SEKO Posten, som organiserar merparten av brevbärarna och de övriga Postanställda i Sverige, har startat ett uppror mot de dåliga arbetsvillkoren, som dessutom blir allt sämre. Bland annat en omfattande namninsamling ska göras, som ska rikta sig inte bara mot företagsledningen, utan också riksdag och regering. Givetvis ett mycket bra initiativ. Facken har alltför länge förblivit alltför passiva mot de försämringar på alla fronter som har gjorts på senare år. Dock är begränsningarna i upproret uppenbara. Det är inte inriktat på mer än opinionsbildning, om än omfattande, då de anställdas samlade missnöje ska visas. Detta missnöje har dock inte varit någon hemlighet, utan har under åratal visat sig gång på gång. Postenledningen har hela tiden svarat: ja det stämmer att åtstramningarna är jobbiga, men vi kan tyvärr inget göra, de är nödvändiga om vi ska klara lönsamhetskraven. Det är inte troligt att de kommer att backa utan betydligt handfastare metoder än en namninsamling.
Det är emellertid riksdag och regering som sätter ramarna för Posten. De är visserligen känsliga för opinion, inte minst inför ett nyval – men de Postenanställda utgör en ganska liten del av röstkåren. Det skulle behövas mera direkt kamp om det ska vara möjligt att slå tillbaka försämringarna.
Exempel på sådan kamp sker hela tiden någonstans i världen. Just nu finns det två länder inom EU där facken går betydligt längre än SEKO Posten. 8 december stod Bryssel stilla under en storstrejk i staden, där infarterna till staden dessutom blockerades. Flera regionala generalstrejker har organiserats, och 15 december kommer en generalstrejk att genomföras i hela Belgien. Kraven för kampen riktas dessutom mot högerregeringens politik. Dennas generalangrepp på arbetarklassen – eller med lite finare ord, ”krisplan” – innehåller skattelättnader för företagen, och massiva försämringar för arbetarnas. Exempelvis kommer lönerna att frysas under två år, och inte justeras upp i takt med inflationen, pensionsåldern kommer att höjas och det kommer att bli svårare att förtidspensionera sig.
Även i Italien blir det en generalstrejk. 12 december kommer landet till stor del att stanna. Det främsta målet för strejken är att slå tillbaka regeringens ”reformering av arbetsmarknaden”, eller i klartext: försämringen av tryggheten på jobbet.
Inte heller generalstrejkerna i Bryssel och Italien går så långt som det skulle behövas: endagarsstrejker är en kraftfull markering – speciellt när vägar eller annat blockeras – men en beslutsam regering eller arbetsköpare kan oftast uthärda de trots allt ganska begränsade ekonomiska följderna, även om det upprepas vid flera tillfällen. Generalstrejkerna kommer att vara otillräckliga för att slå tillbaka de högerinriktade och marknadsorienterade attackerna som har pågått under årtionden, men de är ett steg i rätt riktning och förtjänar allt stöd – samtidigt som otillräckligheten måste påtalas.
Speciellt med svenska mått mätt vore det ett rejält kliv framåt. Något som liknar en generalstrejk har vi inte sett sedan storstrejken 1980, och att blockera vägarna till huvudstaden ligger långt bortom vad någon facklig ledare har övervägt att föreslå. Inte minst viktigt är att strejkerna företrädesvis har politiska krav, riktade mot regeringen.
Nödvändigheten av politiska strejker
I Sverige har facken som bekant fredsplikt under ett gällande kollektivavtal. Politiska strejker och sympatistrejker är dock ett undantag, dessa är inte uttryckligen förbjudna. Sympatistrejker äger rum ibland, om än sällan, men politiska strejker förekommer knappt alls. Det finns ett stort motstånd mot själva tanken på politika strejker, inte bara hos arbetsköpare och borgare, utan tyvärr också hos fackliga ledare. Dessa gillar upprepa att ”facken är lönekarteller” och att hävda att det är odemokratiskt att inte respektera valda regeringar.
Tyvärr är detta ett recept för nederlag. Arbetarklassens intressen består inte bara av löner, även om dessa givetvis är en viktig del. Förhandlingarna och de kollektivavtal som förhandlas fram är för det mesta alltför fokuserade på just löner, medan arbetsförhållanden får för liten plats. Dessutom kan arbetsköparna fortsätta att försämra arbetsförhållandena under löpande kollektivavtal. Detta anses inte som en stridsåtgärd – däremot är det en stridsåtgärd om arbetarna och facket kämpar emot försämringarna. Resultatet blir att vi kanske slår vakt om lönerna – men stressen ökar, arbetsmiljön och tryggheten försämras, samtidigt som välfärden urholkas och alltmer läggs i händerna på vinstjagande riskkapitalister.
Arbetsköparna accepterar inte stillatigande politiska beslut, bara för att de är fattade enligt god formellt demokratisk ordning. Förutom att de har all rätt att skära ner på personalen, öka arbetstakten och på olika sätt skära ner på kostnader, på arbetarnas bekostnad, så kan de sätta press på riksdag och regering genom att lägga ner företag, flytta produktion utomlands eller hota med att göra det. Sedan kan man nämna omfattande lobbyverksamhet och hägrande välbetalda jobb för politiker som enligt borgarklassens synsätt har skött sig, så snart de bestämmer sig för att lämna politiken. Detta uppmuntrar givetvis till att för en politik som ”marknaden” uppskattar, och som tur är för de politiker som vill gå den vägen räknas det inte som korruption. Att vägra att ta strid mot regeringars arbetarfientliga åtgärder är därför att på förhand ge segern till arbetsköparna. Resultatet, i tider av strukturell kris för det kapitalistiska systemet och med en borgarklass på offensiven, kan bara bli att arbetarrörelsen steg för steg backar på bred front.
Arbetarrörelsens rätt att avsätta regeringar
Vi kan inte acceptera att fackföreningarna bara skulle vara en lönekartell. Facken, om de ska göra något annat än att bara sakta ner farten med vilken våra livsvillkor försämras, måste bli kamporganisationer som tar strid mot alla angrepp på sina medlemmars intressen. Detta innefattar givetvis även politiska beslut. Om någon angriper oss – arbetsköparna, regeringen, EU-kommissionen eller vem det nu är – så måste vi försvara oss. Valet avgör riksdagens sammansättning, och den avgör regeringens – men dagen efter fortsätter klasskampen. Och om vi måste fälla en regering genom direkt kamp på arbetsplatser, gator, skolor för att försvara våra rättigheter, och vägra acceptera att de redan rika lägger beslag på allt större del av den samhälleliga förmögenheten medan allt fler blir fattiga, utförsäkrade eller utslagna så är det vad vi får göra. Långt ifrån att vara ”odemokratiskt” skulle det kunna bli början på en annan sorts demokrati, en som inte bygger på att vi röstar vart fjärde år och sedan passivt accepterar att samhället försämras och allt fler slås ut, utan en som bygger på arbetarklassens aktiva mobilisering, och som styrs inte enligt de snäva ramar som arbetsköparna och de rika dikterar, utifrån våra gemensamma intressen.
Inriktningen på politiken skulle då kunna bli att producera för folk behov, på ett sätt som tar hänsyn till och åtgärdar miljöproblemen, som utjämnar klyftorna, bygger ut den gemensamma välfärden, sänker arbetstiden och -intensiteten och öppnar gränserna. För borgarna låter detta hemskt, det skulle avskaffa deras privilegier och rikedomar, och deras syn på ”marknadens” nödvändiga funktion. Men för arbetarklassen och de flesta andra skulle det vara långt ifrån odemokratiskt.
Tyvärr är detta inget som kommer att hända utan strid. Arbetsköparna, alla företrädare för storföretag och banker, de förmögna familjerna, det politiska etablissemanget, media, och inte minst statens kärna med polis och militär i spetsen, samt reaktionära miliser i form av fascister och mobiliserade skikt av dem som vill slå vakt om sina privilegier kommer att göra sitt yttersta för att slå vakt om den nuvarande samhällsordningen. Det är därför arbetarrörelsen måste mobiliseras underifrån, med nya, revolutionära ledningar utan höga byråkratslöner, som på sina aktiva medlemmars mandat inte tvekar att organisera kamp där det behövs, och som kan avsättas om de sviker. Denna kämpande arbetarrörelse måste kunna slå tillbaka attacker – inklusive våldsamma, oavsett om de kommer från fascister eller poliser – samt gå på offensiven för att riva ner klassamhället, tillsammans med de organ och strukturer som upprätthåller det, och gå i spetsen för att bygga ett nytt.
Jens-Hugo Nyberg