S:t Petersburg juli 1914: generalstrejk och gatustrider

 

Ryska revolutionerna 1917 tillhör historiens mest kända händelser, och även revolutionen i Ryssland 1905 – som inte lyckades störta tsaren, men väl tvinga honom till rejäla eftergifter efter generalstrejken i oktober – är ganska välkänd. Betydligt mindre känt är att Tsarrysslands två sista åren innan första världskrigets utbrott var fyllda med arbetarkamp. Kulmen för denna våg kom för precis hundra år sen, i juli 1914, med sin höjdpunkt 9-10 juli – eller 22-23 juli med den kalender som Västeuropa hade och som Ryssland skulle övergå till efter revolutionen.

Fabriksarbetare i S:t Petersburg i proteststrejk mot Lenamassakern

Fabriksarbetare i S:t Petersburg i proteststrejk mot Lenamassakern

 

I sitt manifest i oktober 1905 hade tsar Nikolaj II utlovat demokratiska fri- och rättigheter, och ett folkvalt parlament. Utfästelserna var långt ifrån fullständiga, med ordentliga inskränkningar, och han skulle senare visa att han godtyckligt kunde bryta mot dem, men de bidrog till att avbryta generalstrejken. Dessutom innebar de att de inom samhällets högre skikt som tillhört oppositionen och huvuddelen av den liberala rörelsen övergick till att fredligt försöka påverka staten i mer demokratisk riktning. Revolutionen var inte över, ur generalstrejken föddes S:t Petersburgssovjeten, och Moskvaupproret i december återstod – men den skulle visa sig lättare att angripa.

 

Efter att sovjeten i S:t Petersburg upplösts och dess ledare, som Leo Trotskij, fängslats, och Moskvaarbetarnas uppror slagits ner stod 1906 till stor del och vägde. Strejkvågen fortsatte, om än inte på samma nivåer som rekordåret 1905, det förekom fortsatta uppror bland bönderna, och några större myterier, som på flottbaserna Sveaborg och Kronstadt, samt i flera garnisoner i Sibirien – men revolutionen bröt inte ut på samma sätt som året innan. Den revolutionära rörelsen, speciellt bolsjevikerna och vänstern inom Socialistrevolutionärerna, väntade sig dock att den skulle få förnyad kraft. De bojkottade valen till den första duman, som var långt ifrån den konstituerande församling de hade krävt. En stor del av befolkningen fick visserligen rösta – även om kvinnor, män under 25, lantarbetare, tjänare och en del andra var utesluta – men deras rösträtt var inte lika. Olika klasser röstade för sig. Den jordägande adeln var kraftigt överrepresenterad, så även, i mindre grad, var städernas välbärgade befolkning. Bönderna, en majoritet av befolkningen, var kraftigt underrepresenterade, liksom arbetarklassen. Dessutom var dumans befogenheter kraftigt beskurna. Den hade ingen egen rätt att stifta lagar – dessa kunde blockeras av statens råd, som gjordes till en första kammare med lika stor makt, och som till hälften tillsattes av tsaren, samt av regeringen, helt utsedd av tsaren, och av tsaren själv. Däremot måste alla nya lagar och budgeten godkännas av duman. Eller ja, tsaren kunde fortfarande stifta lagar genom dekret, och han kunde upplösa duman. Detta utnyttjade han snart. Största parti i första duman var kadeterna, det mest liberala partiet, som efter att ha vacklat tidigare nu hade slagit in på en ickerevolutionär väg. Efter en omfattande valbojkott fanns bara ett fåtal socialdemokrater, och en större grupp av den högra delen av den populistiska rörelsen, vars mer radikala delar i det socialrevolutionära partiet alltså hade vägrat delta. Även denna duma var för radikal för tsaren, och efter 73 dagar upplöste han den, och utlyste nyval.

 

Åren av kontrarevolution

Valet till andra duman hölls efter samma vallagar som den första. En majoritet bland socialdemokraterna – bolsjevikerna och mensjevikerna hade närmat sig varandra efter 1905 och hade gemensamma kongresser 1906 och 1907 samt en gemensam centralkommitté – var nu för att ställa upp, och duma nummer två kom därför att innehålla fler socialister. Som väntat befanns även denna församling för radikal och efter precis en månad längre än första duman fick, 103 dagar – varav de flesta från tsarens sida bara var en väntan på rätt förevändning – upplöstes även denna. Den här gången kände han sig tillräckligt stark för att gå mera på offensiven. En stor del av de friheter som den revolutionära rörelsen tillkämpat sig 1905 drogs tillbaka, många revolutionärer fängslades eller tvingades fly, och vallagen gjordes om för att garantera en mer konservativ sammansättning av nästa duma. Böndernas och de ickeryska nationaliteternas representation skars ner betydligt, och arbetarklassen fick bara ett fåtal – en vardera från rikets 6 största städer. Den jordägande adeln fick nu nästan egen majoritet. Dessutom var valen indirekta, vilket medförde att de även hade stor inflytande på vilka representanter för bönderna som valdes.

 

Kuppen 3 juni 1907, när andra duman upplöstes och statsmakten gick på offensiven, blev ett hårt slag mot den revolutionära rörelsen. Strejknivåerna var under de närmaste åren låga. Detta orsakades, förutom av repressionen, även av en lågkonjunktur. Som bekant kan ekonomiska kriser leda till såväl ökade som minskade kampnivåer, beroende på andra omständigheter. Den stora arbetslösheten och faran för djup fattigdom som för många arbetare inte låg långt borta blev en viktig faktor till de starkt begränsade kampnivåerna. Dessutom låg demoraliseringen och förvirringen från den besegrade revolutionen som en kvävande filt över arbetarklassen.

 

Revolutionen reser sig åter

Detta varade dock inte så länge. 1910 började den ekonomiska konjunkturen att vända uppåt. Arbetslösheten minskade, och arbetarklassen fick åter ett ökat självförtroende. Detta gällde speciellt de kvalificerade metallarbetarna. En vanlig uppfattning är att det alltid är de som har det sämst som är mest kampvilliga. Ofta är detta dock inte fallet. Åren 1907-10 hade som sagt gett ett ökat elände, men samtidigt mindre klasskamp. Desperation kan förvisso leda till desperat kamp – men utsikten att arbetslöshet leder till att familjen kommer att svälta kan också vara en återhållande faktor.

 

Den förbättrade konjunkturen, som även underblåstes av de ökade satsningarna på vapenproduktion, innebar att det blev brist på kvalificerade industriarbetare i S:t Petersburg. Av denna anledning hade dessa ett bättre förhandlingsläge, och kunde med stor sannolikhet få ett nytt jobb om de fick sparken för att ha strejkat. Dessutom var de den mest läskunniga och skolade delen av arbetarklassen, och den som mest hade berörts av den socialistiska propagandan. Av de anledningarna var det de kvalificerade arbetarna i S:t Petersburg privatägda metallindustri – framför allt maskintillverkning och elektrisk utrustning – som under större delen av de 20 år som föregick oktoberrevolutionen utgjorde den ryska arbetarklassens spjutspets.

 

Liksom revolutionen 1905 hade utlösts av massakern på hundratals fredliga och obeväpnade demonstranter under den blodiga söndagen kom också den kampvågen 1912-14 att chockstartas med ett blodbad: 4 april 1912 dödades omkring 200 strejkande gruvarbetare i Lena i Sibirien, vilket sände en våg av raseri över riket. Denna stigande våg av kamp karaktäriserades också av en annan faktor: bolsjevikerna växte på mensjevikernas bekostnad. Visserligen, ska erkännas, var skiljelinjerna fortfarande ganska otydliga för många av aktivisterna, och en stor del av dem som tog ställning för bolsjevikerna var betydligt mer försonliga gentemot mensjevikerna än vad Lenin var. Den socialdemokratiska gruppen i den fjärde duman, som valdes 1912, var enad i över ett år efter detta, och Pravda, som trycktes i Ryssland, censurerade under en period ganska mycket av Lenins polemik mot mensjevikerna. Men även om de bolsjevikiska framgångarna inte var lika stora och omfattande som själva framhöll i sin polemik var tendensen tydlig: den socialdemokratiska fraktion som utan förbehåll stödde arbetarnas kamp och som förde fram de radikalaste parollerna, utan att oroa sig för att detta skulle skrämma bort liberalerna fick ett allt större stöd ju mer arbetarnas kampvilja växte.

 

Generalstrejken i juli 1914

Kulmen kom i juli 1914, med en omfattande strejk i S:t Petersburg. Måndagen 7 juli (20 juli med nya kalendern) strejkade omkring 109 000 arbetare, vilket ökade till 140 000 dagen efter. Allt fler försök till stora demonstrationer med syfte att ta sig in till centrum gjordes, och poliserna och kosackerna försökte skingra dem. Arbetarna slängde stenar och byggde barrikader till försvar, och statens våldsapparat svarade med attacker från ridande poliser och kosacker, samt med bly. Det hände rent av att arbetarna sköt tillbaka. Under den värsta sammandrabbningen på den våldsammaste dagen, onsdag 9 (22) juli, angreps tusentals demonstranter på en barrikad på Bolshoi Sampsonievskii Prospekt – liksom de flesta allvarliga sammanstötningarna skedde detta i Viborgdistriktet. Stenar mötte kulor, och 5 arbetare dog och 18 skadades.

 

Strejken och kravallerna lugnade sedan ner sig under de närmaste dagarna. Huruvida de skulle ha kunnat blossat upp igen ännu kraftfullare är omöjligt att veta, för bara några dagar senare bröt första världskriget ut. Den patriotiska vågen drabbade av allt att döma inte de ryska arbetarna lika hårt som de brittiska, franska och tyska, men tillräckligt för att – i samarbete med kraftig repression – sätta punkt för den höga nivån av kamp som hade fått råda i två år. Det har spekulerats i om det var kriget som räddade tsarmakten. Vissa har invänt att revolutionens vågor aldrig nådde lika högt som 1905, att den var betydligt mera koncentrerad till bara S:t Petersburg, samt att staten och den härskande klassen inte drabbades av samma förvirring och panik. Å andra sidan går det ju inte att säga att den inte kunde ha fortsatt att växa. Det hade trots allt gått mindre än 6 ½ år mellan S:t Petersburgssovjeten och Lenamassakern, vilket knappast är något tecken på stabilitet. Att Tsarryssland hade många olösta problem står klart, liksom att arbetarklassen var kampvillig, och bönderna trånade efter mer jord. Förtroendet för tsaren hade naggats hårt i kanten av den blodiga söndagen, och minnena från 1905 hölls levande. Dessutom tog strejkvågen fart igen efter mindre än ett år – sommaren 1915 började strejkerna nå för tsaren och kapitalisterna oroande nivåer, och 1916 ökade kampnivån ytterligare. En avgörande faktor till att tsaren störtades i februarirevolutionen var att armén revolterade, och den form detta skedde i berodde på världskriget. Det går förstås inte att säkert avgöra frågan om en sådan revolt hade uppnåtts utan världskrig, med bara fortsatt arbetarkamp, repression och – med stor sannolikhet – återkommande bondeuppror. Däremot hade Rysslands kejserliga stat och härskandeklass en svår uppgift i att stabilisera sitt styre. Generalstrejken och barrikaderna i S:t Petersburg för precis 100 år sedan visade hur stort hotet underifrån alltjämt var

 

Jens-Hugo Nyberg