splittra grupper var en god jordmån för en rivalitet och kamp. I den kampen fanns både vinnare och förlorare. Irak och Syrien hade bland annat en viktig sak gemensamt och det var att den styrande ekonomiska och politiska eliten hela tiden hade en begränsad och sekteristisk karaktär.

Sekteristiska eliter
I Irak baserade sig regimen på den religiösa minoriteten sunnimuslimer. Det betyder att folk ur de högre klasserna bland sunnimuslimerna hade företräde till makt och privilegier. Andra grupper, som tillsammans var en ganska stor majoritet, diskriminerades. Kurderna var t.o.m utsatta för ett våldsamt nationellt förtryck.

I Syrien var situationen likartad. Men den regim som satt där baserade sig inte på sunniter utan på en etnisk och religiös minoritet vid namn alawiter vars medlemmar gynnades på olika sätt. Både Irak och Syrien styrdes av sekulära Baath-partier som tidvis även använde viss socialistisk retorik. Det är dock tydligt att det bakom den nationalistiska framtoningen dolde sig etnisk sekterism.

Baathregimerna var inte bara etniskt sekteristiska. De var dessutom brutala borgerliga regimer som krossade all vänster som inte slaviskt underordnade sig de styrande. I ord kunde de ibland framstå som antiimperialistiska. Men ju mer Sovjetunionen försvagades desto mer gick de öppet åt höger för söka en mäktig beskyddare på annat håll.

Där det finns förtryck, diskriminering, korruption och stagnation finns också djupgående motsättningar mellan olika grupper. Inte bara den traditionella klassmotsättningen, utan även motsättningar mellan olika fraktioner bland de högre klasserna. När den etablerade ordningen rämnar så kan dessa motsättningar utvecklas på ett nytt sätt. Det var vad som hände när USA genomförde sin ödesdigra invasion av Irak 2003.

USA:s draksådd
Efter att USA krossat den traditionella sunnitiska maktapparaten så uppstod ett vakuum. Det kunde inte fyllas av något övergripande ”nationellt” initiativ därför att Iraks historia inte varit sådan att en enad nationella elit eller medvetande hade kunnat skapas. Istället blev det en kamp mellan olika eliter om att i första hand sko sig personligen och i andra hand gynna den egna snäva gruppen; religionen, sekten, klanen, osv. Shiitiska grupper kunde här dra det längsta strået i kraft av att shiiterna är en majoritet och med Irans benägna bistånd. Helt plötsligt befann sig de tidigare så gynnade sunniterna i en kraftigt försämrad position.

Motsättningarna i Irak efter USA:s invasion hade alltså en sekteristisk slagsida redan från första början. Den vänster som en gång i tiden, under 1950-60-talen, varit mäktig var för länge sedan slagen i spillror och kunde inte agera som en samlande kraft för de förtryckta klasserna mot den religiösa och etniska splittringen. Faktum är att resterna av det irakiska kommunistpartiet (stalinister) inte ens försökte sig på något sådan. De välkomnade USA och har fram till och med i dag lojalt slutit upp bakom det styrande etablissemanget.

Förutsättningarna var alltså perfekta för en kraft som ville exploatera och öka de sekteristiska motsättningarna. En sådan kraft fanns i al-Qaida. Denna reaktionära och fundamentalistiska grupp hade ingen bas i Irak innan invasionen men amerikanarna försåg dem med ett idealiskt slagfält. Det går faktiskt att hävda att al-Qaida i Irak utförde något sorts antiimperialistiskt motstånd i och med att de motsatte sig den amerikanska ockupationen och bekämpade den med vapen i hand. Men det är också så att de gjorde detta på det mest kontrarevolutionära sätt som tänkas kan.

Irakiska al-Qaidas främsta metod för att bekämpa USA var inte att samla irakierna till ett gemensamt motstånd. Deras metod var att skap ett inbördeskrig mot alla så kallade avfällingar från det sanna Islam. I praktiken betydde ett blodigt krig mot shiiterna. I deras värld kunde bara en fundamentalistisk sunnistat stå emot USA. Genom bilbomber mot shiitiska civila försökte de provocera fram shiitisk vedergällning mot sunnitiska civila. I denna djävulska upptrappning skulle de själva kunna ta rollen av sunniternas bästa beskyddare. I viss mån kan man säga att de lyckades. Visserligen försvagades deras organisation så småningom men de lyckades i alla fall med att skapa hat mellan folkgrupper och den shiitiska klick som styrt fram till nu har bara haft snäva gruppintressen för ögonen.

Den mörkaste reaktion rullar in

Den mörkaste reaktion rullar in

Den syriska vändpunkten
2011 bröt så upproret i Syrien ut. Det var från början ett fredligt och demokratiskt massuppror mot en reaktionär, sekteristisk och nyliberal diktatur. Assads regim valde att slå ner på revolutionen med maximal brutalitet. Det gjorde revolutionens beväpning till en nödvändighet. Men därmed förvandlades revolutionen till ett inbördeskrig. Det är i sig inte en dålig sak. Många progressiva revolutioner har tvärtom haft formen av inbördeskrig.

Alla marxister värda namnet borde ha stött syriernas revolution mot regimen. Det var visserligen ingen socialistisk revolution utan snarare en fortsättning på den arabiska våren. Men om den vunnit så hade den gjort slut på en regim som i decennier hållit arbetarklassen i ett järngrepp. En utveckling liknande i Tunisien hade gjort det möjligt att reorganisera vänstern och arbetarrörelsen och börja om på nytt. Det hade varit ett historiskt framsteg för hela regionen och var ensamt ett skäl gott nog att stödja revolutionen.

Tyvärr visade sig situationen i Irak vara förbunden med Syriens framtid på ett ödesdigert sätt. Det försvagade al-Qaida i Irak insåg att Syrien kunde bli ett nytt viktigt slagfält för dem. De behöll sin vision och metodik från Irak men flyttade mycket av verksamheten till Syrien istället. Om det nu hade funnits en gnutta av objektiv progressivitet i deras aktioner mot USA i Irak så försvann allt det i Syrien. Under namnet Isis har denna organisation spelat en alltigenom kontrarevolutionär roll i Syrien. De gick inte in för att stödja några som helst demokratiska aspirationer i Syrien. Isis har systematiskt och medvetet försökt att likvidera den syriska revolutionen därför att de helt korrekt såg den som ett hot mot sina egna totalitära ambitioner.

Isis har bedrivit ett regelrätt krig mot i princip alla andra fraktioner som bekämpat Assad. I det kriget, som kostat tusentals liv, har de haft ett diskret stöd från såväl Turkiet som Assad-regimen. Turkiet fruktar en regelrätt oberoende kurdisk stat på ruinerna av Irak och Syrien. Isis vill inte heller se en kurdisk stat eftersom den skulle bli sekulär och förmodligen helt västvänlig. Följaktligen har de kurdiska styrkorna i Syrien varit hårt ansatta av Isis. Därför har Turkiet låtit Isis röra sig på deras territorium och enligt vissa uppgifter även försett dem med sjukvård.

Assads regim har förstått att ”inbördeskriget inuti inbördeskriget” gynnar dem. Det ligger förstås i Assadklickens intresse att det finns en välorganiserad och våldsam kraft som dödar tusentals motståndskämpar mot regimen. Därför var det inte förvånande att man släppte fria de islamister man hade i sina fängelser och på så sätt bidrog kraftigt till Isis nyrekrytering. Det är också anmärkningsvärt hur regimen ibland har undvikit att slå ut för mycket av Isis styrkor trots att möjligheten har funnits.

Assads regim vill gärna kunna utmåla revolutionen och oppositionen just som fundamentalister och medeltidsmänniskor. Tyvärr har den del grupper och människor inom vänstern godtagit det här spelet. Isis har för en del blivit lika med motståndet mot den syriska regimen. Men sanningen är att de representerar den fascistiska reaktionen mot revolutionen.

Religiösa fascister
Redan innan sina senaste framgångar tog Isis över staden Raqqa i Syrien. Den som vill veta vad som väntar människorna i det nyligen utropade kalifatet bör ta reda på hur Isis styrt i Raqqa. Deras uppfattning om islamiska klädregler har införts. Detta innebär att kvinnor ska bära svarta heltäckande slöjor som bara visar ögonen. Rökning är förbjudet. Bön fem gånger om dagen är obligatoriskt. Folk väljs slumpmässigt ut för att förhöras om religiösa detaljer. Män anses ansvariga för kvinnliga familjemedlemmars beteende och kan straffas för vad en syster eller dotter ”har gjort”. Piskningar och halshuggningar genomförs offentligt.

Till saken hör att Raqqa från början var en stad som befriats från regimens kontroll men som sen erövrades av Isis. Raqqa visar alltså på mer än ett sätt vilken kontrarevolutionär roll Isis spelar och varför de absolut inte ska ses som en del av oppositionen mot Assad.

Isis beskrivs bäst som en religiös fascistisk organisation. De fyller samma funktion och använder sig av samma metoder som den klassiska fascismen. Isis skyddar i det långa loppet de härskande klasserna i den meningen att de slår ner all oberoende folklig organisering. De drar varje reaktionär kulturell kvarleva till sin spets och försöker på så sätt bevara traditionella hierarkier.

Varken Isis eller de styrande
I Syrien lyckades Isis återuppbygga och expandera de styrkor som nu använts för att erövra en bit av det sönderfallande Irak. Det är självklart att varje socialist måste betrakta detta som en fientlig handling mot arbetarklassen i Irak och Syrien och i förlängningen hela regionen. Men det gäller att undvika den fälla som det irakiska kommunistpartiet har gått i. Under Isis anstormning valde de att sluta bakom Malikis regim och mana till patriotisk samling mot Isis. Men lösningen ligger inte i att sluta upp bakom en borglig, korrupt och diktatorisk shiitisk sekterist och sen kalla det för ”patriotiskt”. Isis måste slås tillbaka men det måste ske inom ramen för ett motstånd mot den proimperialistiska och religiösa sekterism som göder Isis. Det betyder att socialister måste tillbakavisa både Isis och regimen i Bagdad (och Damaskus för den delen). Det som gäller nu är att städer, kvarter, byar, arbetsplatser, folkliga organisationer och vänstergrupper måste förenas över gränser som har med religion och etnicitet att göra för att på så sätt slå tillbaka både Isis och Malikis regim. Det här kräver beväpning, och som Syrien visar, även centraliserad beväpning genom formandet av större militära enheter och så småningom en armé. Runt det här perspektivet skulle en irakisk och syrisk revolutionär marxistisk organisation kunna byggas.

Eduardo Montero