Rött forum – rådslag saknades

rf-lc3b6rdagen

30-31 januari hölls Rött forum på ABF-huset i Stockholm. Flera hundra besökare dök upp och entusiasmen hos många besökare var stor. Forumet utannonserades som ett rådslag om vänsterns framtid, och det var givetvis välkommet med ett tillfälle att diskutera taktik och strategi med några hundra vänstermänniskor. Problemet var bara att det inte var riktigt så forumet var upplagt.

Före forumet kritiserade vi de officiella texterna, alltså de som lades upp på Rött forums hemsida, som alltför vaga och ofokuserade. Detsamma kan sägas om själva forumet. En fråga att ställa är: vilket syfte skulle forumet ha? Av texterna och upplägget tycks svaret vara att slå fast vissa grundläggande ståndpunkter i flera frågor. Det mesta som sades, och stod i texterna, var bra i och för sig, men det mesta var väldigt allmänt hållet. Syftet var uppenbarligen inte att planera vad som borde göras härnäst, eller konkret taktik och strategi för den fortsatta kampen. Inte heller att reda ut några grundläggande eller aktuella frågor där olika uppfattningar finns, då det var få punkter där det lades fram några tydligt skilda ståndpunkter i de två presentationer som inledde varje möte. Och i vilket fall saknades det ett verkligt forum för någon kollektiv diskussion, om skilda ståndpunkter hade lagts fram.

För det första hade varje ämne väldigt begränsad tid – en nödvändig följd av att pressa in sex separata punkter på knappa fem timmar inklusive raster. Två möten gick parallellt, vilket innebar att tre olika punkter skulle hinnas med på dessa knappa fem timmar, eller lite mer än fyra timmar om rasterna räknas bort. Dessa punkter, som var och en skulle få lite över en timme, var: Välfärden – Klimatet – Antirasism – Arbetsplatskamp – Feminism – Fredskamp. Redan här kunde man säga att inget av dessa ämnen skulle få någon grundligare genomgång.

Varje möte hade den här utformningen: två olika inledningar, sedan uppdelning i smågrupper, gruppdiskussion och sedan korta rapporter om vad som sades i de olika grupperna. Vissa av inledningarna var intressanta. Av dem jag såg var de två om antirasism klart bäst, även om inte de inte mynnade ut i några konkreta meningsskiljaktigheter att reda ut i diskussion. Andra var mera intetsägande, även om man kunde sympatisera med mycket av det som sades. Men något utrymme för en konkret diskussion fanns inte, mer än en ganska kort stund i smågrupperna. Smågruppsdiskussioner har sina fördelar och är bra på flera sätt, exempelvis har många lättare för att prata och uttrycka sina åsikter i en mindre grupp än i en stor. Dock finns det också nackdelar, som att de argument och diskussioner som förs bara når fram till den lilla gruppen. De rapporter som sker från smågrupperna när hela mötet återsamlas brukar sällan i någon högre grad ändra på detta. Oavsett hur bra den är som ska rapportera tar in och förstår alla argumenten från gruppdiskussionen och sedan presenterar dem för det återsamlade mötet, sköter sin uppgift så är det nästan ogörligt att ge en bra diskussion rättvisa på någon minut. Smågruppsdiskussioner kan därför inte, som många inom vänstern ibland tycks anse, ersätta gemensamma, kollektiva diskussioner. De kan komplettera dem, och om de hade tjänat som en förberedelse på en gemensam debatt kunde de ha bidragit att en bättre diskussion. Smågruppernas fördelar, med att underlätta för att alla ska kunna uttrycka sina åsikter, skulle då ha kunnat följas av diskussion i den större gruppen, där de argument som testats och de ståndpunkter som förts fram i den mindre gruppen kunde ha förts fram och delats med alla. Detta skulle dock ha krävt mera tid – eller färre ämnen att gå igenom. Det går givetvis att göra som på forumet också, men då kan man på förhand säga att de deltagande inte kommer att komma fram till något gemensamt. Att komma och lyssna på två – förhoppningsvis bra – inledningar, och sedan lyssna på en mindre grupp uttrycka några åsikter och uttrycka några själv kan förvisso fylla en funktion. Man kan förhoppningsvis lära sig något, ta del av nya argument, träna sina egna, kanske känna sig peppad och stärkt. Detta är förstås bra och viktiga saker. Men det kommer inte att vara ett rådslag om vänsterns framtid.

Rött forum är tydligen tänkt som en början på en process. Inget fel på att börja med upplyftande möten givetvis. Men det kommer knappast att bli sådana här ambitiösa arrangemang speciellt ofta den närmaste tiden, så det gäller att utnyttja tillfällena så bra som möjligt. Det första som borde ha gjorts är att fokusera på färre ämnen. Alla punkter på programmet är viktiga, men med den begränsade tiden blir det inte mycket mer än smakprov på vart och ett. Fredskamp är viktigt, men är det vad vi just nu i första hand står inför? Och att vara emot ett NATO-medlemskap torde tillhöra de minst kontroversiella frågorna inom vänster. Mer relevant just nu vore att fokusera på klimatet, och det skulle inte vara orimligt att satsa på en kampanj om det. I så fall borde det ha varit större fokus på det, och principer, mål och metoder för kampen kunde i så fall ha diskuterats längre, och några av de andra punkterna strukits. Om den huvudsakliga kampen skulle läggas någon annanstans, vilket jag tycker vore rimligast, skulle en diskussion om klimatfrågan med fördel kunna flyttas till andra tillfällen.

Avsaknaden av fokus
Förutom att dagen var uppdelad på för många ämnen saknades det ett fokus på meningsskiljaktigheter att reda ut – för syftet borde väl inte vara att säga sådant som alla redan höll med om? – samt vad som bör göras och hur vi går vidare. Viktiga principer skulle ha kunnat diskuteras inom ett smalare område, inriktat på att organisera och göra något. När det gäller exempelvis försvaret av välfärden kunde inriktningen ha varit att diskutera metoder och principer för kampen, då det behövs mer än att bygga en rörelse för bara opinion och manifestationer. En effektiv kamp skulle behöva strejker, blockader och ockupationer, där t.ex. Dorotea är ett exempel att bygga vidare på. Detta skulle behöva en mobilisering av facken, med ett klart ställningstagande för att de måste bli även politiska kamporganisationer. Vi måste bekämpa uppfattningen att facken inte ska ta strid i direkta politiska frågor, inklusive emot regeringen, och vi måste avvisa det så ofta upprepade påståendet att detta vore ”odemokratiskt”, ett argument som bara tjänar som en förevändning för passivitet. Detta skulle i sin tur nödvändiggöra en inriktning på att mobilisera fackets gräsrötter för press på fackledningarna för detta, och med största sannolikhet kamp mot dessa. Det skulle snabbt komma i konflikt med målet att få med sig så många fackföreningar som möjligt på upprop, men är en nödvändig väg. Uppenbarligen vore detta inte enkelt, det är givetvis inte bara att gå ut och slå på stortrumman och mana till ockupationer av arbetsplatser, generalstrejk och avsättande av alla fackbyråkrater som vägrar att mobilisera till kamp, men vi måste först av allt komma överens om inriktningen och vad som måste göras. Sedan får man diskutera taktiken, hur man kombinerar agitation om vad som är nödvändigt, med mobilisering för mer begränsade mål etc. I detta skull en diskussion om hur vi inkluderar fler kvinnor, flera anställda inom vårdsektorn, invandrare, flyktingar, icke-vita ha en självklar plats – snarare än att ha ytterligare en punkt om det grundläggande behovet av att kombinera kvinnokamp och klasskamp.

En annan möjlighet vore att lägga fokus just på kvinnokampen, vilka frågor som är mest aktuella att ta strid för, och detta kunde ha inletts med en mera grundläggande diskussion om kvinnoförtrycket och dess konkreta uttryck, som sedan fortsätter i hur det ska göras. Det skulle på flera punkter liknat inriktningen på försvar av välfärdssektorn, men vore ett lite annorlunda fokus. Vi skulle ha kommit in på flera av punkterna, men istället för att dela upp dem på flera olika möten som mestadels upprepade vad de flesta besökarna på forumet redan höll med om skulle det ha inriktat på vad som borde göras. Samma sak med arbetsplatskamp och antirasism – alla är nödvändiga delar av det vi måste diskutera, men varför inte diskutera dem tillsammans med en inriktning på vad som praktiskt borde göras?

Fredagens möte gästades ju av Podemos, ryska Vänsterfronten, Enhetslistan och Syriza. En annan möjlig inriktning skulle ha varit en fördjupning av det praktiska vänstersamarbetet och möjligheterna för att skapa något liknande i Sverige, och hur steg mot detta skulle kunna tas. Vi skulle rent av kunna rikta kravet gentemot Vänsterpartiet att de skulle öppna upp för tendensfrihet, och lägga ner sin linje med intolerans mot alltför högljudda radikala, handlingsinriktade krafter. Även en sådan diskussion borde givetvis innehålla mycket av ovanstående.

Detta var några väldigt skissartade förslag för hur vilken inriktning ett Rött forum skulle kunna ha, och ett förslag till nästa gång. Det finns en alltför stark förtjusning inom vänstern för att stoppa in så många olika ämnen och så många på förhand bestämda talare att det faktiskt inte fanns utrymme för mycket till diskussion, och inte heller fokus på vad som borde göras härnäst. Följden blir att det mest blir smakprov på alltihop, där erfarna vänsteraktivister – och det var som väntat huvudsakligen vi erfarna vänsteraktivister som kom – huvudsakligen får höra sådant de hört förut. Inget fel med att organisera mera grundläggande möten med föredrag och gruppdiskussioner, som förhoppningsvis i högre grad kan locka intresserade och mindre erfarna – men jag vill ifrågasätta om det blir ett rådslag om vänsterns framtid. Det är just ett rådslag om vänsterns framtid som skulle behövas, och jag hoppas att nästa röda forum mer kan ha den inriktningen

Jens-Hugo Nyberg

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *