Rösta på S eller V, men kämpa för arbetarpolitik!

Efter åtta år med Reinfeldt som statsminister finns det en stark längtan från en betydande majoritet av den organiserade arbetarklassen efter en ny regering. Arbetsköparna har ständigt legat på offensiven för att tvinga arbetarna att betala för den kapitalistiska krisen, samtidigt som de fackliga ledarna oftast har backat steg för steg. Offentlig verksamhet har skurits ner eller privatiserats till vrakpriser, sjukersättning och a-kassan har attackerats samtidigt som företagen gör fortsatta storvinster och förmögenhetsskatten har slopats. Inte minst angrips arbetarklassens anställningstrygghet och grundläggande fackliga rättigheter genom att fasta anställningar har fortsatt att ersättas av bemanningsföretag.

Resultatet har varit en befäst massarbetslöshet och snabbt växande klyftor där de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. Särskilt den unga generationen av arbetare, och överhuvud taget de arbetare som befinner sig inom arbetarklassens mindre privilegierade skikt, har betalat dyrt under Reinfeldts regering. Vid sidan om skattesänkningar till förmån för de rika och de mer välbeställda mellanskikten har massarbetslöshet, hårdnande villkor på många arbetsplatser, fortsatta nedskärningar och en bostadspolitik på de rikas villkor präglat åren under Reinfeldts styre. Nästa globala kris för kapitalismen hotar att slå hårt mot arbetarklassen och allra hårdast mot de grupper som borgarregeringen ihärdigast har försämrat för.

Vad borde en arbetarpolitik bestå i?
Ett regeringsalternativ som verkligen representerade arbetarklassens intressen skulle ha som utgångspunkt: vi vägrar betala för krisen! De skulle vid ett makttillträde inte bara använda all sin makt för att sätta totalstopp för alla privatiseringar, utan även återförstatliga och återreglera verksamheter som järnvägen, postmarknaden, vården och skolan. En sådan regering skulle införa totalt fackligt veto mot att ta in bemanningsföretag, och skulle vägra låta de sjuka och arbetslösa betala för krisen. Pengar till detta och mycket annat finns hos storföretag, banker och förmögna.

Istället för att gå till enorma aktieutdelningar, feta direktörsbonusar och till att ytterligare späda på bankkontona hos mångmiljonärer skulle pengarna satsas på vård, skola, social upprustning och miljön. De skulle ta kamp för arbetarkvinnorna och deras intressen när det gäller sex timmars arbetsdag, rätt till heltid och högre löner. Rättsväsendet skulle granskas och rensas när det gäller sexism och manschauvinism. Samtyckeslagstiftning skulle införas. Papperslösa skulle få amnesti. Sverigedemokraterna skulle angripas utan pardon och isoleras maximalt. För företag som vägrar att anpassa sig efter arbetarrörelsens organiserade vilja, som genom ekonomisk utpressning och hot om nedläggning försöker tvinga fram fortsatt högerpolitik skulle svaret bli: omedelbart förstatligande under arbetarnas demokratiska kontroll.

Också på den utrikespolitiska arenan skulle den bryta med den borgerliga politiken. Den skulle kategoriskt avvisa allt närmande till Nato. Den skulle liera sig med arbetarrörelsen och socialister i EU för att bekämpa den nyliberala och flyktingfientliga inriktningen. Likaså skulle den uppmana till en omfattande ekonomisk, politisk och diplomatisk bojkott av förtryckarstaten Israel och solidarisera sig med palestiniernas rättigheter. Den skulle exportera vapen till motståndet på Gaza och Västbanken och även bistå med omfattande humanitära insatser. Den skulle på samma sätt understödja den antifascistiska kampen i östra Ukraina. I Mellanöstern skulle den stödja folkliga, demokratiska och socialistiska krafter mot både reaktionära regimer och islamistiska fascister.

Det är en sådan politik och handlingslinje som en riktig arbetarregering borde genomdriva och det är vad arbetarklassen borde kräva och mobilisera kring inför höstens val. Självklart skulle kapitalistiska och militära kretsar inte tolerera en vald arbetarregering av det här slaget. Den härskande klassen accepterar bara demokratin så länge den inte släpper fram krafter som underminerar deras makt. Det skulle en arbetarregering behöva ta med i beräkningen och därför basera sin politik på en mobiliserad massrörelse på arbetsplatserna och gatorna. Med hjälp av den skulle alla borgerliga och militaristiska intriger kunna bemötas kraftfullt. Kampens inneboende logik skulle snabbt ställa den socialistiska revolutionen på dagordningen.

Dagens S och V är inga verkliga arbetaralternativ
För den som betraktar dagens ”röda” partier (och gröna och rosa) står det dock klart att de inte kommer att bilda en arbetarregering värd namnet. En socialdemokratisk regering kommer att fortsätta anpassa sin politik efter vad ”marknaden” kan godta. Den socialdemokratiska ledningen genomförde massiva försämringar för arbetarklassen under sin tid vid makten 1994-2006, och Löfven är en grå man hämtad ur den byråkratiska apparaten som står för exakt samma politik som går ut på att förvalta kapitalismen på kapitalismens egna villkor.

Vänsterpartiet under Sjöstedt kommer att vara i stort sett lika bundna till socialdemokratin som under tidigare partiledare. Gudrun Schyman ställde upp på en rad av Göran Persson försämringar i jakten på en ministerpost. Lars Ohly prisade Sahlin och bedyrade sin trohet under förra valrörelsens röd-gröna allians. Sjöstedt har lovat att göra V till ett parti som är mot vinster i välfärden. Men deras politik ute i kommunerna de senaste åren talar ett annat språk. Där har V ofta stött just socialdemokratins privatiseringar och nedskärningar. V är ett parlamentariskt parti som trivs nära makten.

Miljöpartiet är ett i grunden borgerligt parti, utan organiska band till arbetarklassen, och har stött försämringar av anställningstryggheten och motsätter sig ett återinförande av förmögenhetsskatten. Fi är också ett i grunden borgerligt parti som inte i någon mening ställer upp målet att avskaffa eller ens attackera kapitalismen. I EU-parlamentet visade deras representant Soraya Post sin halt när hon röstade för en resolution om Israel-Palestina som jämställde förtryckarna med de förtryckta. Hon röstade också för den mörkblå och reaktionäre Jean-Claude Juncker som ordförande för EU-kommissionen, och försvarade detta med de djupaste illusioner om att detta skulle bidra till att göra honom öppen för progressiva argument. På sin riksdagslista har Fi inte placerat en enda kvinna som har ett LO-jobb. Det finns en vänsterfalang i Fi men om partiet kommer in i riksdagen så kommer den att splittras, omvandlas och marginaliseras ganska snabbt – precis som i fallet med deras kusiner i Miljöpartiet.

Den yttersta vänstern, bestående av grupper som Kommunistiska partiet, Socialistiska partiet och Rättvisepartiet Socialisterna utgör inte heller trovärdiga alternativ. Inte ens tillsammans mobiliserar de styrkor som överhuvudtaget ens kommer i närheten av vad som behövs för att få bort regeringen. Politiskt är deras tonläge oftast betydligt mer radikalt än vad det politiska innehållet är. Genom att antingen bara fördöma S och V eller anpassa sig till dem, så undviker den yttersta vänstern att bidra till att de två borgerliga arbetarpartierna avslöjas i praktiken. Vi uppmanar därför inte till en röst på dessa partier.

Vid händelse av en ny djupdykning för ekonomin har vi inga illusioner om vad en röd-grön-rosa regering kommer att företa sig. Den kommer att ta ansvar för kapitalismen, rädda bankerna genom ökad skuldsättning och genomförande av de nedskärningar som en minskande statsbudget kommer att kräva. Den kommer att tvingas till det eftersom Socialdemokraterna är ett parti som under många decennier inte har företrätt arbetarklassens intressen utan intressena hos arbetarklassens mest privilegierade och av kapitalismen gynnade toppskikt. Och Vänsterpartiet har gjort en konst av att svansa efter Socialdemokraterna. Därför kommer en röd-grön-rosa regering att i grunden ha en arbetarfientlig karaktär.

Ökad instabilitet i samhället kommer bl.a. att gynna reaktionära högergrupper som Sverigedemokraterna. De kommer att försöka splittra allt motstånd mot kapitalismen och dess kriser genom sin rasistiska propaganda. Det är en av anledningarna till att kampen mot SD är en prioriterad fråga

Behovet av ett antikapitalistiskt alternativ
Trots allt detta kommer många arbetare att rösta på oppositionen. En del kommer att göra det för att de faktiskt tror att en röd-grön regering kommer att kunna vända den borgerliga utvecklingen. Troligen ännu fler kommer att göra det för att de inte ser något annat alternativ till att få bort den nuvarande regeringen.

Samtidigt är det just ett alternativ vi behöver kämpa för. I en tid när ekonomin krisar, arbetsköparna blir allt fräckare i sina attacker på våra rättigheter och när klasskampen i flera europeiska länder närmar sig förrevolutionära situationer ställer ”vänsterns” totala misslyckande att samla ens till försvarsstrider allt mera akut en uppgift på dagordningen: skapa ett antikapitalistiskt parti som verkligen kan ställa sig i spetsen för arbetarnas kamp för sina rättigheter. Ett sådant parti skulle baseras på kampen på arbetsplatser, i skolor och på gatorna och ta sin utgångspunkt i arbetarklassens faktiska behov – inte i vad den kapitalistiska marknaden kan acceptera.

Det finns ingenting som talar för att Vänsterpartiet skulle kunna bli ett sådant kampparti. Trots att även ledande vänsterpartister när de tycker att situationen passar gärna säger att den utomparlamentariska kampen är avgörande, trots att det onekligen finns medlemmar som verkligen skulle önska att V var ett revolutionärt kampparti, har partiet bara rört sig längre bort från det idealet. Uteslutningarna av vänsterkritiker ur Ung Vänster bekräftar detta.

Arbetarklassens reformistiska illusioner
Samtidigt kan man inte ignorera de starka stämningarna bland arbetarna, speciellt bland fackligt aktiva, för att få bort Reinfeldt. En stor majoritet bland LO:s aktiva medlemmar vill dessutom inte bara ha ett regeringsskifte, utan också en rejäl kursändring vänsterut. Detta visades av en omfattande undersökning bland LO:s medlemmar inför valet 2010, och kanske ännu tydligare i de starka fackliga reaktionerna när Sahlin för fyra år sedan offentliggjorde sin allians med Miljöpartiet. Viktiga fackliga företrädare, däribland ordförandena för flera LO-förbund, gick under trycket underifrån ut och krävde att Vänsterpartiet skulle tas med i koalitionen, och att politiken skulle läggas tydligt till vänster.

En mycket stor del av arbetarna ser sig, även om de ofta är kritiska mot Löfven och ledningens högerpolitik, ändå som socialdemokrater, och i mindre utsträckning som vänsterpartister. De skulle kunna mobiliseras för att ta strid mot försämringar, och de måste uppmuntras att kräva av sina företrädare att de för en arbetarpolitik – men de är i nuläget i de flesta fall inte beredda att bryta med sina partier. Den viktigaste frågan kan reduceras till: hur får man detta skikt av kampvilliga och medvetna, men ännu inte revolutionära arbetare att bryta med de ledningar som för en borgerlig politik och medverka till att skapa ett verkligt alternativ, ett antikapitalistiskt kampparti?

Hur bryter vi illusionerna?
Arbetarmakt har i alla val hittills under vår existens förespråkat en röst på de borgerliga arbetarpartierna, S och V samtidigt som vi kritiserar dem. Vår uppmaning har alltså aldrig grundat sig på ett politiskt stöd till dessa partier. Tvärtom har vi alltid sagt att både S och V i grunden för en politik som i praktiken försvarar kapitalismen och är ett hinder för att organisera kampen mot angreppen som riktas mot arbetarklassen. Däremot har dessa partier sin bas i arbetarklassen, och erhåller fortfarande ett utbrett, om än passivt, stöd från den. Vårt svar till dessa arbetare, som vill försvara sina intressen, men ännu inte är beredda att bryta med sina partier för att bygga upp ett revolutionärt alternativ, har varit: rösta på S eller V, men kräv av dem att de verkligen för en politik i ert intresse. Samtidigt har vi varnat för att dessa partier inte kommer att börja organisera någon verklig arbetarkamp.

Till er som har förhoppningar om att S och V vid makten kommer att innebära en grundläggande kursändring av politiken har vi alltså följande att säga: Vi tror inte det. Men låt oss testa den frågan i praktiken. Låt oss rösta fram en regering bestående av de två partier som traditionellt har organiserat arbetarklassen i det här landet. Låt oss granska dem och på ett organiserat sätt kräva en politik i arbetarnas intresse från deras sida under den kommande mandatperioden. Om de sviker arbetarväljarnas förtroende än en gång så talar det för att vår kritik gentemot dem stämmer – eller hur? Därifrån borde vi kunna röra oss till att bli överens om att något måste göras åt situationen med en arbetarrörelse som leds av klassförrädare.

När S och V sitter i opposition så är det lättare för dem att framställa sig som företrädare för arbetarna, men väl vid makten finns inte samma utrymme för fraser och manövrer. När en kommande S-märkt regering kommer med sina angrepp på allas våra rättigheter och intressen då förklarar vi trotskister oss beredda att arbeta tillsammans med socialdemokratiska och vänsterpartistiska arbetare för att slå tillbaka dessa angrepp, på samma sätt som vi arbetar med er för att få bort nuvarande regering. Detta, mer än några förhoppningar om att en S- eller S och V-regering ska föra en märkbart bättre politik än en öppet borgerlig regering, har alltid varit vårt huvudargument för att förespråka en röst på S och V samtidigt som vi är oerhört kritiska mot dem.

Inför årets val kommer trycket bland medvetna arbetare att rösta S eller V att vara större än på länge. Samtidigt skapar den krisande ekonomin, arbetsköparnas attacker och den förhöjda klasskampen i stora delar av Europa ett större behov än på länge av ett politiskt alternativ. Vi måste vara tydliga på den punkten: för att försvara våra rättigheter är det nödvändigt att bygga ett antikapitalistiskt kampparti, baserat på de mest kampvilliga delarna av arbetarklassen. Vad kampen för ett sådant parti behöver är att de medvetna arbetarna helt och fullständigt bryter med sina gamla partier. De måste börja lyssna på rösterna från de kämpande arbetarna och inte byråkraterna som lägger krokben för deras kamp.

Ultravänsteristiska och mer eller mindre anarkistiska grupper som uppmuntrar till valbojkott väljer att avstå från en konkret möjlighet att åsamka den öppna klassfienden ett kännbart nederlag, nämligen att rösta bort deras regering. Riksdagsval är visserligen en ganska indirekt och begränsad form av kamp mot överheten, men det är den form som är aktuell just nu vare sig vi vill det eller inte. Valrörelsen blir också ett utmärkt tillfälle att agitera för en kommunistisk politik.

För en röst på S och V? Ja, men kämpa för ett verkligt arbetaralternativ!
När det har visat sig att partiledningarna för S och V bara är beredda att försvara arbetarklassen inom ramarna för vad ”marknaden” kan tillåta, eller med andra ord mycket lite, uppmanar vi alla arbetande människor i det här landet att tillsammans med oss bygga ett antikapitalistiskt kampparti som verkligen utgår från arbetarklassens behov.

Det måste vara ett parti som är berett att ta strid mot den lilla klick direktörer, spekulanter och aktieägare som nu tillåts diktera politiken, oavsett valresultat. Ett sådant parti skulle kunna byggas genom en process där radikala arbetare, missnöjda fackmedlemmar och vänsteraktivister – alla som är beredda att ta strid mot arbetsköparnas attacker, högerpolitik och rasism dras in i en bred, organiserad diskussion om hur den kampen bäst ska föras. Arbetarmakt kommer i den diskussionen att argumentera för att det behövs ett parti med ett tydligt revolutionärt program för kapitalismens avskaffande.

Ett viktigt steg att ta måste bestå i att aktivt börja samla och organisera en vänsteropposition i fackföreningarna som kan utmana den fackliga reformistiska byråkratins förlamande inverkan på kampen. Kampen för att demokratisera fackföreningarna och omvandla dem till kämpande organisationer kan inte vänta. Existensen av en sådan kraft kommer att vara avgörande för skapandet av ett nytt parti.

Det naturliga kravet från en socialdemokratisk arbetare som är upprörd över högerpolitiken, och som fortfarande tror att en S-ledd regering innebär ett försvar mot arbetsköparnas attacker, är en regering baserad på arbetarrörelsens organisationer, S och V. Det finns däremot ingen anledning att vilja se Miljöpartiet eller Fi, som båda är partier med både borgerligt ursprung och borgerliga ideal, i en sådan regering.

För en radikal vänsterpartist som inte har förtroende för Sjöstedts fraser och partihögerns syn på hur mycket de har gemensamt med S, och som inser behovet av ett klasskampsbaserat parti, och som fortfarande tror att V kan bli ett sådant är det däremot naturligt att kräva att V bryter med S och inriktar sig på att organisera den utomparlamentariska kampen. Arbetarmakt kommer att stödja och solidarisera sig med varje försök att bilda en vänsteropposition kring en plattform som baserar sig på uppfattningen om att Vänsterpartiet måste basera sig på ett program för att leda klasskampen. Samtidigt är vi övertygade om att en sådan opposition förr eller senare kommer att tvingas till en brytning med partiledningen och den parlamentariska partiapparaten.

Vår uppmaning inför valet 2014 kan alltså sammanfattas på följande vis: Vi kommer att förespråka en röst på S eller V. Men vi uppmanar inte till stöd för dessa partiers program, utan istället till en kamp för att pressa dem till att anta och driva krav som gynnar arbetarklassen. Vi gör det i syftet att lägga grunden för en bred arbetarkamp mot högerns angrepp och samtidigt för att avslöja dessa partiers otillräckliga politik. Vi kombinerar denna uppmaning med uppmaningen till alla kämpande individer och grupper att inleda kampen för att lägga grunden till en opposition inom arbetarrörelsen som kan skapa ett verkligt antikapitalistiskt kampparti.

Arbetarmakts arbetsutskott