Proletären har fel om Sverigedemokraterna och tryckfriheten

Proletärens chefredaktör i AB, 140922

Proletärens chefredaktör i AB, 140922

Kommunistiska partiets anhängare har under en tid, och ända in på Aftonbladets kultursidor, drivit en kampanj mot vad de uppfattar som ett sverigedemokratiskt ”stängningshot” mot partiets veckotidning, Proletären. Givetvis måste alla hot mot vänsterns press slås tillbaka – i synnerhet om det kommer från rasistiska partier. Men Sverigedemokraterna säger faktiskt inte öppet att de vill stänga Proletären. Det hela bygger på ett missförstånd. Proletärens påståenden tjänar bara till att grumla vår förståelse av hur Sverigedemokraterna förhåller sig till pressfriheten, och leder därmed kampen mot SD:s hot mot vänstern på villovägar.

Denna debattartikel publicerades även på debattsidan Synapze.

Tryck- och pressfriheten är, liksom de andra demokratiska fri- och rättigheterna, något arbetarklassen i det här landet har fått kämpa sig till. Och liksom andra rättigheter villkoras och hotas de ständigt. Vem kan säga att en vanlig arbetare har samma rätt att uttrycka sig som familjen Bonnier, eller som de storföretag som med sina arméer av betalda PR-byråer och reklamfirmor kan iscensätta massiva propagandakampanjer för sitt klassintresse?

Trots det försvarar socialister arbetarklassens rättigheter på det här området. Vi har inget intresse av att låta staten inskränka vår frihet, och vi måste resolut slå tillbaka alla försök att tumma på våra medier och vår press.

Efter ett val där Sverigedemokraterna fick närmare 13 % av väljarstödet är det aktuellt att återigen titta på hur detta rasistiska parti, med sina rötter i vit makt-rörelsen, ser på press- och tryckfriheten. I partiets principprogram skiljer sig formuleringarna inte mycket från hur andra partier uttrycker sig i frågan:

Vi bekänner oss till den klassiska definitionen av demokrati, där demokratibegreppet inte görs synonymt med de egna politiska uppfattningarna utan primärt vilar på principerna om att beslut skall fattas enligt majoritetsprincipen, att likhet inför lagen och allmän och lika rösträtt för medborgare skall råda, att yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och rättstrygghet är helt nödvändiga inslag för att medborgarna skall kunna och våga informera sig, engagera sig och fullt ut utnyttja sin rösträtt i fria och hemliga val.

Så långt låter allt väl. Men vackra ord är lätta att skriva – hur agerar partiet i verkligheten? Här blir det betydligt dunklare. Som Anders Lindberg påpekade i ett ledarstick i Aftonbladet förra året handlar pressfrihet inte bara om att media formellt ska vara fri, utan även ”att journalister ska våga granska och skriva vad de vill. Hur många röster har redan tystnat när de ser vad andra råkat ut för?” Sverigedemokraterna är intimt kopplade till en rad olika så kallade ”alternativmedia”-sajter. På dessa sidor visar sig partiets verkliga ansikte: här kan de uttrycka och göra det de inte vågar göra offentligt. Avpixlat, finansierad genom SD-riksdagsledamöter och i praktiken partiets inofficiella propagandakanal, har flera gånger samordnat hets- och hotkampanjer mot för SD obekväma journalister. Aftonbladets Anders Lindberg ger ett av många exempel på hur en sådan kampanj för att tysta kritiker kan se ut, från i december 2012. På sajten skrev man:

”För den händelse ni skulle finna det långtråkigt att vänta på att slumpmässigt snubbla över ett passande tillfälle är det ju förstås aldrig fel att vara sin egen lyckas smed. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som…”

(..)

Avpixlat lade även ut en instruktion till hur man hittar journalisternas hemadresser, även när adresserna tagit bort från söksidor som ”Eniro” och ”Hitta”. Grafiskt illustrerades detta med hur Avpixlat själva tog fram hemadresser till Aftonbladets publisher Jan Helin och kulturchef Åsa Linderborg.

När partiet inte använder sig att hotkampanjer försöker de också att helt enkelt stänga ute journalister som skrivit kritiskt om dem. I september i år radade Utgivarnas vd Jeanette Gustafsson upp en rad exempel på detta i en debattartikel i Expressen:

Expressen portades från Sverigedemokraternas valvaka. Södermanlands Nyheter och P4 Sörmland portades från valvakan i Oxelösund. Norrländska Socialdemokraten nekades intervju med Sverigedemokraterna Norrbotten efter att ha avslöjat en kandidats kopplingar till Swedish Defence League. Dalarnas Tidningar förbjöds att livesända från Sverigedemokraternas valvaka. Sverigedemokraterna i Malmö förbjöd alla lokala medier att komma till valvakan där. Sverigedemokraterna i Lund stängde valvakan för alla journalister.

Så agerar ett rasistparti som till varje pris vill undkomma kritisk granskning. Så ser man till att väljare inte kan nås av obekväma sanningar om kandidaterna. Det mest kända exemplet på detta är naturligtvis SD-valvakan i Stockholm, som Expressen portades från som straff för att man tillsammans med det undersökande journalistkollektivet Researchgruppen granskat folkvalda SD-politikers rasistiska uttalanden på nätet. När SD:s Kent Ekeroth tillfrågades om den händelsen på Twitter svarade han att övrig media nog också skulle stoppas, ”i sinom tid”.

DN följde upp Ekeroths uttalande med en intervju med partiets pressansvarige, Martin Kinnunen. Intervjun har senare väckt mycket uppmärksamhet, vilket gör den relevant att granska i detalj. Kinnunen menade att Ekeroths Twitter-meddelande ska betraktas som ”ett skämt”:

Tweeten började väl med ”haha”? Det gör att i alla fall jag sätter in det i ett skämtsamt sammanhang. Jag kan bara konstatera att partiets politik och mediestrategi absolut inte handlar om att stänga ute medierna från våra engagemang eller från att göra intervjuer. Vi har ett väldigt stort intresse av att medverka i alla medier, förutom några som man ska ta bort. Det som hände med Expressen på valvakan är ett speciellt fall, vi har aldrig gjort så tidigare.

-Vilka medier ska man ta bort då?

-Svenskarnas partis tidning, Kommunistiska partiets… och vi bjuder inte in Syndikalisterna till våra engagemang, Det var sådana tidskrifter jag syftade på. Vi tycker att vissa medier är sakligare än andra, som Tidningarnas Telegrambyrå till exempel.

När intervjun tryckts reagerade chefredaktören för Kommunistiska partiets tidning Proletären, Lars Rothelius, starkt. I ett debattinlägg på Aftonbladets kultursidor tillbakavisade han Kinnunens pressfientliga uttalande, och tolkade det som ett direkt hot om att stänga KP-tidningen:

De som efter uppvaknandet i måndags (15 sept) slog upp Dagens Nyheter kunde läsa hur SD:s presstalesman Martin Kinnunen tonade ner Ekeroths uttalande. Han förklarade att Expressen var ett speciellt fall, men vissa medier ”ska tas bort”. På en direkt fråga från reportern ”Vilka medier ska man ta bort då?” pekar Kinnunen ut Kommunistiska Partiets tidning Proletären.

Proletären ska inte bara utestängas. Den för SD politiskt obekväma kommunistiska arbetartidningen Proletären ska stängas. Punkt slut.

Så får vi en liten glimt från den mörka idévärld varur det demokratiskt allt mer rentvådda partiet Sverigedemokraterna hämtar sin politiska praktik. Stanken från SD:s politik påminner om lukten från 1930-talets bokbål, som blev till 1940-talets likbål.

Rothelius upprepade samma sak i en intervju i GT.

Det är lätt att känna sympati för Rothelius och Proletären här – givetvis är Kinnunens uttalande en kalkylerad provokation, och det slarviga uttrycket ”ta bort” kan mycket riktigt ses som ett hot. Frågor alla antirasister, och i synnerhet Proletärens redaktion och läsarkrets, bör ställa sig nu är: har Sverigedemokraterna blivit så modiga att de nu öppet kräver att KP:s veckotidning (liksom SAC:s Arbetaren och nazistiska Svenskarnas Partis tidning – och, antagligen därmed även Expressen) ska stängas, alltså förbjudas? För socialister som värnar försvaret av arbetarklassens rättigheter är det viktigt att kunna skilja på vad SD säger och vad de tänker – vi måste känna vår fiende väl. Och här tjänar Rothelius debattinlägg snarare till att förvirra än att klargöra.

För när man läser DN-intervjun med Kinnunen är det uppenbart att han med ”ta bort” syftar på att just utestänga, och inte stänga, de aktuella tidningarna. Skillnaden är stor, och viktig att uppmärksamma. Att Kinnunen och SD sedan säkert mer än gärna bidrar till att inskränka pressfriheten för arbetarrörelsens och vänsterns press är en annan fråga – diskussionen här handlar ju om vad partiet faktiskt driver öppet i dag.

För att få en ytterligare insikt i vad partiet säger till sina anhängare poserade undertecknad som SD-väljare och ställde via e-post en fråga till Martin Kinnunen om DN-intervjun och uttrycket ”ta bort”. Menade han att han ville stänga Proletären? Kinnunen svarade:

Givetvis inte. Samtalet handlar ju om våra arrangemang. Dessa skulle i en hypotetisk situation kunna ”tas bort” från listan med anmälda journalister.

Det tål att upprepas: vad partiet säger och vad de sen faktiskt tänker göra är två olika saker. De har ju, vilket jag visat, inte haft några problem om att sjunga tryckfrihetens lov samtidigt som de dirigerar hotkampanjer mot journalister. Men det är uppenbart att Lars Rothelius och Proletären har missförstått vad SD driver för öppen linje i de här frågorna. När Kommunistiska partiet fortsätter att hävda att SD gått ut med stängningshot mot dem undergräver de bara den antirasistiska rörelsens förståelse av Sverigedemokraternas politik och propaganda. Att så förvirring i den här frågan är att göra alla oss som skulle sluta upp till försvar för Proletären, oavsett vad vi tycker om tidningens politik, en otjänst.

Svante Persson