Lösningen på flyktingtragedierna: öppna gränserna!

Screen-Shot-2015-04-19-at-2.34.13-PM1-660x481

Över 700 flyktingar från Afrika drunknade utanför Libyens kust när deras båt välte och sjönk. Hittills i år har närmare 2000 dött när de har försökt ta sig över Medelhavet till Europa. Trots de europeiska ländernas stora ansvar för att ha skapat de förhållanden som människor flyr ifrån gör de det allt svårare för människor att ta sig hit – och skyller dessa tragedier på ”människosmugglare”. Givetvis finns det människosmugglare som försöker tjäna så mycket som möjligt på människor i nöd, och som är beredda att riskera deras säkerhet för att göra så stora vinster som möjligt. Men utrymmet för människosmugglarna har skapats av hur svårt det är att ens ta sig till Europa på annat sätt, och en anledning till att så många dör är att EU prioriterar upprätthållandet av fort Europas gränser, och inte att bevaka havet för att kunna rädda nödställda och skeppsbrutna.

Under århundraden har Europas makter bidragit till att skapa kriser och humanitära katastrofer i Afrika: genom slavhandel, kolonialisering, invasioner, stöd och vapen till diktaturer, ojämlik handel, räntor, påtvingade nedskärningar i den offentliga sektorn, huggsexa om råvaror, vilket har underblåst många konflikter och krig, dumpning av gifter och nu den globala uppvärmningen som hotar att skapa nya svältkatastrofer. Detta har dock aldrig lett till att de europeiska makterna har känt något ansvar för dem som känner sig tvingade att fly från dessa förhållanden – istället odlar de en förljugen självbild om att Europa hjälper de fattiga länderna.

Istället bygger EU större hinder för flyktingarna att ta sig hit – Fort Europas murar har alltså snart dödat 10 gånger så många (snart 2000) på årets hittills fyra månader som Berlinmuren dödade under hela sin 38-åriga existens (omkring 200). Detta är en direkt följd av de europeiska ländernas politik gentemot Afrika, tidigare och idag.

Politiker och ledarskribenter diskuterar, vid de tillfällen dessa tragedier får stor uppmärksamhet, vad som kan göras åt saken. Det blir oftast inte mycket mer än att beklaga sakernas tillstånd, skylla allt på människosmugglarna samt deportera barnfamiljer till krigshärdar. Carl Bildt gick lite längre än många andra när han hävdade att vissa av dem som drunknade var potentiella terrorister. Faktiskt har EU-länderna minskat hjälpen till de som försöker fly – efter brittiska påtryckningar tvingades Italien lägga ner sin räddningsoperation Mare Nostrum. Den påstods vara för dyr, trots att den årliga kostnaden – omkring en miljard kronor – uppgick till knappt 1 % av de svenska storbankernas vinster förra året. Den ersattes av operation Triton, med en tredjedel av Mare Nostrums budget och med ett större mandat att skydda gränserna, snarare än att leta upp och rädda människor i nöd. Det var helt uppenbart vilket resultatet skulle bli: betydligt flera människor dör. EU offrar medvetet dessa människor -de skulle kunna hjälpa dem, och det vore verkligen inte dyrt för dem att utöka hjälpinsatserna på havet. Men uppenbart låter de hellre tusentals drunkna än att göra lättare att fly till Europa.

Det finns dock ett enkelt sätt att rädda de tusentals män, kvinnor och barn som drunknar: öppna Europas gränser. Om de anser att människosmugglarna utgör det stora problemet är det lätt att lösa: ordna transporter över Medelhavet så behöver ingen utsättas för människosmugglares vinstjakt.

Det är populärt att beskriva flyktingar som enbart en belastning och en kostnad. Detta är lögn. Hur mycket välfärd ett land har bestäms inte av hur många som bor där, då såväl intäkter som kostnader kommer från människor. Under förhållanden av en krisande ekonomi, där allt större del av resurserna koncentreras hos en liten överklass, och som håller en betydande del av befolkningen i ofrivillig arbetslöshet kan förvisso en ökning av befolkningen innebära en kostnad för samhällsekonomin – även om det vore minst sagt omänskligt att hellre låta dem drunkna. Men problemet är i sådana fall inte att människor kommer hit, utan att vi har ett krisande ekonomiskt system, att de redan rika blir ännu rikare på vår bekostnad och att högerpolitiken slår sönder den offentliga välfärden och låter bostadsområden förfalla. Det reaktionära svaret på detta är att försvara Fort Europas gränser och slå sig till ro med övertygelsen att flyktingarna kostar pengar, vilket skulle kunna drabba den egna plånboken. För oss som kommunister blir dock svaret ett annat: bekämpa högerpolitiken, privatiseringarna, den alltmer övergödda överklassen och hela det kapitalistiska systemet, och kämpa för ett samhälle som producerar efter behov, inte privata vinster, och med jämlik fördelning av resurserna. Påståendena om att det saknas pengar är lögn. Enbart de svenska storbankerna gjorde en vinst på 104 miljarder kronor förra året, och den rikaste delen av befolkningen i hela Europa har blivit allt rikare. Det hela är en fråga om hur resurserna ska fördelas – och fördelningen kommer att avgöras av klasskamp. Låt reaktionärer söka lösningen i gränskontroller så inriktar vi oss på klasskampen. En huvuduppgift är att dra in dem som flyr hit, av vilken anledning det än är, i denna klasskamp.

Ett argument som brukar höras från exempelvis ”Kommunistiska Partiet” (f.d. KPML(r)) är hur väldigt svårt det är att skapa en gemensam kamp. Det stämmer givetvis att det finns stora svårigheter med detta. Precis samma sak kan dock sägas om att organisera en omfattande klasskamp hos dem som bor i Sverige, och i flera andra länder. Arbetarrörelsen här har passiviserats under många årtionden av socialdemokratiskt styre. Arbetsköparna vill givetvis använda arbetskraftsinvandring för att ta hit rättslösa arbetare som kan förmås att arbeta billigare och med ännu mindre trygghet. Vi måste istället inse att många av dem som kommer hit kommer från länder som saknar den svenska arbetarrörelsens nuvarande passivitet, och kan bidra till att vitalisera och göra arbetarrörelsen mera kampvillig. Detta förutsätter dock att vi har den inriktningen, att vi kämpar för att alla ska kunna organisera sig, arbeta på samma villkor, och att alla papperslösa ska få papper.

Det kan givetvis invändas att vi som verkligen har den inställningen är få, och därför får väldigt svårt att påverka resten av arbetarrörelsen till att verkligen dra in alla nytillkomna, och åter bli en kämpande rörelse. Detta stämmer givetvis – men i och med att vi är så få kan vi i nuläget inte heller påverka inställningen till flyktingar. Det första att göra är att välja vilken inriktning vi ska ha, och i nuläget kan vi inte i någon högre grad påverka hur många som kommer till Europa och Sverige. Valet står istället mellan att säga till flyktingar och invandrare ”tyvärr har vi inte nog med resurser och ni kostar pengar, så ni får fly någon annanstans”, eller ”välkomna, tillsammans kan vi ta strid mot våra riktiga fiender, högerpolitiken, arbetsköparna och hela det kapitalistiska systemet”. Detta avgör inte bara vår inriktning för framtiden, utan också vilken kamp vi för här och nu. Som internationalister inser vi också att den kampen inte kan hålla sig inom Sveriges eller EU:s gränser. Givetvis är det ingen långsiktig lösning för de mest krisdrabbade länderna att ge dem som lyckas fly en fristad. En viktig prioritet redan nu är att skapa kontakter, samordning och forum för gemensam kamp med arbetare och förtryckta i dessa länder – samt ta strid mot våra stater och storföretag för att tvinga dem att sluta med utsugning och nykolonialism. Givetvis är det ingen lätt uppgift att skapa kontakter och samordning med revolutionärer och kämpande rörelser i dessa länder, och vi kanske inte kan lyckas göra så mycket i nuläget – men det är en inriktning som vi som internationalister, revolutionärer och kommunister måste ha.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *