Ena Iraks och Syriens arbetande klasser och förtryckta folk mot islamistisk fascism, imperialism och reaktionära regimer

Mellanösterns förtryckta har inte mycket hjälp att hämta från imperialismen. Den här PKK-soldaten tillhör däremot de krafter som faktiskt kan besegra den islamistiska fascismen

Mellanösterns förtryckta har inte mycket hjälp att hämta från imperialismen. Den här PKK-soldaten tillhör däremot de krafter som faktiskt kan besegra den islamistiska fascismen

I samband med de två krigen mot Irak, 1990-91 och 2003, hette det från USA:s sida att det handlade om att bekämpa en ond diktator och islamistisk terrorism och om att införa demokrati. Vi som motsatte oss krigen sa att imperialisterna gick in för att säkra naturresurser, marknadsandelar och sin lokala maktbas. Vi sa också att USA och deras allierade inte skulle kunna åstadkomma annat än ökad misär för Iraks folk. Drygt tio år efter det senaste amerikanska angreppet har krigsmotståndarna fått rätt på ett sätt som är mer tragiskt än vad till och med vi kunde föreställa oss.

Islamiska staten (IS) är i stor utsträckning en produkt av de motsättningar och den instabilitet som USAs krig skapade. USA erbjöd al-Qaida ett slagfält och ur kaoset efter Saddam Hussein och inbördeskriget i Syrien steg IS fram. IS representerar den mörkaste reaktionen: fascism, folkmord, kvinnoslaveri och medeltid.

Situationen i Irak och Syrien har varit omtumlande för vänstern, som ofta bedömer de inblandade sidorna på helt olika sätt – i den mån man vågar sig på att lämna de humanistiska flosklernas trygga zon. Det är i viss mån inte så konstigt då den här typen av konflikter inte följer de invanda mönstren med en tydligt förtryckande part kontra en förtryckt massa som försöker slå sig fri. Palestina-frågan är enklare att ta ställning till. Där känner vänstern igen sig. Icke desto mindre är det oerhört centralt för marxister att utarbeta positioner i förhållande till vad som händer i Irak. Vilka sidor kan stödjas? Vilka är de progressiva ställningstaganden som kan bidra till att flytta fram arbetarklassens och socialismens positioner, eller åtminstone förhindra ytterligare reträtter?

Stoppa fortsatta imperialistisk interventioner
USA har i skrivandets stund nyligen flygbombat IS ställningar. Som vanligt motiverar de sina militära ingripanden med humanitära argument. Obama har med sitt tillgjorda patos pratat om att rädda de jezidiska flyktingarna som fastnade uppe på Sinjar-berget efter att ha flytt från IS. USA:s ledning har haft många tillfällen att bry sig om tragiska människoöden under årens lopp och brukar omsorgsfullt ignorera dessa fullständigt. Men när IS alltmer framgångsrikt började att rycka fram mot det kurdiska självstyrets huvudstad Erbil blev det viktigt för Washington att agera. Anledningen redovisades faktiskt öppet av Obama själv: det finns mycket amerikansk personal i Erbil och den måste skyddas. Ett annat skäl, som inte redovisades öppet men som inte får glömmas bort, stavas olja. Det kurdiska självstyret sitter numera på ansenliga oljereserver och USA vill absolut inte att dessa resurser hamnar i händerna på en fientlig makt. För att skydda sina egna intressen, och samtidigt plocka popularitetspoäng hos en internationella opinion som är känslig för amerikanska krigsäventyr, valde USA att leka snäll samarit och kasta ner lite vatten och mat till jezidierna.

Det skulle vara befängt att motsätta sig humanitär hjälp med tanke på den situation jezidierna har hamnat i. Vad man bör kritisera däremot är intrigerna och de hycklande argumenten runt omkring hjälpen. Varje antiimperialist och socialist måste däremot vara emot USA:s bombningar av IS. Bombningarna genomfördes för att stärka USA:s makt i regionen och världen som helhet. Obama deklarerade tydligt att det inte handlade om att krossa IS, bara om att stoppa gruppens fortsatta marsch mot Erbil och oljestaden Kirkuk.

De senaste årens internationella konflikter har klart visat hur försvagade USA har blivit som imperialistisk makt. Efter stalinismens kollaps 1989-91 stod den amerikanska imperialismen på sin höjdpunkt. Då kunde de samla i princip hela världen mot Irak. De utropade en ny världsordning under sin egen ledning. En del av deras ideologer gick så långt att de proklamerade historiens slut. Sedan dess har det gått utför. USA har utmanats av nya imperialistiska makter som Ryssland och Kina, till exempel i frågan om Syrien, där de har hamnat på olika sidor i konflikten. De attackerades nesligt på hemmaplan den 11/9 2001. De störtade regimerna i Afghanistan och Irak men lyckades inte vinna freden. Tvärtom avslöjade de sig som oförmögna att reda upp i den röra de skapat. De har haft ekonomiska kriser som försvagat deras makt ytterligare. De är allt mindre förmögna att kontrollera den sionistiska vakthunden Israel. Deras politik i Syrien har varit ett fiasko. Assad har idag överhanden. Revolutionen är nästan strypt och i dess ställe har IS kommit. Inte undra på att USAs ledarskap över världen är kraftigt ifrågasatt idag.

Mot den bakgrunden lyckades IS göra sin dramatiska framryckning i Irak. Till en början stod skurkarna i vita huset helt handfallna. Obama svamlade och visste inte alls vad som borde göras. Till slut, efter en månad av framgång för IS och omfattande slakt av oskyldiga irakier, tog sig Washington samman och genomförde sina bombningar, i egenintresse. Förutom de mer direkt materiella intressen som nämnts handlade det naturligtvis om att Obama ville visa handlingskraft för att inte bli ytterligare försvagad.

Bombningarna följs nu upp med att Iraks president Maliki till slut offras. USA har till slut tagit sin hand ifrån honom (liksom Iran också har gjort), i ett försök att reorganisera landets ledning och rädda Irak som en sammanhållen stat. Det här är dåliga nyheter för kurderna och minoriteterna. USA vill inte ha ett virrvarr av nya stater att förhålla sig till utan ett land att kontrollera. Kurderna och andra minoriteter kommer bara få precis så mycket hjälp att de kan försvara sig och det under premissen att de underordnar sig USA:s strategiska intressen. Iraks och Syriens förtryckta folk och minoriteter måste sluta att hoppas på Vita huset, EU och FN. Det är inte där lösningen finns.

Socialister och antiimperialister får inte stödja USA:s bombningar just på grund av de syften som finns med dem, det vill säga att säkerställa fortsatt dominans för en ledande imperialistisk makt. USA, precis som alla imperialistiska stater, t.ex. Sverige, använder sin makt till utsugning och förtryck. Därför måste arbetarklassen och dess organisationer vara emot varje handling som innebär att den makten bevaras eller utökas.

Ingen antiimperialistisk enhetsfront med IS
Att vara emot USAs bombningar av IS ställningar innebär inget politiskt eller militärt stöd till IS. Tvärtom är detta en organisation som noggrant måste krossas. Men det är en uppgift som tillhör Mellanösterns arbetarklass och folk, inte de imperialister som har åsamkat regionen nog med skada redan. I den militära konflikten mellan USA och IS måste den korrekta positionen vara för nederlag åt båda sidor. Principfasta trotskister brukar i konflikter mellan en kolonial eller halvkolonial stat och en imperialistisk stat vara för den förtryckta statens militära seger. Imperialisterna krigar aldrig bara mot en regim. De är ute efter mer, som att exploatera natur och människor. USA krigade inte bara mot Saddam och talibanerna utan även mot Iraks och Afghanistans folk. Trotskistiska kommunister gör alltid gemensam sak med sådana folk mot den imperialistiska angriparen även om dessa folk skulle ha oturen att styras av en mer eller mindre reaktionär regim. För arbetarrörelsen är det tillåtet att samarbeta militärt med reaktionära regimer mot imperialisterna så länge det är tillfälligt och inte innebär en politisk underordning. Kommunistiska internationalen kallade detta en antiimperialistisk enhetsfront, och den syftar ytterst till att underlätta den socialistiska revolutionen genom att mobilisera de arbetande massorna till en nationell demokratisk kamp som kan växa över i en revolutionär klasskamp.

När det gäller IS så kan det inte vara aktuellt med en antiimperialistisk enhetsfront. IS är ett band av sekterister och fascister. De företräder inget förtryckt folk och ingen nation. När de slåss mot USA ligger det närmast till hands att se det som att två maffiasyndikat står mot varandra. Det finns ingen anledning för en vanlig arbetande människa, och därför inte för en socialist, att ta ställning i den konflikten. När vi säger att vi motsätter oss USA:s bombningar av IS styrkor så innebär det därför inte att vi ser positivt på att IS går segrande ur konflikten. Vi vill inte att IS ska driva ut USA, utan att Mellanösterns folk gör det, assisterade av en antiimperialistisk fredsrörelse i övriga världen. Det är också den kraften som vi vill se som IS förgörare. I en ren och direkt konflikt mellan IS och USA välkomnar vi därför att båda åsamkar den andra sidan maximal skada.

Ett problem är att IS lade beslag på stora kvantiteter med toppmoderna amerikanska vapen under sin framryckning i juli. Deras styrkor i Irak har därefter liknat en modern armé snarare än gerillastyrkor. Detta förklarar delvis varför kurdiska peshmergas har haft vissa svårigheter att stå emot IS. En annan orsak är Barzanis ignoranta och passiva hållning gentemot hotet från IS. Det står klart att de kurdiska självstyrets ledning underskattade IS på ett katastrofalt sätt, vilket de i och för sig inte var ensamma om. En annan viktig faktor bakom det kurdiska självstyrets, i praktiken Kurdistans demokratiska partis, defensiva hållning mot IS är deras inskränkta nationalism och chauvinism mot andra minoriteter i Irak, och till och med mot andra delar av det kurdiska folket. Jezidierna kan beskrivas som en minoritet bland kurderna och även om mycket av informationen från Irak nu är osäker och motsägelsefull så tyder det mesta på att KDP:s trupper på ett skamligt sätt övergav jezidierna inför IS angrepp. Ingen skugga ska falla över soldaterna i peshmerga. Det är deras ledare som bär ansvaret för det inledande fiaskot mot IS. Istället för att slå till snabbt och hårt mot IS tvekade de och lät IS förstärka och konsolidera sina trupper innan de ansåg sig mogna att lyckas med att slå till mot kurderna. För IS del var det en framgångsrik taktik.

Bilda miliser mot IS
Ett krav som måste resas i nuläget, och som vi reste redan på tidigt stadium, är att beväpna det kurdiska självstyret med tunga vapen. Det måste inkludera flyg och kanske även piloter. Om piloterna är från väst så måste de stå under kurdiskt kommando och inte lyda under en amerikansk stab eller liknande.

Det är också hög tid för kristna, turkmener, jezidier och andra minoriteter att bilda egna miliser och att beväpna sig. De måste kräva vapen från existerande stater i världen, bland annat från staterna i väst. Samma sak gäller för det som finns kvar av vänstern och arbetarrörelsen. Vi uppmanar det irakiska kommunistpartiets medlemmar att pressa sin ledning till att sluta stödja Malikis regim eller andra amerikanska marionetter som kommer efter honom. Denna regim har genom sin shiasekterism och genom sin roll som utpost för både USA och Iran lyckats bidra avsevärt till dagens horribla situation. Vi hoppas att Iraks vänster kan frigöra sig från regimen och börja spela en mer oberoende roll istället. Kravet på vapenexport till kurderna och miliser borde vänstern och arbetarrörelsen internationellt bidra till att sätta kraft bakom. Man måste också kräva att en sådan vapenexport sker villkorslöst och utan krav på motprestationer.

Om peshmergas kan enas med kurdisk gerilla i Syrien och Irak, shiitiska, kristna, jezidiska, och andra miliser blir en sådan kraft starkare än Iraks nationella armé. Med tanke på hur den armén kollapsade på ett katastrofalt sätt inför IS framryckning är det ingen orealistisk förväntning. Vi ska också komma ihåg att IS inte är oövervinnerliga. De kurdiska styrkorna YPG i Syrien har i cirka två år lyckats försvara sitt territorium mot IS. I början av augusti körde sunniarabiska stammar ut IS från städerna Kishkiyeh, Abu Hamam och Granij i Syrien. De lyckades också erövra oljefälten i Tanak från IS, enligt BBC News. Det är mycket tack vare Hizbollah från Libanon som Assad har lyckats hålla IS i schack, viket visar att det inte krävs en statlig armé för att lyckas bekämpa IS.

Iraks folk kan vinna mot IS. Men det kommer krävas att de slutar handikappa sig själva genom att lita på de svekfulla och egoistiska imperialistsvinen som styr i Vita Huset. Det krävs att man överkommer den sekteristiska splittring som är IS hela livsluft. Det krävs att de överger inkompetenta och sekteristiska ledare som Maliki. Gör detta, räck ut en hand till de sunnitiska stammar som just nu strider på IS sida. Då kan IS utplånas.

Från shiitiskt håll finns det säkert många som sneglar åt Irans håll och gärna ser ett ökat iranskt ingripande mot IS. Men denna lösning på problemet bör marxister förkasta. Iran är en halvfascistisk lokal stormakt som styrs helt och hållet av sina egna strategiska intressen. Även om de kan åsamka IS stora nederlag så är det till priset av ökad sekteristisk splittring i Irak, då Iran inte kommer att slåss för folket i Irak, utan för att transformera Irak till en lydig shiitisk satellit. Detta är inte ett recept för att motverka religiös och nationell hets.

Det förhåller sig något annorlunda med libanesiska Hizbollah. De kan beskrivas som en nationell befrielserörelse mot israelernas aggressioner i Libanon. Genom att erbjuda sunnimuslimska Hamas assistans mot Israel har de visat viss beredskap att gå utanför den religiösa sekterismen. I Syrien har de som sagt slagits på regimens sida mot IS. Om de skulle ingripa mot IS i Irak så vore det en mycket konkret fråga hur marxister borde ställa sig till det. Det vore inte acceptabelt om de ingrep helt och hållet som en del i utökad krigföring från den syriska regimens sida med till exempel ökade attacker mot kurdiska grupper. Men om de ingrep på ett oberoende sätt specifikt mot IS så skulle det inte vara en dålig sak.

Försvara Kurdistans rätt till nationellt självbestämmande
När fransmännen och engelsmännen styckade upp Mellanöstern efter första världskriget så förhindrade de kurderna att bilda en egen stat. Detta imperialistiska övergrepp dömde kurderna till att vara en förtryckt nation som levt splittrat under arabisk, persisk och turkisk dominans. Kurdistan finns utan tvekan som nation, men det är en nation utan stat. Det finns ett organiserat samhälle med sociala klasser och varuproduktion. Människorna i detta samhälle binds inte bara samman av ekonomiska relationer utan även av kultur, tradition, politik och historia. Ett av de viktigaste uttrycken för det är kampen för nationellt oberoende som har bedrivits i decennier av grupper som PKK, KDP, PUK, m.fl.

Vi trotskister stödjer helt och hållet kurdernas rätt till nationellt självbestämmande, inklusive rätten att bilda en egen stat. Att inte stödja den rätten vore att ha överseende med ett omfattande förtryck som fortfarande pågår. Dessutom försvagas klasskampen inom den kurdiska nationen så länge nationell enighet mot en utomstående förtryckare upplevs som prioriterat. Att stödja rätten till en egen stat behöver däremot inte betyda att marxister också alltid aktivt föreslår separation i en egen stat som den bästa lösningen för en förtryckt nation. Om det till exempel inte finns starka stämningar inom den förtryckta nationen för separation så finns det ingen poäng för marxister att insistera på en delning av ett land. I grund och botten går det marxistiska perspektivet ut på att förena folk, inte på splittring. Men en påtvingad förening kommer bara att skapa en motreaktion i form av ökade nationella motsättningar mellan folk, och detta är något som bara kan gynna de härskande, både lokala eliter såväl som imperialisterna. De sistnämnda är väl förfarna i taktiken att söndra och härska. I många situationer kan därför separation och den förtrycka nationens organisering i en egen stat vara ett progressivt steg som tar bort den nationella frågan från bordet, släpper fram klasskampen och därmed underlättar för någon sorts internationell arbetarenhet längre fram.

Frågan om en egen statsbildning för en förtryckt nation kan inte heller skiljas från läget i den internationella klasskampen och socialismens generella utsikter i en region och i världen. Marxister bör akta sig för att aktivt underblåsa nationalism och separatism om den nya staten riskerar att bli en extremt reaktionär fästning som fungerar som brohuvud till exempel för imperialistiska strävanden i en region. Historiskt har marxister till exempel erkänt judarna som en förtryckt nation och argumenterat för deras nationella rättigheter, bl.a. i form av autonomi i Europa. Däremot gav marxister i början av 1900-talet inte stöd åt strävanden till en judisk stat i Palestina eftersom det uppenbarligen var ett kolonialistiskt projekt som skulle ha kopplingar till ledande kapitalistiska makter i väst. Så blev det också.

När det gäller Kurdistan sker deras nationella strävanden på territorier som har dominerats av kurder sedan urminnes tider. Varje socialist borde stödja planerna på en folkomröstning i norra Irak som det bästa sättet att ta reda på vad det kurdiska folket själva vill. Om en majoritet uttalar sig för bildandet av en oberoende kurdisk stat är det självklart att marxister och den internationella arbetarrörelsen måste stödja detta.

Däremot är det inte rätt läge just nu för marxister att aktivt förespråka separation som en önskvärd lösning. Det har att göra med just sådana komplicerande faktorer som tidigare nämnts. De ledande partierna inom det kurdiska självstyret i Irak företräder inte, och försöker inte ens företräda, hela den kurdiska nationen. De har ett stambaserat och snävt perspektiv som i sista hand begränsar sig till intressena hos det styrande etablissemanget i irakiska Kurdistan.

Kurdiska klanledare offrar kurder
Det ledande kurdiska partiet, Kurdistans Demokratiska Parti (KDP), är uppbyggt runt klanen Barzani och har under hela sin historia följt en strategi av kortsiktiga överenskommelser med imperialismen och regimer i regionen. I början på 1970-talet allierade sig KDP med USA, Israel och Shahens Iran mot regimen i Bagdad, som vid den tidpunkten var Sovjetorienterad. Men 1975 stoppade Israel och USA alla leveranser av vapen och pengar till KDP efter att Bagdad och Teheran löst en gränstvist. Överenskommelsen var till Irans fördel, som alltså betalade genom att strypa hjälpen till KDP, vilket gjorde dem och de irakiska kurderna vidöppna och sårbara för Saddams attacker. Under kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet valde det kurdiska KDP att alliera sig med Teheran i utbyte mot vapen för att kunna bekämpa Saddams regim i ett läge när de trodde att den skulle försvagas på grund av kriget. KDPI, det största kurdiska partiet i Iran, gjorde motsvarande manöver och allierade sig med Saddam. Resultatet blev att kurder slogs mot kurder medan arabiska och persiska härskare satt och skrattade i Bagdad respektive Teheran.

Efter stalinismens kollaps i början på 1990-talet framstod USA som den makt det gällde att hålla sig väl med. KDP med flera agerade utifrån tesen att min fiendes fiende är min vän och närmade sig amerikanarna när dessa hamnat i motsättning till sin gamla gunstling Saddam Hussein. Det var inte första gången de sökte sig till USA och det var inte heller första gången som amerikanarna svek kurderna, när de utan att lyfta ett finger lät Saddams elitstyrkor slakta det kurdiska (och shiitiska) upproret efter Gulfkriget 1990-91. Men å andra sidan garanterade amerikanarna att kurderna fick ett autonomt område efter detta. Barzanis och andra ledande klaner kom därför ändå ut som vinnare ur katastrofen efter det första Gulfkriget då deras makt över den autonoma zonen garanterade dem stora inkomster från korruption och förskingring.

På 1990-talet hade PKK börjat få en del sympatisörer bland irakiska kurder vilket gjorde att KDP kände sig hotade. Svaret blev en allians med turkarna som tilläts invadera den kurdiska zonen minst tre gånger under detta decennium för att tillsammans med KDPs styrkor angripa PKK:s baser. Turkiskt stridsflyg ingrep även på KDP:s sida kort därefter, när de slogs med sina rivaler i Patriotiska unionen i Kurdistan (PUK). Men 2003 gick KDP:s styrkor återigen i allians med USA och vägledde deras trupper på marken när det väl var dags att störta Saddam. 2007 visade KDP sin lojalitet mot USA genom att lugnt acceptera att USA gav underrättelsestöd åt hundratals turkiska flygangrepp mot PKK-baser inne på det kurdiska självstyrets territorium. I samband med inbördeskriget i Syrien har styret i Erbil haft en tämligen kylig inställning till de kurdiska styrkorna som varit ganska hårt trängda av fundamentalisterna i IS och al-Nusra. De syriska kurderna har dessutom befunnit sig i opposition mot regimen. Som tur var har de fått kraftigt understöd av PKK.

Under den nuvarande Sinjal-krisen har PKK spelat den mest progressiva rollen. Det betyder inte att deras ledning egentligen i grunden skiljer sig från KDP:s. PKK har tidigare haft vänliga förbindelser med Assads regim. De gjorde överenskommelser med den iranska regimen som inkluderade stöd i utbyte mot att PKK genomförde väpnade attacker mot den kommunistiska kurdiska gerillan Komala i iranska Kurdistan. PKK välkomnade också USAs krig mot Saddam Husseins Irak.

KDP:s agerande under historien visar att de saknar känsla för den kurdiska nationen som helhet. Detta kommer inte att ändras om/när det bildas en liten oberoende kurdisk stat i det som fortfarande är norra Irak. En sådan kurdisk stat kommer att omfatta en minoritet av regionens kurder och den kommer med största sannolikhet att fortsätta de nuvarande politiska ledarnas politik att offra de allkurdiska intressena för den ledande klickens intressen. Den kommer att gå i Washingtons ledband och stå på Israels sida i regionens konflikter. Tel Aviv är väl medvetna om detta, varför det inte är förvånande att Netanyahu redan tydligt har deklarerat att Israel är helt för att det bildas ett självständigt Kurdistan ur ruinerna av Irak. I nuläget kommer ett sådant Kurdistan bli en utpost för imperialismen och sionismen i Mellanöstern. Dess styrkor kommer att sättas in mot progressiva krafter som kämpar mot imperialisternas och sionisternas orättfärdiga världsordning. Redan förra året förbjöd KDP-styret demonstrationer på första maj – ett tydligt tecken på hur denna stat kommer att utvecklas. Kämpande revolutionära kurder i Syrien, Iran och Turkiet ska inte förvänta sig någon solidaritet från den här staten. Barzani och Talabani kommer att ha sina vänner i Damaskus, Ankara och Tel Aviv.

Turkiet kommer att motsätta sig ett oberoende Kurdistan in i det längsta men när – om – den är ett faktum kommer de att gilla läget av ekonomiska och politiska skäl. Redan nu har de omfattande ekonomiska förbindelser med det kurdiska självstyret. Säkerhetspolitiskt samarbete har inte heller saknats, som vi har sett, och det kan mycket väl utvecklas ytterligare – mot PKK och turkisk vänstergerilla.

Arbetarklassens enhet är vägen framåt
Perspektivet på ett ”självständigt” Kurdistan som en klientstat åt USA och Israel kan på inget sätt upphäva kurdernas rätt till nationellt självbestämmande. Oavsett hur korrumperade och proimperialistiska deras ledare än är så kan inget ta bort den här principiella rätten från det kurdiska folket. Däremot så bör den dominerande politiska inriktningen bland irakiska kurder just nu leda till att marxister inte aktivt förespråkar ett självständigt Kurdistan, utan nöjer sig med att stödja existensen av en sådan statsbildning om den ändå blir verklighet.

Den mest angelägna uppgiften just nu är att förena arbetare och bönder från olika nationaliteter, religioner och sekter i en gemensam front mot all imperialism, fascism, fundamentalism och krigshets i (före detta?) Irak och Syrien. Vad som skulle kunna komma ut ur en sådan allians vore förstås en öppen fråga. Men marxister skulle slåss för en federation av socialistiska stater och autonoma områden i mellanöstern. Imperialister, kapitalister och klanledare har ställt till nog med skada vid det här laget. Det är dags för de förtryckta att ta saken i egna händer.

Eduardo Montero

No Responses