Syrizas ledare ger upp

tsipras

I sitt uttalande efter överenskommelsen med eurozonens representanter den 20 februari lät Alexis Tsipras som en typisk (det vill säga, borgerlig) politiker. Han gjorde anspråk på att ha vunnit striden när han egentligen förlorat den. Även den mest sympatiska observatör måste inse att Syriza kapitulerade inför eurogruppens brutala ultimatum, vilket i praktiken innebar: ”acceptera de existerande villkoren, annars kommer inte en enda bankomat i hela landet att kunna leverera euro på onsdag den 24 februari”.

Grekland och dess regering är utan tvivel tillbaka under ECB:s, EU-kommissionens och IMF:s kontroll. Den enda ”framgången” var att dessa nu hänvisas till som ”institutionerna”. I varje avgörande fråga står nu Grekland med Syrizas regering inför samma predikament som förut: Tsipras har lovat att hålla den överenskommelse tidigare regeringar ingått, dvs. det hatade ”memorandumet” som ledde till 62,5 miljarder euro i åtstramningar mellan 2010 0ch 2014.

Även här är det bara namnet som ändrats. Det som var ”memorandumet” är nu en ”Master Financial Assistance Facility Agreement”. Det utesluter, liksom memorandumet, varje ”ensidig åtgärd” från Atens sida, förbinder regeringen att ha primära budgetöverskott, hur stort återstår att definiera, och hela den existerande skulden erkänns som legitim.

Om Tsipras hade sagt att detta är en fruktansvärd uppgörelse, att den berövar oss nästan all handlingsfrihet och spottar på den demokratiska viljan hos den överväldigande majoriteten av det grekiska folket, skulle det åtminstone ha varit ärligt. Det skulle ha varit ett klart besked som lade grunden för en öppen debatt om vad som kan göras. Istället lurar han det grekiska folket. Han påstår att överenskommelsen från 20 februari representerar ”ett avgörande steg mot att lämna åtstramningarna, räddningspaketen och trojkan bakom oss” och att ”Grekland uppnådde en viktig förhandlingsframgång i Europa”. Inget av det är sant.

Det slutliga uttalande som lades fram av eurogruppen, eurozonens finansministrar, på fredagen stipulerade: ”De grekiska myndigheterna förbinder sig att avstå från varje avskaffande av åtgärder och ensidiga förändringar i politiska åtgärder och strukturella reformer som negativt skulle påverka budgetmål, ekonomisk återhämtning eller finansiell stabilitet, som de bedöms av institutionerna [EU, ECB och IMF]”.

Allt detta innebär är att etiketten på giftflaskan förändrats, inte innehållet. Det är inte att undra på att Wolfgang Schäuble, Tysklands finansminister, gav igen för de förödmjukelser han utsatts för genom att stoltsera med sin seger. ”Att sitta i regeringen är ett möte med verkligheten, och verkligheten är ofta inte lika trevlig som en dröm”, sade han, och tillade: ”grekerna kommer säkert att få det svårt att förklara uppgörelsen för sina väljare.”

Det är inte heller fråga om att bara en strid förlorats. Anledningen till att människor röstade på Syriza, och att dess popularitet steg över 50 procent sedan valet, var att Tsipras och hans partikamrater lovade att förhandla fram en betydande reduktion av skulden, att befria Grekland från trojkans diktatur och vända på åtstramningarna, skapa jobb, återställa löner och pensioner och återta privatiseringar.

Nu har hela Syrizas strategi, att försöka få eftergifter från Greklands ”europeiska partners”, med förhoppningen att Italien eller Frankrike eller till och med ECB skulle vara mer skonsamma än Angela Merkel och Wolfgang Schäuble, visat sig vara en illusion och har slutat med fullständigt fiasko.

Italiens Matteo Renzi, Frankrikes François Hollande och ECB:s Mario Draghi gav finansministern Gianis Varoufakis ett sympatiskt mottagande på hans turné runt Europas huvudstäder, men de visade sig vara svaga och kunde inte eller ville inte stödja honom när Schäuble och eurogruppens chef Jeroen Dijsselbloem väl slog till. Med stöd av regeringar som de i Spanien, Irland och Portugal, som offrat sina egna folk och var rädda för att en grekisk framgång skulle uppmuntra rivaler till vänster på hemmaplan, vägrade Tyskland blankt att ge efter i något annat än benämningar.

Det är sant att det överskott i budgeten som Grekland kommer att tvingas till inte specificerades. Det är det närmaste en eftergift som Varoufakis kan peka på; det kan bli de 1,5 procent som han bad om, istället för de 4 procent som tidigare fastslagits. Men det är bara ett kanske, och bara en dåre kan tro att Tyskland i slutändan kommer att ge efter och tillåta detta i framtida förhandlingar. Hur ska en regering som, när allt kommer omkring, lovat att höja lönerna i den offentliga sektorn, återanställa hundratusentals och återförstatliga privatiserade företag, också kunna ha ett överskott i budgeten?

Att överenskommelsen förlängdes i fyra månader, med brasklappen att varje reform måste godkännas av ”institutionerna”, visar att anspråken på att ha rivit upp memorandumet och skicka hem trojkan var tomt skryt. Människor skrattade åt Varoufakis elegans när han avbröt förhandlingarna med ECB, EU-kommissionen och IMF till förmån för samtal med enskilda regeringar. Då flämtade Dijsselbloem att ”du har precis dödat trojkan” och Varoufakis svarade ”wow!” Men det var Dijsselbloem som skrattade sist.

Syrizas sociala krav har sågats totalt. Förlängningen av det andra räddningspaketet täcker bara de grekiska bankernas likviditet och fortsatta utbetalningar till innehavare av obligationer och kreditorer. Under det andra räddningspaketet har bara elva procent av lånen gått till den grekiska regeringens budget, resten har kreditorerna med ett knapptryck på en dator i Frankfurt själva stoppat i fickan.

Därmed försvinner löftet om 300 000 nya jobb i den privata, offentliga och sociala sektorn, och höjningen av minimilönen per månad från 580 till 751 euro. Istället finns ett förslag att höja den ”över tid” men på ett sätt som säkrar konkurrenskraften och produktiviteten. Dessutom ska ”omfattningen och tidpunkten för ändringar av minimilönen göras i konsultation med sociala partners och de europeiska och internationella institutionerna”. Detta ligger, kort sagt, också i händerna på den bistra trion.

Löftet att stoppa privatiseringarna, inklusive försäljningen av hamnen i Pireus och Greklands offentliga elbolag, har också övergetts. Istället har regeringen inte bara förbundit sig att ”inte återta privatiseringar som fullbordats” utan dessutom att ”där processen inletts respektera den, i enlighet med lagen”.

Några löften finns faktiskt kvar: upp till 300 kilowattimmar fri el per månad och matsubventioner för de 300 000 familjer som saknar inkomst, avskaffande av skatten på uppvärmning, fri sjukvård för de som saknar arbete och medicinsk försäkring, skydd för människor med efterskottsinteckningar gentemot att deras egendom beslagtas. Sådana åtgärder ska underkastas ytterligare förhandlingar, men inom ramen för en olycksbådande förbindelse att ”utvärdera och kontrollera utgifter” inom varje område och att ”identifiera kostnadsbesparande åtgärder genom en genomgripande utvärdering av varje ministeriums utgifter”.

Arbetande människor i Grekland kommer inte att luras särskilt länge av prat som framställer strategiska nederlag som taktiska segrar. De har inte glömt varför de röstade för alla dessa åtgärder bara för några veckor sedan.

Stathis Kouvelakis, marxistisk ekonom och medlem i Syrizas centralkommitté, gick rakt på sak i en artikel i Jacobin: ”I allt väsentligt görs genomförandet av de grundläggande åtgärderna i Syrizas valprogram från Thessaloniki beroende av kreditorernas godkännande i förväg, vilket egentligen upphäver programmet. Dessutom godkänns låneuppgörelsernas olyckliga villkor, vilket ytterligare försvagar den grekiska förhandlingspositionen. Det är uppenbart att Syrizas regering genom att acceptera en sådan ram, en ‘hedervärd kompromiss’, har fått sina händer bundna.”

Finansministern Varoufakis. som beskriver sig själv som en ”oberäknelig marxist”, beskrev 2013 intressant nog den strategiska motsättningen i sin politiska linje som typisk för socialdemokratins klassiska reformism: ”vänstern måste erkänna att vi inte är redo att fylla det vakuum kapitalismens kollaps i Europa kommer att orsaka med ett fungerande socialistiskt system som åstadkommer ett delat välstånd för massorna Vår uppgift måste därför vara tvåfaldig: att föra fram en analys av läget som icke-marxistiska, välmenande européer som lockats av nyliberalismens lockrop kan ta till sig, och att följa upp en sådan analys med förslag för ett mer stabilt Europa. Vi måste göra slut på den nedåtgående spiral som i slutändan bara gynnar reaktionärerna. Ironiskt nog har vi som hatar eurozonen en moralisk plikt att rödda den!”

Detta är precis det reformistiska syndrom som Trotskij pekade på när han hänvisade till en tysk socialdemokrat som i början av 1930-talet frågade sig: ”‘Var vi skadeglada arvtagare som väntade vid en dödligt sjuk kapitalisms bädd eller läkare som borde bidra till dess återhämtning?’ Dessa respektabla herrar beslutade sig naturligtvis alltid för att det andra var det bästa. Men dessa ’socialistiska’ läkare blir, när de väl fått i gång en återhämtning, eller åtminstone hindrat verkliga marxister från att leda arbetarklassen i en avgörande strid för att göra slut på systemet, bortjagade av den återigen robusta patienten med förolämpningar och till och med hugg och slag. De reformer som läkarna hoppas genomföra som belöning för sina tjänster avfärdas sedan bryskt som hinder för en snabbare återhämtning.”

Det tjänar inte den grekiska arbetarklassen att dölja omfattningen av kapitulationen, oavsett hur brutala och avskyvärda de som framtvingade villkoren är. Samtidigt måste vi betona att det grekiska arbetande folkets huvudfiender inte är ”tyskarna”, och inte ens byråkraternas i Bryssel, utan den krisande kapitalismen i sig. Vår första plikt är därför att göra allt i vår makt för att mobilisera i norra och västra Europa för att avslöja och omintetgöra kapitalets planer.

Enskilda och partier inom vänstern i Europa står redo att ursäkta Syrizas ledare: ”vad kunde de annars ha gjort?”, ”de har vunnit tid för motstånd senare”, ”de har uppnått några eftergifter”. Detta är solidaritet med fel krafter. Det förlänger inte bara illusionerna utan förbereder en ännu bittrare och destruktivare desillusionering, och därtill i en nära framtid.

Den värsta utgången kommer att vara om Syrizas ledare lyckas använda de oerhörda förhoppningar och den stora prestige som partiet skaffade sig mellan 2010 och 2015 för att återföra Grekland till åtstramning. Om en regering med Tsipras i spetsen blir garant för en rutten uppgörelse med de av tyskarna ledda eurokraterna, kommer det att hämma arbetarklassens motstånd, demoralisera en hel sektor av vänstern och förbereda framgångar för krafter till höger. De kommer till slut att få dela Pasoks öde: väljarna flyr partiet.

En sådan utgång skulle också innebära kollaps för de vänsterreformstiska och vänsterpopulistiska partier som samlas runt europeiska vänsterpartiet.. Även om det kommer att bevisa riktigheten i leninismens revolutionära kritik av reformismen i alla dess former, gamla eller nya, eurokommunistiska eller socialdemokratiska, kommer det att bli till ett för högt pris om det innebär att det grekiska motståndet demobiliseras.

Det skulle kunna leda till liknande reträtter och nederlag i Spanien, Portugal och Irland, där Syrizas strategi lyfts upp som svaret på åtstramningarna och eurokraternas styre. De enda vinnarna på ett nederlag utan kamp skulle bli högerpopulisterna (UKIP, Pegida) eller öppna fascister som Gyllene gryning eller Jobbik. Dessutom skulle nederlagens organisatörer och kapitulationernas framförhandlare, dvs. byråkraterna i de stora fackliga federationerna och de socialdemokratiska ledarna, återigen stärkas.

Om kritiken förblir passiv och vid sidan av kampen, kommer vänstern att finna sig mer isolerad och handlingsförlamad än någonsin och dess ”vi sade ju det” kommer att ignoreras eller hånas. Och med all rätt! En sådan utgång går att undvika om den grekiska vänstern kämpar och störtar kapitulationsavtalet och samlar de militanta grekiska arbetarna och ungdomarna till motstånd. Och om den också får maximalt stöd av vänstern och militanta arbetare i hela Europa, vilka måste inse att grekerna även kämpar för dem. Ett omfattande nederlag i Grekland kommer att bli ett nederlag för alla oss som bekämpar åtstramningspolitiken, från Ukraina till Portugal. En avgörande signal skulle vara om vänstern inom Syriza, som var så tyst under månaderna före valet, kämpar för att avvisa avtalet. Alla vänsterns ledamöter måste rösta mot det i parlamentet. På gatorna i Aten och andra grekiska städer måste demonstrationerna mot de villkor som påtvingats av Berlin och Bryssel växa i styrka. De församlingar och aktionskommittéer som vi såg 2010–2012 behöver återupplivas och göras starkare. I sådana organ behöver en ny strategi baserad på ett absolut avvisande av EU:s villkor och infriande av alla löften i Syrizas program formuleras.

Perspektivet måste gå utöver idén om en parlamentarisk koalition mellan vänstern och högern till en kamp på gatorna och på arbetsplatserna för en arbetarregering som avsvär sig hela skulden och som gör slut på den misär som framtvingats under de senaste fem åren och som tvingar de rika att betala. Detta innebär ett omedelbart förstatligande av bankerna och att alla överföringar till utlandet blockeras, arbetarkontroll i alla sektorer som hotas med privatisering, som hamnarna, och beskattning av de rika för att tillhandahålla bistånd och arbete åt de arbetslösa och osäkert anställda.

Sist men inte minst bör nu en appell riktas till hela arbetarrörelsen i Europa för att genomföra aktioner som tvingar fram ett slut på den ekonomiska utpressningen och hoten om finansiell blockad av Grekland som kommit från politiker, bankirer och byråkrater i hela EU.

Att lämna eurozonen och återvända till drachmen, som KKE och delar av Antarsya ser som eftersträvansvärt, är ingen enkel lösning. I ett kapitalistiskt Grekland kommer en ny valuta att sjunka i värde, lönerna sänkas ännu mer och priserna stiga. Argumentet att detta skulle stimulera inhemska industrier och jordbruket är nonsens. Grekland är för litet för att kunna bli självförsörjande.

Om stalinisternas reaktionära utopi om socialism i ett land inte fungerade i stora halvkontinenter som före detta Sovjetunionen och Kina, är kapitalism i ett land ännu mindre av en lösning eftersom grekiska kapitalister måste blidkas och stöd måste sökas från alternativa imperialistiska makter som Ryssland eller Kina.

Grekland måste så snabbt som möjligt röra sig mot en socialiserad och demokratiskt planerad ekonomi. En grekisk revolution måste sprida sig snabbt, först till de länder i Europa som lider av samma effekter av krisen och EU:s arbetarfientliga ”lösning”. Annars är den dömd till nederlag.

Av alla dessa skäl behöver vi över hela Europa organisera en massiv solidaritetsrörelse med det grekiska motståndet, och förbinda det med motstånd på hemmaplan mot våra egna härskande klasser. Vårt slutmål måste vara att ersätta miljardärernas Europa med Europas förenade socialistiska stater.

Dave Stockton

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *