Riv upp uppgörelsen med alliansen!

Det utannonserade nyvalet ställdes in efter en uppgörelse mellan regeringen och Alliansen, d.v.s. samtliga regeringspartier utom V och SD. Uppgörelsen innebär att det största blocket i riksdagen – i nuläget S och MP – ska tillåtas regera och få igenom en budget de kan regera på. Riksdagsoppositionen ska således bli mera lojal och inte skapa en situation där inget block kan regera – vilket annars kan bli fallet så länge S inte lyckas hitta stöd av en riksdagsmajoritet eller Alliansen gör slag i saken med SD.

En stor del av etablissemanget stödjer uppgörelsen. De som förespråkade ett blocköverskridande samarbete för att hålla SD ute – en ståndpunkt som ingen har förespråkat ivrigare än Schyman – har all anledning att känna sig nöjda. Även V meddelar genom Sjöstedt att de stödjer uppgörelsen.

Tunga namn inom framför allt M är dock upprörda. Ulf Adelsohn, Lena Adelsohn Liljeroth, Gunnar Hökmark och Carl Bildt har varit öppet kritiska, och de med flera andra har hävdat att detta är att vika ner sig för S, och ge V en stor reell makt. Och inga har klagat mer än SD. Med tanke på att några av våra huvudmotståndare reagerar så kraftigt, hur ska kommunister ställa sig?

Arbetarmakt har hela tiden varit tydliga med hur vi anser att SD ska bekämpas, och vi har konsekvent varit emot att försöka pressa tillbaka dem genom samarbeten med Alliansen, d.v.s. de partier som under 8 år har urholkat välfärden genom allt flera privatiseringar, nedskärningar och riskkapitalister, som har försämrat anställningstryggheten och A-kassan, avskaffat förmögenhetsskatten och ökat klassklyftorna rejält.

Det viktigaste argument som används av de som med olika formuleringar förespråkar samarbete högerut är att det är det enda sättet att mota SD:s inflytande. S, MP och V har ingen majoritet i riksdagen, ens om Fi kommer in, utan kan när som helst fällas av Alliansen tillsammans med SD. Det är troligt att den situationen kommer att bestå efter nästa val, och kanske för lång tid framåt. Ur ett kortsiktigt, strikt parlamentariskt perspektiv är det därför fullt logiskt att argumentera föruppgörelsen, eller rent av att S och MP borde samarbeta med FP och C, som fortfarande kallas ”mittenpartier” ibland,

För alla som saknar detta kortsiktiga strikt parlamentariska perspektiv är det dock uppenbart att detta är ett totalt knäfall för principlös opportunism. SD:s politik är rakt igenom borgerlig, de har stött alliansbudgetar och röstat för en mängd förslag som attackerar arbetarklassen och de fattiga, samtidigt som de har lättat skattebörda för bankerna och de rikaste. Det som skiljer SD från allianspartierna är att de är mer reaktionära och rasistiska. En huvudanledning till att de har kunnat växa så mycket är att alla riksdagspartier, med visst undantag för V, har ställt upp på en marknadsanpassad politik som har inneburit avregleringar, privatiseringar, nedskärningar, skattesänkningar för de rika – och således ökat fattigdomen och utslagningen. Ju mer lika de andra partierna har blivit, desto lättare blir det för SD att utmåla sig själva som det enda alternativet, och ju mindre de andra partierna framstår som något som kan förbättra livet för människor, istället för att försämra det, desto lättare är det att välja SD istället, om än i ren desperation. Effekten av att S nu går ytterligare högerut för att kunna möta allianspartierna i ett samarbete blir att hela riksdagen förutom SD alltmer kommer att framstå som en enda massa utan tydliga skiljelinjer. Även om detta innebär att S-MP-regeringen kan sitta kvar för tillfället, och SD hålls utanför den formella makten just nu, blir den verkliga effekten därför bara att de orsaker som tillät SD att växa från början ökas på ytterligare.

Ta kampen mot all högerpolitik
Svaret måste istället vara att bekämpa SD, tillsammans med allt vad högerpolitik, privatiseringar och marknadsanpassningar heter, genom radikal klasskamp på arbetsplatser, skolor och gator. Alla som är med i eller röstade på S eller V borde kräva av sina partier: riv upp uppgörelsen snarast! Börja föra en politik i arbetarklassens intresse, baserad på verklig kamp underifrån och utanför parlamenten! Och om detta gör ett nyval oundvikligt så utlys detta, men med S och V på en sådan plattform, och klart och tydligt emot allt samarbete med Alliansen. S och V måste också bryta allt samarbete med det borgerliga MP. Miljöpartiet har inga historiska rötter inom arbetarklassen och har heller inget antikapitalistiskt idéarv. Det är ett parti som alltid till fullo har förespråkat kapitalism och som uttrycker de omedelbara intressen hos en välbeställd medelklass och småborgerlighet. De har tydligt visat sin antifackliga dagordning och är inte principiella motståndare till nedskärningar och privatiseringar. När arbetarrörelsens partier allierar sig med MP så innebär det oundvikligen ett tryck från höger. Det är också ett taktiskt argument som byråkratin kan använda för att rättfärdiga sin liberala kurs.

Detta borde göras nu. Kravet underifrån bör vara att S och V tydligt går ut med att den politik de tänker föra om de får regeringsmakten är att inte bara sätta stopp för alla privatiseringar, utan att återreglera och återförstatliga, kasta ut alla riskkapitalister och privata vinstintressen ur välfärden, stoppa jakten på sjuka och återupprätta a-kassan, lagstifta mot bemanningsföretag och otrygga anställningar, sätta stopp för alla deportationer och återinföra en höjd förmögenhetsskatt och höja skatten på vinster. Kraven måste backas upp av att direkt stödja och uppmuntra kamp underifrån.

Möjligheten finns att detta i nästa val skulle innebära färre röster, och att Alliansen kommer tillbaka till makten. Oavsett den risken är den enda vägen för att bygga ett verkligt alternativ till högerpolitik och SD. Dock finns det stora chanser att en sådan plattform snabbt skulle få stort stöd. En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning vill ha en välfärd utan vinstintressen, väldigt många är trötta på den huggsexa som avreglerade marknader innebär, på urholkningen av vård, skola och anställningstryggheten samt på de stora och växande samhällsklyftorna. Varje parti som utger sig för att vara vänster, rött eller att försvara arbetarklassen måste ta den kampen på allvar.

Vi inser att vare sig S eller V någonsin kommer att omvandlas till marxistiska klasskampspartier. Men det betyder inte att de inte kan radikaliseras i viss utsträckning. Om trycket blir tillräckligt stort underifrån så kommer dessa partier kunna påverkas till att upphöra med den mest liberala politiken, och även till att genomföra begränsade förbättringar för arbetarklassen. Därför uppmanar vi alla som fortfarande tror på de partier de har stött i åratal att organisera sig underifrån för att kämpa för detta, vilket med nödvändighet kommer att innebära en kamp mot de nuvarande ledningarna. Som ett led i det måste S och V demokratiseras. Det måste bli tillåtet även för den radikala vänstern att existera inom dessa partier och delta i diskussionerna om vägen framåt för arbetarrörelsen. Idag är det en hård regim med nedtystning och uteslutningar av vänsterfolk inom båda dessa partier. Den enda ”vänster” som kan överleva där är en som ligger lågt och inte utmanar maktapparaterna. Vi vidhåller att ett nytt kommunistiskt parti behövs, men den centrala uppgiften just nu är att ta kamp underifrån för att bygga en kamp mot den högerpolitik som helt dominerar riksdagen. SD ska givetvis angripas specifikt också, men för att bli effektivt måste detta göras som en del av en offensiv mot allt vad borgerlig politik heter. Detta utesluter givetvis alla uppgörelser med Alliansen.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *