Stöduttalande: Försvara syndikalistiska bussförares aktion mot rasistisk reklam

I dag, tisdag 9 juni, inleds en process i Arbetsdomstolen (AD) mot Syndikalistiska bussförarsektionen i Stockholms (SBSS), som tog ut sina medlemmar i blockad mot bussar med reklam för Sverigedemokraterna i höstas. Arbetsköparen, bussentreprenören Keoils, försöker nu stämma SBSS på 100 000 kr på den formella grunden att blockadvarslet inte lades sju dagar i förväg, samt att varslet var ”otydligt”.

Arbetarmakt ger givetvis bussförarna vårt fulla stöd och berömmer dem för deras insats. Även på rent formella grunder kan stämningen avvisas – MBL ger utrymme för att frångå de sju varseldagarna om speciell anledning finns, och i det här fallet skulle blockaden ha varit verkningslös om de hade väntat så länge. Detta är dock inte den grundläggande frågan: vi försvarar arbetarnas och arbetarorganisationernas rätt att vägra sprida reaktionär propaganda. Detta har både en politisk och en arbetsmiljömässig sida – att vägra sprida arbetarfientliga budskap respektive vägra att utsätta sig eller sina jobbarkompisar för den ilska som rasistisk reklam skapar – och vi stödjer båda utan förbehåll. Det är så den fackliga rörelsen borde fungera: att på alla plan försvara arbetarnas intressen och rättigheter, och inte nöja sig med att varje, vartannat eller vart tredje år förhandla fram ett avtal och därefter bevaka dess paragrafer så att inget drabbar arbetarna – utöver det som arbetsköparna får göra enligt lagar och avtal.

Det har länge varit uppenbart att detta sätt att fungera, nostalgiskt försvarat som ”den svenska modellen”, under perioder av krisande kapitalism och med en borgarklass alltmer på offensiven, inte kan leda annat än till en stadig reträtt för arbetarrörelsen. De fackliga ledningarnas stora motvilja mot att mobilisera till kamp, och totala vägran att oavsett situationen, och oavsett arbetsköparnas agerande, gå utöver det som lagar och avtal säger har gjort att borgarklassen steg för steg har flyttat fram sina positioner på vår bekostnad. I det här fallet lade visserligen Kommunals skyddsombud ett skyddsstopp på att köra bussarna, vilket givetvis var bra, och något de kunde göra enligt gällande regler. Men Arbetsmiljöverket hävde skyddsstoppet, vilket innebar att Kommunals möjligheter att inom avtalet göra något var uttömda.

SAC-Syndikalisterna har inte kollektivavtal med arbetsköparna, vilket gör att de kan ta ut sina medlemmar i konflikt utan att behöva oroa sig för avtalsbrott. För LO skulle det ur den aspekten vara mer komplicerat. Men huvudproblemet är dock att ledningarna för LO- och TCO-förbunden accepterar de gällande ”spelreglerna”: arbetsköparorganisationen och facket förhandlar fram ett kollektivavtal som båda parter sedan måste följa tills det tas slut. Detta är formellt rättvist – de får inte lockouta oss, vi får inte strejka – men i verkligheten slår det fast att det är arbetsköparna som har makten, då de kan angripa arbetarna på än mängd sätt utan att formellt ta till stridsåtgärder: nedskärningar, nedläggningar, uppsägningar, höjd arbetsbelastning, med mera. Under tider av expanderande kapitalism, och när borgarna fortfarande hade radikal arbetarkamp i någorlunda färskt minne, kunde denna ”svenska modell” fortfarande ge förbättringar för arbetarklassen. Det fanns all anledning att kritisera den redan på den tiden, då förbättringarna för arbetarklassen var starkt begränsade, och genom att kapitalismen inte utmanades blev en vändning till dagens situation oundviklig. På 1950-70-talen kunde den ”svenska modellen” ge förbättringar på flera punkter, men de senaste årtiondena har den lett till en stadig reträtt för hela arbetarklassen. Det enda sättet att vända den utvecklingen är genom kamp. Facken måste ha som uppgift att försvara sina medlemmars intressen, oavsett om attackerna kommer från en aldrig så vald regering, eller om ett avtal säger att de inte får lyfta ett finger. Det är en fråga om kamp, och utgången i varje strid avgörs av styrkeförhållandena – men så länge vi har en ledning som vägrar att ta striden kommer vi att fortsätta att backa.

Arbetarrörelsens byråkratiska, överbetalda och eftergivna ledning måste bytas ut mot kampvilliga företrädare för en mobiliserad arbetarklass, med uppgift att organisera kampen för våra intressen. En viktig del i den kampen är att försvara alla arbetare som står upp för sin rätt, helt oavsett om vi – vilket Arbetarmakt inte gör – håller med om de syndikalistiska idéerna eller tycker att det är bra att avskilja en liten minoritet av de mera kampvilliga arbetarna i en separat facklig organisation. Om det är några som borde stå inför rätten här är det Keolis, för att ha åsidosatt sina anställdas arbetsmiljö genom att utsätta dem, om än bara indirekt, för den ilska som SD:s propaganda väcker hos progressiva människor – samt alla som har bidragit till avregleringen av trafikmarknaden, som nu sköts av företag som sätter sina vinster i främsta rummet. Alla fackliga organisationer borde därför stå upp och försvara de syndikalistiska bussförarna, samt inleda en diskussion om våra intressen verkligen kan försvaras genom att vi överlåter dem på att byråkraterna i toppen förhandlar fram avtal som de inte ens behöver leva under, och sedan håller fast vid dessa avtal medan arbetsköparna flyttar fram sina positioner på vår bekostnad.

Arbetarmakts arbetsutskott

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *