Strejken i Minneapolis 1934 – massmobilisering och organiserat självförsvar ledde till seger

Framsida som tillkännagav seger för arbetarna

Framsida som tillkännagav seger för arbetarna

Det är vanligt att tänka sig USA som ett land utan tradition av klasstrider och socialism. Socialismen har ju också varit väldigt svag i USA under många årtionden, men under 1900-talets första del fanns det åtskilligt av klasskamp, och även betydelsefulla socialistiska rörelser. Transportarbetarstrejken i Minneapolis för precis 80 år sedan, sommaren 1934, var en viktig strejk som innehöll kamp underifrån trots att byråkrater i fackledningen försökte bromsa, övervåld från polis och nationalgardet som gång på gång angrepp de strejkande, gatustrider mot polisen när arbetarna försvarade sig själva med våld – och trots att arbetsköparna hade stöd av staten så tvingades kapitalisternas allians att backa. Den segerrika strejken leddes dessutom av trotskister i Communist League of America (CLA), som senare bytte namn till Socialist Workers Party och var med och grundade Fjärde Internationalen 1938.

USA i början av 1930-talet präglades av depression och arbetslöshet, och arbetsköparna backades ofta upp av polisen eller egna inhyrda väpnade vakter i sin offensiv mot arbetarna. Arbetarklassen var betydligt mera militant än den är idag, men hölls tillbaka av den byråkratiska och förborgerligade fackföreningsledningen i American Federation of Labor (AFL). Detta medförde att fackens medlemsantal sjönk, och att allt mer av arbetarkampen började föras utanför dess kontroll. Minneapolis var en viktig transportstad, en knutpunkt på vägen till mellanvästerns kornbälte. Transportarbetarna hade därför en viktig strategisk. Transportarbetarnas fackförening, International Brotherhood of Teamsters, med dess ledning under Daniel Tobin, var dock betydligt mera inriktad på klassamarbete än på kamp. Dess lokala medlemsantal var, delvis därför, mindre än 1000, uppdelat i sektioner – ”locals” – efter vilka varor de transporterade. En av dessa, local 574, var den sektion som nya medlemmar gick in i i väntan på att bli placerad i någon annan. Det var också denna, efter att de militant inriktade trotskisterna i CLA tagit över ledningen, som ledde transportarbetarstrejken till seger.

Local 574
1933 hade local 574 omkring 70 medlemmar, och en ledning som inte var föga kampvillig. CLA-aktivisterna Carl Skoglund – som namnet antyder var han från Sverige – och V. A. Dunne och hans bröder jobbade med att lasta kol. De organiserade arbetarna som lastade och transporterade kol för att dessa skulle få bli medlemmar av local 574, trots ledningens motstånd. Genom en kamp som baserades på arbetarnas demokratiska mobilisering underifrån vann de inträde i början av 1934.

Minneapolis industri styrdes av Citizen alliance (CA), en allians av de ledande kapitalisterna. Dessa hade med sin ekonomiska styrka, sammanhållning samt hjälp av polisen och nationalgardet lyckats slå ner alla strejker, och se till så att fackföreningarna var svaga och splittrade, lönerna låga och arbetsbördan stor. Local 574 krävde erkännande av facket, högre löner och övertidsersättning samt kortare arbetstid. På ett stormöte söndagen 4 februari gav arbetarna arbetsköparna 48 timmar att förhandla, samt valde en strejkkommitté. Arbetsköparna, uppbackade av CA, vägrade, och väntade sig ännu en seger. De hade dock inte väntat sig en så beslutsam motståndare, anförda kommunister med en plan för att vinna.

Strejken inleddes på onsdagen, vilket innebar att brist på kol uppstod i minusgrader. Ett bra utgångsläge för arbetarna, och ett tydligt exempel på vikten av att slå till vid rätt tidpunkt. Vidare togs arbetsköparna på sängen av de strejkandes militans och organisation. Upplagsplatserna täcktes av strejkvakter, och lastbilar som fraktade kol stoppades av rörliga grupper – flying pickets. Ställda inför brist på kol i kylan och ett beslutsamt motstånd tvingades arbetsköparna backa redan på fredagen. Fackföreningarna erkändes, och lönerna höjdes. Detta gav en kraftfull impuls till de andra transportarbetarna att organisera sig, och att föra fram sina krav, trots fackledningens motstånd. Local 574 hade inte fått någon uppbackning uppifrån – faktiskt fick de, samma dag som strejken vanns, ett brev från Daniel Tobin som motsatte sig strejken.

Organisationskommittén som skapats under strejken blev nu det ledande organet i local 574, och byggde på gräsrötterna. En rekryteringskampanj inleddes, och byggde på att organisera alla arbetare i transportsektorn i samma fack, till skillnad från den skråmässiga uppdelningen av dem med olika arbetsuppgifter. Vid ett massmöte i april offentliggjordes att de nu hade 3000 medlemmar, och en ny strejkkommitté valdes. Allianser byggdes med fattiga bönder och de arbetslösa organiserades. När det stora strejken sedan drogs igång blev de arbetslösa till ett stöd, snarare än en källa till strejkbrytare som de varit tidigare. De som jobbade i transportindustrin var till övervägande del män. Under ledning av CLA-medlemmar som Marvel Scholl och Clara Dunne organiserades kvinnor – fackföreningsmedlemmarnas fruar, systrar, mödrar och flickvänner – till aktivt stöd och deltagande. Detta skulle inte bara bli ett ovärderligt stöd till strejken, utan också för många av dem den första erfarenheten av arbetarkamp.

Den andra strejken
Arbetsköparna i Citizens Alliance hade dock inga tankar på att vika ner sig. De träffades flitigt och diskuterade med borgmästaren och polischefen, som helt och hållet stod på deras sida. Som ett svar på deras försök att underminera facket röstade ett stormöte med local 574 15 maj enhälligt – och trots motstånd från Teamsters centrala ledning – för att strejka.

Strejken bröt ut den 16 maj. Åter blev arbetsköparna överraskade av hur välorganiserade arbetarna var. Ett högkvarter för strejken hade organiserats veckorna innan, med kontor, bespisning och sjukvård. En vald strejkkommitté på 75 arbetare skaffade fram ett högtalarsystem till dagliga massmöten, och subkommittéer för materiellt stöd, hantera klagomål, juridisk hjälp och för att organisera strejkvakter bildades. De sistnämnda leddes av trotskisterna Ray Dunne och Farell Dobbs. Rörliga enheter i bilar fördelades på distrikten, och spanade efter strejkbrytare. En reservstyrka fanns hela tiden till hands. De började organiseras som en armé, med utsedda befälhavare – men en armé som kontrollerades av de organiserade arbetarna, och slogs för deras intressen.

Kampen inspirerade många andra arbetare, och medlemsantalet i local 574 steg snart till 6000, och hundratals frivilliga arbetslösa och studenter erbjöd sin hjälp. Taxiförarna började också strejka. Två dagar efter strejkens utbrott hade Citizen’s alliance hämtat sig från chocken och börjar organisera motåtgärder. Ett möte med ”medborgare” – närmare bestämt de mer reaktionära skikten av befolkningen, valde en kommitté för lag och ordning, och organiserade sig på liknande sätt som strejkvakterna. Samma kväll skickades en grupp strejkvakter i en fälla av en polisagent. Strejkvakten, både kvinnor och män, blev ordentligt misshandlade av poliser mobiliserade reaktionärer.

Arbetarna slår tillbaka mot polisvåldet
Dittills hade strejkvakterna varit obeväpnade, men mötta av detta övervåld började de förse sig med påkar och andra tillhyggen. Dessa kom till användning under måndagen, då arbetsköparna gjorde ett försök att lasta bilar med kol. Den här gången var inte strejkvakterna försvarslösa, istället kom några tusen organiserade arbetare, och ställdes mot strejkbrytare, poliser och inhyrda råskinn. Bilarna lastades inte, och 30 poliser – och ännu fler arbetare – fick uppsöka sjukhus. Poliserna drog vapen och ett blodbad undveks med nöd och näppe av ett snabbt ingripande av en lastbil med strejkvakter. Polischefen blåste till reträtt, men bara för att kalla in reserverma.

Nästa dag kom 1 500 poliser, och väntade sig en lätt match. Men nej, strejkvakterna var välorganiserade, och visade att det är möjligt att slå tillbaka polisvåld även på den nivån. Åter lastades inga bilar, och åter fick polisen dra sig tillbaka. Samtidigt började allt fler fackföreningar sluta upp. Byggarbetarna gick ut i sympatistrejk, och elektrikerna erbjöd sitt stöd. Arbetsköparna fann för gott att backa. 25 maj hade fackets förhandlare, under regelbunden kontroll av demokratiska stormöten, uppnått en godtagbar kompromiss. Den innebar högre lön, minskad arbetsbörda, återanställning av alla strejkande och erkännande av facket. Arbetsköparna började genast att backa från överenskommelsen. Arbetarna var emellertid inte beredda att nöja sig med mindre, och, och en tredje strejk började förberedas.

Polisen angrep de strejkande arbetarna - arbetarna slog tillbaka

Polisen angrep de strejkande arbetarna – arbetarna slog tillbaka

Den avgörande strejken
Local 574 fortsatte att växa, och dess allianser med de arbetslösa, kvinnorna och bönderna knöts hårdare. En fackföreningstiding, The Weekly Organiser, började ges ut, med hjälp av James Cannon och flera ditresta organisatörer från CLA. Tidningen – som under den kommande strejken kom att ges ut dagligen som The Daily Worker – blev en viktig kanal för att sprida arbetarnas uppfattningar och bemöta arbetsköparnas lögner. 6 juli organiserade facket ett massmöte med 12.000 deltagare, med tusentals ytterligare utanför, och fem dagar senare röstade local 574 för ny strejk. Efter att arbetsköparna hade hävdat att omröstningen var odemokratisk bekräftade ett nytt massmöte att det var dags att åter plocka upp strejkvapnet. 17 juli stannade åter Minneapolis, och en ny strejkkommitté med 100 medlemmar valdes för att leda strejken, med ansvar inför stormötena.

Borgarklassens sida mobiliserade också. De förtalade strejkledarna, skickade individuella brev till de strejkande, och skickade polisen och nationalgardet på de kämpande arbetarna. De fick också stöd av Teamsters centrala ordförande Tobin, som hetsade mot strejken och några av dess förgrundsfigurer. Det tyngsta lasset drogs dock av polisen. 20 juli, den blodiga fredagen som den blev kallad, anföll polisen två lastbilar med strejkvakter. Utan provokation öppnade de eld. 67 arbetare blev skjutna, och två av dem – Henry Ness och John Belor – dog.

Repression är dock ett knepigt vapen att använda i kampsituationer. Många gånger lyckas den att slå ner motståndet, men andra gånger leder den bara till att kampen hårdnar och arbetarnas beslutsamhet växer. Det sistnämnda blev fallet här. Samma kväll samlades 15 000 rasande arbetare till ett utomhusmöte, och dagen efter var det fyra gånger så många strejkvakter på plats. Tvätteriarbetarna gick ut i strejk, för såväl egna krav som till stöd för transportarbetarna.

Federala medlare, alltmer desperata efter en uppgörelse, lade ett bud, som backades upp av guvernör Olson, som hotade med undantagstillstånd om det inte godtogs av båda sidor. Strejkkommittén såg det som ett tillräckligt steg framåt, och accepterade. Däremot avslog arbetsköparna det, varpå undantagstillstånd utlystes – och trots att det var deras motståndare som hade vägrat så riktades udden helt mot arbetarna. Tidigt på morgonen 4 augusti omringades deras högkvarter av militär, och flera av strejkledarna greps. Inte heller detta bröt dock arbetarnas beslutsamhet. Däremot började vissa av de mindre arbetsköparna att ge efter. Guvernör Olson, de centrala fackbyråkraterna i AFL, alltfler av kapitalisterna, samt president Roosevelt började känna att situationen var ohållbar. En fullskalig militär repression var knappast ett alternativ. Det fanns gränser för hur långt statsmakten kunde gå för att hjälpa arbetsköparna utan att sätta den rådande samhällsbalansen i fråga. Efter en ny medling, under Roosevelts överseende, kom ett nytt bud, som godtog arbetarnas viktigaste krav. Trots att arbetsköparna hade fått stöd av polis, nationalgardet, guvernören och de centrala fackföreningsbyråkraterna så slutade strejken med seger.

Lärdomar för framtiden
Minneapolis hade sex månader tidigare varit en stad med svaga och splittrade fackföreningar. Nu blev staden ett fäste för arbetarorganisering. Local 574, som hade lett kampen, hade gått från 70 medlemmar till 7000, och från kontrollerad av byråkrater till demokratiskt styrd av sina gräsrötter. Segern gav också en stark impuls till kämpande arbetare i resten av USA. Den och andra strider ledde till bildandet av den mer radikala fackföreningsfederationen Congress of Industrial Organisations (CIO) – som 20 år senare, när arbetarradikaliseringen hade slagits tillbaka, åter slogs ihop med AFL till AFL-CIO.

Det finns många lärdomar att hämta ur strejken. En är möjligheten att vinna även mot en stark och välorganiserad fiende, om arbetarna mobiliseras och organiseras, och om också arbetslösa och andra som kan fås att stödja strejken engageras. En annan lärdom är den stora betydelse en kampinriktad ledning med en realistisk syn på den taktiska situationen och kapabel att vinna och behålla de andra arbetarnas förtroende kan få. Inte minst är en viktig lärdom att det är möjligt och ibland nödvändigt att slå tillbaka våldsamma attacker. Legalistiskt inriktade personer – hela det politiska etablissemanget i Sverige, inklusive Jonas Sjöstedt – blir givetvis förfärade om det kommer på tal att försvara sig med påkar mot polisen. Men polismakten tog tydlig ställning för arbetsköparna i strejken, och det var de som började använda våld. Det var helt korrekt av strejkvakterna att försvara sig. Alternativet hade varit att ge upp, att förklara kapitalisterna för segrare och sedan fortsätta slita hårt för låga löner och med få rättigheter på jobbet. När klasskampen når den nivån måste vi antingen anpassa oss efter situationen och sätta hårt mot hårt, eller böja oss och acceptera att samhället byggs upp efter kapitalisternas intressen och på vår bekostnad. Inte heller är detta bara en historisk eller teoretisk fråga. Polisen i Sverige har inte på samma tydliga sätt ställt sig på arbetsköparnas sida på många år – men vi har sett åtskilliga ingrepp mot vänsterdemonstrationer, angrepp med pepparsprej och batonger mot SAC:s strejkvakter och hårda nypor mot ungdomar som har ockuperat även övergivna hus. När kampen hårdnar om vilka som ska få ta del av välfärden och samhällets rikedomar, vilka som ska slita ut sig eller bli utförsäkrade, eller å andra sidan leva i lyx, kommer också polisens och reaktionära ”medborgargardens” metoder att trappas upp. Då kommer vi att vara föga hjälpta av att insistera på att bara ”demokratiska” – godtyckligt definierat som lagliga och fredliga – metoder någonsin får användas.

Jens-Hugo Nyberg