Budgetomröstningen: Inget stöd till regeringens budget!

Organisera kamp istället för fortsatt stöd till marknadsanpassad politik

lofvenI morgon röstar riksdagen om regeringens budgetförslag. Allt tyder på att Socialdemokraternas förslag, med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, i sista omgången kommer att ställas mot alliansens gemensamma budget. Eftersom S- och MP-regeringen är i minoritet ger detta Sverigedemokraterna maximal makt som vågmästare: om de röstar på alliansens förslag faller regeringens budget, och därmed regeringens utrymme för att föra den politik de gick till val på. I media spekuleras nu om följderna: regeringskris, ett nytt budgetförslag med stöd av något av de borgerliga partierna, eller rentav omval.

Oron är säkert stor bland många väljare som röstade på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet i hopp om förbättringar och reformer för arbetarklassen, och inte minst bland alla som till varje pris vill minimera rasistiska Sverigedemokraternas makt.

Hur borde ett socialistiskt partis riksdagsledamöter agera på onsdag? Vad borde radikala vänsterpartister, och V- och S-väljare, kräva av sina representanter?

Sverigedemokraterna har ännu inte avslöjat hur de kommer att rösta på onsdag, i ett (lyckat) försök att maximera sitt medieutrymme. Under förra mandatperioden röstade de dock med alliansen i de flesta frågor där dessa skilde sig från Socialdemokraterna. SD:s politik ligger helt enkelt närmare alliansens än S i de flesta frågorna. Om alla partier röstade efter vilken budget de tyckte bäst om skulle alliansen alltså sannolikt vinna, med regeringskris som följd.

Allianspartierna har hittills varit väldigt tveksamma till att samarbeta med SD på riksnivå, delvis beroende på att den massiva antirasistiska rörelsen på gator och torg skulle brännmärka varje sådant samarbete och göra det omöjligt att försvara. Men i flera kommuner har ett samarbete upprättats, och flera borgerliga ledarskribenter och krönikörer har börjat uttrycka stöd för idén om öppet samarbete med SD även på fler fronter. Troligen kommer utvecklingen att gå dit även på det nationella planet. Förmodligen är de emellertid inte redo att göra detta än. Ett öppet samarbete mellan alliansen och SD i riksdagen är därför uträknat på förhand.

En möjlighet är att ledamöter från ett eller flera allianspartier lägger ner sina röster eller är frånvarande under omröstningen, och på så sätt låter S-MP-regeringen sitta kvar för tillfället. Folkpartiet eller Centerpartiet skulle också kunna vara redo att fälla regeringen för att få till en regeringsombildning där de själva finns med. Detta vore dock att splittra alliansen, något de inte visat intresse för hittills, så det framstår inte heller som det troligaste scenariot. Ett annat alternativ är att de fäller regeringen för att tvinga fram ett nyval. Om de räknar med att det kommer att gå sämre vid ett nyval – detta kan förstås påverkas av om de uppfattas som oansvariga genom detta agerande – kommer de sannolikt inte att välja den vägen. Dessutom kan nyvalet vara ett praktiskt kort att spara och senare använda som press på Löfven.

Sverigedemokraterna ligger som sagt politiskt närmare alliansen än Socialdemokraterna. Dock är de inställda på att manövrera. De kan mycket väl fälla regeringen tillsammans med alliansen – alltså under förutsättning att alla allianspartier kommer att försöka att tvinga regeringen att avgå. Om de efter det kan uppnå en uppgörelse med alliansen kommer de troligen att göra detta. Förmodligen tror de också att deras stöd kommer att öka vid ett nyval, därför kommer de att vara de som helst vill se detta. En annan, minimal, möjlighet är en uppgörelse med Socialdemokraterna, som genom det öppna brev de nyligen ställde till Löfven med krav på minskad invandring. Det torde dock vara helt uteslutet att S skulle gå med på något sådant.

Vänsterpartiets agerande
Men Vänsterpartiet, då? De ses av många som både den tydligaste antirasistiska och antiborgerliga rösten i riksdagen, och bär därför ett särskilt ansvar i att både slå tillbaka alliansen, Sverigedemokraterna och en högergång från S-MP-regeringen.

Budgetomröstningen kan som sagt avgöras utan att Vänsterpartiets agerande får någon vikt för utslaget. Men de måste vara beredda på att röstningen går så att deras röster blir avgörande: till exempel om Sverigedemokraterna röstar på alliansens förslag, men tillräckligt många alliansledamöter lägger ner sina röster för att S-MP-V ska vinna, men inte tillräckligt för att bara S-MP ska vinna. Vänsterpartiet röstar därför i vetskap om att en nedlagd röst kan innebära att S-MP-regeringen faller, och alliansen åter tar över. Detta skulle givetvis dra på dem en spärreld från S, MP, och delar av den allmänna vänsteropinionen. Det kan knappast råda något tvivel om att de kommer att göra sitt bästa för att stötta den sittande regeringen, och förmodligen passa på att påpeka att de borde sitta med i den.

Problemet med detta agerande är bara att det utifrån ett socialistiskt perspektiv är principlöst. Regeringens budget kommer att vara usel, ur arbetarklassens perspektiv. Lite mindre usel än alliansens, men fortfarande usel, fortfarande en som sätter marknadens och storföretagens intressen främst. Det vore givetvis vara sekteristiskt att aldrig kunna välja det mindre dåliga alternativet, om det var det enda som stod till buds i en konkret fråga. Men att rösta för regeringens budget innebär däremot att ställa sig bakom och godkänna regeringens politik. Nu är ju Sjöstedt och resten av V-ledningen redo att sätta sig i regeringen och helt och fullt ställa sig bakom dess politik, under förutsättning att de får igenom vissa eftergifter, som sannolikt inte skulle bli så stora. För dem kommer det därför inte att kännas som något stort problem.

För radikalare vänsterpartister, de som engagerar sig politiskt för att de vill se en verklig arbetarpolitik, och som tar talet om socialism på allvar, torde det vara mindre lockande att ge sitt godkännande till regeringen. Det som återstår för dem (och för principfasta V-ledamöter i riksdagen) är således att kräva att Vänsterpartiet varken röstar för alliansens dåliga budget eller Socialdemokraternas och Miljöpartiets något mindre dåliga budget: att de lägger ned sina röster.

Det som talar för att stödja regeringen är att resultatet om man inte gör det på kort sikt kan bli en ännu sämre regering. Men på lång sikt innebär att alltid välja det mindre onda att man bidrar till att det mindre onda och det lite större onda förblir de enda realistiska alternativen för stunden – det innebär att det blir svårare att istället skapa ett bra alternativ. Dessutom kan det lätt innebära att man själv alltmer efterliknar det mindre onda alternativet. Ett typexempel på det är att Vänsterpartiet under alla år av stöd till Socialdemokraterna när det kommer till kritan har gått till höger och anpassat sig efter deras politik – till den grad att de är redo att träda in i regeringen och ta ansvar för denna politik.

Det viktiga för radikala, kampinriktade vänsterpartister borde därför vara att träda fram som ett öppet kämpande alternativ, som är inriktat på att organisera arbetarklassen och andra förtryckta mot privatiseringar, nedskärningar, minskade rättigheter på jobbet, deportationer, vapen till reaktionära regimer (samtidigt som inga skickas till Rojava och Aleppo) rivning av romska läger och alla sorters diskriminering. Ett Vänsterpartiet i regeringen, eller som regeringens trogna, om än ibland surt muttrande, stödparti kommer aldrig att kunna organisera en sådan kamp.

Det viktigaste för alla vänsterpartister som vill organisera en sådan kamp – det enda som skulle kunna kasta högerpolitik och marknadsanpassning över ända – och inte bara göra budgetarna lite mindre dåliga, är att träda fram som ett sådant alternativ. Antingen genom att bryta med Vänsterpartiet och ta de radikala delarna av partiet med sig, eller att vinna partiet för den politiken. Vi tror inte att partiet i sin helhet kommer att gå att vinna för en sådan politik, men för de radikala vänsterpartister som tror det är det givetvis naturligt att ta kamp för detta. Oavsett vilket av dessa perspektiv man har vore det förstås dålig taktik att bryta med partiet utan politisk kamp inom det för förändring. I båda fallen bör man kämpa för att göra Vänsterpartiet till en revolutionär kraft som är inriktad på klasskamp, inte på att prioritera kompromisser och anpassningar i riksdagen. Ett steg i detta skulle bli att sluta att stödja Socialdemokraterna, eller Socialdemokraterna och borgerliga Miljöpartiet, i vått och torrt och att fortsätta vara redo att ge sitt faktiska godkännande till deras politik genom att rösta för deras usla budget.

Att avvisa budgeten – vad händer sen?
”Meningslös plakatpolitik”, skulle de som är redo att ständigt backa upp S och anpassa sig efter de parlamentariska reglerna säga. Men nej, svarar vi. Det vore ett första, nödvändigt steg för att visa: vi kan inte acceptera den marknadsanpassade politiken som förs av hela riksdagen (där V har mest att invända, men ständigt kryper nära S). Det vore inte en tom gest som bara skulle drabba arbetarklassen och alla fattiga: det vore ett steg mot att bli ett verkligt alternativ som organiserar radikal kamp mot den nuvarande politiken, hela det politiska systemet och klassamhället, vilket är den enda realistiska vägen för att kämpa för en verklig arbetarpolitik.

Andra hävdar att en fälld rödgrön regering och ett nyval skulle gynna alliansen, eller, än värre, Sverigedemokraterna. Och visst, i dagsläget är det troligt att de sverigedemokrater som tror att de skulle gå framåt än mer i ett omval har rätt. Om inget förändras, det vill säga. I praktiken säger man alltså att man kan beröva SD några procents väljarstöd och ytterligare några riksdagsledamöter de närmaste fyra åren, så länge folk inte får chansen att rösta igen. Men stödet kommer ju att finnas där ändå. Det här är inte något recept för en offensiv, antirasistisk vänsterpolitik som verkligen förändrar opinionen och driver på för ett helt annat samhälle. Det är manövrerande, en idé från skyddade parlamentariska rum, av några som har gett upp kampen mot rasismen på förhand.

Den rasism SD representerar – och de verkliga problem de också erbjuder ett reaktionär och felaktigt svar på – kommer aldrig att tryckas tillbaka genom parlamentariskt schackrande. Och överenskommelser med ”goda krafter” i de borgerliga partierna, som vissa redan föreslår, riskerar dessutom att ge än mer krut till SD:s argument om att de är ”den enda verkliga oppositionen”. Ett verkligt socialistiskt parti skulle istället se ett eventuellt nyval som en möjlighet att rätta till de fel som begicks i höstens valrörelse. Där ges man chansen att bekämpa SD:s argument och borgerliga politik och att lägga fram ett program för enad arbetarkamp, det enda som i slutändan kan undergräva SD:s väljarstöd.

Det krav Arbetarmakt uppmanar alla radikala vänsterpartister, alla som tar skrivningarna om socialism på allvar, att ställa på sin partiledning är därför: vägra att stödja Socialdemokraternas och Miljöpartiets usla budget! Vägra att acceptera någon fortsatt marknadsanpassad politik, och börja istället organisera kamp på arbetsplatser, bostadsområden, skolor, gator och torg för verklig förändring i det stora folkflertalets – inte storföretagens, bankernas, byråkraternas och överklassens – intresse. Detta är den inställning som alla kommunister och revolutionärer, och alla som är intresserad av ett verkligt socialistiskt alternativ, borde inta.

Arbetarmakts styrelse

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *