Socialistiskt forum 2014: Inte vad vi behöver

socforum14Lördag 22 november hölls det årliga Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Medlemmar i Arbetarmakt deltog i forumets seminarier, sålde vår tidning och pratade med forumdeltagare. I år hade Arbetarmakt dock varken bokbord eller något möte – arrangörerna hävdade att platsbrist förhindrade det. Kanske är det symtomatiskt för ett forum som allt mer lämnar den praktiska organiseringen av klasskampen till förmån för abstrakta diskussioner. Här rapporterar Jens-Hugo Nyberg om sina intryck från #socforum14.

Som vanligt drog forumet mycket folk, vilket visar på ett fortsatt stort intresse för frågor om socialism. Potentialen i detta är dock något som utnyttjas allt sämre. Socialistiskt Forum har visserligen aldrig varit vad vi anser behövs – det har aldrig varit ett tillfälle att diskutera och planera konkret kamp, organisering, strategi, taktik och metoder. Men det har i flera år varit uppenbart att forumet blir alltmer utslätat, allt mindre konkret politiskt och allt mindre radikalt. Det finns allt mindre utrymme för den radikala vänstern. Detta märks delvis på bokborden; det börjar bli svårare för radikala eller revolutionära organisationer att ens få bokbord, samtidigt som organisationer som Republikanska föreningen, Jagvillhabostad.nu och diverse bokförlag – som gott och väl utgjorde merparten av bokborden – inte verkar ha några problem med det, och som därför dominerar allt mer. Ännu tydligare märks det dock på mötena: det börjar bli tunnsått med möten från den radikala vänstern, och i den mån dessa finns döljs de bakom en tidning eller ett förlag. Desto mer börjar medievänstern, twittervänstern, och representanter för S och V att dominera.

Programmet i stort på Socialistiskt forum har visserligen aldrig varit mycket att jubla över: det har alltid varit ganska glest med diskussioner om till exempel behovet av att organisera försvar av antirasistiska och antifascistiska möten och demonstrationer, och hur vi konkret kan göra detta. Hur kan vi organisera försvar mot attacker mot romer, och vilka metoder är acceptabla i den kampen? Vilka krav kan vi ställa på en regering som utger sig för att vara röd-grön, och hur kan dessa bäst framföras? Vilka krav vi borde ställa på fackföreningsledningarna, och hur vi borde organisera en kämpande opposition? Förmodligen skulle vi dessutom behöva ta upp frågan om behovet av en facklig organisation, då stora delar av vänstern antingen är emot eller är tysta i frågan.

Dessa behöver förstås inte vara den enda typen av möten. Det finns absolut ett behov av möten som är mer informativa – vad som händer i olika konflikter eller olika länder t.ex. Likaså finns det givetvis ett behov av att reda ut mera teoretiska eller historiska frågeställningar. Men ett grundläggande problem med upplägget på forumen är att de tenderar att reda ut väldigt lite.

Det finns givetvis möten som är bra. Jag var exempelvis på ett väldigt intressant möte om vad som händer i Ukraina, med en ledande Borotba-medlem som nu är i exil i Berlin. Vidare fanns det möten om Grekland, Syrien, vänsteroppositionen i Ryssland samt vad som händer inom hemtjänsten m.fl. som jag hörde var informativa och bra. Problemet med en stor del av mötena är dock att de inte är speciellt informativa. De planerar inget konkret och de reder inte ut något speciellt.

Själva upplägget för mötena bäddar för detta. Dels ska det alltid klämmas in så många möten, vilket innebär att de alla blir ganska korta, 45 minuter. Det är inte alls något fel med korta möten i sig. För ett möte där en person berättar om vad som händer i Ukraina följt av frågor från publiken som vederbörande sedan svarar på kan den tidsrymden vara ganska lagom. Tyvärr är det också sedan länge väldigt populärt att även trycka in många talare på ett möte, som om det fanns ett egenvärde i att ha en till synes imponerande panel. När man kombinerar detta med den korta mötestiden får man tre eller oftare fyra talare, som kanske talar i tio minuter, sedan finns det förhoppningsvis tid till några frågor från publiken, men sällan något utrymme för diskussion. På dessa kanske tio minuter hinner talarna vanligtvis mest bara hålla sig på en allmän nivå, och ofta tenderar de att mest säga sådant som bekräftar det de och publiken redan tyckte – och en sådan samsyn är givetvis lättare att uppnå ju mera abstrakt nivån på inledningen är.

Den typen av möten – som inte har varit speciellt informativa, som inte har gått på djupet eller rett ut någonting och där inte ett steg har tagits mot att planera någonting konkret, men där flera mer eller mindre kända personer har hållit anföranden som publiken har applåderat år – hade jag redan för åratal sedan varit på allt för många av.

Detta upplägg, med fyra talare på 45 minuter är att bädda för att hålla mötena på en ytlig nivå. Det skulle förvisso gå att göra intressanta och givande inledningar på tio minuter. Nästa problem är dock att mötesrubrikerna ofta håller sig på en sådan abstrakt nivå. Med ett mer konkret ämne vore det möjligt att komma nånvart på den korta tiden – däremot är det svårare att på tio minuter mer än skrapa på ytan med frågeställningar som ”Vänstern och det universella” eller ”Vems rörelse?” Det skulle förvisso vara möjligt – men det är väldigt sällan det görs.

Jag var exempelvis på ett möte om separatism. Det hölls i en lite annan form, som också är populär, med en panel på tre personer och en moderator som ställde frågor. En lite mer dynamisk form än en rad ganska korta inledningar kanske, men den sortens panelsamtal har också en tendens att inte komma någonvart. Två av tre i panelen upprepade på lite olika sätt i allmänhet att separatistisk organisering för socialt förtryckta och utsatta grupper är bra och nödvändig.

Jag skulle tro att ingen i den stora salen hade något att invända mot det generella påståendet. Arbetarmakt och vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, har exempelvis alltid stått för principen att alla socialt förtryckta grupper har all rätt att organisera sig självständigt för att själva diskutera, föra fram sina gemensamma ståndpunkter och påverka den revolutionära rörelsen för att denna ska anpassa sig efter deras behov. Däremot är vi motståndare till den allt vanligare idén att alla förtryckta grupper ska föra sin egen kamp mot sitt förtryck – om än med stöd av ”allierade” – och att den gemensamma rörelsen, i den mån en sådan existerar, då skulle utgöras av olika grupper som kämpar mot sitt eget specifika förtryck. Vi anser att detta är en felaktig och idealistisk syn på den strategiska kampen mot förtryck – det är nödvändigt med en enad rörelse baserad på arbetarklassen, som upplöser den borgerliga statsapparaten, konfiskerar storföretag, banker och de rikas förmögenheter och ställer om produktionen efter våra gemensamma behov. Utan detta kommer kapitalismen att leva kvar, och fortsätta bygga på förtryck. Inom ramen för denna gemensamma rörelse har de olika socialt förtryckta grupperna all rätt att organisera sig för att föra fram sina krav – men utan en strategisk inriktning på att arbetarklassen besegrar den borgerliga staten och de kapitalister som håller hela ekonomin i ett strupgrepp och använder den för att berika sig på vår bekostnad finns ingen inriktning på revolutionär klasskamp.

Nu väcktes inga sådana frågor under mötet, förutom på en mycket abstrakt nivå, som att motstånd mot kapitalismen nämndes i förbifarten. Det hade förvisso kunnat bli ett intressant samtal ändå – jag förmodar att det är säkrast att klargöra att inte alla möten måste leda fram till arbetarklassens revolutionära maktövertagande. Men för att kampen ska få något verkligt fokus måste taktiska och strategiska frågor redas ut. En av de tre i panelen försökte att ta upp sådana frågor, som om det finns ett problem med att separatismen går för långt och blir själva målet. Hon nämnde att hon kommer från norra Norrland, och att det är uppenbart att samer är en förtryckt grupp – däremot ifrågasätter hon att en Republiken Norrland, som för många börjar framstå som en tilltalande idé, skulle vara ett steg framåt. Uppenbarligen menade hon detta mer allmänt; om separatistiskt organiserade grupper går så långt som att alltmer sluta sig samman enbart med sig själva. Samtidigt var hon noga med att klargöra att hon inser behovet av separat organisering, men ansåg att det bör vara en metod, inte målet. De andra två i panelen hakade dock inte på detta försök att föra in ett element av strategi i diskussionen. Den ena svarade att detta beror på hur inkluderande majoritetsgruppen blir. Och på ett allmänt plan är detta givetvis korrekt – det är den förtryckande gruppen som är den grundläggande faktorn i detta, men en rörelse för frigörelse behöver fortfarande en strategisk inriktning och taktik anpassad efter denna. Diskussionen kom därför inte mycket längre än till att det behövs separat organisering, vilket de flesta där sannolikt redan tyckte.

En mer grundläggande orsak till att forumet dominerades av allmänt hålla möten som till stor del bara skrapade på ytan är givetvis ytligheten hos merparten av debatten överhuvudtaget inom vänstern. Att det organiseras av sossebyråkrater in spe och att ABF börjar överväga att stänga dörren för den revolutionära vänstern (för att de anser att den är ”extremistisk” och ”odemokratisk” och annat som en folkpartist skulle kunna säga) är en viktig anledning Men om talarna och publiken – hämtade från vänstern om än ibland i en bred mening – hade varit vana vid en mer konkret, klargörande och kampinriktad debatt än exempelvis merparten av inläggen i den som fortfarande pågår om identitetspolitik, hade detta avspeglats i forumet. Det är ju där vi har lite av själva grundproblemet med vänstern – den är till stora delar betydligt mera inriktad på abstrakta, inte sällan akademiska, diskussioner eller parlamentariska mandat och kompromisser för att uppnå små förändringar än verklig, direkt kamp mot hela klassamhället med alla dess förtryck.

Jens-Hugo Nyberg

Flera av Socialistiskt forums möten går att se i efterhand på ABF:s hemsida.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *