Internationell kamp eller white saviour-komplex?

I diskussionen om internationell frågor och hur förtryck bäst bekämpas dyker allt oftare begreppet white saviour (vit räddare), eller white saviour-komplex upp – det vill säga vita, västerländska personer som tror att det är upp till dem att rädda världen. I begreppet läggs ofta ett kolonial tänkande, eller rent av rasism. Det är utan tvekan nödvändigt att granska den på många sätt privilegierade ställning som vita personer i de rika imperialistiska länderna har i förhållande till den stora majoriteten av världens befolkning, och vad den får för konsekvenser för vår syn på världen och på hur den ska förändras. Däremot har vi invändningar mot detta begrepp och framför allt hur det används. I likhet med andra postmodernistiskt influerade begrepp ger det en alltför vag vägledning till kamp, och slutsatserna som ofta dras ur det riskerar att gå rakt emot vår marxistiska syn på internationell kamp.

För det första är det viktigt att slå fast att det finns ett verkligt white saviour-komplex, och en rasistisk, kolonial syn på övriga världen, från många i västvärlden. Slavhandeln och kolonialismen, när Europas stormakten i slutet av 1800-talet lade större delen av världen under sin kontroll underbyggdes givetvis av rasistiska uppfattningar – samtidigt som den systematiska rasismen i sin tur underbyggdes av slavhandeln och kolonialismen. Den västerländska kulturen, eller snarare de västerländska överklassernas kultur, förklarades som den överlägsna, den som alla andra måste efterlikna för att nå framsteg – i den mån som de inte helt enkelt betraktades som rasmässigt underlägsna, och dömda att aldrig komma ikapp. Det går att peka på otaliga exempel på att europeiska makter eller USA har ingripit militärt och ekonomiskt med det uttalade syftet att sprida civilisation, kultur, frihet och demokrati, men som gång på gång har lett till massmord, förtryck, fattigdom och svält.

Detta är på intet sätt något som har upphört, även om de officiella motiveringarna numera oftast är lite mindre grova. Just nu kan vi exempelvis läsa om det blodiga kaos som krigen, blockaden och invasionen av Irak ledde till. Vi invänder därför inte alls mot att dessa fenomen existerar, och vi fördömer alla försök att påverka världen som har som syfte eller får som följd av att öka det imperialistiska inflytandet från västmakternas stater eller härskarklasser. Däremot håller vi inte med om den slutsats som ofta dras av dem som talar om white saviour-komplexet – att det överhuvudtaget inte är vita, västerländska personer ensak att yttra sig om vad som borde göras i andra delar av världen.

Kulturrelativism
Denna uppfattning sammanfaller ibland med kulturrelativism, ett fenomen som åter börjar bli på modet, och som säger att alla kulturer är likvärdiga men måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Det finns olika grader av kulturrelativism, och vi kan som marxister hålla med om vissa utgångspunkter som dess förespråkare har. Vi anser inte att det finns en speciell kultur som är mer progressiv än andra, eller att man kan rangordna dem i bättre och sämre. Överhuvudtaget ser vi inte en viss kultur som antingen progressiv eller reaktionär – snarare finns det progressiva och reaktionära element inom alla kulturer. Under en viss tid i en viss del av världen kan de olika elementen dominera över andra.

Den officiella kulturen i Sovjetryssland 1918 var utan tvekan mer progressiv än den i Saudiarabien idag, men detta beror på vilka sociala krafter som hade den politiska, sociala och kulturella makten – det är inte en fråga om att rysk kultur i sig skulle vara mer progressiv än arabisk. Likaså finns det en högre grad av personlig frihet i dagens Sverige än i Somalia. Detta handlar återigen inte om den ena kulturen i sig är bättre än den andra. Det florerar utan tvekan en mängd reaktionära uppfattningar i Sverige också, men här har arbetarrörelsen och kvinnorörelsen tillkämpat sig överlag mer progressiva värderingar, och den ekonomiska utveckling som Sveriges plats i det imperialistiska systemet har medfört har gett utrymmet för detta. Det en person med reaktionära värderingar behöver, oavsett om personen kommer från Sverige eller Somalia, är inte att bli mer svensk, utan att bli mer progressiv.

De konsekventa kulturrelativisterna anser att varje land ska bedömas helt och hållet utifrån sin egen måttstock. Med den synen kan all sorts förtryck ursäktas med att det är ”deras kultur”. Denna mer renodlade variant är som tur är inte speciellt vanligt. De flesta progressiva människor kan hålla med om att lika rättigheter för kvinnor, människor med annan hudfärg eller etniskt ursprung, sexuell läggning, etc. inte ska vara knutna till en viss kultur, medan andra kulturer klarar sig lika bra utan. Däremot är kulturrelativism i lägre grader mera vanlig, och kan yttra sig i en ovilja att tydligt ta avstånd från specifika fall av kvinnoförtryck i halvkoloniala länder, ofta med argument just om att vara emot white saviour-komplexet. De som argumenterar så anser säkert att de med detta bryter med det koloniala tänkandet. Vi betraktar det dock mera som en brist på verklig internationalism, och en ovilja att ta avstånd från faktiskt förtryck.

Marxistisk internationalism
Som internationalistiska kommunister anser vi att allt förtryck i världen faktiskt angår oss. Vi anser inte att att kamp försiggår i ett land eller en region var för sig isolerat. Snarare är ekonomin och förtrycket internationellt, och därför måste också vår kamp vara det. Arbetare i olika länder lever givetvis under olika förhållanden, ibland radikalt olika, och det stämmer att människorna i de rikare imperialistiska länderna får vissa relativa privilegier av den imperialistiska utsugningen. Inte desto mindre hävdar vi att utsugna och förtryckta i alla länder i grunden har samma intressen av en internationell kamp mot förtrycket. Därför innebär vår uppfattning om världsrevolutionen som i första hand internationell något helt annat än uppfattningen om ”varje lands egna väg till socialismen”, som har varit vanlig i stalinistiska rörelser. Således försöker vi bygga upp en revolutionär international – Arbetarmakt är medlemmar i Förbundet för Femte Internationalen – och därför anser vi oss ha både rätten och plikten att reagera på förtryck var det än förekommer i världen, och oavsett kulturella förevändningar. På samma sätt förväntar vi oss inte att arbetarklassen i Sverige kan föra sin klasskamp till seger utan råd, influenser och inflytande från den internationella arbetarklassen eller socialistiska rörelsen.

Nu kan det invändas att vi i Arbetarmakt, eller i våra sektioner i exempelvis Storbritannien eller Tyskland, inte står fria från det västerländska tänkandet, som under lång tid har färgats av sin privilegierade position i förhållande till större delen av världen – eller för den delen att såväl Marx och Lenin som alla andra européer präglades av detta. Och vi har inga illusioner om att vi står fria från allt socialt och kulturellt tryck, eller att vår position i världen inte gör att vi kan missförstå vad som händer på andra kontinenter. Det finns onekligen en risk att vår bild av vad som sker i resten av världen färgas av skev nyhetsrapportering och opinionen här. Men i valet mellan att riskera att missförstå vissa skeenden i andra länder och därför ibland inte hamna helt rätt i vissa frågor, och att ge upp alla ambitioner att ta ställning till vad som händer samt att bygga upp en verkligt internationell rörelse är svaret för oss lätt.

Debatten om kvinnoförtrycket i Irak
Ett konkret exempel från i våras är debatten om förslaget om Jaafarilagen i Irak, som om den antas kommer att betyda att olika religiösa grupper tillåts döma indivier inom gruppen enligt egna trosregler. Detta skulle bland annat innebära att nioåriga flickor kan giftas bort, eller att män tillåts ha sex med sin fru även mot hennes vilja – laglig våldtäkt med andra ord.

Om någon skulle gå så långt i sin kulturrelativism som att förneka att detta är ett alltigenom reaktionärt förslag, och att vi inte kan bedöma det utifrån vår kultur kan denne sluta prata och gå härifrån. Personer med den ståndpunkten är uppenbarligen helt förvirrade och kan inte skilja vad som är progressivt från vad som är reaktionärt. Som tur var verkade ingen i debatten förespråka den ståndpunkten. Däremot fanns flera grader av ovilja att säga för mycket i frågan representerade.

I debattforum på nätet argumenterade många för att vi först borde vänta på att den feministiska rörelsen i Irak uttalar sig, eller att vi privilegierade västerlänningar inte ska sitta och tycka för mycket – ibland med beskyllningar om white saviour-komplex mot dem som tog tydlig ställning. Arbetarmakt anser inte att denna ståndpunkt är mera upplyst, oavsett vilka argument om att avvisa den koloniala blicken e.d. som används. Vår ståndpunkt är att Jaafari-lagen är alltigenom reaktionär, att den inte kan betraktas som något annat, samt att detta måste sägas klart och tydligt. Det spelar faktiskt ingen roll vad irakiska kvinnoorganisationer skulle säga i själva principfrågan. Givetvis är det de som kan ta den omedelbara kampen mot lagen, och vilket stöd vi i norra Europa skulle kunna ge skulle bero på dem. Men i sakfrågan skulle deras ståndpunkter inte kunna få oss att ändra uppf uppfattning. Om de inte skulle fördöma lagen skulle det bara innebära att de misslyckades med att inta en progressiv ståndpunkt i frågan.

Det maoistiska exemplet
Även om uppfattningar som denna har fått ökat genomslag på senare tid så är de inte nya. Liknande principer förespråkades exempelvis ofta av de maoistiska grupper som var starka på framför allt 70-talet. Dessa, och framför allt de som var mest trogna den kinesiska regimen, stödde kampen i tredje världen, men ansåg att det var de som var på plats som visste bäst hur kampen skulle föras, och de var därför obenägna att ha synpunkter på vad de gjorde. Detta kan låta som den mest sympatiska hållningen: revolutionärer i den rika världen stödjer de fattiga folkens kamp moraliskt och materiellt, men tror sig inte veta bättre hur den kampen ska föras. I själva verket har uppfattningen stora svagheter.

För det första finns det alltid och överallt olika uppfattningar och olika sociala krafter och intressen, som ibland kan vara direkta fiender. Vi kommer inte ifrån behovet av att göra en egen bedömning om vad som händer. I bland annat Kina utkristalliserades också snart ett byråkratiskt skikt under Mao som slog vakt om sin egen position, och hindrade varje utveckling mot verklig arbetar- och bondemakt. Denna ledning gjorde en del ganska absurda politiska svängar. Inte minst utrikespolitiskt, där de efter brytningen med Sovjetunionen 1964 utvecklade idén om de två supermakterna som huvudfienden i världsskala. Enligt den uppfattningen kunde i princip alla andra länder stödjas mot USA och Sovjetunionen. Detta kom att innebära en del allianser med reaktionära regimer, som shahen av Iran, Pinochet i Chile, Yahya Kahn Pakistan etc., istället för att stödja de revolutionära krafterna i dessa länder.

Det svenska maoistiska partiet KFML, Kinaregimens trognaste anhängare, argumenterade för att det inte var deras, eller någons i Europa, ensak att sitta här och ha synpunkter på vad den kinesiska ledningen gjorde. ”De har säkert en bra anledning” var ett återkommande argument i deras tidningar. Samma sak hände i förhållande till Kambodja, där många ansåg det ”paternalistiskt” att ha synpunkter på de röda khmerer som just hade fördrivit högerdiktaturen.

Med detta vill vi givetvis inte beskylla någon för att vara som maoister, men det sätter ändå fingret på en viktig fråga som förtjänar ett svar: kan vi nöja oss med att stödja kampen på annat håll, och lita på att de på plats vet bäst hur det ska göras? Och hur ska vi veta vad som förtjänar stöd, och vad gör vi när det står allt mera klart att kampen där faktiskt inte förs på bästa sätt? Eller rent av slår över i en ny sorts förtryck?

Var det korrekt att sitta i Storbritannien och kritisera iranska vänsterorganisationers illusioner om Khomeini? Vårt svar är: absolut

Var det korrekt att sitta i Storbritannien och kritisera iranska vänsterorganisationers illusioner om Khomeini? Vårt svar är: absolut

Behovet av att bygga en revolutionär ledning
Arbetarmakt och Förbundet för Femte Internationalen har som mål att tillsammans med alla som delar vårt perspektiv bygga en ledning för revolutionen i internationell skala. Vi ser det som vår uppgift att analysera och ha synpunkter på vad som händer och hur kampen ska föras, på lokal liksom på internationell nivå.
Det låter givetvis sympatiskt att uttrycka förtroende för att de kämpande massorna överallt själva kommer att finna vägen till seger, men samtidigt kan vi konstatera att det är 166 år sedan Kommunistiska manifestet gavs ut, och kapitalismen dominerar fortfarande världen. Revolutioner segrar inte automatiskt, och de revolutionära situationerna varar inte för evigt, eller ens speciellt länge. Om arbetarklassen inte tar över makten när chansen finns kommer borgarklassen och dess stat att kunna stabilisera sitt styre för ytterligare en period. Vi anser att det är nödvändigt att inte bara passivt hoppas eller lita på att revolutionärerna i ett land i revolutionär kris själva ska hitta vägen till seger, utan att försöka hjälpa dem att hitta den vägen.

Under revolutionen i Iran 1979 och de närmaste åren kritiserade exempelvis vår brittiska sektion Workers Power tongivande delar av den iranska vänstern för dess undfallenhet för Khomeini och pekade ut en väg som kunde leda till arbetarklassens seger. Man kan givetvis tycka att det är förmätet och rent av kolonialt av människor i ett av de rikare imperialistiska länderna att kritisera hur de fattiga och förtryckta massor som just ha kastat av sig en blodig och imperialiststödd diktatur för sin kamp, men inte desto mindre hade våra brittiska kamrater rätt. Knäfallet för Khomeini hos stora delar av den iranska vänstern innebar att de reaktionära mullorna kunde ta makten och krossa revolutionen. Det hade behövts mera stöd utifrån, inte mindre, till de iranska revolutionärer som insåg detta för att hjälpa dem att ta ledningen för kampen – och en nödvändig del av detta hade varit just kritik av de stalinistiskt färgade iranska vänsterorganisationer som ansåg att Khomeini representerade den naturliga ledningen för det dåvarande stadiet av den iranska revolutionen.

På samma sätt kritiserade vi vänsterns brister och förklarade vad vi ansåg borde göras under exempelvis Bolivias revolutionära situationer, avskaffandet av apartheidsystemet i Sydafrika, den arabiska våren och den fortfarande pågående kampen i Grekland, liksom vi anser att det hade varit rätt att kritisera den chilenska folkfronten samt vänstern i till exempel Frankrike och Italien 1968 och åren därefter – och liksom vi inte tvekar att kritisera den svenska vänsterns och arbetarrörelsens ledning för dess tillkortakommande.

Vi kombinerar detta med ovillkorligt stöd mot de reaktionära krafterna och imperialistisk inblandning – men vi nöjer oss inte med stödet, utan anser att det även är nödvändigt att peka ut en väg som kan leda till seger, och kritisera vägar som riskerar att leda till nederlag. Detta är något vi ibland får kritik för. Vi inser som sagt att det finns problem med att från Europa försöka förstå vad som händer på andra kontinenter. Men samtidigt har vi gång på gång sett revolutionära rörelser som har besegrats, som har gjort grova misstag som har lett till nederlag, som har anpassat sig till fientliga klasskrafter eller haft reaktionära drag. En rörelse kan dessutom vara hur lokalt förankrad som helst – om den inte har en tillräcklig förståelse för den internationella situationen, och om historiska erfarenheter från liknande kamper, kommer den också att ha en begränsad kunskap om vad som måste göras. Det är därför det behövs en internationell revolutionär rörelse, som tillsammans diskuterar de olika delarnas uppgifter.

Därför deltar vi i arbetet på att bygga upp en nya revolutionär international. I de länder i andra världsdelar där vi har sektioner, som Pakistan, Sri Lanka och Brasilien, har vi tillgång till direkta informationskällor och kan diskutera med aktivister på plats. Givetvis har dessa bättre koll på vad som händer där. Detta innebär dock inte att sektionerna fastställer sin egen politik, och bara informerar resten om vad de har beslutat. Varje land ingår i samma imperialistiska världssystem, och vi bygger vårt internationella program och strategi på historiska erfarenheter från alla länder. Därför diskuterar vi alla sektioners politik, och även om uppfattningarna från kamrater på plats väger tyngst i taktiska frågor, fattar vi en del beslut gemensamt. Det går att invända att det ändå finns en risk att vår politik kommer att vara Europacentrerad, och att våra sektioner och kamrater i fattigare länder har svårare att göra sin röst hörd på grund av att de har haft sämre möjligheter till utbildning, längre arbetsdagar, mindre tillgång till information samt svårare att prata det språk som vi lättast kan kommunicera på, engelska. Denna risk är förstås verklig, och vi får försöka kompensera dessa faktorer efter bästa förmåga. Men vi ser inte någon annan väg än att försöka bygga en revolutionär international med hela världen som sitt verksamhetsområde som något alternativ.

Utan att förneka att även arbetare och revolutionärer påverkas av sin position som boende i ett av de rika imperialistiska länderna ser vi det ändå inte som att huvudmotsättningen går mellan den rika västvärlden och de utsugna halvkolonierna. Huvudmotsättningen är den mellan den internationella arbetarklassen och dess naturliga allierade, som fattiga bönder och alla utsugna och förtryckta, och den internationella borgarklassen och dess förbundna. Givetvis finns det många fler motsättningar att ta hänsyn till.

Det är en plikt för revolutionärer att stödja halvkoloniers kamp från imperialistiskt förtryck och dominans, och rasism, sexism, homofobi etc. måste absolut bekämpas även inom alla utsugna klasser och skikt. Denna kamp måste dock vara internationell, snarare än att föras inom varje land, kontinent, kultur eller hudfärg separat. Vita västerlänningar har givetvis en annan position även i den internationella rörelsen än exempelvis fattiga afrikanska bönder, och detta måste motverkas genom att göra rörelsen verkligt internationell, och genom att låta alla förtryckta grupper organisera sig inom denna revolutionära världsrörelse, för att föra fram sina perspektiv, och bekämpa det sociala förtryck de fortfarande utsätts för. Vi som kommer från något av västvärldens mest privilegierade länder måste göra vårt bästa för att hålla en internationalistisk kurs, och bekämpa alla inslag av rasism, eftergifter för den ”egna” staten, alla kulturella fördomar etc., hos andra liksom hos oss själva, och vi måste ge tillräcklig plats inom åt dem som lider under hårdare socialt, ekonomiskt och politiskt förtryck. Vi måste erkänna risken att vi inte är immuna mot inflytandet från våra länders politiska kultur, och visa stor ödmjukhet i samarbetet med kamrater från andra länder.

Men vi ser det fortfarande som vår plikt att ha synpunkter på hur kampen förs inom resten av världen, och att fördöma förtryck och reaktionära strömningar var de än förekommer, precis som vi förväntar oss att kämpande rörelsers erfarenheter i andra länder hjälper oss mot en bättre väg framåt. Vissa debattörer kommer säkert att anse att vi i detta agerar som white saviours som vill rädda världen åt de förtryckta. Vi hävdar istället att vi kämpar för att bygga en internationell revolutionär rörelse, där människor från hela världen gemensamt slåss för sin frigörelse. Samt att vissa debattörer skulle kunna göra en bättre insats om de ingick i en internationell rörelse som ger handfast stöd till sina kämpande sektioner i t.ex. Pakistan, Sri Lanka och Brasilien, än om de fortsätter fokusera på allt för abstrakta debattartiklar.

Jens-Hugo Nyberg