IF Metall och Industrin i kamp mot solkraft

En beräkning av hur stor yta med solpaneler det skulle krävas för att täcka världens energibehov.  Men IF Metalls ordförande föredrar att tillsammans med industrins företrädare dra en lans för kärnkraften

En beräkning av hur stor yta med solpaneler det skulle krävas för att täcka världens energibehov. Men IF Metalls ordförande föredrar att tillsammans med industrins företrädare dra en lans för kärnkraften

I en debattartikel i DN 7 juni kritiserar representanter från industrin – Tom Erixon ordförande SKGS, basindustrins energisamarbete, Ulf Bengtsson, ordförande Sveriges Ingenjörer, Per Hidesten vd Industriarbetsgivarna, Åke Svensson vd Teknikföretagen – samt Anders Ferbe, ordförande för IF Metall Tysklands energipolitik. Eller snarare: i vad som formellt är en kritik av Tysklands energipolitik smyger de in en plädering för mer kärnkraft och för mindre satsning på förnyelsebara energikällor.

Tysklands fortsatta beroende av kolkraft förtjänar givetvis kritik. Detta är dock inte direkt någon kontroversiell ståndpunkt, så syftet med artikeln är knappast att öppna allmänhetens ögon för kolkraftens miljöpåverkan. Den verkliga attacken kommer däremot strax därefter och är riktad mot förnyelsebara energikällor. Då Tyskland har varit framstående i att bygga ut solkraft på senare år är det rimligt att dra slutsatsen att det i första hand denna som debattörerna vill skjuta in sig på, till förmån för kärnkraft. Debattartikeln innehåller bara några få meningar om kärnkraften, men dessa gör det tydligt att det är denna de vill framhålla som alternativ och se mer satsningar på.

Den första punkten de angriper är att kostnaderna för de förnyelsebara energikällorna har blivit ”besvärande höga”, med massiva statliga subventioner. Detta är ett något märkligt – eller snarare oärligt – argument för att komma från några som vill ha mer kärnkraft. Om det är något som har fått enorma statliga subventioner är det nämligen kärnkraften. Alla löften om att den skulle bli en billig energikälla har förblivit löften. Kärnkraften har aldrig blivit kommersiellt gångbar utan väldiga statliga subventioner – även bortsett från det faktum att tekniken utvecklades som en direkt följd av den massiva satsningen på att få fram kärnvapen. Om bara en bråkdel av alla resurser som har plöjts ner i kärnkraften skulle ha lagts på att utveckla och bygga ut solkraft och andra förnyelsebara energikällor skulle vi sannolikt varken ha behövt kärnkraft eller kolkraft idag. Tyskland har subventionerat den förnyelsebara energin med 1320 miljarder kronor på 15 år meddelar våra debattörer. Strax under 100 miljarder per år, eller lite mindre än vad de svenska storbankerna gjorde i vinst förra året således. Man kan hävda att det är mycket. Jag skulle emellertid snarare säga att knappa 100 miljarder om året, för att bidra till att lösa en av världens hotande ödesfrågor, från en av världens främsta industriländer, starkaste ekonomier och Europas folkrikaste land näst Ryssland inte är så speciellt mycket. Faktum är att Tyskland borde satsa mer på förnyelsebar energi, de liksom resten av världens länder. Vi står inför ett allt varmare klimat som leder rakt fram mot en katastrof – hur stor återstår att se, men den riskerar att bli gigantisk – och få uppgifter borde vara mer prioriterad än denna.

Arbetsköparnas och IF Metalls kärnkraftsfront gör också en minskning av koldioxidutsläppen och av kolkraften till ett huvudargument. Men problemet är givetvis inte detta, utan att de vill framhålla kärnkraften som alternativet, och minska satsningen på förnyelsebar energi. De säger inte detta rakt ut annat än i fallet Tyskland, men det enda de uppger att de vill satsa på är kärnkraften. Problemet detta är dock att kärnkraften inte är och knappast kommer att bli den billiga och rena energikälla som ersätter de fossila bränslena och räddar klimatet. Nära 60 år efter att det första kärnkraftsverket byggdes, och efter att ofattbart många miljarder har lagts ner på att utveckla den har den fortfarande inte blivit en billig energikälla, och dess säkerhetsrisker är långt ifrån avskaffade. Det har varit allvarliga tillbud i svenska kärnkraftsverk som Ringhals och Forsmark. Även om det givetvis är svårt för en lekman att avgöra exakt hur nära de var en allvarlig olycka så torde det vara oroande. Ju äldre kraftverken blir, desto större risk är det dessutom för att någonting går sönder. Slarv och försummelse kan hända var som helst, liksom påverkan utifrån, som Fukushima visade. Majoriteten av världens kärnkraftverk riskerar kanske inte att utsättas för en tsunami eller en jordbävning – men vissa gör det. Det är f.ö. lite lustigt att de som mest har oroat sig för riskerna för terroristattacker ofta verkar vara de som minst oroar sig för att något ska gå fel med något kärnkraftverk. Och även om man bedömer olycksriskerna som små så ska det ställas mot de enorma konsekvenser som kärnkraftsolyckor kan orsaka. Även om man bortser från den risken så har problemet med avfallet inte lösts, ett problem som kommer att kvarstå i 10 000-tals år – och inkluderar inte bara avfallet från själva reaktorerna, utan också det radioaktiva slagget från brytningen och anrikningen av uran, och de stora, radioaktiva anläggningar som finns kvar när ett kärnkraftsverk läggs ner, och som måste tas om hand.

Det stämmer dessutom inte, som kärnkraftsförespråkarna alltid påstår, inklusive våra debattörer, att kärnkraften i stort sett är fri från koldioxidutsläpp. När man räknar in byggandet av kärnkraftsverken, brytningen och anrikningen av uran, avfallshanteringen e.d. blir det ändå ansenliga mängder koldioxid. Inte lika mycket som av kol och olja, men stora mängder. Dessutom finns det mycket lite som tyder på att kärnkraften skulle vara på väg att utvecklas till ett globalt alternativ som kan ersätta de fossila bränslena. Kärnkraftens andel av energiproduktionen har faktiskt minskat på senare år, och visar inga tecken på något annat. Just i Sverige är ju andelen fortsatt hög – högst i världen faktiskt – men den kommer inte att leda till någon grön energiomställning (även om man skulle envisas med att kalla den för grön) i internationell skala.

Arbetarkamp för mera solkraft
Förnyelsebara energikällor, med solkraft i täten, kan däremot göra det. Det finns utan tvekan tekniska aspekter som skulle kunna förbättras, och resurser måste tillföras – men de tekniska framstegen under senare år har varit stora, och solkraft blir en allt billigare energikälla. Avsevärda satsningar görs numera, som de framhåller i debattartikeln. Ännu satsas dock inte tillräckligt. Den globala uppvärmningen är en av de största faror vi står inför, och att snåla med resurserna för att minska koldioxidutsläppen och möta den klimatpåverkan som oundvikligen kommer att ske till följd av tidigare utsläpp vore minst sagt idiotiskt. Ändå är det vad som har skett hittills. Betydlig större ekonomiska intressen har funnits inom fossila bränslen och kärnkraft. De förnyelsebara energikällorna har inte utlovat snabba vinster, utan har i första hand behövt resurser för att utvecklas. Marknaden har därför inte gynnat dem (den har inte heller gynnat kärnkraften utan stora statliga tillskott, men med statliga subventioner har det funnits pengar att tjäna). Detta kan nu vara på väg att ändras, efter att alltmer statliga medel har satsats på utveckling av dem. Hur som helst har det gått för sakta. Massiva satsningar borde ha gjorts för länge sen. Detta är ett typexempel på hur irrationellt det kapitalistiska systemet fungerar – mänskligheten står inför en hotande katastrof av stora mått, men ändå har kortsiktiga vinstintressen fått hålla tillbaka de realistiska lösningarna. Under en socialistisk planekonomi skulle den globala uppvärmningen tagit på allvar långt tidigare, och tillräckliga resurser kunde ha skjutits till, utan att behöva till hänsyn till privata och kortsiktiga vinstintressen. Det är en internationell kommunistisk ekonomi som skulle behövas för att lösa detta problem. Men givetvis ska vi inte nöja oss med att rent abstrakt förespråka socialism, vi behöver också konkreta krav här och nu på rejäla satsningar på att bygga ut solkraft och andra förnyelsebara energikällor, samt peka på var pengarna ska tas. Dessa är inte svåra att hitta, om viljan finns. Storföretag, bankerna och överklassen har roffat åt sig allt större del av den samhälleliga förmögenheten på senare årtionden, där finns mer än tillräckligt att hämta. De kommer givetvis inte att släppa dem utan strid, och det är strid vi måste ge dem. Den viktigaste aktören i den kampen är arbetarrörelsen, den organiserade arbetarklassen med både intresse av och möjligheter att ta över samhällsmakten för att omfördela resurserna på ett mer förnuftigt sätt. IF Metalls och hela LO:s medlemmar kan ju börja diskutera om deras företrädare verkligen borde göra gemensam sak med arbetsköparna för att plädera för mera kärnkraft och mindre satsningar på solkraft, eller om de snarare borde ta strid för att omfördela resurserna och satsa på verkliga hållbara alternativ för energiförsörjningen. Eller som man skulle kunna uttrycka det: om de ska fortsätta att vara arbetsköparna till lags, eller ta kampen för våra intressen och fortsatta livsbetingelser.

Jens-Hugo Nyberg

För mera fakta om kärnkraften, se Åsa Mobergs utmärkta bok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten (Natur & kultur, 2014)

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *