Efter Charlie Hebdo

En förstasida med budskapet att Front National bakom fasaden förblir fascister

En förstasida med budskapet att Front National bakom fasaden förblir fascister

Islamisternas barbariska attacker i Paris har aktualiserat en rad avgörande frågor för vänstern och arbetarklassen; vad är rasism, yttrandefrihetens gränser, religionsfrihet, islamismens natur och inte minst de västerländska staternas natur? Viktiga händelser som ställer saker på sin spets utvecklas oundvikligen till tester på alla politiska tendenser som tvingas visa sina kort och bekänna färg. I den officiella propagandan framställs det här som en ren yttrandefrihetsfråga. Etablissemangets politiker och massmedia har förenat sig och med patos utropat sitt stöd för det fria ordet och de demokratiska fri- och rättigheterna. Men det är svårt att inte se den ojämlika värderingen av liv i det här. Israel dödade 15 palestinska journalister under sommarens barbariska angrep på Gaza. Islamisternas terror drabbar dessutom inte västerländska liv i första hand, utan vanliga muslimer som står i vägen för deras framfart. Attentat i Pakistan, Afghanistan, Irak, Syrien kan ta hundratals liv och bara få en bråkdel av den uppmärksamhet och indignation som attentaten i Paris har väckt.
När imperialisterna och deras hantlangare drar fram sina näsdukar för att fälla en tår över släckta liv så måste vi inse att det aldrig är av sentimentala skäl. All denna uppmärksamhet kring skjutningarna i Paris handlar från deras sida om att exploatera händelserna och de rättmätiga känslor av ilska och sorg som dessa har väckt för att smidigare kunna få folkopinionen på sin sida till förmån för att öka den allmänna övervakningen och repressionen i samhället, öka diskrimineringen och syndabockstänkandet mot den muslimska minoriteten, rättfärdiga sin ekonomiska exploatering av de före detta kolonierna och för att intensifiera ”kriget mot terrorn” med upptrappade militära insatser i länder som Mali och Centralafrikanska republiken samt stöd till den sionistiska terrorstaten.
Den religiösa fascismen är en mycket farlig fiende för arbetarklassen och vänstern oberoende av land och kultur. Skjutningarna i Paris bekräftar detta ännu en gång. Detta hot i kombination med hur imperialisterna utnyttjar händelsen för sina syften motiverar varför alla vänsterradikala krafter behöver gå till botten med de frågor som nu har aktualiserats. Detta har inget, och ska inte heller ha något att göra med en uppslutning bakom den officiella humanistiska och demokratiska retoriken, som endast är en tävling i att spotta ur sig meningslösa floskler.

Charlie Hebdo – rasistisk blaska eller vänsterinriktad och vildsint satir?
12 människor dödades i samband med angreppet mot Charlie Hebdo (CH). Enligt rapporter ska attentatsmännen har skrikit religiösa slagord och hävdat att ”profeten är hämnad”. CH hade vid många tillfällen drivit med Islam så det är naturligt att mycket av diskussionen har kommit att handla om hur CH ska värderas politiskt. De som har uppfattat tidskriften som genuint rasistisk och islamofobisk tillbakavisar ställningstagandet ”jag är Charlie Hebdo”. Andra går med på att tidskriften har haft en problematisk profil men väljer ändå att solidarisera sig med den som ett principiellt försvar för yttrandefriheten. Återigen andra menar att tidskriften har missförståtts av en opinion utanför Frankrike och att CH i grund och botten är en antirasistisk och antifascistisk publikation.
Historiskt har CH utan tvekan sin bakgrund i vänsteruppsvinget i samband med 1968. Många av de satiriska teckningarna har också mycket riktigt udden riktad mot traditionella fiender för vänstern som Vatikanen, Front National, kommersiell kultur och media, staten, politiker, osv. Ett exempel är teckningen där Front National avbildas som en trojansk häst, demokratisk och anständig på utsidan men via en lucka på sidan klättrar nazistiska skinheads med basebollträn in och gömmer sig. Symboliken är tydlig. Nationella Fronten må framställa sig som demokratiska men under ytan så ryms fascistiska tendenser. Vad som är mer ovant för den europeiska vänstern är CHs omilda sätt att behandla teman som är kopplade till Islam. Även om CH från början koncentrerade sig på att driva med katolska kyrkan har Islam alltmer kommit i förgrunden.
För att kunna fälla ett definitivt och auktoritativt omdöme om CH skulle det vara nödvändigt att skärskåda ett stort antal nummer på franska eller med hjälp av gedigna översättningar. Men det innebär inte att det inte går att ha en åsikt i frågan, bara att det med nödvändighet måste finnas en viss villkorlighet.
Kritik och satir riktat mot Islam kan i sig inte klassas som uttryck för rasism eller islamofobi. Ett sådant synsätt skulle sätta munkavle på alla sekulära röster och ge absolut företräde åt organiserade religiösa företrädare att få bestämma vad som är acceptabelt att yttra och inte. Ändå finns det argument som drar åt det hållet. På sociala medier hävdas ofta att den europeiska och franska kontexten med hets och diskriminering mot muslimer gör att varje angrepp mot Islam kommer att gynna rasismen oavsett intentionerna hos den som förde fram kritiken. Argumentet låter radikalt och kompletteras ofta med påståendet att det behövs ett maktperspektiv och att muslimer är en undertryckt grupp. Att kritisera Islam blir därför att sparka neråt till skillnad mot att kritisera kristendomen vars utövare inte är förföljda i Europa utan tvärtom utövar någon form av dominans. Det här är ett identitetspolitiskt synsätt som varje socialist borde tillbakavisa därför att det utmålar islam som en gemenskap som är tillräckligt homogen för att dess medlemmar ska ha mer gemensamt med varandra än med människor utanför identiteten. Ett angrepp på vissa grupper eller uppfattningar inom Islam ses följaktligen automatiskt som ett angrepp på Islam som sådant. På typiskt identitetspolitiskt vis förutsätts frånvaron av både hierarkier samt grundläggande och olösliga motsättningar inom den muslimska världen. Men detta är ett falskt antagande. Tvärtom så finns det klasser och skikt inom den muslimska världen med omfattande makt samtidigt som den breda massan är förtryckt både av dessa makthavare och imperialisterna.

USA framställde sin invasion av Irak 2003 som ett korståg för demokrati och mot massförstörelsevapen. Alla vet vid det här laget vad som blev av det. Irak styrs nu av ett sekteristiskt shiamuslimskt etablissemang. Deras makt har bland annat yttrat sig i genomförandet av den s.k. Jaffari-lagen som ska tillåta 9-åriga flickor att bli bortgifta, något Koranen medger. I Saudiarabien har bloggaren Saif Badawi nyligen dömts till 10 års fängelse och tusen piskrapp för brottet att ha förolämpat Islam. I Iran har fackföreningsaktivisten Behnam Ebrahimzade nyligen fått påbackning med 9 år på sitt fängelsestraff och detta efter fem minuters förhandling. De härskande klasserna i de muslimska diktaturerna skiljer sig inte från andra härskande klasser. De lever i lyx, folket är fattigt och den här ordningen upprätthålls med brutalt våld och sträng religion. Någon kan invända att detta bara gäller för muslimska stater. Men i Europa finns ett privilegierat och maktägande skikt av affärsmän och Imamer som försöker att kontrollera de muslimska invandrarna. Om det ska betyda något att prata om ett maktperspektiv så måste de här maktperspektivet också tas med i bilden. Att kritisera delar av det muslimska etablissemangets religiösa världsbild kan inte ses som att sparka neråt. Förutom att vara komplett kvinno- barn- och arbetarfientliga så är de ofta intimt lierade med imperialisterna. Det duger alltså inte att klichéartat tillbakavisa religionskritik mot Islam med att det objektivt understödjer den antimuslimska hetsen i västvärlden. Därmed går det inte heller att ge alla muslimer tolkningsföreträde kring vad som är acceptabel kritik av Islam och inte. Socialister i väst måste istället göra sig omaket att konkret bedöma om en viss kritik riktar sig mot eliten och deras konservativa tolkningar inom den muslimska världen och om den syftar till att solidarisera sig med de vanliga arbetande muslimerna som inte har något intresse vare sig av att lämna sin religion men inte heller av att fanatiker och konservativa miljonärer ska styra och ställa. Det är inte socialisters uppgift att skydda den muslimska eliten mot sådan kritik. Tvärtom borde den, i den mån den kommer från progressiva kretsar i väst, sammansmälta med all den satir och kritik som finns mot Islam i den muslimska världen självt.
Merparten av den kritik som riktas mot Islam i väst är dock inte av det progressiva slaget och borde egentligen kallas för smutskastning istället för kritik eller satir. Det är kritik som ensidigt väljer ut de mest patriarkala och repressiva sidorna av Islams teori och praktik och förtiger allt annat. Den hittar på lögner om muslimernas liv och skyller samhällets problem på dem. Den yttrar sig i verbala och fysiska angrepp på vanliga muslimer och deras lokaler och den instiftar lagar som inskränker på elementära friheter som tex rätten att själv få välja sin klädsel.
För vilket av dessa två sätt att kritisera Islam på, det progressiva eller det reaktionära, stod CH? Vår läsning tyder på att CH har vacklat mellan dessa två poler vilket innebär att det inte går att ge en definitiv och renodlad karaktäristisk av tidningen i stil med ”rasistblaska” eller ”vänsterradikalt magasin”.

Ett av de omslag som väckt mest vrede bland vissa muslimska kretsar är det där profeten Muhammed gråter och utbrister att det inte är kul att vara älskad av idioter. Det var ett specialnummer 2009 som handlade om Jyllandspostens publicering av de danska muhammedkarikatyrerna, som CH publicerade. Tillsammans med den gråtande Muhammed finns också en rubrik: ”Muhammed är överväldigad av fundamentalisterna”. ”Idioterna” som den porträtterade Muhammed uttalar sig om är alltså fundamentalisterna, inte de vanliga muslimerna. Det finns ingen som helst anledning för en socialist att ha några viktiga invändningar mot en sådan här satirisk bild. Den uppfyller väl kriterierna för progressiv satir. Udden är i och med texten klart riktad mot just den typ av barbariska fanatiker som var i farten senast i Paris och som förmörkar tillvaron för så många människor i den muslimska världen. Den accepterar inte de konservativas idé om att det är förbjudet att avbilda Muhammed. Experter på Islam som Mohammad Fazlhashemi har trovärdigt argumenterat för att något sådant bildförbud inte finns inom Islam, utan att det är ett påhitt av sekterister. I verkligheten finns det till och med ett antal moskéer tex i Iran som avbildar Mohammed inuti byggnaden och det finns också en folklig tradition i vissa arabländer med vykort som avbildar Muhammed. I det fallet utmanade CH inte en folklig föreställning utan en idé som fanatiker använder som ursäkt för kontroll, repression och attacker.

En teckning som har uppmärksammats en hel del efter attentaten är den som handlar om Boko Haram och de nigerianska flickorna som kidnappades som sexslavar. Vi ser fyra parodierade och gravida afrikanska kvinnor som i kör skriker efter sina socialbidrag. Väldigt många utanför Frankrike, kanske de flesta, har sett detta som ett extremt rasistiskt påhopp på muslimska invandrare. Många ser ett återgivande av den rasistiska nidbilden av invandrare som bidragssnyltare. Problemet med denna tolkning är att den bortser från vad satir är i allmänhet och från CH:s extremt provokativa form av satir i synnerhet. Front National såväl som religiösa fundamentalister har som sagt länge varit en måltavla för CH. Med Boko Haram-omslaget slog CH två flugor i en smäll. Genom att teckna våldtagna och gravid kvinnor så fick sig Boko Haram en örfil. Det finns inget heligt i vad de håller på med. De är kidnappare och våldtäktsmän. Kvinnorna är offer. Det är just sådana kvinnor, förtryckta kvinnor, som Nationella Fronten kallar för bidragsturister och snyltare. Teckningen driver alltså med högerpropagandan och visar på ett skruvat sätt hur absurd den är och vilka den i grunden riktar sig emot, de mest förtryckta. Det går att säga mycket om den taktiska lämpligheten i svår satir som detta i det dagens klimat, men det handlar knappast om rasistisk uppvigling från CH:s sida. Tyvärr är teckningen tillräckligt otydlig för att det ska gå att uppfatta det så. En av de stora bristerna är att den faller tillbaka på ett klichéartat och reaktionärt sätt att avbilda afrikaner på (bla att deras mörka hudfärg gör att det inte finns några individuella särdrag mellan olika personer, alla ser likadana ut).
CH må ha en vänsterradikal tradition och medarbetare med hjärtat till vänster. Tråkigt nog lyckades de ändå inte alltid hålla rätt kurs. Ett av de allvarligaste övertrampen är deras stöd till förbudet mot heltäckande slöja på allmän plats i Frankrike. Detta är en grovt diskriminerande lag och ett alarmerande ingrepp i den personliga friheten. Det borde sitta i ryggmärgen hos varje vänsteranhängare att motsätta sig den här typen av attacker på minoriteter. Men det gjorde det inte hos CH. I ett nummer hade de tecknat en naken muslimsk kvinna på framsidan. Rubriken utropade ”Ja till att bära burka…på insidan”. Den nakna kvinnan är tecknad med en burka som hänger ut från rumpan. Här riktar sig satiren inte uppåt mot det muslimska etablissemanget, mot fundamentalistiska ledare osv. Detta var satir som strök den franska rasistiska staten medhårs och som spottade på en redan förföljd grupp vuxna kvinnor fullt kapabla att göra sina egna val. Ett oförlåtligt övertramp från CH:s sida men som förstås inte var en enstaka olyckshändelse utan var ett uttryck för deras oförmåga att hålla en rak och principfast kurs enbart mot makthavarna.

För den som väljer att faktiskt tänka igenom sitt ställningstagande till CH så borde det vara uppenbart att det inte handlar om en tidskrift med ett rasistiskt handlingsprogram. Det är med andra ord helt överdrivet att kalla detta för en tidning som antagit den franska extremhögerns världsbild och liknande, som har hävdats i svenska texter. Det handlar snarare om en vänstertidning som inte har haft ett tydligt klassperspektiv i sin religionskritik. Även om CH inte är den rasistiska tidskrift som en del vill göra gällande så har den tillräckligt många politiska brister för att socialister inte bör ansluta sig till dem som säger ”jag är Charlie”.
Debatten om hur CH och dess bilder ska bedömas har viss betydelse. De som kategoriskt dömer ut CH i sin helhet som en rasistisk och islamofobisk publikation sätter därmed en mycket låg tröskel för vad som ska räknas rasistisk propaganda för att inte tala om religionskritik. Detta stränga synsätt gynnar inte den breda förtryckta massan av muslimer vare sig i muslimska länder eller i väst. Ett synsätt som i praktiken innebär självcensur från vänster när det gäller all form av kritik och satir mot Islam gynnar i första hand konservativa och privilegierade skikt bland muslimerna. Det lämnar de moderna och progressiva krafterna bland muslimerna utan allierade och det blir en verifiering av att det konservativa etablissemangets tolkningar om vad som får sägas och inte sägas är korrekta.
De som okritiskt hyllar CH ger grönt ljus för att påhopp och fördomsfulla stereotyper har en plats inom islamkritiken, satirisk eller inte. Det går utmärkt att försvara CH:s yttrandefrihet och att diskutera tidskriften nyanserat utan att ta ansvar för , eller ge sken av att ta ansvar för, dess innehåll på en principiell nivå.

Muhammed är förtvivlad över sina fundamentalistiska anhängare

Muhammed är förtvivlad över sina fundamentalistiska anhängare

På senare tid har framförallt den identitetspolitiska vänstern utvecklat en allt mer auktoritär syn på yttrandefriheten, fast med den säregna knorren att det inte i första hand är staten som ska stå för begränsningen utan människor själva. Men ett fritt debattklimat är något som framförallt gynnar de undertryckta eftersom det ger de ett politiskt utrymme. En del av CH:s teckningar må ha varit stötande av en eller annan anledning för en del muslimer. Men det klimat som gjorde de teckningarna möjliga, och då inte bara de islamkritiska, är även till nytta för muslimer som vill kritisera och diskutera vad det vara månde.
Som marxister är vi lika lite för absolut yttrandefrihet som någon annan. Inte ens den mest idealistiska liberal är för total yttrandefrihet. Borgerligheten sätter stopp för yttrandefriheten när den ger ett kraftfullt utrymme åt organisering som på allvar hotar den privata äganderätten och staten. De har alltså ett klassperspektiv på yttrandefriheten. Det har vi marxister också, fast vi utgår från arbetarklassens och de förtrycktas intressen. Ord som smälter samman med kraftfulla fysiska angrepp mot arbetarrörelsen kan vi inte acceptera. Reaktionär hets i kombination med högerns våld hotar nämligen yttrandefriheten och säkerheten för vår klass. Att hindra reaktionära krafter från att använda yttrandefriheten för våldsamma syften är en överlevnadsfråga och handlar om att skydda yttrandefriheten som sådan. Att slå nazister och fundamentalister på käften är alltså principiellt rätt. Hur och när det ska ske är en praktisk och taktisk fråga. Attentaten i Paris visar vad som händer när arbetarrörelsen inte går till aktion mot dessa grupper.

Jihadismen är en form av fascism
Grupper som Al- Qaida och IS bedriver en politisk kamp för att försvara traditionella hierarkier och maktägande eliter i de muslimska samhällena, en kamp som de för med hjälp av religiös extremism. I den mån de motsätter sig imperialisterna så är det inte för att de fattiga massorna drabbas utan för att lokala kapitalister och småborgare hotas att konkurreras ut av det internationella storkapitalet. Den liberala demokratin tål de inte därför att den, trots sina begränsningar, ger ett utrymme åt arbetarklassen och socialt förtryckta grupper (kvinnor, minoriteter) att organisera sig och höras. För att bevara de traditionella eliternas makt i den muslimska världen så eftersträvar Al-Qaida m.fl en totalitär stat byggd på massterror mot arbetarklassen, vänstern och socialt förtryckta. Det är därför de måste benämnas som fascister.
Attacken i Paris passar väl in i en strategi som är välbekant från islamisternas sida i Irak och Syrien. Samvetslöst slödder genomför blodiga attacker mot civila mål i syfte att elda upp maximala känslor av hat och hämnd mot (sunni)muslimerna som helhet. Al-Qaida och IS vill att vanliga muslimer ska förnedras, attackeras och helst dödas. De vill skapa rädsla och hat hos muslimerna för att kunna stiga fram som den enda kraften kapabel att försvara muslimerna mot en mordisk fiende. Om det inte finns en uppenbart mordisk fiende så måste den skapas genom provokationer. Denna strategi har haft vissa framgångar, från deras morbid utgångspunkt sett, då den lyckats skapa inbördeskrig och hat mellan folkgrupper i Mellanöstern.

Treenigheten. Angreppen mot kristendomen är knappast mindre grova än dem mot islam

Treenigheten. Angreppen mot kristendomen är knappast mindre grova än dem mot islam

Imperialismen är huvudfienden
Till bilden hör att massorna i de muslimska samhällena, i Mellanöstern och i hela tredje världen faktiskt har en dödlig fiende i imperialismen. Dels för att imperialisternas utsugning och plundring skapar en misär som både förstör och släcker liv. Men också för att de mer direkt dödar genom invasioner (Irak, Afghanistan) och genom stöd till militärkupper och högerinriktade diktaturer. Detta är ett faktum som de islamistiska fascisterna utnyttjar i sin propaganda, även om de som sagt i grunden vägleds av andra skäl att vara emot imperialisterna. I detta sammanhang måste vi förstås påminna om just den franska imperialismens blodiga meritlista. Attentatsmännen mot Charlie Hebdo var amatörer i jämförelse med de franska kolonialherrar och militärer som slaktat miljontals människor i sina kolonier. Den 17 oktober 1961 dödade den franska polisen mellan 70 och 200 algerier i Paris som deltog i en helt fredlig demonstration mot Frankrikes krig mot den algeriska självständighetsrörelsen. Demonstranter slogs bl.a. medvetslösa och slängdes ner i Seine för att drunkna. Först 1998 tog den franska staten på sig skulden för detta men har aldrig gått med på fler än 40 dödade. Frankrike var en av de ledande kolonialmakterna i Europa. De utmärkte sig genom att särskilt envetet hävda sin vita överhöghet och det krävdes blodiga strider för att tvinga Frankrike att ge upp sitt kolonialvälde. Kampen mot fransmännens välde i Indokina och Algeriet är fortfarande lysande exempel på progressiv folklig kamp. Detta ska kommas ihåg när dessa mördare och hycklare nu gastar i högan sky om demokrati och yttrandefrihet.

Fransk imperialism är inte bara ett historiskt fenomen
Frankrikes imperialism är inte något som helt och hållet tillhör det förflutna. De ingriper militärt i Mellanöstern och Afrika för att säkra sina aktuella intressen. Frankrike har just nu trupper i Centralafrikanska republiken. Detta är inte i första hand motiverat av direkta ekonomiska intressen. Istället har de gått in av säkerhetspolitiska skäl för att förhindra att Centralafrikanska republiken kollapsar och blir ett tillhåll för diverse rebellgrupper med västfientlig dagordning. En sådan utveckling skulle destabilisera hela regionen och det skulle medföra kännbara ekonomiska konsekvenser för Frankrike. Även om Frankrike framställer sig som neutralt i konflikten så är det ingen hemlighet att deras intervention har haft udden riktad mot den muslimska milisen seleka.
Bilden är liknande när det gäller truppnärvaron i Mali. Men där har uppdraget en mycket tydligare koppling till det globala ”kriget mot terrorn” eftersom den uttalade huvudfienden är de islamiskt fundamentalistiska rebellerna. Huvudmotivet är hursomhelst att förhindra att geografiskt strategiska territorier faller i händerna på grupper som inte lyder de förhållningsorder som kommer från väst. I Mali tillkommer dessutom viktiga ekonomiska intressen i olja och uran som måste fortsätta kontrolleras av franska bolag.
Frankrikes pådrivande roll i västmakternas intervention i Libyen mot Ghadaffi satte fingret på en annan aspekt av deras imperialism, nämligen rivaliteten gentemot andra imperialistiska makter. Genom att ta ledningen för koalitionen mot Ghadaffi så försökte den franska imperialismen visa att de är den ledande militära makten inom EU och att de alltid måste räknas med och konsulteras. Utöver det hade de förstås samma skäl som i Mali och Centralafrikanska republiken.
Låt oss inte ha några illusioner om vad Frankrikes militära äventyr handlar om. Det är väpnade ingripanden som kostar civila liv för att skydda exploatörernas strategiska intressen. Företrädare för denna imperialism har ingen rätt att uttala sig i moraliserande ordalag om händelser som attacken mot CH. De använder bara sådana händelser på ett skamlöst sätt för att mobilisera stöd för sina krigsäventyr. Därför måste socialister och internationalister se till att behålla sin politiska integritet när det en sådan här händelse används för att piska upp hatstämningar som sen i sin tur används för att rättfärdiga just sådana ingripanden som Frankrike håller på med.
Ta avstånd eller bekämpa
Efter attentatet har de förutsägbara och tröttsamma uppmaningarna kommit som ett brev på posten om att en miljard muslimer världen över har personligt ansvar för att distansera sig från aktioner genomförda av en extrem falang. Argumenten mot denna skuldbeläggande och hetsande propaganda är kända. Kristna avtvingas inga deklarationer när herrens armé i Sudan genomför makabra aktioner eller för Breiviks massmord. Muslimer drabbas i än högre grad av jihadisternas aktioner, så det är tämligen uppenbart att de inte är uppskattade – bortsett från att muslimer chockas av grymma mord på oskyldiga lika mycket som alla andra. Detta är standardargument och de håller. Men det finns mer att tillägga och det har att göra med frågan om hur jihadisterna ska stoppas snarare än att avkräva ett avståndstagande som i praktiken görs till en lojalitetsförklaring till de imperialistiska staterna.
Att marxister och progressiva människor inte får stämma in i kraven på ”att ta avstånd” innebär inte att vi ska vara ointresserade av hur den muslimska majoriteten ställer sig till fundamentalisterna. Det skulle givetvis vara en katastrof om fundamentalisterna ökade sitt inflytande bland muslimerna och socialister har alla motiv att vilja stoppa en sån utveckling. Vad vänstern och arbetarrörelsen inom de imperialistiska staterna därför måste göra är att sträcka ut en hand till de muslimska massorna och erbjuda en gemensam kamp mot imperialistiska invasioner och krig, mot ekonomisk exploatering och stöd till diktaturer, mot diskriminering och polisbrutalitet. Även om det är överdrivet att stämpla CH som en rasistisk blaska så är deras tvetydighet och upphöjda ironi inte rätt väg att gå. Identitetspolitikens ovilja att kunna separera de reaktionära tendenserna från de progressiva inom förtryckta grupper är inte heller rätt väg att gå. Men genom att vänstern tar tillbaka positionen som den mest effektiva och oförsonliga kraften mot all imperialism och chauvinism så kan det utrymmet stängas för islamisterna. Dessutom måste vi visa att sekulära stater som inte diskriminerar erbjuder det bästa skyddet och de friaste liven för muslimer oavsett om vi pratar om traditionellt muslimska länder eller västvärlden. Sekulära stater låter nämligen muslimerna vara troende på det sätt de själva vill, inte på det sätt som konservativa ledare och sektledare bestämmer. De muslimska massorna har ett genuint intresse av den antiimperialism, sekularism och socialism som vänstern borde erbjuda. Att vinna masstöd för dessa idéer vore det säkraste sättet att oskadliggöra fundamentalisterna på. De mest obotliga elementen måste förstås krossas fysiskt. Men det är inte en uppgift för polis, millitär och säkerhetstjänst. Det är en kamp som måste komma inifrån den muslimska miljön men samtidigt som ett led i sammansmältningen med vänstern. Alla ökade befogenheter och resurser till statens våldsapparat i namn av terrorismbekämpning måste vi motsätta oss. Den våldsapparaten kommer alltid att i slutändan vändas mot vänstern och arbetarklassen. Istället för att kräva muslimernas avståndstagande från islamisterna samt lojalitet till den bestående makten så måste vänstern erbjuda gemensam oberoende kamp mot både islamister och imperialismen.
Kamp mot både fundamentalister och imperialister innebär inte att dessa kan jämställas med varandra. Imperialismen är ansvarig för den världsordning där religiös fascism och andra former av förtryck kan frodas. Självklart är det nödvändigt med direkt kamp mot grupper som IS och Al-Qaida, men det måste ske utifrån insikten att de bara är symtom medan imperialismen är själva roten till det onda. Imperialismen är med andra ord alltid den principiella huvudfienden. Detta gäller i synnerhet för arbetarklassen och socialister i de imperialistiska metropolerna. Vi har ett särskilt ansvar i att rikta slag mot huvudfienden på hemmaplan.
Eduardo Montero

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *