Stigmatisera Sverigedemokraterna som rasistiska borgare

Protestera mot SD - men glöm inte bort att brännmärka dem som ett borgerligt högerparti också

Protestera mot SD – men glöm inte bort att brännmärka dem som ett borgerligt högerparti också

Ska Sverigedemokraterna enbart eller främst ses som ett rasistiskt parti? Eller rentav som fascister? Eller ska kommunister snarare bekämpa dem som ett högerparti? Och hur ska man egentligen se på SD-anhängare? I artikeln går vi igenom den senaste tidens debatt om vad som ”gynnar Sverigedemokraterna”, och skisserar riktlinjerna för en revolutionär, antirasistisk linje mot partiet.

Sverigedemokraternas framgångar, med 12,9 % i senaste valet, ses med rätta med stor oro av alla progressiva människor. De ger legitimitet åt uppfattningar om att ”invandrare” – ofta kompletterade av vänstern och feminister – är roten till de stora problemen i samhället, och har gett rasister luft under vingarna. Partiets hets mot romska tiggare har bidragit till den senaste tidens rasistiska attacker mot romer. Många, även inom vänstern, anses att SD ska angripas specifikt som ett rasistiskt, eller rent av fascistiskt, parti. Ett utslag av detta kan ses i strävan efter att samarbeta med ”antirasistiska” borgare, samt i påståendet att ”vi” (antirasister) är 87 %, gentemot SD:s 13 %. Detta är säkert tröstande att tänka, men det är inget effektivt sätt att bemöta problemet.

För liberaler är det naturligt att tycka att problemet med Sverigedemokraterna är just, och kanske bara, att det är ett rasistiskt parti, med ursprung i den nazistiska rörelsen. Detta är dock inte ovanligt heller inom vänstern. Många vill gärna se det som en fråga om rasism, människosyn och mänskliga rättigheter, och att detta är förutsättningen för alla andra politiska frågor. Slutsatsen av detta blir att vi, i så breda konstellationer som möjligt, ska förklara att rasism är fel, och kanske argumentera för att ”invandrarna” visst bidrar till Sverige, ekonomiskt såväl som kulturellt. Detta är en inställning som måste tillbakavisas av socialister.

Saken är ju den att det finns verkliga motsättningar och problem i samhället, som arbetslöshet, utslagning och utförsäkringar, brottslighet, nedgångna bostadsområden, mindre trygghet och hårdare slit på jobbet, en alltmer nedmonterad offentlig omsorg och ökade klassklyftor etc. Sverigedemokraterna och andra rasister säger då att det är ”massinvandringen” som kostar pengar, och presenterar fantasiuträkningar som hävdar att kostnaden blir 100 eller 200 miljarder på år – summor som givetvis skulle kunna göra stor skillnad på andra områden. Brottslighet skylls på ”utländsk” kultur, och arbetare inom flera sektorer, som byggbranschen och åkeribranschen kan uppleva hur konkurrens utifrån pressar ner löner och ökar hetsen. Vi kan givetvis argumentera för att solidariteten med de utsatta är värt detta pris, och det kan räcka för många medvetna vänstermänniskor. Det ger dock inget svar på hur dessa problem ska åtgärdas, och för många vars tillvaro blir allt svårare kommer detta inte att kännas så övertygande. Detta faktum kommer vi knappast att kunna åtgärda, oavsett hur mycket vi talar om antirasism och allas lika värde.

Som socialister måste vi visa på den grundläggande roten till samhällsproblemen: en alltmer krisande kapitalism, kapitalisterna själva och direktörerna som vill roffa åt sig allt mer av samhällets tillgångar och högerpolitiken som gynnar de rika men slår mot oss andra. Det är inte ”invandrarna”som lägger ner arbetsplatser, skär ner och avskedar folk och ökar arbetsbelastningen, utan direktörer, politiker och aktieägare, som mestadels är svenskar. Och i den mån de är ”utlänningar” gör de det i egenskap av att vara direktörer, politiker och aktieägarna. Det är helt enkelt de rika och deras politiska representanter som är problemet.

Vi kan därför inte bemöta SD:s rasistiska svar på problemen genom att bara prata om människovärde. Detta är nog så viktigt, men det centrala här är att slå mot det system som slår mot oss och systemets representanter. Vårt svar måste givetvis vara en offensiv antirasism, men också en radikal klasskamp mot all form av marknadsanpassning, högerpolitik och angrepp på arbetarklassen. Detta kommer att utesluta allt omfattande samarbete med liberaler – att prioritera ”breda” samlingar framför klasskamp är att falla ner i borgerlig antirasism, som bara kan vädja till rasisterna att sluta vara rasister, men inte ge något verkligt svar på de problem många av dem har.

Den dominerande utgångspunkten i debatten är att de som röstar på Sverigedemokraterna är rasister, och att de röstar på SD just av den anledningen. Detta är, om inte annat, ett alltför abstrakt sätt att se på problemet. Sverigedemokraterna är givetvis ett rasistiskt parti. Det har sitt ursprung i den nazistiska rörelsen, under de tidiga åren kryllade det av nazister, den nuvarande partiledningen gick med när partiet hetsade mot ”rasblandning” och i partiprogrammet är det just ”invandrarna” som pekas ut som samhällets stora problem. De som röstar på SD har valt ett rasistiskt alternativ, och tydligen utgör detta för dem inget stort problem. I den meningen kan de givetvis alla klassas som rasister, och det är givetvis illa nog. Detta är dock inte samma sak som att det huvudsakligen är rasism som driver alla av dem. För en stor del av deras väljare är det utan tvekan så. Men att godta en rasistisk lösning på problemen är ändå inte samma sak som att huvudsakligen drivas av rasism. Detta inte alls sagt för att ursäkta dem, utan för att diskutera hur SD på bästa sätt ska bekämpas. SD gör sitt bästa för att utmåla sig själva som ett alternativ, faktiskt det enda verkliga alternativet till den förda politiken. De har i detta stor hjälp av att de andra riksdagspartierna har blivit mer likriktade, och har samtliga gått åt höger. Socialdemokraterna började för över 20 år sedan att föra en allt mer marknadsanpassad politik, och Vänsterpartiet höjer en del kritiska röster, men är inte mycket till kämpande, radikal opposition. Ju mindre de andra partierna framstår som något som kan förbättra ens situation, desto lättare blir det för Sverigedemokraterna att hävda att de är de enda som kan det. Ju mindre det finns en kraft som står för radikal vänsterpolitik och klasskamp, och verkligen organiserar sig mot de verkliga problemen, desto mer kan SD:s löften om hur mycket som skulle vinnas på att radikalt dra ner på flyktingmottagandet och invandringen framstå som ett verkligt alternativ. Givetvis är det nödvändigt att påpeka det reaktionära i den lösningen, samt att det inte alls kan vara någon lösning då SD:s siffror är rent nonsens – men det är också nödvändigt att skapa ett kämpande arbetaralternativ.

Grovt sett kan vi skilja på två sociala typer av SD-väljare. Dels de som har egendom att försvara och har det bättre ställt eller åtminstone anser stå högre än arbetarklassen. Dessa småborgerliga skikt – ofta småägare, exempelvis en fin villa och några bilar, ett välbetalt jobb eller en hyfsat framgångsrik affärsrörelse – har utgjort massbasen för de flesta av de senaste seklens reaktionära rörelser. Även i SD utgör de kärntruppen. Dessa, liksom givetvis de riktigt rika anhängarna och de som i första hand drivs av en våldsam rasism, ska i första hand bekämpas. I den mån de kan vinnas över till en mer progressiv politik kommer det att ske på individbasis, och genom en kompromisslös politisk kamp mot SD, men hänsyn till deras känslor av kränkthet eller oro för sina privilegier kan inte utgör någon viktig faktor i vår taktik mot SD.

Den andra och viktigare gruppen är arbetare och faktiskt utsatta, som har köpt SD:s förklaring till de ekonomiska och sociala problem de befinner sig i, och deras lösningar. Det kan vara arbetare inom t.ex. bygg- eller transportsektorn som ser sina villkor försämras genom konkurrens från oseriösa företag som anställer lågbetald arbetskraft utifrån, eller andra sektorer med allt osäkrare villkor, eller andra som ser välfärden urholkas och sina bostadsområden förfalla. Dessa kommer inte att se en lösning på sina problem bara genom en verbal antirasism. Däremot har de ett verkligt materiellt intresse av en radikal klasskampspolitik, och de har därför potentialen att vinnas genom en sådan. Kampen mot deras fördomar måste givetvis fortsätta, men det är viktigt med ett taktiskt förhållningssätt som inte bara gör dem till fiender, utan att verkliga ansträngningar görs för att även vinna dem till vår sida. Andra arbetare kan drivas av rasism i första hand. Även där finns de bästa möjligheterna att vinna dem, eller åtminstone neutralisera dem, i en radikal klasskamp. Inga kompromisser kan givetvis göras med deras rasism och sexism – liksom rasism och sexism ständigt måste bekämpas varhelst de visar sig – men bara åsikter och fördomar bör inte vara tillräckligt för att stänga ute dem från arbetarrörelsen. Däremot kan vi inte acceptera dem som organiserat och medvetet försöker splittra arbetarklassen med rasism och sexism.

Stigmatisera Sverigedemokraterna som rasistiska borgare
Slutsatsen av detta är att vi ska fortsätta att bemöta SD, skapa och förstärka uppfattningen att det inte är acceptabelt att vara sverigedemokrat, och få deras anhängare att tveka att förespråka dem. Samtidigt måste vi angripa dem för deras borgerliga högerpolitik, deras stöd för uppluckring av anställningstrygghet, deras stöd för borgerliga nedskärningsbudgetar, att de stödjer riskkapitalisters ”rätt” att tjäna grova pengar på vår välfärd, och så vidare. Deras arbetarfientliga politik ligger både i deras rasism, sexism, och homofobi och i deras marknadsanpassade politik. Vi kan därför inte göra dem till något helt annat än de andra borgerliga partierna, det unika rasistiska partiet. Detta är en av anledningarna till att Arbetarmakt inte klassar dem som ett fascistiskt parti, med dess implikationer att de är något helt väsensskilt från de andra arbetarfientliga partierna, som också innehåller sin beskärda del av rasism.

Detta innebär inte att vi bara ska betrakta Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti som de andra. De försöker att mörka sin bruna historia, och skyller mer än något annat parti samhällets problem på ”invandrarna”. Samtliga borgerliga partier, nu senast Folkpartiet och Kristdemokraterna, har visat att de inte drar sig för att fiska i brungrumliga vatten och flirta med den invandrings- och flyktingfientliga opinionen, och inom speciellt Moderaterna dyker det då och då upp grova rasistiska uttalanden från kommunalpolitiker, som oftast bara resulterar i en tillsägelse. Men det vore en alltför trubbig politik att bara angripa borgarna för vad de har gemensamt, deras specifika drag måste också attackeras. Det borde vara uppenbart att SD:s inbitna fascister, de rasbiologiska rasistiska uttalanden som i ganska hög takt uppmärksammas från många av partiets medlemmar, och det faktum att det finns en mer tydligt fascistisk strömning med bas speciellt ungdomsförbundet SDU måste lyftas fram. Sverigedemokraterna är ett borgerligt högerparti, men de är också mer reaktionära en de andra.

Många hävdar att öppna angrepp på SD, som protestdemonstrationer vid deras torgmöten, är kontraproduktiva. Det stämmer förstås att partiet gör vad de kan för att skapa uppfattningen att de är speciellt utsatta, att det är synd om dem och att detta är för att de är det enda partiet som utgör en verklig opposition. De gör dock allt de kan för att framställa sig i det ljuset hur som helst. Protester mot dem kan i viss mån göra detta lättare för dem, men å andra sidan kan protesterna bidra till att stigmatiseringen av dem upprätthålls, och kan demoralisera sverigedemokrater på plats, som får uppleva att motståndarna kan mobilisera betydligt fler än anhängarna. Men framför allt är motdemonstrationer ett sätt att bygga vår kämpande antirasistiska, antisexistiska och antiborgerliga kamprörelse. Denna bör inte bara visa sitt motstånd mot SD och de rena nazistiska krafterna, utan ett omfattande hat mot alla partier som angriper våra intressen, gör överklassen rikare på vår bekostnad, gynnar riskkapitalister och urholkar välfärden samt deporterar barnfamiljer till förtryck och krigshärdar och utförsäkrar sjuka. Överhuvudtaget behöver vi fler, större och mer högljudda protester mot allt som angriper oss, som den borgerliga politiken och de partier som utför den och alla former av imperialistiskt och annat förtryck. Alla borgerliga partier förtjänar att bemötas med arga protester. Alla förtjänar de att stigmatiseras och vi bör sätta detta som mål. Det parti som vi lättast kan mobilisera emot och som vi lättast kan angripa är dock Sverigedemokraterna. Det får bli slut på daltandet om att allt ”gynnar SD”. De ska angripas och stigmatiseras – men som ett rasistiskt och sexistiskt borgerligt högerparti.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *