Vi måste prata om Labour

Labourledaren Ed Miliband ser ut som en borgare, och uppför sig som en.  Han och hans gelikar måste kastas ut ur arbetarrörelsen!

Labourledaren Ed Miliband ser ut som en borgare, och uppför sig som en. Han och hans gelikar måste kastas ut ur arbetarrörelsen!

Den största och mest långtgående fråga som ställs av Torys valseger är vad som nu kommer ske med Labour. Redan innan valresultaten kom in skyllde förståsigpåarna och högerfalangen i Labour nederlaget på dess länkar till fackföreningarna Men, nästan omedelbart, började Len McCluskey – från Unite the union – insistera på att Labour måste ”visa att de är den arbetande befolkningens röst, att de är de organiserade arbetarnas röst.” Med andra ord: Labours nederlag var ett resultat av att dess länkar till fackföreningarna var svaga.

Dessa konflikterande perspektiv uttrycker den väldigt verkliga motsättningen som finns i hjärtat av Labour. Fast partiets politik är tydligt pro-kapitalistiska har det sina sociala rötter i arbetarklassen. Sett ur arbetsköparnas, bankirernas, finansiärernas, i ett ord, kapitalisternas ögon, så gör detta Labour till ett potentiellt opålitligt regeringsparti. Ett parti som inte kan garantera att de tvingar igenom en politik som oundvikligen kommer skada dess väljare.
Av exakt samma anledning ser Labours arbetarbas i partiet en politisk representant som åtminstone borde försvara dess intressen. Att detta fortsättningsvis är fallet visar de ytterligare 650 000 röster partiet vann jämfört med 2010. Men icke desto mindre förlorade Labour, och det svårt, och det är därför partiets framtid nu står på spel.
För partiets högerfalang, och för kapitalisterna som vill se ett mer ”pålitligt regeringsalternativ”, är svaret på motsättningen att kapa partiets traditionella länkar till arbetarrörelsen, framförallt till facken. Detta skulle skapa något i stil med Demokraterna i USA och skulle lämna arbetarklassen utan politisk representation överhuvudtaget.
Det skulle markera ett historiskt nederlag för arbetarrörelsen i Storbritannien och alla socialister, i Labour och utanför, borde motsätta sig en sådan utveckling.

Labours meritlista
Vi har varit här förut. 2010 kastade fackföreningarna sin röst på Ed Miliband som Labours ledare. Media förkastade ”Röde Ed” och påstod att ”fackbaronerna” nu skulle hålla Labour som gisslan.
Som vi då påpekade, och som fem års bittra erfarenheter har bekräftat, hade McCluskey inte några som helst ambitioner att hålla någon gisslan. Miliband, tacksam över rösterna från Labour fackliga bas, fortsatte i opassande takt att visa sin lojalitet, inte till den klass som finansierade hela hans karriär, utan till dess klassfiende.
Han blockerade Labour från att utföra någon som helst nytta i oppositionen mot nedskärningar och pensionsreformer, till och med där Labour officiellt motsatte sig dem. Han förkastade strejker, backade upp nedskärningar för att tvinga arbetarna att bära kostnaderna för att rädda bankerna undan krisen, och lovade att en labourregering skulle hålla sig till de konservativas nedskärningsmål i minst två år.
Under tryck från en Torykampaj mot fackligt ekonomiskt stöd till Labour, tvingade han igenom en förändring – the Collins Review – som raderade fackföreningarnas kollektiva inflytande inom partiet.
I opposition vägrade till och med Labour att gå emot lögnen som Torys spred att partiets överskridanden av budgeten vid regeringsmakten orsakade den ekonomiska krisen. Denna vägran att försvara partiets positiva lista på reformer – som ökade satsningar i sjukvårdssystemet och förskolan och investeringar i skolan – underlättade för Torys att nedmontera reformerna.
Labours feghet gav tyngd åt de konservativas påstående att ökade utgifter i välfärdsbudgeten förstörde ekonomin. Faktum är att den ökade välfärdsbudgeten nästan bara var ett resultat av Labours beslut att subventionera lägstalöner istället för att låta de små och stora företagen, Torys uppbackare, punga ut. Likt Scottish National Party (SNP) accepterade Labour logiken i borgarnas budgetunderskottsminskning, men till skillnad från SNP kunde inte Labour erbjuda ett antinedskärningsprogram eftersom partiet siktade på regeringsmakten.

Labourism
För Labours parlamentariska ledarskap och för fackledningen betyder en valseger att de måste övertala kapitalistklassen att partiet, trots sina rötter i arbetarklassen, faktiskt kan hålla regeringsmakten med säkra händer. För att lyckas med detta anpassar sig de reformistiska ledarna till den ”politiska mitten”, till den ”aspirerande” medelklassen. Detta uttrycktes bl.a. i Milibands lyckolösa kampanj att försöka uppvakta den ”pressade medelklassen”.
Faktum är att ”medelklassen” inte är hela nationen, de är inte ens en majoritet. Den är en högljudd minoritet, vars grundläggande ideologi om kompromisser mellan klasser beror på dess medlemmars privilegierade sociala position och deras strävan att bibehålla och utöka sina privilegier.
Medelklassen försvarar sig mot arbetarklassen underifrån och den härskande klassen ovanifrån. Faktumet att arbetarklassen saknar en organisation som fokuserar och vässar klassinstinkterna till en politisk medvetenhet, uppmuntrar medelklassen att blåsa upp sig själva gentemot arbetarna i sina hyresrätter snarare än de rika i sina stora villor och herrgårdar.
Som ledare för arbetare i skottlinjen, förkastade givetvis McCluskey Torys och kritiserade Labours tystnad. Men när saker och ting kom till kritan, i Grangemouth, kapitulerade han till miljardföretaget Ineos och dess chef Jim Ratcliffe. Nederlaget och förödmjukelsen utan strid var ett allvarligt nederlag för skottska arbetare och deras militanta traditioner. Även fast det inte var första gången som en facklig ”vänster”ledare avmobiliserade eller duckade undan en strid som medlemmarna annars hade vunnit, kom detta nederlag vid en tidpunkt då moralen och klassförtroendet var mycket lågt i den bredare rörelsen.
Det är ingen slump att detta hände precis efter Falkirk”skandalen”. När de i flera år tålmodigt hade väntat på att Labour skulle göra något, försökte Unite installera sin kandidat i förvalsprocessen i Falkirk. Miliband ställde sig bakom högerns häxjakt och ropade till och med på en polisutredning i frågan. Efter en intern utredning i Labour, som kom fram till att Unite inte hade gjort något fel utan att det tvärtom var högerns kandidat som hade begått fel, undertryckte Labour rapporten. Jim Ratcliffe utnyttjade den efterföljande oordningen för att sparka Unites kandidat, därmed framprovocerades Grangemouthdispyten.
Detta är ett exempel inte bara på själva existensen av det som marxister kallar den ”organiska länken”, d.v.s. de tusentals trådarna mellan gräsrötterna och toppfunktionärerna, som binder arbetarrörelsen till ”sitt” parti. Det visar också hur både vänster- och högerfalangerna i partiet är beredda att underordna arbetarklassens politiska oberoende under partiets pro-kapitalistiska program.

Vad borde göras?
Labour förblir ett massparti med rötterna i arbetarklassen. I avsaknad av en kampstrategi finns faran att miljoner arbetare kommer ställa sig bakom sina fackliga ledare och ”vänta på Labour” än en gång. Det är partiets rötter och historiska identifiering med arbetarklassen som, tillsammans med den fackliga byråkratin, gör det till ett av tvillinghindren för en effektiv motståndskamp mot Torys.
Medan vi står emot alla attacker från högern, måste vår motståndstaktik också bestå i att bryta upp detta hinder. Labour kan inte ”dödas med svordomar” eller med propaganda som avslöjar dess förgångna och nutida brott. Inte heller kan vänstern ”förbigå” Labour genom att gå med i De Gröna eller SNP. Det skulle bara få till följd att arbetarrörelsen fragmenterades och att aktivister drogs bort från den medan den stora majoriteten skulle förbli underkastad den nuvarande ledningen.
Den enda metoden är att kräva av Labour att partiet ansluter sig till en enhetsfront för motstånd mot borgarna. Vi borde kräva detta inte trots ledarnas skamfulla meritlista, utan just på grund av den; miljoner arbetare som lever med konsekvenserna av deras svek fortsätter att se dessa ledare som sina ledare. De kommer inte att vinnas för en annan strategi utan att de själva ser och erfar en konfrontation mellan rivaliserande program.
I facken och i Labour måste vi stoppa borgarna och deras media från att påverka valen av ledningarna. I valkretsarna måste gräsrötterna och vänsterledamöter som John McDonnel, journalister som Owen Jones, mobilisera medlemmarna för att försvara den fackliga länken till Labour och de fackliga medlemmarnas inblandning i valen av Labours ledning. Det främsta arvet från Milibands tjänstgörande åt borgarna är reformerna av Labours konstitution som har försvagat den fackliga länken och gjort partikonferensen närmast totalt överflödig. Dessa reformer måste rullas tillbaka.
Men viktigare än en demokratisk reform kommer dock vara att släpa ut Labours parlaments- och kommunfullmäktigeledamöter från sina bubblor i Westminister och stadshusen för att hålla dem ansvariga inför den arbetarklass som har satt dem på deras platser för att skydda jobben och välfärden, inte att skära i dem.
Labour och den fackliga byråkratin förblir ledare för en enormt stor, organiserad och politiskt medveten del av arbetarklassen. Enbart genom att mobilisera denna kraft, sida vid sida med förtruppen av aktivister som redan har sett igenom labourismen, kan vi tvinga bort Torys från makten. Utan denna krafts inblandning finns det litet hopp att stoppa nedskärningarna, för att inte tala om att rulla tillbaka dem och att kämpa för kontrollen över och omfördelningen av samhällets rikedomar.
Det innebär att vi måste utveckla taktiker för att arbeta sida vid sida med laboursupporters- och aktivister och vinna dem bort från labourismen och för en ny strategi och en ny typ av organisation. Detta kommer aldrig uppnås genom att helt enkelt fördöma Labour som ”borgarnas parti”. Reduceringen av Labour till en smula av sin nuvarande organisation, som hände med Pasok i Grekland och som så ivrigt önskas av intelligentsisan här, skulle vara en katastrof såvida ingen annan, bättre, organisationen fanns som kunde ta dess plats.
Om samtidigt vänstern utanför Labour, först och främst de som är inblandade i byggandet av Left Unity och TUSC (Trade Unionist and Socialist Coalition), lyckas komma över den självbelåtna sekterism som har karaktäriserat vänsterns strategier de senaste åren, då kommer vi vara kapabla att inte bara slå tillbaka och sparka ut Torys utan dessutom bygga ett nytt massparti i arbetarklassen som kan ställa frågorna: Vilka härskar? Vilken klass ska vara mästare över samhället?

KD Tait, Workers Power

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *