Stoppa all krigshets mot Ryssland

NATO-flyg kan förvisso fälla bomber - men fred och demokrati har de hittills inte spridit

NATO-flyg kan förvisso fälla bomber – men fred och demokrati har de hittills inte spridit

Det är svårt att undgå att Putin är den stora skurken i större delen av svensk medias ögon. Speciellt tydligt är detta givetvis i fallet Ukraina. Om man bortser från vänstertidningar, och vissa små vänsterenklaver som Aftonbladets kultursidor, är det sällan man får en annan bild än att hela konflikten handlar om en demokratisk regering i Kiev, uppbackad av demokratins försvarare EU och NATO, som angrips av Ryssland och proryska separatister.

Det stämmer givetvis att Putin är en synnerligen reaktionär företrädare för den ryska imperialismen, och varje progressiv människa, för att inte tala om varje socialist, måste vara oförsonliga fiender till allt han står för. Problemet är således inte att svensk media angriper Putin, utan att de utmålar honom och den stat han företräder till den enda faran i Rysslands närområde, och framför allt Ukraina (det verkar dock vara ganska få av alla dessa frihetens försvarare som är tillnärmelsevis lika sur på honom för hans långt blodigare inblandning i Syrien). De västimperialistiska makterna målas däremot upp som frihetens värn, och allt den reaktionära Kievregimen gör ursäktas med att det nog är Putins fel – eller ännu oftare förtigs helt. Detta riskerar att när som helt slå över i krigshets, något vi redan har sett en hel del antydningar till.

Ett exempel fanns nyligen att läsa i Aftonbladet – anmärkningvärt då tidningen står mindre långt till höger än de andra av de största tidningarna och inte brukar tillhöra de värsta krigshetsarna – i Wolfgang Hanssons artikel ”Europa tassar för den ryska björnen” (22 maj).

Hansson går på den vanliga linjen och ursäktar Kievregimen helt genom att hänvisa till Ryssland. Själva sakfrågan han tar upp är att EU är ovilliga att släppa in Ukraina

Officiellt heter det att Ukraina inte lyckats genomföra alla de reformer som krävs för att EU ska kunna släppa in landet.
Det stämmer säkert. Det är svårt att driva igenom ekonomiska och rättsliga reformer samtidigt som landet är utsatt för ett angreppskrig från sin mäktiga granne i öster och samtidigt som landets ekonomi krymper med en femtedel. Statsbankrutt hotar.
För Ukraina handlar det om överlevnad. Inte reformer.

Han nämner inte att regimen faktiskt har drivit igenom rättsliga reformer – som att inskränka yttrandefriheten genom att förbjuda kommunistisk propaganda. Likaså nämner han inte att fascister har fått sitta i regeringen (det logiska försvaret mot yttre hot – att ge fascister ministerposter?), eller beskjutning av bostadsområden i östra Ukraina. Det är svårt att inte uppfatta andemeningen som att allt Kievregimen gör kan viftas bort med det ryska hotet.

Hansson går dock ett steg längre. Själva temat är att Europa tassar för den ryska björnen. Sanktioner räcker inte, skriver han:

EU är inte berett att militärt gå in och rädda Ukraina ur Rysslands klor. Inte heller Nato. Därmed står man i praktiken maktlös mot Ryssland. Även om sanktionerna till viss del biter så är det nog ingen som tror att de ska få Putin att böja sig /…/ Med tanke på all högtravande retorik från EU:s ledare efter annekteringen av Krim och inledningen av striderna i östra Ukraina kunde man tro att Europas ledare skulle ställa sig upp och försvarade de frihetliga värderingar som unionen står för.

Jag vet inte hur det skulle kunna tolkas annat än som en uppmaning, om än försiktigt formulerad, om att EU och NATO ska gå in militärt i Ukraina.

Ner med Putin – men inte genom EU:s och NATO:s krigsmakter!
Putinregimen är givetvis ett hot mot friheten, ingen progressiv människa kan ta honom i försvar. Den ryska staten är aggressiv och – åtminstone i nuläget – mer repressiv än EU-staterna (även om det återstår att se hur Kievregimen utvecklar sig). Att EU och NATO skulle vara en kraft för fred och frihet, som Wolgang påstår, är dock förstås nonsens. Drönarbomber över Jemen och Pakistan m.fl. länder, stöd till Saudiarabien m.fl. diktaturer samt formella demokratier som Israel, ekonomiskt tvång för att pressa fram ”budgetsaneringar” (alltså nedskärningar i den offentliga sektorn, subventioner för mat till fattiga etc.) i fattiga länder, hård press på Grekland etc. är inte vad socialister menar med att verka för frihet. Att göra allt fler av Rysslands grannländer till medlemmar av NATO – som ju bildades som en allians med udden mot Ryssland, om än då i formen av Sovjetunionen – kan knappast betraktas som någon form av militär nedtrappning som en aggression. Samma sak med den demonstrativa NATO-övningen som nu pågår i Sverige.

Inget av detta ursäktar givetvis Putins och den ryska imperialismens illdåd. Poängen är dock inte vem som är lite bättre eller lite sämre på den eller den punkten – poängen är att socialister inte kan bygga sin politik på att ta ställning för endera imperialistiska och reaktionära parten mot den andra. Det går alltid att hitta vackert klingande anledningar till krig, och de kapitalistiska regeringarna har aldrig haft några problem med att göra det. Vår första plikt är dock att inse och förklara att ”våra” regeringar representerar andra intressen än våra, och detta gäller i deras krig mer än någon annan gång.

För hundra år sedan rasade första världskriget. Andra internationalen, sammanslutningen av de mäktiga socialistiska arbetarpartierna, hade enats om att med alla medel bekämpa det väntande kriget. När kriget bröt ut vände de flesta av partiledningarna tvärt, kampen mot kriget övergavs och de började stödja ”sin” regering. Internationalen föll ihop som ett korthus, bara med en långt värre odör.

Samtliga partier kunde hitta anledningar att, trots att de givetvis uttalade sig emot kriget och för fred , stödja just ”sina” länder. De franska och belgiska socialisterna kunde peka på att tyska trupper faktiskt hade vällt in över gränserna, med svåra övergrepp i framför allt Belgien. De brittiska socialisterna kunde, även om kanalen skyddade dem från tyska trupper, anföra samma sak. De tyska socialisterna kunde å sin sida åberopa behovet att försvara sig mot den ryska tsarens reaktionära horder, och kunde med lätthet ställa Storbritanniens och Frankrikes välklingande fraser om frihet och demokrati mot deras brutala behandling av sina kolonier.

Det råder inget tvivel om att Tyskland var den mer aggressiva parten – i Europa, om än inte i resten av världen – men genom att av den anledningen sluta upp bakom ”sina” regeringar gjorde sig gjorde de allierade ländernas socialister sig till stöttepelare för kriget, istället för att beslutsamt bekämpa det och ta strid för ett annat samhälle. Följden blev att kriget kunde rasa i flera år, med miljontals döda som följd, och mynna ut i en fred som bäddade för nästa världskrig.

Det är just den fällan dagens socialister går i om vi ger det minsta stöd till ”våra” regeringars hets, för att inte tala om kommande krigsansträngningar, mot Ryssland. Putin är också vår dödsfiende, och vi har ingen anledning att hålla inne med fördömandena av honom och hans regims illdåd. När olje- och krigsprofitören Carl Bildt står med sina blodiga händer och använder sina allra hårdaste ord för att angripa Ryssland kan vi dock inte känna minsta sympati. Om vi glömmer att ”våra” regeringar, som oavsett om de består av öppna borgare eller sossar och miljöpartister i årtionden har fört en politik som allt mer har omformat världen efter ”marknadens” (överklassens) intressen på vår bekostnad, är våra fiender har vi därmed upphört att vara socialister i varje konkret mening. Putin och den ryska imperialismen måste bekämpas, men vi kan inte för en sekund överlåta den uppgiften på NATO, EU eller ”våra” regeringar. Därför måste vi beslutsamt bekämpa all form av krigshets från deras sida. Om denna tilltar och utvecklas till en verklig militär upptrappning – vilket inte alls kan uteslutas – kan detta bli en ödesfråga för arbetarrörelsen och vänstern

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *