Insändare: Om våld, självförsvar och brutalisering

Följande är en insändare från en läsare, med svar från artikelförfattaren.
Artikeln Kvinnor i den väpnade kampen finns här.

Jag köpte Arbetarmakt, nr 2/15, då jag demonstrerade på 1 maj. På omslaget läste jag rubriken

”Lärdomar av kvinnornas roll i den väpnade kampen”. Jag blev misstänksam, och vill tala om varför.

På slutet av 60-talet vaknade jag upp till politisk medvetenhet i och med Vietnamkriget. Stödde självklart FNL. Blev därefter politisk aktiv i ett parti som hade självförsvarsagendan som en viktig del i partiprogrammet. Med tiden har jag blivit alltmer pacifistisk.

Två dagar efter 1 maj såg jag på Babel på TV. Där sändes dels en intervju med Tim O’Brien, dels en med Kevin Powers. Dom båda har skrivit om krig. Må vara att dom är amerikanare och skriver om angreppskrig; Vietnamkriget resp. Irakkriget. Böckerna ”Allt de bar” resp. ”Dom gula fåglarna”.

Jag återger detta från programmet:

– Att överleva ett krig är inte ett lyckligt slut.

Tim O’Brien beskriver en incident från Vietnamkriget då det skedde en kort eldstrid mellan amerikanarna och FNL. Ingen av dom stridande dog, men när dom amerikanska soldaterna undersökte risfältet som fanns mellan dom stridande hittade dom en 12 årig flicka, död förstås och med halva ansiktet sönderskjutet. Att se detta innebar en skuldbörda att bära på resten av livet.

I relation till min starka upplevelse av TV-programmet läste jag artikeln i Arbetarmakt. Visst, det handlar om att göra motstånd. Och det ifrågasätter inte heller jag. Men artikeln handlar i huvudsak om att kvinnor minsann kan strida, skjuta. ”Kvinnor är inte av naturen mer fredliga än män”, ”Partisanas (bokens titel) är en av de intressantaste böcker jag läst på länge…”

Av det som återges i artikeln verkar det som det som boken tar upp är just att ”kvinnor kan” och att många kvinnor utmärkt sig som ”granatkastarhjältar”, osv. Ingenting om vad kriget för övrigt gjort med dom deltagande kvinnorna. Jag kan förstå att det inte heller var bokens syfte men jag har svårt att bli entusiastisk eller lockas att läsa boken.

Mona

Hej Mona

Det stämmer att våld, speciellt dödligt våld, påverkar och ofta demoraliserar dem som utövar det. Detta är en viktig aspekt att vara medveten om, och det stämmer säkert att vi har försummat att skriva om detta. Våld, även när det är nödvändigt, har alltid en negativ sida. Med det sagt ser jag ingen anledning att diskutera saken i varje artikel som berör frågan om våld och väpnad kamp – vilket är ganska många. Ämnet kan förtjäna egna artiklar, och i längre historiska och teoretiska artiklar kan det ha sin plats, men vi försöker att inte ha teoretiska utläggningar i allt vi skriver.

Detta var inte heller ämnet för boken i fråga, Partisanas. Det hade blivit en annan bok, som hade kunnat bli nog så intressant. Ingrid Strobl, författarinnan, gjorde dock en pionjärinsats som det var, och fick lägga ner åtskilligt arbete på att belysa en bortglömd och förtigen del av historien. Jag tycker själv att det är en viktig sak att lyfta fram: kvinnor har spelat en viktig roll i många väpnade kamper, och inte nog med att detta är okänt för många, förmodligen de flesta, så är det något som motsäger en mycket utbredd stereotyp av kvinnor. ”Kvinnor kan” brukar ofta användas som en spydig gliring, med udden mot välmenande men patetiska liberala försök att lyfta fram kvinnor, och även om det inte var så du menade tycker jag att det är tämligen malplacerat i sammanhanget. Ja kvinnor kan, de har spelat en viktig roll i många revolutionära och väpnade strider, och jag har svårt att se varför det skulle vara det minsta konstigt att lyfta fram detta.

Jag vet inte hur erfarenheterna påverkade kvinnorna i boken – varav merparten är döda, vilket försvårar en undersökning av saken. Däremot är jag inte säker på att amerikanska soldaters upplevelser från Vietnamkriget är någon passande jämförelse. Visserligen finns det exempel på livslånga samvetskval hos deltagare i rättfärdiga och progressiva försvarskrig, men jag är faktiskt inte säker på att det är mindre demoraliserande att leva under nazistisk ockupation utan att döda förtryckarna, än att leva under nazistisk ockupation och ta till vapen. I synnerhet gäller detta bokens judiska kvinnor, och inte bara ställdes inför en synnerligen brutal ockupation, utan ren systematisk utrotning, där i flertalet fall familjemedlemmar, liksom miljontals andra, överlagt mördades. Intrycket jag fick där var att de, långt ifrån att känna samvetskval, var stolta över att ha lyckats döda några av bödlarna. Det är förstås möjligt att det påverkade dem mer än de gav sken av, men det vet jag ingenting om.

Givetvis finns det flera negativa aspekter av att utöva våld. Det råder inget tvivel om att den brutalisering som följde på att bolsjevikerna utkämpat ett grymt inbördeskrig, om än nödvändigt, bidrog till stalinismens framväxt. Erfarenheterna av väpnad kamp mot nazisterna bidrog säkert till att Israels grundare fortsatte med att betrakta dem – palestinierna – som stod i vägen för vad de upplevde som sina intressen som ett hot som de bemötte med våld. Med tanke på att bara en liten minoritet av judarna under nazismens ok tog till vapen måste emellertid erfarenheterna av utrotningen ha varit en långt viktigare faktor. Detta förtjänar också att skrivas om, men jag förstår fullständigt att Strobl inte alls gick in på den aspekten.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *