Lenin, världsrevolutionen och den nationella självbestämmanderätten

Karta över Sovjetryssland

Karta över Sovjetryssland och inbördeskriget

Rätten till nationellt självbestämmande är en av de principer som starkast förknippas med Lenin, och en som han envist försvarade till sin död. Men trots allt som har skrivit i frågan har Lenins verkliga ståndpunkt i frågan, när den konkret sammanfaller med försöken att sprida den socialistiska världsrevolutionen – med andra ord, hans verkliga inställning till att sprida revolutionen bortom Sovjetrysslands gränser – sällan om någonsin förklarats på ett tillfredsställande sätt. Å ena sida hävdar ofta borgerliga kritiker att parollen om nationell självbestämmanderätt bara var ett cyniskt trick för att lura massorna, och inte alls allvarligt menad. Hela den stalinistiska traditionen, å den andra sidan, i svallvågorna efter ”socialism i ett land” förvandlade den till en princip mot att någonsin ingripa i andra nationers angelägenheter – till varje lands egna, separata väg till socialismen (inte för att Stalin hade några betänkligheter mot att med största kraft ingripa i andra länder när han fann det passande). Däremellan finns alla tänkbara kombinationer. Föga av det som är skrivet förklarar hur rätten till nationell självbestämmande för Lenin var en viktig och verklig princip, men en som i sista hand, i enlighet med det han hade skrivit även före 1917, var underordnad den internationella arbetarklassens kamp och spridandet av den socialistiska världsrevolutionen – samtidigt som försvaret av de nationella rättigheterna skulle förbli en viktig fråga, men få ett delvis annorlunda innehåll under sovjetstyret. Den kritiken gäller också till viss del vad vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen tidigare har skrivit tidigare i frågan.
En stor del av problemet handlar om en oförmåga hos de flesta att reda ut och förklara förhållandet mellan demokratiska rättigheter och krav och den socialistiska revolutionens intressen – detta trots att Lenin var ganska tydlig i frågan.

Demokratiska krav
Den borgerliga revolutionen, eller den borgerligt demokratiska revolutionen, som Lenin skrev 1905, ”är en revolution, som inte går utöver det borgerliga, dvs. det kapitalistiska samhällsekonomiska systemets ram. Den borgerliga revolutionen ger uttryck åt kravet på kapitalismens utveckling.”1 De ryska marxisternas utgångspunkt, i enlighet med den analysen, var att till fullo stödja varje demokratiskt krav, som ett sätt att röja undan alla hinder för samhällets fortsatta utveckling och folkmassornas deltagande i politiken. Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets program, antaget på andra kongressen 1903, strax innan splittringen i bolsjeviker och mensjeviker, innehöll exempelvis krav på allmän och lika rösträtt, omfattande lokalt självstyre, obegränsad yttrande- förenings- och tryckfrihet, ståndens avskaffande och lika rättigheter för alla oavsett kön, religion, hudfärg och nationalitet samt nationell självbestämmanderätt.2 Detta förblev båda fraktionernas program, och det kan tilläggas att bolsjevikerna snart skulle visa sig mera kompromisslösa i att ställa de demokratiska kraven, då deras strategiska inriktning för den demokratiska revolutionen inte byggde på samarbete, och därmed kompromisser, med borgarklassen.3

Även om den borgerliga revolutionen och dess demokratiska krav, så konsekvent genomförd som möjligt, stod i den vidare kapitalistiska utvecklingens intresse, måste det dock betonas att huvudsyftet med detta inte var kapitalistisk utveckling i sig. Snarare, med Lenins formulering: “Ju fullständigare, mer avgörande och konsekvent den borgerliga revolutionen blir, desto mer tryggad blir proletariatets kamp för socialismen mot bourgeoisin.”4 Det är så Lenin ständigt ställde frågan redan före 1905, när han fortfarande trodde att den ryska revolutionen i sin första period skulle hålla sig inom kapitalismens ramar.
Att skapa de bästa förhållandena för arbetarnas klasskamp för socialismen var således för Lenin det högre kriteriet att bedöma alla demokratiska krav och rättigheter efter. Vi är för alla demokratiska rättigheter – men vad som i sista hand är avgörande är vad som mest gynnar arbetarnas direkta kamp för sin frigörelse.
Vid den här tiden utgick Lenin, liksom hela den marxistiska rörelsen, från att det inte skulle bli några större konflikter mellan demokratiska rättigheter och den socialistiska revolutionen. Det var en helt rimlig utgångspunkt – den stora massan av folket är förtryckt och endast den socialistiska revolutionen kan säkra deras demokratiska kontroll över samhället. I en artikel i november 1905, exempelvis, betonade han att den socialistiska arbetaren vet ”att det inte finns någon annan väg till socialismen förutom vägen genom demokrati, genom politisk frihet. Han strävar därför efter att genomföra demokratin fullständigt och konsekvent för att uppnå det slutliga målet – socialism.”5
Men med det sagt såg han knappast något behov av att invända när Plekhanov, på det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets andra kongress 1903 sa: ”om vi, för revolutionens framgångs skull, tillfälligtvis måste begränsa en särskild demokratisk princips funktion, så skulle det vara kriminellt att avstå från att genomföra den begränsningen”.6
Här avsågs givetvis i första hand att inga demokratiska principer kunde stå över behovet av att slå ner de härskande klassernas våldsamma motstånd, vad Marx hade kallat slavägaruppror. Dock är det säkerligen inte heller någon tillfällighet att Lenin i sin polemik mot Rosa Luxemburgs skrifter om den nationella frågan inte med ett ord kritiserade hennes mer allmänna påståenden:

Dagens socialdemokrati slutade för länge sen att betrakta fraser som “demokrati”, “nationell frihet”, “jämlikhet” och andra sådana vackra saker som eviga sanningar och lagar som överskred konkreta nationer och tider. Tvärtom så betraktar marxismen dem bara som uttryck för visa speciella historiska förhållanden.7

Eller:

De moderna arbetarpartiernas politiska program försöker inte slå fast abstrakta principer hos ett social ideal, utan bara formulera de praktiska sociala och politiska reformer som det klassmedvetna proletariatet behöver och kräver inom det borgerliga samhällets ramar för att underlätta klasskampen och deras slutliga seger.8

Rosa Luxemburgs gör här, kanske tydligare än någon annan ledande marxist vid den tiden, den grundläggande poängen att samtliga demokratiska principer måste ställas i förhållande till klasskampens utveckling och intressen, där den senare var det i slutändan avgörande. Detta ska inte tolkas på något cyniskt vis, som att hela frågan om demokrati var något spel för gallerierna, eller något som bara behövde tillämpas fram till att den socialistiska revolutionen genomfördes. Lenin och Luxemburg var överens om att mesta möjliga genomförande av demokratiska principer skulle gynna de förtrycktas klasskamp, och att den socialistiska revolutionen skulle innebära en ordentlig utvidgning av de arbetande klassernas verkliga demokratiska rättigheter. Men det verkligt avgörande och det enda som slutgiltigt kunde säkra folkmassornas demokratiska kontroll över samhället var arbetarklassens direkta klasskamp mot sina förtryckare, och således var det mot denna varje annan princip i sista hand skulle mätas. Detta var inte ett uttryck för att någon intellektuell tänkare hade en dragning åt diktatur snarare än demokrati, utan var helt enkelt den gemensamma ståndpunkten för den revolutionära arbetarrörelsen, och i synnerhet dess vänsterflygel som hela tiden mest kompromisslöst slagits för varje demokratisk reform och vägrat att böja sig för gamla besuttna klassers intressen.

Efter första världskrigets utbrott 1914 hävdade Lenin att en objektivt sett revolutionär situation hade uppstått i Europa.9 Förhållandet mellan demokratiska krav och kampen för socialism fick nu en mer akut relevans. Som Lenin nu förklarade:

I motsats till småborgerliga demokrater såg Marx i alla som helst demokratiska krav inte något absolut, utan ett historiskt uttryck för de av bourgeoisin ledda folkmassornas kamp mot feodalismen. Det finns bland dessa krav inte ett enda, som inte under vissa omständigheter kunnat tjäna och har tjänat som ett verktyg för bourgeoisin att bedra arbetarna. Därför är det teoretiskt alldeles oriktigt att i detta avseende skilja ut ett av den politiska demokratins krav, nämligen kravet på nationernas självbestämmanderätt, och sätta det i motsats till de övriga. I praktiken kan proletariatet bevara sin självständighet endast genom att underordna sin kamp för alla demokratiska krav, republiken ej undantagen, under sin revolutionära kamp för att störta bourgeoisin.10

Lika tydligt betonade han att följden var:
”Demokratins enskilda krav, däribland självbestämmandet, är ingenting absolut, utan en liten del av den allmändemokratiska (nu allmänsocialistiska) världsrörelsen. Det är möjligt att delen i enskilda konkreta fall strider mot helheten och då måste den förkastas.”11

Han utgångspunkt var fortfarande att det mest konsekventa uppfyllandet av de demokratiska rättigheterna skulle främja arbetarnas och i förlängningen socialismens intressen, och således, närhelst han talade om demokratiska rättigheter i konkreta fall så krävde han villkorslöst stöd för dem. Det är dock nödvändigt att komma ihåg att hur ovillkorlig en given demokratisk rättighet än var, så måste de ändå i sista hand underordnas klasskampens och den socialistiska revolutionens intressen, om de någonsin skulle komma i konflikt.
I ett brev till Inessa Armand förklarade han lite närmare hur han menade. I en viss mening, och för en viss tid, förklarade han, har alla demokratiska mål potentialen att bli ett hinder för revolutionen. Hur? Om ”rörelsen redan har utvecklats, om revolutionen redan har börjat, vi måste konfiskera bankerna, och vi uppmanas: vänta, först konsolidera, legitimera republiken, etc.!”12

Det Lenin menar här är som synes att under en pågående revolution, en verklig kamp mellan oförsonliga klassintressen, kan man inte nöja sig med att ta det lugnt och metodiskt och noga se till så att varje steg på vägen är förankrat på det mest idealiskt demokratiska sättet. När en revolutionär kamp för makten har inletts är det nödvändigt att löpa linan ut, och på det mest ändamålsenliga sättet slå mot klassfienden, oavsett om det ur formell demokratisk synpunkt skulle gå att resa invändningar mot tillvägagångssättet.

Boljsevikisk propagandaaffisch från inbördeskriget

Boljsevikisk propagandaaffisch från inbördeskriget

Världsrevolutionen
Lenin tros vanligtvis ha varit mindre internationalistisk än Trotskij eller Rosa Luxemburg. Från hans skrifter är det dock uppenbart att detta helt enkelt inte är sant. Missuppfattningen kan helt tillskrivas den stalinistiska byråkratins försök att hävda ett ”leninistiskt” ursprung för sin nationalistiska världssyn, och det baseras inte alls på vad Lenin faktiskt skrev. Tvärtom så insisterade han på att “Samhällets produktivkrafter och kapitalets storlek har växt ifrån de enskilda nationalstaternas trånga gränser.”13 Från detta följde slutsatsen:
“Den socialistiska rörelsen kan inte segra inom fosterlandets gamla gränser. Den skapar nya och högre former för det mänskliga samhället, i vilka de legitima behoven och progressiva strävandena hos varje nations arbetande massor för första gången kommer att uppfyllas genom internationell enighet, förutsatt att existerande nationella uppdelningar försvinner”14
Det här är minst av allt ett enstaka yttrande av Lenin tagna ur sitt sammanhang. Snarare var detta det enda sättet han ställde frågan på. Det var den direkta konsekvensen av hans grundläggande marxistiska ståndpunkter, vidareutvecklade och konkretiserade under hand studier av imperialismen under kriget.
Inte heller var detta bara Lenins, eller Lenins och Trotskijs ståndpunkt. Ett så betydelsefullt dokument som Kommunistiska Internationalens stadgar, antagna på den andra världskongressen 1920, beskrev uttryckligen målet som ”Skapandet av en Internationell Sovjetrepublik som ett övergångsstadium till statens fullständiga avskaffande”15
Det här var Lenins, bolsjevikernas och hela den internationella kommunistiska rörelsens ståndpunkt vid den här tiden. Uppfattningen var inte att socialismen skulle bestå av separata socialistiska länder. Detta är en myt som fördes in i rörelsen efter Stalins ”socialism i ett land”. Målet, den socialistiska världen som de såg den, var en internationellt planerad ekonomi utan nationella gränser. Världsrevolutionen, långt ifrån att bara vara en fras eller en vacker dröm, följde direkt på den grundläggande analysen.

Den revolutionära arbetarrörelsen föreställde sig inte socialismen som något annat än internationell, och att få hjälp från revolutioner i andra länder var givetvis speciellt brådskande för ett underutvecklat land som Ryssland. Ingen trodde att Ryssland, med egna medel, var redo för socialismen. Trotskij hade 1905 förespråkat att den borgerligt demokratiska revolutionen måste överskridas, men han var tydlig med att för att kunna nå socialism i någon som helst mening, måste revolutionen spridas.16 Mindre känt är det faktum att många andra ryska socialister, inte minst Lenin, helt höll med om att med hjälp av revolutioner i Europa skulle även Ryssland på kort tid kunna slå in på den socialistiska revolutionen. För Lenin, redan 1905, var spridandet av revolutionen till resten av Europa en central uppgift – och detta skulle innebära att även revolutionen i Ryssland skulle bli socialistisk. En revolutionär seger för den ryska socialdemokratin, skrev han, “kommer att ge oss möjlighet att resa Europa, och det europeiska socialistiska proletariatet kommer i sin tur, då det kastat av sig borgarklassens ok, att hjälpa oss att genomföra den socialistiska omvälvningen.”17 För att upprepa, då det verkar ha gått de flesta förbi: detta var Lenins tydligt uttryckta ståndpunkt redan 1905.

Med ett pågående världskrig, som enligt Lenin hade skapat en objektivt sett revolutionär situation i Europa, kom perspektivet tydligare upp på dagordningen. När Lenin argumenterade för uppror i september och oktober 1917 använde han ständigt behovet av att stödja den europeiska revolutionen som ett huvudargument.18 Efter oktober underströk han gång på gång att utan hjälp av revolutionära segrar i Europa, speciellt Tyskland, skulle den ryska revolutionen oundvikligen gå under. På Ryska kommunistpartiets sjunde kongress, i mars 1918 framhöll han som en huvuduppgift för den ryska revolutionen ”framkalla en världsrevolution, att genomföra denna övergång från vår snävt nationella revolution till en internationell”.19 Det går att fylla sida efter sida med citat om att det enda hoppet står till att arbetarna tar makten i flera länder från Lenin och andra bolsjeviker efter Oktoberrevolutionen. Ryska revolutionens öde, enligt dess ledande kadrers synsätt, var helt beroende av världsrevolutionen.

Kommunistiska manifestet
Kommunistiska manifestet hade utropat: “Arbetarklassen har inget fosterland” och “Proletärer i alla länder – förena er!”. Å andra sidan hade det också sagt ”Då emellertid proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig till nationell klass och konstituera sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening som bourgeoisin.” Detta har ofta använts – speciellt i den stalinistiska traditionen – för att hävda att arbetarna i varje enskilt land först, med egna krafter, måste ta makten, och först sedan kan arbetarna förenas internationellt. Det Tyska Socialdemokratiska Arbetarpartiet hade uttryckt sig i liknande termer i sitt Gothaprogram från 1875:
”Arbetarklassen verkar för sin befrielse i första hand inom ramen för den nuvarande nationella staten, i medvetande om att den internationella folkförbrödringen skall bli det nödvändiga resultatet av dess strävan, som är gemensam för alla kulturländers arbetare.”
Marx hade med kraft kritiserat den formuleringen som främmande för internationalismen i sin Kritik av Gothaprogrammet.20 Men viktigare, åtminstone när man diskuterar den leninistiska traditionen, är att Lenin själv var mycket tydlig i sin läsning av Marx och Engels formuleringar. Redan i sitt första svar på krigsutbrottet hänvisade han till manifestets ord om att arbetarna inte har något fosterland.21 En mer ingående kommentar kom i början av november. Påståendet att arbetarklassen först måste ”konstituera sig självt som nation”, förklarade Lenin, betonade nationalitet och fosterland som nödvändiga former för det borgerliga systemet. Med hänvisning till perioden av kapitalismens fall, när arbetarklassen kämpar för att förstöra det borgerliga systemet, fortsatte han, ”ger Kommunistiska Manifestet den klara parollen: ’Arbetarna har inget fosterland.”22
Lenin återkom flera gånger till diskussionen om dessa skrivningar i Kommunistiska manifestet under kriget, och varje gång med samma budskap: i den nya perioden är arbetarklassens kamp i första hand internationell. Det finns ingen brist på ”leninister” som fortsätter att citera Kommunistiska Manifestet för att hävda att arbetarnas kamp ska hållas innan de befintliga ländernas gränser, om än bara ”först” – men det är uppenbart att de inte har Lenin på sin sida i detta.

Världsrevolutionen som verkligt internationell
Detta hade direkta och viktiga implikationer för strategin. För Lenin var världsrevolutionen inte bara en vacker tanke, ett hopp om att världen en gång skulle förenas. Den grundläggande analysen medförde väldigt tydliga programmatiska slutsatser, som formulerades i klara termer genast efter världskrigets utbrott.

Lenins främsta paroll under världskriget var ”förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”. Lenins motståndare försöker alltjämt framhålla detta för att visa hans krigiska och våldsamma natur. Men saken är ju den att ett synnerligen blodigt världskrig redan pågick, och Lenin framhöll att bara revolutionära massuppror skulle kunna inte bara avsluta världskriget, utan också undanröja orsakerna till kommande krig, kolonialt förtryck etc. Mindre känt är dock att Lenin uttryckligen såg det revolutionära inbördeskriget som i första hand internationellt, och inte något som försiggick i varje separat land för sig. I den första artikel han skrev efter krigsutbrottet och förräderiet från Andra Internationalens ledare, betonade Lenin att ”alla länders proletärer måste föra ett revolutionärt krig mot alla länders bourgeoisi.”23
Lenins position kan inte tillfredsställande sammanfattas, som Trotskij gjorde i sin Stalinbiografi, som: ”världsproletariatets generella kamp mot världsimperialismen genom en samtidig kamp från proletariatet i varje land mot sina egna imperialister som varande den direkta och huvudsakliga fienden.”24 Givetvis är de ”egna” imperialisterna den mest omedelbara fienden, men detta ska inte uppfattas som att vi av någon princip måste begränsa oss till vad som finns på hemmaplan. Och självfallet skulle vi alla föredra om världens alla arbetare skulle gå på offensiven mot sina egna förtryckare ungefär samtidigt. Dock var knappast någon revolutionär som väntade sig att världsrevolutionen skulle ske så enkelt. Lenin hade dessutom en mer realistisk syn på ojämnheten mellan de kapitalistiska länderna än vissa av bolsjevikerna – som Bukharin och de som skulle komma att utgöra kärnan i den vänsterkommunistiska oppositionen under 1918. Han var därför mer på det klara över att världsrevolutionen skulle kunna bli en utdragen process, med revolutioner, nationella krig, revolutionära och imperialistiska krig.25 En självklar del i detta var att arbetarna i ett land som hade tagit makten måste komma arbetarna i de länder där revolutionen rörde sig långsammare till undsättning. Mer uttryckligen förespråkade Lenin det ”enda verkliga befrielsekriget, nämligen inbördeskriget mot bourgeoisin både i ’sitt eget’ land och i ’främmande’ länder.”26 Inbördeskriget, skrev han klart och tydligt, var inte bara riktat mot klassfienden på hemmaplan, utan även i andra länder. Vid ett annat tillfälle påtalade han nödvändigheten att “avslöja och störta varje regering, i första hand sin egen, genom det internationellt enade proletariatets revolutionära handling”.27 Lenin uttryckte det på liknande sätt i flera artiklar under kriget, liksom han betonade sitt principiella stöd för offensiva revolutionära krig för att sprida revolutionen. Om socialismen segrar i Amerika eller Europa 1920, skrev han exempelvis sommaren 1915,”och – låt oss anta det – Japan och Kina då sätter igång sina bismarckar emot oss, till en början bara på diplomatisk väg, så kommer vi att vara för ett revolutionärt angreppskrig mot dem.”28

Det bör noteras att även i den artikel från denna tid som Stalin senare skulle använda för att hävda ett leninistiskt arv för sin egen “socialism i ett land” – som skulle komma att användas för att rättfärdiga ruttna uppgörelser med imperialisterna, och i slutändan övergivandet av världsrevolutionen – innehöll en tydlig maning till revolutionära krig.29 Lenin skrev om ”socialismens seger i ett land”, men talade uppenbarligen om seger i betydelsen arbetarklassens maktövertagande i ett enda land. Det segerrika proletariatet i det landet, betonade han ”skulle, efter att ha exproprierat kapitalisterna och organiserat en socialistisk produktion i det egna landet, ställa sig mot den övriga, kapitalistiska världen, vinna de undertryckta klasserna i andra länder över på sin sida, resa dem till uppror mot kapitalisterna och om det blev nödvändigt rentav uppträda med krigsmakt mot utsugarklasserna och deras stater”.
Om någon form av logik hade härskat skulle detta ha varit den sista artikeln att användas för att rättfärdiga “fredlig samexistens” med imperialismen.

Lenin klargjorde sin ståndpunkt tydligt under världskriget, även om detta inte verkar vara speciellt känt hos dem som kallar sig leninister och trotskister: världsrevolutionen var något mer än summan av revolutionerna i de olika länderna. Inbördeskriget var på ett direkt plan internationellt, och var inte bara riktat mot ”sin egen” borgarklass – det riktades mot borgarklassen i alla länder. Den internationella kampen var den primära principen, och i den slutliga analysen måste alla nationella gränser vara underordnade denna och behovet av att med alla medel, inklusive vapenmakt, sprida revolutionen. Med detta i åtanke blir det inte speciellt förvånande att Lenin, när revolutionen började utvecklas i Tyskland på hösten 1918 kunde uttrycka sig i termer av ”Till våren måste vi ha en armé på tre miljoner för att hjälpa den internationella arbetarrevolutionen.”30

Trotskijcitatet ovan ska givetvis inte förstås som att det fanns någon skillnad mellan honom och Lenin på den här frågan. Det fanns det inte – faktiskt var hela den bolsjevikiska ledningen överens. Under inbördeskriget hade Trotskij sammanfattat sin syn på internationalism och världsrevolution sålunda: ”Vi har kommit in i en tid när distinktionen mellan yttre och inre krig, mellan inbördeskrig och världskrig har suddats ut.”31
Givetvis talade han om distinktioner i princip – det skulle vara absurt att hävda att det inte fanns några, rent av betydande, taktiska skillnader. Men den grundläggande poängen kvarstår. Att inse detta är helt nödvändigt för att förstå bolsjevikernas nationella politik under försöken att sprida revolutionen efter 1917.
Låt oss också vara tydliga med att detta inte var frågan om ett fåtal meningar skrivna eller uttalade i förbigående – Bolsjevikpartiet hade formellt ställt sig bakom den positionen. På sin sjätte kongress, sommaren 1917, antog de ståndpunkten:
“Avskaffandet av det imperialistiska styret ställer arbetarklassen i det land som först förverkligar proletariatets och halvproletariatets diktatur inför problemet att ge alla sorters stöd (inklusive väpnat stöd) till andra länders kämpande proletariat.”32
Den sjätte partikongressen, i mars 1918, uttalade:
”I övertygelsen om att arbetarrevolutionen stadigt växer i alla krigförande länder, uttalar kongressen att Rysslands socialistiska arbetarklass, med alla sina krafter och resurser, kommer att stödja proletariatets revolutionära rörelse i alla länder.”33

Att notera i det här sammanhanget är att dekretet som officiellt grundade Röda armén i januari 1918 tydligt sade att en av dess huvuduppgifter var att tjäna ”som ett stöd för den kommande socialistiska revolutionen i Europa.”34 Ingen i Bolsjevikpartiet ifrågasatte dessa principer, vilket är huvudanledningen till att varken Lenin eller någon av de andra ledande bolsjevikerna såg något behov av att lägga ner någon större tid på att utförligt försvara dem. Men vad Lenin och Trotskij – det skulle kunna fyllas på med Zinovjev, Bukharin, Stalin m.fl. – sa, och hur de sa det, är tydligt nog. Graden av deras internationalism – där det var självklart att klasskampen inte begränsade sig till ”det egna” landet utan i princip på samma sätt riktade sig även mot andra länders klassfiender – är nödvändig att inse för att sätta Lenins försvar av förtryckta nationers rättigheter i rätt perspektiv.

Rätten till nationellt självbestämmande
Lenin hade alltid försvarat förtryckta nationers rätt till självbestämmande, även om han inte skrev speciellt mycket i frågan före 1913. Hans huvudsakliga teoretiska arbete om den nationella frågan, Om nationernas självbestämmanderätt kom ut våren 1914, kort tid före världskrigets utbrott.
Han inledde boken med att förklara, med hänvisning till Kautskys argument, att den kapitalistiska utvecklingen tenderar att skapa nationalstater. Frågan om rätten till att bilda egna stater, fritt från förtryck utifrån ställdes således av själva den ekonomiska utvecklingen. Därför, skrev Lenin, menas med nationernas självbestämmande ”deras statliga avskiljande från kollektiv av annan nationalitet, upprättandet av en självständig nationalstat.”35

Här skrev han uppenbarligen fortfarande som den Lenin som fortfarande bedömde den agrara revolutionen i Ryssland från perspektivet av snabbast möjliga kapitalistiska utveckling, det vill säga från den borgerliga revolutionens ståndpunkt. Det är ingen slump att han inte skulle uppehålla sig vid argument om den kapitalistiska utvecklingen när han diskuterade frågan i den period som snart skulle öppnas upp. Inte heller menade han att kapitalismens utveckling nödvändigtvis bäst skulle tjänas av att splittra upp varje nation till separata stater – stora statliga enheter innebar i sig fördelar. Han grundläggande poäng var att socialister skulle försvara rätten till självbestämmande, inte förespråka avskiljande. Men viktigare i sammanhanget är att han var mycket tydlig med att det viktigaste i att stödja denna rättighet, liksom i fallet med varje annan borgerlig demokratisk rättighet, inte var kapitalistisk utveckling i sig, utan att underlätta arbetarnas klasskamp och proletariatets internationella enighet. För att bekämpa den misstron som har skapats av det nationella förtrycket var det nödvändigt att avskaffa alla nationella privilegier – och detta innebar att varje nation måste ha rätten att bilda en egen stat, om de så skulle önska. Således skulle Lenin fortsätta att betona förtryckta nationers ovillkorliga rätt till självbestämmande. Han klargjorde dock att hans utgångspunkt var att proletariatet ”erkänner likaberättigandet och den lika rätten till en nationalstat, men högre än allt annat skattar och ställer det förbundet mellan proletärerna inom alla nationer, och det värderar varje nationellt krav och varje nationellt avskiljande
utifrån arbetarnas klasskamp.”36

I den nya period som några månader senare skulle inträda med – minst sagt – buller och bång, skulle argumenten om den kapitalistiska utvecklingen allt mer sjunka i bakgrunden, medan arbetarnas klasskamp och behovet av att avskaffa alla nationella privilegier för att underlätta enandet mellan olika nationers arbetare skulle behålla sin fulla kraft. Det måste dock noteras hur tydlig Lenin redan här, våren 1914, var med att det högre kriteriet för att bedöma resultatet av varje nationell kamp, precis som i fallet med varje demokratisk rättighet, var arbetarklassens internationella förening. Bourgeoisien, betonade han, skjuter alltid ”sina nationella krav i förgrunden. Den ställer dem ovillkorligt. För proletariatet är de underordnade klasskampens intressen.”37

Detta betydde givetvis inte att han hade inte menade allvar med stödet till nationella krav. Det enda sätt han ställde frågan på vid den här tiden var att den ovillkorliga rätten till självbestämmande gynnade solidariteten mellan olika nationers arbetare. Men man måste ändå notera – med tanke på hur ofta såväl Lenins försvarare som belackare diskuterar det som en princip som står ovanför sådant som klasskamp – hur tydligt han betonade att det var arbetarnas internationella klasskamp som frågan måste bedömas utifrån. Detta skulle bli viktigt några år senare, när band mellan olika nationers arbetare skulle komma att kunna knytas inte bara genom deklarationer om självbestämmanderätt, utan även genom direkt, handfast och ibland väpnat stöd i deras revolutionära klasstrider.

Världskrigets utbrott skulle komma att medföra en tydlig vändning i Lenins politik. Detta var inte dock inte oförutsett i teorin. Han huvudsakliga fokus hade dittills varit Ryssland, vars revolution han trodde skulle bli, till en början åtminstone, borgerligt demokratisk. Men givetvis såg han fram emot den tiden när den socialistiska revolutionen skulle stå högst på dagordningen, och han insåg att detta skulle ha konsekvenser för hur den nationella frågan skulle ställas. Lenin hade tidigare, exempelvis just i Om nationernas självbestämmanderätt, gjort en distinktion mellan två perioder av kapitalismen, som skiljer sig tydligt från varandra vad gäller de nationella rörelserna. Å ena sidan var det perioden med feodalismens kollaps, och å andra sidan perioden med kapitalismens annalkande undergång. Hans beskrivning kan tyckas något schematisk, och underskattar, eller åtminstone inte klart uttrycker, hur mycket de två perioderna skulle gå in i varandra, men hans slutsats är ändå viktig: medan den ena perioden dominerades av demokratiska, däribland nationella, rörelser, skulle den andra ställa motsättningen mellan det internationellt förenade kapitalet och den internationella arbetarrörelsen i förgrunden.38 Första världskrigets öppningsskott ringde in just denna andra period.

Nationell självbestämmanderätt under världskriget
Ett av Rosa Luxemburgs huvudsakliga teoretiska argument mot parollen om nationell självbestämmanderätt hade varit att den kapitalistiska utvecklingens lagar, under imperialismens epok, inte längre i allmänhet arbetade för nationell självständighet.39 I detta hade hon givetvis mer än en poäng. Efter att Lenin mer systematiskt hade börjat analysera imperialismen under kriget skulle han också gång på gång betona att i den nya perioden var det imperialismen som var den största nationella förtryckaren. Detta gjorde dock inte att han började se den nationella självbestämmanderätten som mindre viktig. Han försvarade den ursinnigt mot de bolsjeviker som ville avskaffa den. Det är sant att han avvisade argumenten om att det under imperialismen var omöjligt att uppnå nationellt självbestämmande, men samtidigt gav han parollen en annan betoning, och gjorde kampen för nationella rättigheter mer direkt och uttryckligen till en del av världsrevolutionen. I en polemik mot Karl Radek (under pseudonymen Parabellum) skrev han exempelvis:
”Vidare innebär imperialism att kapitalet har växt ifrån nationalstaternas ramar; den innebär att det nationella förtrycket har utökats och upphöjts till en ny historisk grund. Således följer det att vi, trots Parabellum, måste förbinda den revolutionära kampen för socialism med ett revolutionärt program i den nationella frågan.”40
Varje gång Lenin under den här perioden skrev om en specifik nation som förtrycktes av Ryssland, betonade han dess ovillkorliga rätt till självbestämmande, ända fram till avskiljande. Det måste dock upprepas hur tydligt han klargjorde

”nödvändigheten av att kampen för detta krav [den nationella självbestämmanderätten], liksom för den politiska demokratins alla huvudkrav, underordnas den omedelbara revolutionära masskampen för att störta de borgerliga regeringarna och genomföra socialism”.41

Engels hade beskrivit hur de sydslaviska nationerna, i den revolutionära situationen 1848-49 , hade blivit underordnade tsarens intressen och företrädesvis användes som hans redskap i kampen mot den demokratiska revolutionens intressen.42 Hans slutsats var att under dessa omständigheter kunde revolutionärer inte ge något stöd till dessa länder. 1916 drog Lenin en direkt analogi och beskrev vad som skulle kunna hända när imperialismen hade ersatt tsarismen som revolutionens huvudfiende:

Om den konkreta situation, som Marx stod inför under den epok då tsarismen hade ett dominerande inflytande i den internationella politiken, upprepas exempelvis i den formen, att några folk börjar en socialistisk revolution (såsom en borgerligt demokratisk revolution började 1848 i Europa), medan andra folk kommer att vara den borgerliga reaktionens främsta stöttor, så måste vi även vara för ett revolutionärt krig mot dem, för att ”krossa” dem, för att alla deras förposter skall förstöras, vilka små nationella rörelser som än må framträda här.43

Lenin hade hittills bara uttryckt behovet av att underordna den nationella självbestämmanderätten den socialistiska revolutionens intressen som en allmän princip. Hans utgångspunkt var fortfarande att det ovillkorliga stödet till rätten till självbestämmande skulle främja kampen för den socialistiska revolutionen. Den verkliga revolutionens realiteter skulle dock snart visa sig mer komplicerad – speciellt som de förtryckta revolutionerna själva slets itu av klasskamp.

Stalin avsvär sig internationalismen
Om man jämför bolsjevikernas ståndpunkter från revolutionens tidiga dagar med edikten från Kreml från andra halvan av trettiotalet, blir omfattningen av de stalinistiska förvrängningarna och lögnerna uppenbara. I en ökänd intervju med Roy Howard, gjord 1 mars 1936, avfärdade Stalin uppfattningen att bolsjevikerna försökte sprida världsrevolutionen som en ”komisk missuppfattning”. ”Du förstår”, förklarade Stalin,

”vi marxister tror att en revolution också kommer att äga rum i andra länder. Men den kommer bara att äga rum när revolutionärerna i de länderna anser det möjligt, eller nödvändigt. Att exportera revolutioner är nonsens. Varje land kommer att göra sin egen revolution om det vill, och om det inte vill det så kommer det inte att bli någon revolution.”44

Enligt Stalin var det helt enkelt upp till varje separat land om de ville ha revolution eller inte. Detta är uppenbarligen någonting helt annat än Lenins internationalism – där arbetarklassen är internationell och förpliktigad att hjälpa sina klassbröder och –systrar över alla gränser i de revolutionära striderna. Detta är en konservativ, nationalistisk byråkrat som talar – även om oräkneliga aspirerande kommunister sedan dess har fått lära sig att det var Lenins principer. Som jag har visat ovan är detta inte alls sant.

När förtryckta nationer slits itu – stöd till arbetarkampen!
Före Oktoberrevolutionen hade Lenin inte skrivit om de förtryckta nationerna själva från den socialistiska revolutionens synpunkt – med andra ord skrev han om dem strikt som nationer, till skillnad från nationer uppsplittrade i klasser i krig med varandra. Som sådana betonade i varje konkret fall deras ovillkorliga rätt till självbestämmande, ända upp till avskiljande. På samma gång hade han, som vi har sett, klargjort på en allmän nivå att varje enskilt demokratiskt krav, inklusive den nationella självbestämmanderätten, måste underordnas kampen för den socialistiska världsrevolutionen. Om man bara betraktar hans upprepade uttryckta ovillkorliga stöd till Finlands eller Ukrainas rätt till en egen stat, skulle detta kunna uppfattas som en motsättning – en som bara egentligen hade en möjlig principiell lösning, men dock. Lenin hade åtminstone ännu inte konkretiserat hur rätten till självbestämmande skulle kunna komma i konflikt med kampen för den socialistiska världsrevolutionen. Den frågan hade ännu inte ställts i någon tydlig form. Han utgick fortfarande från förmodan att de förtryckta nationerna skulle ha rätt till självbestämmande, och att detta skulle föra den socialistiska kampen närmare. Detta var givetvis rätt på ett allmänt plan – men när klasskampen nådde en viss nivå var detta inte längre nog.

Att själva sitta vid makten tvingade snart bolsjevikerna att ta konkret ställning där mer abstrakta principer dittills hade räckt. I ett tal till en allrysk kongress av matroser 14 dagar efter Oktoberrevolutionen upprepade Lenin sina vanliga argument om nationell självbestämmanderätt, och betonade att bolsjevikerna inte fruktade Rysslands uppdelning i flera republiker – det viktiga var inte var gränserna drogs, utan arbetarmassornas enighet i kampen mot borgarklassen. Han gick sedan igenom de två mest brännande fallen, och efter att ha påpekat att den finska borgarklassen beväpnade sig med tyska vapen fortsatte han: ”Vi vinner Finland genom att ge henne fullständig frihet att leva i allians med oss eller med andra, och garanterar det fulla stödet för alla nationaliteters arbetande folk mot alla länders bourgeoisie”.45 Detta låg i linje med hur han upprepade gånger hade definierat internationalism under världskriget, som alla länders arbetare förening i kampen mot kapitalisterna.46 Det här var dock första gången han använde en liknande formulering specifikt om en nation som förtrycktes av Ryssland. Finland skulle ges full frihet MEN vad som betonades var stödet för arbetarna i kampen mot borgarklassen. Han fortsatte med Ukraina:

“Men vi kommer att sträcka ut en broderlig hand till de ukrainska arbetarna och säga att tillsammans med dem kommer vi att kämpa emot deras bourgeoisie och vår. Bara en socialistisk allians av alla länders arbetande folk kan avlägsna all grund för nationell förföljelse och splittring.”47

Här klargjorde Lenin tydligt och på det egentligen enda möjliga sättet utifrån hans tidigare uttalade ståndpunkter hur de olika principerna skulle vägas mot varandra. Rätten till nationell självbestämmande skulle försvaras – men högsta prioritet skulle hädanefter vara att ge arbetarna i alla länder, inklusive förtryckta, stöd i sin kamp mot sin borgarklass och för att ta makten. Hädanefter var detta den huvudsakliga principen att följa. Jag måste betona den här punkten. Rätten till självbestämmande kunde inte vara viktigare än rätten, rent av plikten, att ge direkt hjälp – inklusive väpnad sådan – till de arbetande klasserna i deras kamp om makten, om det fanns realistiska möjligheter till detta. Det därför felaktigt att förmoda att varje sovjetiskt väpnat ingripande måste förklaras med något undantag, en speciell nödsituation, som ett omedelbart hot om imperialistisk intervention. Givetvis beror utsikten för varje väpnat ingripande över en nationsgräns att lyckas på konkreta omständigheter – men den grundläggande utgångspunkten måste vara att möjligheterna att stödja en verklig revolution till seger är en tillräcklig anledning.

Rödarmist i färd med att hugga av kontrarevolutionens giriga tassar

Rödarmist i färd med att hugga av kontrarevolutionens giriga tassar

Intervention i Ukraina48
Den första konkreta tillämpningen kom i början av december i form av ett ultimatum till den ukrainska radan som hade tagit makten. En deklaration, skriven av Lenin, förklarade: med utgångspunkt från fabriksarbetarnas intressen, och arbetarmassornas enhet i kampen för socialismen bekräftar sovjetregeringen alla av tsarismen förtryckta nationers rätt till självbestämmande, inklusive avskiljande. Deklarationen fortsatte med att anklaga radan för att låta trupper på väg för att sluta sig till Kaledins antisovjetiska trupper i Don i Sydryssland passera, medan sovjettrupper stoppades. Det här har ibland tolkats som att sovjetregeringen inte gjorde mer än att kräva att radan skulle sluta att blanda sig i Rysslands angelägenheter. Att denna tolkning vore felaktig visas tidigare i deklarationen:
”Vi anklagar radan för att föra, bakom en täckmantel av nationella fraser, en hycklande borgerliga politik, som länge har uttryckts i radans vägran att erkänna sovjeterna och sovjetmakten i Ukraina (för övrigt har radan vägrat att genast sammankalla en territoriell sovjetkongress för Ukraina, som de ukrainska sovjeterna har krävt). Denna tvetydiga politik, som har gjort det omöjligt för oss att erkänna radan som den högsta representanten för de arbetande och förtryckta massorna i den ukrainska republiken, har den senaste tiden lett radan till steg som utesluter all möjlighet till samförstånd.”49
Att Ukraina hade rätt till självbestämmande hindrade alltså inte sovjetregeringen från att ta ställning för sovjetmakt i Ukraina, mot den ukrainska regeringen. Sovjetregeringens ultimatum fortsatte med frågan:
”Kommer radan att gå med på att upphöra med försöken att avväpna sovjetregementena och arbetarnas Röda garden i Ukraina och genast återlämna vapnen till dem som berövats dem?”50
Detta syftade uppenbarligen inte bara på sovjettrupper från Ryssland på dess väg att kämpa mot kontrarevolutionen i syd, utan också på de röda gardena i själva Ukraina. Sovjetregeringen, genom Lenins penna, ställde sig alltså på de ukrainska sovjeternas sida mot radan, under hot om väpnat ingripande. Den bolsjevikiska ledningen hade nu tämligen öppet uttryckt den position de skulle ha under resten av inbördeskriget. Revolutioner skulle stödjas, om så måste med vapenmakt, även i nationer som hade förtryckts av Ryssland. All självbestämmanderätt i världen kunde inte avskaffa principen om att stödja revolutioner över alla nationsgränser.

Självbestämmanderättens plats i revolutionens spridning51
Detta ska givetvis inte förstås som att en pågående revolution har avskaffat behovet av att oroa sig för den nationella självbestämmanderätten. Lenins tydligt uttryckta ståndpunkt var att man inte kan sätta självbestämmanderätten på samma nivå eller över den socialistiska revolutionen – men att den var underordnad arbetarnas revolution betyder inte alls att den inte är viktig. Den hade varit en viktig princip 1917, och skulle så förbli. Men i en situation där en intervention till stöd för de kämpande massorna övervägs måste det nationella förtryckets arv och de arbetande klassernas nationella stämningar snarare ses som en av faktorerna som bestämmer om det alls är möjligt att utifrån bistå revolutionen till seger. Som sådan kan de under vissa omständigheter vara avgörande. Möjligheterna för en revolutionär seger kommer att bero på styrkeförhållandena – men inte bara inom givna nationsgränser. Revolutionär hjälp utifrån kan uppenbarligen förändra utsikterna för en seger. Men arbetarnas och böndernas inställning till de intervenerande röda styrkorna kommer givetvis att vara av yttersta vikt: i vilken grad kommer de att betrakta dem som en utländsk invasion, och i vilken grad som en välkommen hjälp i sin kamp för sina rättigheter? Och även om de inledningsvis är misstänksamma, efter minnena av nationellt förtryck, kan arbetarna och bönderna snabbt vinnas över till de intervenerande styrkorna, som tar deras ställning i att besegra deras fiender och i att ta kontroll över sin situation? Det är detta som är kärnfrågan.
Inte heller avskaffar en segerrik revolution principen – faktiskt hade både Lenin och Luxemburg slagit fast att bara arbetarnas maktövertagande till fullo skulle kunna förverkliga den nationella självbestämmanderätten. Men nu blir det en sak för den segerrika revolutionen att besluta om. Den segerrika finska eller lettiska arbetarrepubliken skulle ha kvar rätten att utträda eller inte ur den ryska sovjetfederationen – men detta skulle inte alls hindra det faktum att de även i fortsättningen skulle kunna räkna med militärt stöd i kampen mot sin inhemska kontrarevolution.

Fredsdekretet
Fredsdekretet antogs som Oktoberrevolutionens första huvudsakliga dokument, på andra allryska sovjetkongressen. Det hävdade kraftfullt stödet för självbestämmanderätten på det mest konsekventa sätt det kan göras på. Detta var ingen tillfällighet, och inga tomma ord. Det följde logiskt från tidigare uttryckta bolsjevikiska principer. Det måste dock fortfarande sättas i sitt sammanhang. Världskriget rasade och bolsjevikernas popularitet berodde i betydande grad på parollen om fred. Den nya sovjetregeringen utfärdade en appell som kunde nå massorna i de krigförande länderna. Samtidigt försökte de tvinga regeringarna till fredsförhandlingar, vilket förklarar varför dekretet saknade en uppmaning till socialistisk revolution. Samtidigt måste man komma ihåg att spridandet av revolutionen var första punkten på bolsjevikernas dagordning, och, som de snart skulle klargöra, varje rätt för hela nationer skulle kunna övertrumfas av stöd till arbetarna i dessa nationer i dess kamp. Så hur konsekvent fredsdekretet än var med Lenins principer om att kräva ovillkorligt stöd till en förtryckt nations samtliga demokratiska krav, hade bolsjevikregeringen inga planer från att avstå från att stödja arbetarrevolutioner om möjligheter för det fanns. Det vore en fullständig missuppfattning att förmoda att sättet frågorna ställdes på i fredsdekretet, med en folkomröstning som det högsta sättet att avgöra en nations framtid, var det målet bolsjevikerna egentligen strävade efter genom inbördeskriget. När sovjetmakt hade upprättats, eller åtminstone sovjeter hade uppstått och kämpade om makten, var det ingen som föreslog att underställa revolutionerna folkomröstningar eller någon sorts formell demokrati som inbegrep hela nationen. Det var fortfarande en viktig paroll, men det var inte och kunde inte vara en viktigare princip än sovjetmakten.

Brest-Litovskfreden
Under fredsförhandlingarna med Centralmakterna i Brest-Litovsk fortsatte den bolsjevikiska delegationen att argumentera i fredsdekretets anda. Det finns inget konstigt med detta. Frågan om nationellt förtryck var fortfarande relevant, men då de inte var i någon position att genomdriva en socialistisk revolution på någon del av Centralmakternas domäner, förblev frågan inom sina borgerligt demokratiska gränser. Det är fullt förståeligt att de inte försökte förklara alla den socialistiska revolutionens principer för kaiserns representanter. Man kan dock inte bara ta vad de sa i förhandlingarna, ens när det var Trotskij som uttalade sig, och utgår från att det var detta som vägledde dem genom inbördeskriget, och anta att det som inte helt uppfyller det, som ett ingrepp i en annans nations angelägenheter, bara var ett undantag framtvingat av ett akut hot. Bolsjevikerna hade ingen högre princip än att sprida revolutionen.

En separatfred hade aldrig varit bolsjevikernas mål. Och en separatfred som innebar långtgående eftergifter, inklusive att ge upp områden under revolutionär kontroll, till den rovgiriga imperialismen var verkligen svårt att svälja. För ett tag i början av 1918 stödde en majoritet av bolsjevikerna den vänsterkommunistiska oppositionen, som motsatte sig varje eftergift till kaisern och krävde ett revolutionärt krig.52 Det måste dock betonas, då det här så ofta missförstås, att de inte bröt mot några grundläggande bolsjevikiska principer i detta. Detta hade faktiskt varit Lenins klart uttalade politik. När vi kommer till makten, hade han flera gånger förklarat, kommer vi att föreslå en demokratisk fred till alla länder i kriget. Om de tyska imperialisterna vägrar och fortsätter attackera oss kommer vi att föra revolutionärt krig mot dem, och resa de tyska arbetarna på vår sida – och detta var också den politik som antogs vid bolsjevikernas konferens i Petrograd i april 1917.53 Stalinister och idealister hävdar ibland att Lenin var mot detta i princip, eftersom detta skulle innebära att de ryska revolutionärerna skulle beröva de andra nationerna deras okränkbara rätt att göra revolutionen – eller inte – som de själva behagar. Detta är en grov förvrängning. Anledningen till att Lenin förespråkade att underteckna den hårda freden var helt och hållet praktisk. Den ryska armén upplöstes snabbt medan den tyska var fortsatt stark. De hade helt enkelt inga realistiska möjligheter att försvara sig mot den. Lenin hade dessutom en mer realistisk syn på ojämnheten mellan de olika länderna, och dess arbetares revolutionära beredskap än vänsterkommunisterna. Givetvis skulle de vädja till de tyska arbetarna att störta sina förtryckare och komma till Sovjetrysslands hjälp, men det gick inte att avgöra hur snabb responsen skulle bli. Lenin ansåg det dåraktigt att riskera allt de hade – en arbetarstat är givetvis ingenting man lättvindigt offrar – för hoppet att de tyska arbetarna skulle resa sig innan den tyska armén hade krossat sovjeterna i Ryssland. Lenin var dock samtidigt tydlig med att om de måste välja, om ett krig nu skulle förmå de tyska arbetarna ta makten, så skulle de ryska revolutionärerna vara tvungna att offra sig, då en revolution i Tyskland skulle vara en kraftfullare faktor i världsrevolutionen.54 Likaså betonade han att revolutionens nya huvudstad, i händelse av en seger i Tyskland, skulle vara Berlin snarare än Moskva.
Brest-Litovskfreden och tillbakadragandet var en reträtt inför en rovgirig imperialisms överlägsna makt – det var minst av allt ett uppfyllande av någon del av det demokratiska programmet.

Finland55
Lenin hade alltid betonat Finlands självbestämmanderätt, och i december 1917 erkände bolsjevikregeringen Finlands rätt att utträda. Detta var helt i linje med Lenins program. Detta var dock inte alls samma sak som att hålla sig borta från Finlands ”inre angelägenheter”. Den revolutionära situationen som skapades av Februarirevolutionen sträckte sig också till Finland. Polariseringen och radikaliseringen utvecklades under hela året 1917. Arbetarna, majoriteten av de fattiga och nära nog hälften av befolkningen stödde det socialdemokratiska partiet – som hade en majoritet i det finska parlamentet tills Kerenskijs regering upplöste det under sommaren. Det som saknades var en beslutsam revolutionär ledning. Inledningsvis var bolsjevikernas politik gentemot Finland något tvekande, ställda som de var inför en helt ny situation. De uppmanade de finska socialisterna att ta makten, men de organiserade inte systematiskt de finska bolsjevikerna för att slåss om ledningen inom partiet. Och Podvoiskij, kommissarie för de ryska trupper som fanns kvar i Finland, uttalade sig vid en tidpunkt för att lämna kampen i Finland till finnarna. Men när det öppna inbördeskriget väl hade brutit ut i januari 1918 var bolsjevikernas inställning tydlig, vilket betonades av Podvoiskijs order till de ryska trupperna i Finland: hjälp de finska rödgardisterna till seger!

Det här var ett enkelt fall: Finland hade delats upp i två oförsonliga läger, som båda hade nära hälften av rösterna, med arbetarorganisationerna på den ena sidan, och kapitalisterna på den andra. Dessutom ingrep tyska trupper – och svenska frivilliga – på de vitas sida. De ryska soldaterna hade sedan tsarens fall upprepade gånger ingripit i kampen, och medan detta ibland orsakade missnöje så hade de revolutionära krafterna gång på gång välkomnat deras hjälp om de behövde den för att segra. När det öppna inbördeskriget hade brutit ut sjönk den nationella frågan de facto i bakgrunden för den militära uppgörelsen. Det är sant att bönderna från södra Österbotten, som spelade en stor roll på den vita sidan, till stor del mobiliserades mot revolutionen i tron att de försvarade Finlands självständighet – men det var försent få dem på andra tankar, även om de ryska revolutionärerna så helt hade upphört med allt stöd till de finska arbetarna. Kampen skulle nu avgöras med vapenmakt. Den ryska sovjetregeringen skickade vapen, de skickade vissa väpnade styrkor och de ryska soldaterna i Finland beordrades att hjälpa rödgardisterna. Tyvärr upplöstes de ryska enheterna snabbt, och sovjetregeringen hade mycket begränsat med trupper att skicka, då Röda armén ännu inte existerade, och ryska rödgardister redan kämpade för revolutionen i Sydryssland, Orenburg och Ukraina. Enligt Brest-Litovsk-freden tvingades bolsjevikerna dessutom att gå med på att evakuera Finland. De fortsatte att skicka stöd till sina finska kamrater, men detta medförde nu risken att provocera fram en ny fullskalig attack från den tyska armén. Lenins kommentarer, när inbördeskrig väl hade brutit ut, bestod helt och hållet i att han försvarade sig mot anklagelserna att sovjetregeringen inte gjorde tillräckligt för att hjälpa de finska arbetarna. Vi hjälper dem så gott vi kan, betonade han och påpekade hur begränsade deras resurser var.56 Det finns en enkel förklaring till den betoningen: ingen bolsjevik hävdade att det var fel att stödja den finska revolutionen med militära medel, men många hävdade att inte tillräckligt gjordes. När Lenins ståndpunkt hade vunnit, drog sig bolsjevikerna tillbaka inför den överlägsna fienden, som kunde och med största säkerhet skulle ha tagit Petrograd, och förmodligen Moskva om de inte hade gått med på den förnedrande freden i Brest-Litovsk. Det hade ingenting alls att göra med att Lenin eller någon annan såg den nationella självbestämmanderätten som en princip som krävde att de lät Finland göra upp på egen hand, och således ge den finska kontrarevolutionen fria händer att slakta sina egna arbetare och bönder. Detta hade varit absurt, och ett fullständigt brott med Lenins egen internationalism. Det finns all anledning att beklaga att Sovjetryssland inte hade 10 röda divisioner att skicka till de finska arbetarnas försvar, och rädda livet på de över 20 000 arbetare och bönder som skulle slaktas efter den vita segern. Efter en seger för revolutionen kunde sedan de finska arbetarnas representanter ha avgjort vilket förhållande de skulle ha till Sovjetryssland: självständig allierad arbetarstat eller en autonom del i en federation eller en framtida union.

Baltikum57
Revolutionen var på alla sätt levande i Baltikum 1917. Faktum är att den inte hade något starkare fäste än i den icke-ockuperade delen av Lettland.58 Den nationella rörelsen, i den utsträckning den fanns, leddes av socialdemokratin, som i sin helhet slöt sig till bolsjevismen. Från åtminstone sommaren 1917 var deras stöd överväldigande, och om det bara hade varit frågan om Lettland kunde bolsjevikerna ha tagit makten i juni. Detta stöd bekräftades av de 72 % bolsjevikerna fick i valet till den Konstituerande församlingen, med ännu större majoritet i några andra val. Petrograd behövde inte skicka något stöd till de lettiska sovjeterna – istället var det lettiska trupper som hjälpte Petrograd. Ankomsten av några lettiska gevärsregementen i november var ett viktigt steg i att säkra bolsjevikregeringen, utvidga revolutionen, få hem säd från Sibirien etc. – och inte minst slog vänstersocialistrevolutionärernas uppror i juli 1918 ner av företrädesvis lettiska enheter. Det enda som i början av 1918 hade möjlighet att krossa de lettiska sovjeterna var de tyska arméerna – och att de gjorde det visar för övrigt det absurda i att hävda att bolsjevikerna var i kajserns tjänst.
Sovjeterna var inte lika starka i Estland, där det folkliga stödet var mer jämnt fördelat mellan bolsjevikerna och nationalisterna. De kunde dock ta makten och hålla stånd utan större problem fram till att de störtades av de framryckande tyska trupperna.

Efter det tyska kejsardömets sammanbrott i november 1918 försökte revolutionen givetvis att återta förlorad mark. En kortlivad lettisk sovjetrepublik organiserades av företrädesvis lettiska styrkor, liksom en ännu mer kortlivad estnisk sovjetrepublik, med lite mera ryskt stöd. Som vanligt skrev inte Lenin någon speciell motivering till varför det var korrekt att skicka väpnat stöd till den framryckande revolutionen – det var knappast någon bolsjevik som hade några invändningar i princip – men hans order till Röda arméns överbefälhavare, letten Vatsetis, mindre är tre veckor efter det tyska kejsardömets kollaps, är tydlig nog:

”När våra trupper rycker fram västerut och in i Ukraina, bildas regionala sovjetregeringar för att stödja de lokala sovjeterna. Detta har fördelen att beröva de ukrainska, litauiska, lettiska och estniska chauvinisterna möjligheten att betrakta våra trupprörelser som en ockupation, samt att skapa en gynnsam situation för vidare framryckning. Med tanke på situationen, vänligen utfärda en order till befälhavarna för respektive enheter så att de ger allt möjligt stöd till de provisoriska sovjetregeringarna i Lettland, Estland, Ukraina och Litauen, men, givetvis, bara till sovjetregeringarna.”59

Kontrarevolutionen fick också stöd av sina utländska vita kamrater, och slutligen slogs bolsjevikerna, som inte kunde avdela några större styrkor västerut, tillbaka av en brokig, informell – och vid några tillfällen sinsemellan stridande – koalition av lokala nationalister, finska och framför allt tyska vita frivilliga, polska trupper och den brittiska flottan. Återigen var det inte abstrakta principer som fick bolsjevikerna att dra sig tillbaka – även om minnet av det nationella förtrycket givetvis påverkade styrkeförhållandena. Sovjetregeringen försökte hjälpa revolutionen med vapen och vissa trupper, men besegrades.

När de revolutionära möjligheterna hade mött nederlag, och sovjetstaten kände ett allt mer trängande behov av fred, erkändes Lettlands och Estlands nya, vita regimer. Det fanns inget hyckleri inblandat i detta. Bolsjevikerna var överens om att första prioritet var att stödja revolutionen. När detta misslyckades, och utmattning, dödliga kontrarevolutionära hot från andra håll samt behovet av fred för att undvika en öppen antibolsjevikisk koalition av gränsstaterna blev brådskande – eller, med andra ord, när situationen inte medgav spridandet av den socialistiska revolutionen på kort sikt – kom helt naturligt rätten till självbestämmande åter högst på dagordningen, även när de nya staterna leddes av vita regimer. Det huvudsakliga syftet med detta, som alltid, var att undanröja arbetarnas och böndernas misstänksamhet mot Sovjetrysslands arbetare. Även efter en seger för revolutionen i de baltiska områdena skulle den nationella självbestämmanderätten ha varit aktuell, den baltiska sovjetmakten skulle nu kunna avgöra de framtida relationerna till Sovjetryssland – förvissade om att hjälp från Röda armén stod att få om revolutionen var hotad. De baltiska borgarna skulle givetvis uppleva detta som ett djupt tvång, och som en kränkning av deras nationella rättigheter. Det viktiga för kommunister skulle dock vara huruvida arbetarna och bönderna skulle stödja eller kunna vinnas för sovjetmakten och alliansen med Sovjetryssland. Utan detta vore inte socialismen där möjlig.
Givetvis var en längtan efter frihet efter åratal av utländskt förtryck en viktig faktor till att de röda trupperna besegrades – även om missnöjet i Baltikum till stor del hade riktats även mot den tyska adeln som hade en stark ställning där – och givetvis kunde försöken till revolutionär intervention inte undgå att bli ett vapen i händerna på nationalisterna för åratal framåt. Detta är dock bara en sida av saken. Vid Oktoberrevolutionen och åter vid det tyska kejsardömets kollaps fanns inga utstakade baltiska stater. Däremot fanns ett maktvakuum som väntade på att fyllas. Givetvis försökte de lettiska och estniska revolutionärerna fylla detta, och givetvis fick de stöd från Sovjetryssland. När revolutionerna slagits tillbaka – som sagt med betydande utländsk hjälp – och nya baltiska stater hade konsoliderats var den omedelbara revolutionära krisen över. De nationalistiska borgarklasserna lyckades stabilisera situationen för vad som skulle visa sig lång tid framåt – något de givetvis fick hjälp av Sovjetunionens kommande urartning till. En diskussion om bolsjevikernas ingripanden i de baltiska områdena kan inte bortse från tajming: deklarationer om självbestämmanderätt i all ära, men det var under den revolutionära krisen innan situationen hade stabiliserats som de lettiska och estniska arbetarna hade chansen att ta makten.
Vitryssland hade inte mycket av en nationell rörelse, och frågan om självbestämmande ställdes inte så tydligt. Som ett taktiskt drag grundade bolsjevikerna en formellt självständig vitrysk sovjetrepublik, som snart sammanslogs med den litauiska sovjetrepubliken. Denna skulle inte vara så länge. Det nyligen åter självständiga Polen, vars ledare drömde om forna tiders storhet, ville återfå vad Polen hade haft på 1700-talet. I april 1919 erövrade polska trupper Vilnius, och i augusti Minsk, vilket innebar slutet för den kortvariga sovjetrepubliken i Litauen-Vitryssland.

Nation – eller dess arbetande klasser?
På Ryska Kommunistpartiets åttonde kongress, mars 1919, antogs ett nytt partiprogram. I debatten utmanades Lenins position i den nationella frågan av Bukharin, som ville ersätta nationernas självbestämmanderätt med de arbetande klassernas självbestämmanderätt – och Pjatakov, som ville avskaffa alla skrivningar om självbestämmanderätt över huvud taget.
I debatten försvarade Lenin med kraft nationernas självbestämmanderätt.60 Debatten måste dock sättas i sitt sammanhang. Lenin gav inte en grundläggande sammanfattning av sin position; snarare försvarade han sin ståndpunkt mot angrepp. Dessa saker ska inte sammanblandas.

Lenin argumenterade för att eftersom arbetarklassen, i de flesta länder, ännu inte hade differentierat sig från borgarklassen, var det inte möjligt att rikta principen enbart till de arbetande klasserna. Detta handlade inte om att försvara någon princip om att idealet var att hela nationen, till skillnad från den nationens arbetande klasser, skulle avgöra frågan om självbestämmandet. Den ståndpunkten fanns överhuvudtaget inte företrädd. Åtminstone från november 1917 hade vid flera tillfällen de arbetande klasserna, till skillnad från nationen i sin helhet, getts rätten att fatta de besluten om självbestämmande. Så hade Lenin, när han hade talat om Ukrainas rätt till självbestämmande efter Oktoberrevolutionen, konsekvent hänvisat till Ukrainas sovjeter. Konstitutionen för Ryska Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken (RSFSR) gav rätten att besluta om utträde till just sovjeterna. Som Lenin betonade var målet de arbetande klassernas självbestämmande, men problemet med att bara nämna det i programmet var att detta inte tog hänsyn till de länder där klassdifferentieringen inte hade nått så långt. Det var nödvändigt att erkänna nationens självbestämmande just för att underlätta för de arbetande klasserna att ta makten över sådana beslut. Detta hade från början varit huvudargumentet i frågan, och det var därför Lenin med sådan kraft försvarade parollen mot alla som försökte stryka den. Det måste dock sägas att han ibland i den debatten sträckte lite väl långt på argumenten för det nationella självbestämmandet. Lenin hävdade att klassdifferentieringen inte någonstans utanför Sovjetryssland hade utvecklats tillräckligt långt för att det skulle vara möjligt att tala om de arbetande klassernas självbestämmanderätt. Och nej, överallt förutom i den ryska sovjetfederationen var arbetarna knutna till borgerliga statsinstitutioner – men när han nämnde Finland i sammanhanget, underlät han att nämna att bolsjevikregeringen tidigare gett den rätten just åt de finska arbetarna, snarare än nationen i sin helhet, i och med fördraget med den finska arbetarregeringen under inbördeskriget 1918. Givetvis fanns det all anledning att anta att ett respekterande av Finlands nationella rättigheter skulle hjälpa underlätta att vinna de finska arbetarnas sympati för Sovjetryssland, som det hade 1917 – men en mer klargörande redogörelse skulle ha förklarat att de faktiskt hade intervenerat i Finlands klasskamp. Men givetvis visste alla delegater redan detta, och det var ingenting det förelåg någon dispyt om. Detta är dock något man måste förstå när man i efterhand läser debatten. Det måste också framhållas att Lenin talar om politisk differentiering. Tyskland var givetvis inte mindre ekonomiskt utvecklat än Ryssland, men dess arbetare var fortfarande knutna till borgerliga institutioner.
Lenins referenser till Turkestan under kongressen framstår som lite missvisande, och kan faktiskt verka ifrågasätta en del av mina slutsatser. Man får från dem intrycket att Turkestan inte styrdes av sovjetmakt – om än ryskdominerad, svag och fortfarande ganska chauvinistisk. Han sa i sitt anförande:

”Vad kan vi då göra beträffande sådana folk som kirgiserna, uzbekerna, tadzjikerna och turkmenerna, som alltjämt står under sina muhammedanska prästers inflytande? /…/ Kan vi gå till dessa folk och säga: ’Vi skall störta era utsugare’? Det kan vi inte göra, därför att de är helt underordnade sina präster. I dessa fall måste vi invänta ifrågavarande nations oundvikliga utveckling och proletariatets differentiering från de borgerliga elementen.”61

Hur ska detta förstås? Jag måste betona att hans inlägg på kongressen kretsar kring argumentet att man inte kan ersätta nationernas självbestämmanderätt med de arbetande massornas självbestämmanderätt förrän differentieringen har nått så långt – och av sammanhangen är det uppenbart att det är den politiska differentieringen han menar. Däremot finns det ingenting som kan tolkas som att det när sovjetmakt är uppnådd finns någon princip som säger att hela nationen – både de delar som stödjer sovjetmakten och de som inte gör det – ska fatta avgörandet om frågan om självbestämmande. Lenins argument handlar om att man inte kan proklamera de arbetande massornas självbestämmanderätt utan att de faktiska förhållandena för detta är mogna. Men hur ska då citatet ovan om behovet av försiktighet i Centralasien tolkas? Det finns inget spår av att Lenin förespråkade en reträtt, och uppgivande av sovjetmakten i Turkestan – dessutom är det fullständigt logiskt att de skulle försvara och använda sovjetmakten, hur svag och problematisk den än var, som medlet till förbättring (se nedan, kapitlet om Turkestan). Inte heller hade Lenin visat prov på uppfattningen att sovjeterna i Turkestan inte borde ha tagit makten, vilket de dessutom – om än helt dominerade av den ryska minoriteten – hade gjort utan hjälp från Centralryssland. Däremot skulle Moskva, när de hade återupprättat sin kontroll över regeringen i Turkestan, visa försiktighet i att angripa de inhemska och religiösa ledarna. I den meningen gjorde Lenin en verklig poäng. Men att försöka göra tolkningen att han menar att de borde ge upp sovjetmakten, eller åtminstone att det var fel att ta tillfället i akt och upprätta den, vore ganska ologiskt med tanke på hur hela politiken utvecklades, och den totala avsaknaden av sådana förslag i övrigt. I den mån de ger det intrycket, bör hans formuleringar snarare förstås som några meningar han yttrade i ett långt tal under en debatt där syftet var att besegra sina motståndare politiskt. Det vore uppenbart oklokt att göra för mycket av dessa få meningar, och använda dessa som hans ”verkliga” princip, vilket skulle innebära att hela resten av den förda politiken skulle behöva förklaras bort.
Så när var det då korrekt att ställa frågan om självbestämmande till de arbetande massorna – snarare än nationen i sin helhet? Svaret måste bli: när så är möjligt. När det existerar proletära maktorgan, eller potentiella maktorgan, som sovjeter, att ställa frågan till, finns det ingen anledning att försöka dra in de delar av befolkningen som inte stödjer arbetarnas kamp. Varken Lenin eller någon annan bolsjevik föreslog det, ens i teorin. Detta hade inneburit att pressa den proletära revolutionen, som har nått till sovjetstadiet tillbaka till dess borgerligt demokratiska former. Principen var ju från början att erkänna den nationella självbestämmanderätten för att hjälpa till att frambringa det proletära självbestämmandet. Att tro att Lenins princip innebär att man om möjligt ska gå från det proletära självbestämmandet tillbaka till nationen i sin helhet innebär att missförstå dess grunder.

Lenins syfte var snarare att försvara sin politik i situationer när de inte kunde ställa frågan direkt till de arbetande massorna. Han nämnde Tyskland och Finland, och snart skulle behovet av att sluta fred med Polen och de nya Baltiska staterna bli trängande. Det var just detta Lenin ville bekräfta – möjligheten att erkänna och sluta fred även med kontrarevolutionära regimer. Det följde direkt från hans metod att när de inte kunde hjälpa arbetarna till makten – på grund av otillräckligt utvecklade revolutionära situationer, nationella motsättningar mot Ryssland, Sovjetrysslands brist på resurser att hjälpa dem etc. – skulle rätten till utträde även under reaktionära regimer åter bli den framträdande principen. Den politiken var, som den hade varit från början, var riktad mot arbetarna och bönderna i förtryckta stater som fotfarande var påverkade av nationalism. Han skulle aldrig stödja ett skrotande av principen – bara förbehålla Sovjetryssland rätten att direkt hjälpa de arbetande massorna i deras direkta kamp för makten, oavsett vad deras klassfiender tyckte om saken.
Behovet av detta skulle upplevas väldigt starkt på hösten 1919, när fred med de baltiska staterna bokstavligt talat kunde avgöra frågan om sovjetmaktens fortsatta existens. Våren 1918 kunde de ställa frågan direkt till de finska arbetarna – som de ju gjorde i och med fördraget med den röda finska regeringen – och i oktober 1917 och åter i november 1918 var det bara uppfattningarna hos de baltiska arbetarna och fattigbönderna som var avgörande. Från sommaren 1919 och framåt kunde de inte gå efter vad dessa staters arbetare ansåg om det nationella självbestämmandet, då de inte hade något sätt att fråga dem direkt, utan kunde bara ställa frågan som propaganda.

Ryska kommunistpartiets nya program
På åttonde partikongressen antogs ett nytt partiprogram. En kort sektion, i formen av fyra punkter, fastslog principerna som skulle vägleda kommunistpartiet i den nationella frågan.62:
”(1) Hörnstenen är den taktik som sammanför proletärerna och halvproletärerna i de olika nationerna i syfte att börja en gemensam revolutionär kamp för att störta godsherrarna och borgerskapet.”
Detta var inget nytt – Lenin hade upprepade gånger sedan världskriget inleddes definierat internationalism på detta sätt, som de olika nationernas arbetares och fattiga bönderna gemensamma kamp för den socialistiska revolutionen. Man ska dock notera skillnaden mot hur det viktigaste i principen sammanfattades i Om nationernas självbestämmanderätt före kriget:
”Nationernas fullständiga likaberättigande; nationernas självbestämmanderätt; sammanslutning av alla nationers arbetare – detta nationella program är vad marxismen, hela världens erfarenhet och Rysslands erfarenhet lär arbetarna.”63 Denna punkt, som före världskriget sågs som den mest centrala sammanfattningen, hade nu, när den socialistiska världsrevolutionen stod direkt på dagordningen, flyttats ner till punkt nummer två:

”(2) För att kunna övervinna den misstro som de arbetande massorna i de förtryckta länderna erfar gentemot proletariatet i de stater som förtrycker dessa länder, är det nödvändigt att avskaffa alla privilegier, vilken nationell grupp som än åtnjuter dem, att upprätta fullständig jämlikhet mellan alla nationaliteter, att erkänna koloniernas och de icke-suveräna staternas rätt till utträde.”
Den tredje punkten säger:
”(3) Med samma mål i sikte föreslår partiet, som en av övergångsformerna till fullständig enighet, en federal union av stater, organiserade enligt sovjetiskt mönster.”
Målet hade alltid varit en full union – i slutändan en internationell union. Efter Oktoberrevolutionen hade de antagit principen om federation som en övergångsform mot slutmålet. Den fjärde punkten är den mest intressanta:
”(4) När det gäller vem som bör uttrycka nationens vilja att utträda, anlägger Ryska kommunistiska partiet den klasshistoriska ståndpunkten och överväger härvid berörda nations utvecklingsstadium: huruvida den håller på att utveckla sig från det medeltida stadiet till borgerlig demokrati, eller från borgerlig demokrati till sovjetisk eller proletär demokrati etc.”
Det här är kort uttryckt, men, om man tar i beaktande bolsjevikernas politik som den utvecklats sedan 1917, tillräckligt tydligt. När en nation utvecklas från medeltida former till borgerlig demokrati, är det hela nationen som bestämmer frågor om självbestämmande. När den utvecklas till sovjetmakt är dock tiden att konsultera hela nationen över. Med andra ord: när det fanns en möjlighet att överlämna rätten att besluta om frågor om självbestämmande åt arbetarna och de skikt som stödde sovjetmakten skulle detta göras – till skillnad från att bara ställa frågan abstrakt till de arbetande massorna. Detta hade i själva verket varit principen sedan 1917 – nu blev det inskrivet i partiprogrammet. Det bör också påpekas att formuleringen är skriven av Lenin. Den fanns inte i hans ursprungsförlag, utan var ett lite senare tillägg, från när debatten redan var igång. Detta har ibland tolkats som att Lenin tvingades till reträtt – men oavsett om det var oppositionen som tvingade honom att omformulera sig, så står det klart att formuleringen står helt i samklang med Lenins principer och bolsjevikernas praktik i frågan. Dessutom använde Lenin den formuleringen just för att argumentera mot Bukharin: ” Vårt program bör inte tala om självbestämmanderätt för de arbetande, ty det vore felaktigt. Det måste handla om det som verkligen existerar. Eftersom nationerna befinner sig på olika stadier på vägen från medeltid till borgerlig demokrati och från borgerlig till proletär demokrati, så är denna sats i vårt program absolut riktig.”64 Det finns ingenting i Lenins inlägg på kongressen – eller något han uttrycker vid något annat tillfälle – som säger att när en nation har uppnått stadiet av sovjetmakt så är idealet likafullt att hela nationen, inklusive de delar som motsätter sig sovjetmakten, ska besluta i frågor om självbestämmanderätten. Det hade aldrig varit vad han avsåg.
Programmets sektion om den nationella frågan avslutades med:
”Under alla omständigheter måste arbetarklassen i den nation som har varit den förtryckande nationen utöva en särskild försiktighet och ägna speciell uppmärksamhet åt de kvarvarande nationella känslorna hos de förtryckta nationernas arbetande massor. Endast genom att följa en sådan politik kommer det att vara möjligt att skapa förutsättningarna för en riktigt varaktig, frivillig enighet bland de nationellt heterogena elementen av det internationella proletariatet, vilket har visats av erfarenheterna av att ena ett antal nationella sovjetrepubliker runt Sovjetryssland.”65

De avslutande orden i den här sektionen av det nya partiprogrammet betonar vad som kommer att vara sant för hela perioden av revolutionära omvandlingar som leder till världsomfattande socialism. Så länge rester och minnen av nationellt förtryck kvarstår kommer speciell hänsyn och medveten kamp att behövas för att gottgöra det. Tyngdpunkten i de företrädesvis ickeryska områdena som låg under sovjetkontroll skulle oundvikligen allt mer läggas på detta – ansträngningar för att verkligen praktiskt få bukt med det nationella förtryckets arv.

Rosa Luxemburg, som Lenin hade den hårdaste teoretiska striden om den nationella frågan emot. Ställda inför socialistiska revolutioner låg de dock betydligt närmare varandra än den tidigare skriftliga polemiken gav sken av

Rosa Luxemburg, som Lenin hade den hårdaste teoretiska striden om den nationella frågan emot. Ställda inför socialistiska revolutioner låg de dock betydligt närmare varandra än den tidigare skriftliga polemiken gav sken av

Viss upprättelse för Luxemburg
Rosa Luxemburg hade 10 år tidigare ställt en relevant fråga: vad händer om en polsk konstituerande församling sammankallas, och där en knapp majoritet, stödd på en huvuddel av bönderna, vinns av det nationaldemokratiska partiet, före det socialdemokratiska partiet med stöd av de polska arbetarna? Om den nationaldemokratiska majoriteten sedan vill avskilja sig från Ryssland, medan de polska arbetarnas representanter vill kvarstå i union med de ryska arbetarna – vem kommer de ryska socialdemokraterna anse ha rätt ha rätt att avgöra frågan?66 Lenin försökte sig då inte på att svara, han avfärdade frågan med att skriva att det var riktigt lustigt att läsa Luxemburgs försök att fastställa nationens vilja.67 Som en strikt demokratisk fråga, och det var som en sådan han då diskuterade den, är det lämpligen den polska nationens valda representanter – eller majoritet i en folkomröstning – som avgör saken. När den polska nationen däremot är uppsplittrad i två stridande läger, anförd av respektive kapitalisterna och arbetarna, är dock Rosa Luxemburgs fråga berättigad. Det var också så bolsjevikerna hade behandlat frågan alltsedan Oktoberrevolutionen. Nu fastslogs det också i partiprogrammet: när kampen för den sovjetmakten står på dagordningen, är det de arbetande klasserna i en given nation som, om möjligt, ska tillfrågas. I den specifika frågan gav bolsjevikpartiet således Rosa Luxemburg rätt – under förutsättning att den socialistiska revolutionen står för dörren. Hon nämndes inte, och det är kanske troligt att ingen tänkte på vad som i Lenins polemik mot henne bara hade varit en detalj i all hast. Det stod nu inte alls i motsättning till Lenins ståndpunkter. Detta är inte speciellt förvånande, då den viktigaste skillnaden mellan de två på den nationella frågan hela tiden hade varit att hon underskattade dess betydelse som en demokratisk paroll. Ställda inför den proletära revolutionen minskade skillnaderna mellan dem betydligt.

karta över inbördeskrigets förlopp

karta över inbördeskrigets förlopp

Den revolutionära regeringens natur
Det är nödvändigt att här göra en utvikning om den revolutionära regeringens roll. Reformister och centrister brukar betrakta det som något av en slutpunkt i kampen: först övertalar man alla, eller åtminstone en majoritet, och först sedan kan man ta makten. För kommunister är det dock nödvändigt att snarare se maktövertagandet som ett stadium i kampen. Vi tror givetvis inte på konspirationer av små minoriteter för att slita makten från den härskande klassen. Detta är i slutändan inte så mycket en moralisk fråga som en praktisk: det funkar inte som ett sätt att bana vägen för verkligt arbetarstyre. Men inte heller kan vi göra en fetisch av att få 50 % stöd. Vi behöver givetvis en ett revolutionärt massuppsving för att ta makten, men viktiga delar av befolkningen kan vinnas efter att vi bildar regering, av åtgärderna vi gör vid makten. Som Lenin senare sammanfattade det:
”Proletariatet måste först störta bourgeoisin och åt sig erövra statsmakten och därefter utnyttja denna statsmakt, dvs proletariatets diktatur, som verktyg för sin klass i syfte att vinna sympatierna hos det arbetande folkets flertal.”68
Enligt grundläggande marxism är arbetarklassen givetvis den enda klass som kan ta makten och gå i täten för den socialistiska revolutionen, så det finns egentligen inget uppseendeväckande i detta. Det hade också i praktiken varit bolsjevikernas linje från början. Så hade ett avgörande steg i att vinna stöd från bönderna varit jorddekretet på andra allryska sovjetkongressen. På samma sätt hade den stora massan av soldaterna vunnits över. Fredsdekretet och sedan ordern från 9 november 1917, vilken gav soldaternas representanter rätt att inleda lokala fredsförhandlingar med tyskarna, försäkrade slutgiltigt att den gamla armén inte skulle kunna användas mot sovjetregeringen.69 Bolsjevikerna hade givetvis ett utbrett masstöd, speciellt hos arbetarna och delar av soldaterna, men dessa handlingar vid makten utökade det stödet.70 På samma sätt var det faktum att centralregeringen nu var basera på sovjeterna ett viktigt och ibland avgörande argument för revolutionärer i andra delar av Ryssland.

Detta har viktiga implikationer för att förstå bolsjevikernas politik i den nationella frågan. När uppgiften var att sprida revolutionen till mindre utvecklade delar av Ryssland var lösningen inte bara att fråga: vi har den här fina idén vi kallar revolution – vilka är med oss? Inte heller väntade de tålmodigt på att klassmotsättningarna skulle växa till en tillräcklig nivå. Istället försökte de utvidga sovjetmakten när så var möjligt, med stöd av arbetarna och de fattigaste delarna av befolkningen, för att sedan använda statsmakten för att vinna och dra in allt bredare lager av befolkningen. Givetvis var detta problematiskt – men utvecklingen hade tyvärr inte bara skapat nationer som var redo för den socialistiska revolutionen på egen hand, enligt det allmänna marxistiska utvecklingsmönstret. Det fanns ingen ledande bolsjevik som, när tärningen var kastad i och med Oktoberrevolutionen och världsrevolutionen inte bara stod för dörren utan hade börjat, när inbördeskriget liksom de oundvikliga motsättningarna mot imperialismen var ett faktum, föreslog att de skulle vänta tills den kapitalistiska utvecklingen ha sin gilla gång tills inhemska arbetarklasser hade uppstått och fått en ansenlig storlek överallt.

Den bolsjevikiska politikens utveckling
Bolsjevikernas konkreta politik under revolutionen, inbördeskriget och den Nya Ekonomiska Politiken härleddes inte bara från principer som hade fastslagits i förväg. Det är helt enkelt inte så verkligheten fungerar, och speciellt inte under de extremt svåra omständigheterna i Ryssland. Detta är sant om alla delar av bolsjevikernas politik, den nationella frågan inte minst. Slutsatsen att revolutionen kunde spridas med vapenmakt även över nationella gränser, om omständigheterna så tillät, var uppenbarligen enkel att dra – det finns bokstavligen inga tecken på opposition bland bolsjevikerna på denna punkt. Mer komplicerad var utvecklingen av den konkreta politiken i ickeryska områden under sovjetkontroll. Man har ingenting för att förmoda att lösningen, den egentliga principen (om det inte vore för det och det…) var den ur strikt demokratisk synpunkt idealiska: folkomröstning för eller emot – oavsett om detta skulle innebära slutet för sovjetmakten eller inte. Faktum är att medan rätten att utträda fortfarande erkändes, gavs den rätten nu till de förtryckta nationernas sovjeter. Så formulerade sig Lenin, närhelst han talade om Ukrainas rätt till självbestämmande, i dessa termer:
”Det är därför uppenbart och allmänt erkänt att bara de ukrainska arbetarna och bönderna själva kan och kommer att bestämma på sin allukrainska sovjetkongress huruvida Ukraina ska slås samman med Ryssland, eller om hon ska kvarstå som en separat och självständig republik.”71
Sovjetukraina kunde bli självständigt eller sammanslås helt med Sovjetryssland – men han hade några planer på att tillåta kontrarevolutionen att störta sovjetmakten, varken i Ryssland eller i Ukraina. Inte heller var detta bara något Lenin förespråkade. Konstitutionen för RSFSR slog fast:

”I sin ansträngning att skapa ett fritt och frivilligt, och av den anledningen desto fullständigare och säkrare förbund mellan de arbetande klasserna bland alla Rysslands folk, fastslår den tredje sovjetkongressen bara den grundläggande principen hos de ryska sovjetrepublikernas federation, och överlåter till varje folks arbetare och bönder att avgöra de följande frågorna på deras sovjeters plenarsammanträden, det vill säga huruvida de önskar delta, och på vilken grund, i den federala regeringen och andra federala sovjetinstitutioner.”72

När sovjetmakten väl hade vunnit, var det ingen bolsjevik som planerade att låta den störtas utan strid. Istället försvarades sovjetmakten, med väpnat stöd från Moskva om så krävdes. Huvuduppgiften när makten hölls var att bygga upp det folkliga stödet och, i allt högre grad, dra in massorna i sovjeterna genom att genomdriva verkliga förbättringar i människors liv. Återigen, från borgarklassens och alla socialismens fienders perspektiv var detta givetvis ett våldsamt undertryckande av deras nationella rättigheter. Hela bolsjevikpartiet var emellertid enigt om att deras främsta princip var arbetarnas och böndernas internationella sammanslutning för socialismen mot dessa borgare. Från det perspektivet, det marxistiska, främjas de utsugnas nationella rättigheter bäst genom stöd till sovjetmaktens försvar.
På Ryska Kommunistpartiets tionde kongress, 1921, uttryckte folkkommissarien för nationaliteterna, det vill säga Stalin, det så här:
”Kärnan i den nationella frågan i R.S.F.S.R ligger i att avskaffa den faktiska underutvecklingen (den ekonomiska, politiska och kulturella) som vissa nationer har ärvt från det förgångna, för att göra det möjligt för de underutvecklade folken att komma ikapp centrala Ryssland i politiskt, kulturellt och ekonomiskt avseende.”73

Detta var inte bara uppfattningen hos Stalins, som i egenskap av Folkkommissarie för nationella ärenden var talesmannen i frågan. Denna utveckling av politiken var i själva verket logisk, och den befästes av kongressen.
Det finns i Lenins skrifter ingen detaljerad förklaring för hur den nationella politiken i områden under sovjetkontroll utvecklades. Han hade givetvis mycket annat att stå i efter revolutionen, men det är också meningslöst att förmoda att utvecklingen för bolsjevikernas politik för nationerna skedde bakom hans rygg eller mot hans vilja. Den centrala ledningen var överens om grunddragen, därför sågs inte något stort behov av omfattande förklaringar.
Faktiskt var utvecklingen för bolsjevikernas nationalitetspolitik ganska logisk. Som ett strikt borgerligt demokratiskt krav var det mest konsekvent ställt som det formella valet: utträde eller inte. Denna rätt försvarades fortfarande, men den underordnades nu sovjetmaktens spridning. Rätten att utträda låg nu, som vi sett, hos sovjeterna. Men även om en viss nation valde att kvarstå i sovjetfederationen måste arvet av det nationella förtrycket och underutvecklingen tas itu med på ett med konkret sätt än bara valet om utträde kunde göra.74

Givetvis måste all diskriminering upphöra. Den etniska tillhörigheten hos någon kunde inte vara ett hinder för att hålla någon post. Det verkliga problemet här var dock bristen på kadrer, utbildade människor och även, i många nationella grupper, arbetare. Att skapa kadrer var därför en brännande nödvändighet, både rekrytera och utbilda kommunister, och att dra in allt bredare skikt av massorna i sovjetarbetet och överhuvudtaget i utbildning. Ännu mer grundläggande var att den ekonomiska underutvecklingen måste åtgärdas. Bara detta kunde skapa en verkligt fast grund för sovjetmakten. Tyvärr var Sovjetrysslands resurser väldigt ansträngda, vilket hindrade det här arbetet och begränsade den hjälp som kunde ges från Moskva.
Vidare garanterades rätten att använda sitt språk, och rätten att utveckla sin kultur försvarades, uppmuntrades och stöddes. Detta var en viktig del i att skapa nya kadrer.
Ett ganska komplext system av autonomi och självstyre skapades, från formellt självständiga sovjetrepubliker, som Ukraina och de transkaukasiska staterna, till autonoma republiker och autonoma områden i RSFSR. Skillnaden mellan dessa var i praktiken graden av autonomi, vilka folkkommissariat de hade, och vilka som var underordnade RSFSR:s organ. Den konkreta utformningen var inget hade fastställts eller kunde ha fastställts i förväg, och givetvis var frågor om graden av autonomi och överhuvudtaget kampen mot återstoden av underutveckling och nationellt förtryck av största vikt. Det bör dock påpekas att det inte diskuterades i termer av att ge upp sovjetmakten.

Arbetare leder bönderna
Det är en marxistisk grundsats att det är arbetarklassen som leder bönderna i revolutionen. Detta är inte så mycket frågan om tycke och smak; det är bara det enda sättet det kan ske på. Givetvis finns det ett problem i ickeryska områden där de flesta arbetare är ryska. Ett typexempel är Ukraina, där den överväldigande delen av bönderna var ukrainska, men de flesta arbetare var ryssar. Detta är givetvis ingen anledning att inte ta nationella strävanden på allvar – men inte heller kan det avskaffa proletariatets ledande roll. Under dessa förhållanden var det oundvikligt att ryssar spelade en framträdande roll i de ukrainska sovjeterna. Detta kunde inte önskas bort, men det gjorde en noggrann politik nödvändig. Detta betydde dock att frågan i praktiken inte bara kan formuleras i termer av Ukrainas rätt att utträda från Ryssland, utan att ta sammansättningen för Ukrainas sovjeter i beaktande. En nyckeluppgift måste givetvis vara att dra in allt fler skikt av ukrainska arbetare och bönder i sovjeterna, samt att givetvis bekämpa all rysk chauvinism.
Det vore ett misstag att tro att det största hindret mot Lenins politik var ”luxemburgism”, eller ens den lite mer abstrakta internationalismen hos Pjatakov. En verklig, och större, motsättning, var att sovjetmakten i många övervägande ickeryska områden byggde på nationella motsättningar eller kvarvarande förtryck. I dessa områden byggde sovjeterna framför allt på den ryska minoriteten som, åtminstone delvis, stödde sovjetregeringen för att den var rysk, snarare än socialistisk, och delvis för att försvara sina egna privilegier. Detta innebar givetvis stora faror och var väldigt långt från idealiskt – men under rådande omständigheter var detta det enda skikt att basera sovjetmakten på. Det enda alternativet i praktiken skulle ha varit att ge upp dessa områden. Detta var inget som någon förespråkade. Istället användes sovjetmakten, med dess stora grundläggande brister, för att åtgärda tidigare och nuvarande orätter.
Centralregeringen stödde i de flesta fall ickeryssarna i detta, ofta till förtret för lokala, men oftast ryska, bolsjeviker som ville göra som i Centralryssland snarare än att hållas tillbaka.

Turkestan75
Ett typexempel här var Turkestan – nuvarande Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan – den del av Centralasien som tsarerna hade lagt under sig under andra halvan av 1800-talet. Turkestan var en underutvecklad del av det forna Tsarväldet. Dess industri utgjordes huvudsakligen av bomullsindustri, och arbetarklassen bestod främst av järnvägs- och bomullsarbetare. Ryska koloniserande bönder hade trängt bort den lokala befolkningen från vissa områden, och tagit den bästa jorden själva, under centralmaktens skydd. Sovjeterna grep makten i Turkestan oberoende av de centralryska. Dock baserades de mestadels på ryska arbetare och soldater – och som ett försvar av dessas privilegierade ställning, inte minst när svält seglade upp som ett allvarligt hot. De muslimska folkgrupperna – den stora majoriteten i området – uteslöts från alla maktpositioner.

Centralregeringen i Moskva motsatte sig detta, men tyvärr var Turkestan mer eller mindre avskuret från centrala Ryssland av inbördeskriget i nästan två år, och de hade inga maktmedel att sätta in. Dock var Moskvas symboliska och moraliska tyngd betydande, och de fick Turkestanregeringen att allt mer släppa in de muslimska ickeryssarna i maktutövningen. Den ryska befolkningen fortsatte att försvara sin ställning, på de inhemska massornas bekostnad, men som historikern Adeeb Khalid har visat ökade de muslimska gruppernas inflytande över styret efter de centrala påtryckningarna.76 I oktober 1919, när Koltjacks vita arméer hade pressats tillbaka, knöt Centralryssland genom de röda arméer som leddes av Mikhail Frunze mera handfasta band till Turkestan, med större möjligheter att ingripa i utvecklingen. Den fortfarande dominerande ryska minoriteten klagade på överdriven centraliserad och försvarade sin autonomi – vilket under omständigheterna bara var ett försöka styra med uteslutande av den inhemska majoriteten. Centralregeringens sändebud genomförde några omfattande förändringar. De försökte inte ge de inhemska bondemassorna det klara valet: ska ni vara med eller inte? Det skulle ha lett till sovjetmaktens fall i Turkestan och slutet på möjligheterna att sprida revolutionen till Turkestan med annat än moraliska och propagandistiska medel för den närmaste tiden. Det skulle också ha brutit de direkta kontakterna med Afghanistan och Indien – för att inte tala om förlusten av Turkestans bomull, som var nödvändig för att bygga upp den sovjetryska textilindustrin. Detta var ingen lösning som någon ledande bolsjevik förespråkade. Istället började de att steg för steg dra in de inhemska massorna i sovjeterna, utbilda inhemska kadrer, korrigera tidigare orätter och börja utveckla Turkestan ur dess underutveckling.
En central fråga var jordreform. Det är nödvändigt att inse att konflikterna mellan bönder och jordägare var mycket mindre utvecklade än i centrala Ryssland eller Ukraina. Jordägarna var i långt högre grad del av byn och levde i hög grad ett liknande liv som bönderna. Dessutom – och, givetvis, delvis på grund av det – bildade islam ett långt starkare band i byarna än den ryska ortodoxin gjorde, och bidrog till att hindra utvecklingen av fientlighet mot jordägarna. Därför var det inte möjligt att vinna över bönderna med bara löftet om jord – till skillnad från Ukraina, där alla nationella känslor bland bönderna lätt dränktes av möjligheter till jord. Av den anledningen tog jordreformen i Turkestan åratal att planera och genomföra. I första skedet togs jord tillbaka från ryska bosättare och gavs till de inhemska bönderna, vilket i hög grad bidrog till växande sympati för sovjetmakten. Gradvis genomfördes sedan en mera omfattande jordreform, som bröt de inhemska jordägarnas – bejernas – makt.

Det var liknande med kvinnoförtryck, och klerikal dominans. Turkestan hade styrts av shariadomstolar, som hade avskaffats av revolutionen. Som en eftergift till ett uppror med utbrett folkligt stöd i början av 20-talet gjorde sovjetregeringen dem åter tillåtna – men genom att gradvis radikalt minska dess befogenheter, och i praktiken göra det frivilligt att följa deras domslut, var det möjligt att på ganska kort tid underminera dem. Under sovjeternas skydd fick kvinnor lika rättigheter, även om detta i praktiken inte kunde ske helt och hållet i ett slag, utan med nödvändighet krävde åratal av medveten kamp. Ett omfattande program för att utveckla Turkestans bevattning och industri inleddes, även om bristen på resurser drog ner takten. Allt detta krävde att sovjetmakten försvarades. Bolsjevikerna, däribland Lenin, var inte beredda att avstå från detta till förmån för någon ovillkorlig rätt till utträde oavsett om kapitalismen upprättades eller inte. Att utgå från att så var fallet är att missförstå en viktig del av det kommunistiska programmet i den här frågan.
In i Turkestan trängde de antika furstendömena Bukhara och Khiva.77 Dessa hade underordnats tsaren, men de hade tillåtits förvaltat sig själva. Därför låg de långt efter även den begränsade utveckling som hade nått Turkestan. Båda styrdes av härskare av medeltida typ, Khivas emir och Bukharas khan. Dessa utgjorde därför separata problem. När Lenin formulerade sina synpunkter på det demokratiska programmet hade han inte autokratiska härskares rättigheter i sinnet, speciellt som dessa skulle kunna bli ett hot mot de omgivande sovjetstyrda områdena, och en naturlig bas för intriger mot Sovjetryssland, något som inte verkar ha stått på dagordningen just då, men som de bolsjevikiska ledarna upplevde som ett verkligt hot. En snabb titt på kartan från den tiden visar även vilket hinder de hade blivit mot Turkestans utveckling. Men även förutom detta hade frågan om vad som skulle göras med dem uppstått. Ingen hävdade att det var bättre att vänta på att dessa underutvecklade furstendömen, som i stort sett saknade en borgarklass, för att inte tala om ett proletariat, skulle utvecklas i sin egen takt, istället för att ge dem hjälp på traven. När trupper från centrala Ryssland hade nått Turkestan, allierade de sig med vad som gick att hitta av progressiva rörelser, mestadels de små grupperna ungbukharerna och ungkhivarna och störtade de reaktionära härskarna. Konflikter även med dessa embryon till en progressiv rörelse uppstod dock snart. Det kan inte förnekas att utvecklingen här skedde mestadels uppifrån och utifrån. Ingen hade emellertid något bättre förslag.

Kriget mot Polen78
Det mest uppenbara exemplet på ett misslyckat försök att sprida revolutionen genom bajonetter var kriget mot Polen 1920. För att förstå den episoden är det dock nödvändigt att inse att de väpnade sammanstötningarna med polska trupper började över ett år tidigare, i februari 1919. Efter det tyska kejsardömet sammanbrott återuppstod en polsk stat. Trots att den revolutionära rörelsen i Polen hade varit stark leddes den nya staten av hårdföra nationalister – en viktig anledning till att det var dessa som kunde ta över ledningen var att överbefälhavaren, Josef Pilsudski och andra hade kunnat organisera militära enheter som en del av den tyska armén. Det fanns inga självklara gränser för den nya polska staten. En demokratisk lösning hade givetvis inkluderat de områden som tydligt dominerades av polacker. En tänkt gräns för detta, som kom att kallas Curzonlinjen, efter den brittiska utrikesministern, betraktades allmänt i diplomatiska kretsar som ganska rimlig. Stormakten Polen före delningen av landet i slutet av 1700-talet hade dock sträckt sig långt utöver detta. Det var detta de polska nationalisterna siktade på – återskapandet av ett Storpolen, som dominerade Östeuropa. Enbart geografi var tillräckligt för att göra en sammanstötning med sovjetmakten som expanderade i vakuumet efter det tyska kejsardömet oundviklig. 14 februari 1919, i byn Bereza Kartuska i Vitryssland kom den sammanstötningen.
Bolsjevikerna var fokuserade på de kontrarevolutionära hoten som Koltjack från Sibirien och Denikin från Don utgjorde mot centrala Ryssland, och kunde bara skicka mindre styrkor västerut. Sovjetrepublikerna i Vitryssland och Litauen, som grundades i början av 1919, krossades av den polska expansionen. Detta var inte en fråga om demokrati, det var en fråga om väpnad makt, och Lenin krävde med kraft att dessa områden skulle återtas.79 Förståeligt nog kunde detta inte prioriteras. I slutet av 1919, med en skör vapenvila, sökte Sovjetregeringen fred med Polen – inte för att det hade varit fel att återta de forna sovjetrepublikernas områden, utan för att de behövde fred.

I april 1920 anföll åter Polen. Pilsudski hade goda anledningar att inte skicka fram sina arméer tidigare, när det ryska inbördeskriget fortfarande rasade som värst. Det kan inte uteslutas att en sådan attack kunde ha ändrat inbördeskrigets utgång, men en vit diktator i Moskva låg inte i hans intresse heller. Lenin och bolsjevikerna var, förutom att de ärligt bekämpade nationellt förtryck, långt bättre politiker än de vita generalerna, och mycket mer benägna att kompromissa. I frånvaro av några verkliga möjligheter att sprida revolutionen var de villiga och sluta fred även med vita regeringar som hade brutit sig ut ur det gamla Ryssland. De vita generalerna hade däremot ett enat och odelbart Ryssland som sin högsta princip, och var bokstavligen inte villiga att godkänna ett uppsplittrande av Ryssland om så inbördeskrigets utgång hängde på det. Därför skulle inte ett vitt Ryssland på något sätt vara ett mindre hot mot den polska självständigheten än ett rött. För Pilsudski fanns en viktigare fråga än om Ryssland var rött eller vitt: att Ryssland var svagt.
Efter den inledande polska framryckningen, som tog Kiev 7 maj, slog Röda armén tillbaka de polska trupperna och avancerade, till synes oemotståndligt. Att pressa tillbaka dem till utgångspunkten där de först hade drabbat samma i början av 1919 var inte kontroversiellt, men problem uppstod när de var tvungna att välja ifall de skulle fortsätta sig in i odiskutabelt polska områden. Det som satte den frågan på dagordningen var det militära tillfället – det såg ut som om de skulle kunna fortsätta till Warszawa utan större problem – och inte en revolutions utbrott. Med det skulle ändå vara fel att betrakta detta som någonting principiellt annorlunda från tidigare försök att sprida revolutionen.
I debatten om freden i Brest-Litovsk i början av 1918 hade Lenin hävdat vad som skulle ha kunnat vara en beskrivning av kriget 1920: ”Ett verkligt revolutionärt krig i den här situationen skulle vara ett krig fört av en socialistisk republik mot de borgerliga länderna, med målet – ett mål tydligt definierat och till fullo godkänt av den socialistiska armén – att störta bourgeoisien i andra länder.”80
Och som ett direkt hot mot Polen i det konkreta fallet hade han sagt kort innan Pilsudkis offensiv: ”Om, trots alla våra ansträngningar, de polska imperialisterna, understödda av Frankrike, ger sig in i ett krig mot Ryssland, om de startar ett militärt äventyr, måste de få, och kommer att få, ett sådant svar att deras fragila kapitalism och imperialism kommer att falla i bitar.”81
Den militära situationen, som hade skapats av Polen, gav honom nu tillfälle att göra allvar av sina varningar.
I en hemlig order under kriget, hade Lenin tydligt gett sin anledning för att fortsätta offensiven: ”Vi går in i det egentliga Polen bara som hastigast för att beväpna arbetarna och kommer genast att dra oss tillbaka.”82

Det var också i de termerna frågan diskuterades i den bolsjevikiska ledningen, i den mån debatten finns bevarad och tillgänglig skriftligen. Samtidigt som kriget pågick, hade bolsjevikerna en delegation i London, med syfte att förhandla fram ett handelsavtal.83 Kommunikationen mellan Moskva och delegationen var givetvis kodad, men den brittiska underrättelsetjänsten lyckades i långt högre grad än vad bolsjevikerna anade avkoda den – även om det mesta dock nådde den brittiska regeringen först efter att Röda armén slagits tillbaka utanför Warszawa. En diskussion bolsjevikerna hade var huruvida de öppet skulle deklarera att de hade för avsikt att beväpna de polska arbetarna, en öppen förklaring inför världen och till de polska arbetarna av deras mål. Lev Kamenev, som i augusti 1920 var ledare för delegationen, invände att brittiska regeringen inte var speciellt intresserad av att stödja Polen i ett krig för att utöka sitt territorium utöver Curzonlinjen, samt att den brittiska arbetarrörelsen var helt emot något stöd till de polska nationalisternas expansionsplaner.84 De brittiska arbetarna hade organiserat aktionsråd med ansenlig uppslutning i flera städer, samt strejker mot vapenleveranser till Polen. Om sovjetregeringen däremot förklarade att Röda armén hade som mål att göra vad som för varje imperialist med självaktning skulle betrakta som ett ingrepp i Polens angelägenheter, argumenterade Kamenev, var risken betydligt större att Storbritannien skulle sluta sig till Frankrike och understödja Polen, samt att sympatin hos den brittiska arbetarrörelsen skulle minska. Men den dispyten rörde helt och hållet hur mycket som skulle sägas öppet om målen – att Röda arméns syfte var att tvinga igenom en radikal nedskärning av den polska armén och istället se till att en arbetarmilis organiserades, för att sedan dra sig tillbaka, verkar det ha rått stor enighet om.
Det var inte heller så att de helt underlät att förklara sina avsikter. I ett svar på en brittisk not förklarade sovjetregeringen 17 juli att de avvisade medling utifrån, och att det enda de ansåg det nödvändigt att ta hänsyn till, förutom intresset och viljan hos de ryska arbetande massorna, var intresset och viljan hos de polska arbetande massorna.85
En not som författades av Trotskij på politbyråns uppdrag var ännu skarpare men publicerades inte.

Faktiskt förklarade utrikeskommissarie Tjitjerin, som tidigare hade kritiserat Kamenev i London för dennes ovilja att nämna den planerade arbetarmilisen, ganska tydligt vad de hade i åtanke för en korrespondens för International News Service 11 augusti, och därigenom för den internationella pressen. Moskvaradion skickade även ut förklaringen några dagar senare. Arbetarmilisen, förklarade Tjitjerin, skulle bli en motvikt mot de polska imperialistiska godsherrarna. Sovjetregeringen söker de bästa garantierna för fortsatt fred i att beväpna de polska arbetarna.86
Att beväpna de polska arbetarna låg i linje med bolsjevikernas grundläggande princip att försöka hjälpa andra länders arbetare att göra sin revolution. Frågan var dock, givetvis, ville de polska arbetarna ha den hjälpen?
Det hade varit allvarliga revolutionära sammanstötningar i den polska delen av det ryska tsardömet 1905, och mera närliggande hade bolsjevikerna fått rapporter om polska sovjeter. Även om det inte hade funnits någon öppen revolution just då hade Lenin inte långt innan hört rapporter om en växande revolutionär rörelse i Polen, vilket han berättade i ett tal inför Moskvasovjeten 29 mars.87 Ett grundläggande problem här var givetvis att Ryssland hade förtryckt Polen i över ett sekel, och under den tiden krossat flera polska uppror. Därför kunde man räkna med att många polacker skulle betrakta en rysk armé som förtryckare. Detta blev uppenbart när Pilsudksi samlade betydande stöd för att försvara sin regim. Detta uttömmer dock inte frågan.
På Ryska kommunistpartiets konferens i september 1920, månaden efter att marschen mot Warszawa hade slagits tillbaka, diskuterades givetvis frågan om kriget mot Polen. I ett tal som inte skulle publiceras på över 70 år diskuterade Lenin målen de hade haft med att fortsätta mot den polska huvudstaden: ”men vi sa till varandra att vi måste känna med efter bajonetter om de polska arbetarnas sociala revolution hade mognat”.88
Frågan kvarstod: hur skulle de polska arbetarna ha reagerat när de framryckande röda trupperna inte längre var något de hörde om i den vita propagandan, utan något som man talar med och upplever direkt, något som avlägsnar hatade chefer och reaktionärer och ökar deras position och rättigheter i samhället?

När Röda armén närmade sig ställde de krav på den polska regeringen, för att gå med på en vapenvila. Ett var att dela ut jord till veteranerna i den polska armén. Faktum är att den brittiske utrikesministern Curzon rekommenderade Polen att godta kraven, vilka inkluderade en minskning av den polska armén till 10 000 yrkeskadrer och 50 000 värnpliktiga årligen, och att ordningen i övrigt skulle upprätthållas av en medborgarmilis. Sovjetryssland förslag till gränsdragning var något gynnsammare för Polen än Curzonlinjen, som utrikesministern själv tyckte var rimlig. Det mest långtgående kravet var dock inte Curzon medveten om: att den ospecificerade medborgarmilisen, som uppenbarligen skulle överträffa armén i storlek, skulle bli en arbetarmilis. Vitpolackerna skulle givetvis inte ha varit på humör att acceptera det. Men skulle de polska arbetarna?
Som Lenin förklarade på konferensen, lyckades de inte ta reda på det. Röda armén nådde aldrig någon huvuddel av de polska arbetarna, och kunde därför inte ställa dem ansikte mot ansikte med de revolutionära möjligheterna. Vi lyckades inte, förklarade Lenin, ”undersöka utvecklingen och beredskapen för Warszawas arbetares socialistiska revolution.”89
Att marschen mot Warszawa blev ett misslyckande är tydligt, uppenbarligen borde de ha insett sina begränsningar och ställt mer blygsamma mål. Men som Lenin förklarade vet vi helt enkelt inte om de kunde ha lyckats, om de bara hade vunnit på slagfältet. Bortom Polen låt givetvis Tyskland, som hade genomgått en revolution 1918, och nu sjöd efter den misslyckade Kappkuppen tidigare under året. Om den framryckande Röda armén kunde ha uppmuntrat de tyska arbetarna att ta makten, och om vid behov hjälpt dem direkt, så skulle givetvis det ha varit anledning nog för att fortsätta ända dit, oavsett vad Polen hade ansett om det. Om detta skrev Lenin i ett telegram till Stalin 17 mars, när han hade fått rapporter om att strider pågick i Berlin, och att spartakisterna hade tagit kontrollen över delar av staden: ”Det är inte känt vilka som kommer att vinna, men för oss är det nödvändigt att maximalt påskynda erövringen av Krim för att få helt fria händer, då ett inbördeskrig i Tyskland kan tvinga oss att röra oss västerut för att hjälpa kommunisterna.”90 Ett annat mål var förstås Ungern, som ett år tidigare hade haft en kortvarig sovjetregering, störtad av företrädesvis rumänska styrkor. Det var inte speciellt långsökt att vänta sig att hitta en hel del stöd bland de besegrade arbetarna där.

Kommunistiska Internationalens syn på kriget
Kommunistiska Internationalen kodifierade aldrig revolutionära interventioner för att sprida revolutionen. Faktum är att en inte kodifierade en revolutionär arbetarstats roll i världsrevolutionen i allmänhet heller, men det betyder inte att den rollen inte kan vara betydande. Inte desto mindre är det uppenbart, av entusiasmen för Röda arméns framryckning på Kominterns andra världskongress, att den kommunistiska rörelsen inte erkände någon princip som hävdade att det var otillåtet att stödja den polska revolutionen med vapenmakt. Redan 18 maj, innan den polska offensiven ens hade slagits tillbaka, tog internationalens exekutivkommitté upp frågan om att föra revolutionen till Polen, och skickade följande appell till de polska arbetarna: ”Internationalen är övertygad om att ni nu kommer att anstränga er till det yttersta för att angripa det vita Polen i ryggen, så ni tillsammans med Rysslands arbetare kommer att besegra Polens godsherrar och kapitalister”.91
Andra världskongressen i juli vädjade till världens arbetare att komma ihåg att “om vitgardist-Polen faller under Röda arméns slag, och de polska arbetarna tar makten, kommer det att vara lättare för de tyska, österrikiska, italienska och franska arbetarna att befria sig själva från sina förtryckare”.92
Kominterns internationella ledning gav i augusti mer bevis för att Lenins budskap från augusti 1914, att världsrevolutionen var viktigare än någon nationsgräns, hade anammats av hela den kommunistiska rörelsen:
”Det kapitalistiska Polens krig mot det proletära Ryssland, i vilket Polen har stöd av hela den kapitalistiska världen, kommer oundvikligen att omvandlas till en alleuropeisk strid mellan arbete och kapital.”93 Så blev som bekant inte fallet – men det uttryckte vad den kommunistiska rörelsen hoppades skulle hända efter den förväntade segern.
Det är välkänt att Trotskij motsatte sig marschen mot Warszawa. Varför han gjorde det är mindre känt. Han uppehöll sig inte mycket vid frågan i exil, men vad han ändå skrev är klargörande nog. I sin självbiografi skrev han att en ”uppfattning om att kriget som började som ett försvarskrig skulle omvandlas till ett offensivt och revolutionärt krig började växa och få styrka. Jag kunde givetvis inte ha några principiella invändningar mot en sådan linje.”94
Notera hur han skrev att han givetvis inte kunde ha några principiella invändningar. Ännu tydligare är hur han i sin Stalinbiografi summerar sin – helt korrekta – anledning för att motsätta sig att offensiven tog sikte mot Warszawa, och avfärdar bestämt alla försök att åkalla någon specifik princip som förbjöd det offensiva användandet av Röda armén för revolutionära syften:
”Jag motsatte mig marschen mot Warszawa för att det, givet svagheten hos våra styrkor och resurser, kunde sluta framgångsrikt bara under förutsättning att det blev ett omedelbart uppror i själva Polen, och det fanns absolut inga garantier för det.”95

Deutscher försöker rädda Trotskij från sig själv
De citaten, liksom flera andra som kunde ha belyst hans undersökning, missades på något sätt av Isaac Deutscher, som i den
första volymen av sin i allmänhet väldigt bra och läsvärda Trotskijbiografi (Den beväpnade profeten), försökte reda ut dessa frågor om interventioner för att stödja andra länders revolutioner.96 Tyvärr rör han bara till dem, och gör troligtvis mer för att sprida förvirring om dem bland aspirerande trotskister än någon annan har gjort. Han börjar med att hänvisa till en ”lag” som säger att marxister inte får sprida revolutioner till andra länder. Utan att ge någon hänvisning eller belägg, eller ens mycket till förklaring, fortsätter han att skriva om denna ”lag”, vilket ger vissa religiösa vibbar. Det stämmer givetvis att Engels skrev ett berömt stycke om att det segerrika proletariatet inte kan påtvinga andra länder sin välsignelse; det är troligtvis ett uttryck för ”lagen” i fråga. Deutscher gör visserligen det medgivandet att Trotskij och bolsjevikerna ”ofta hade sagt” att Röda armén visserligen skulle kunna intervenera i ett grannland, men bara som hjälpare till en verkligt folklig revolution. De exempel han ger på detta begränsas till att de ”sporadiskt” gjort ingripanden i Finland och Lettland, för att bistå faktiska sovjetrevolutioner som åtnjöt folkligt stöd. Däremot vill ha dra en skarp, principiell gräns mot att ”föra” revolutioner utomlands, vilket tydligen bryter mot nyss nämnda ”lag”. I denna andra kategori, som enligt honom bryter mot de grundläggande bolsjevikiska principerna, placerar han Polen och Georgien.

Deutscher har inte speciellt mycket fog för vad han vill göra till en skarp principiell gränsdragning, och han förklarar inte speciellt utförligt vad han menar. Att han omnämner sina enda två positiva exempel som ”sporadiska” ger intrycket av att han vill se de enda tillåtna interventionerna som små och väldigt tillfälliga. Detta belägger han inte, och han skulle ha haft svårt att göra det, hur han än hade försökt. Han gör ett försök att åberopa Lenins upprepade betoning av den nationella självbestämmanderätten mot honom själv, men det är väldigt lite av utförliga argument. Det är dock ganska tydligt att Deutschers utgångspunkt ser nationsgränserna som viktigare än vad jag har argumenterat – betydligt utförligare och med mera belägg – för att Lenin gjorde. Deutschers syn på saken ligger närmare den gängse synen för vänstern idag, men det är en central del av syftet med den här artikeln att visa att det inte var Lenins och bolsjevikernas.
En avgörande del här är just vilken plats som tilldelas nationsgränserna. Deutscher nämner att det var ”arbetarna i varje land” som skulle leda revolutionen, han menar uppenbarligen i första hand separat, om än med stöd (helst då sporadiskt) utifrån. Som jag har argumenterat för var Lenins och bolsjevikernas syn att världsrevolutionen i första hand var internationell, med nationsgränserna som taktiskt viktiga men ändå underordnade enheter. Det innebär att kravet på att interventioner måste vara ”sporadiska” och begränsade bortfaller – och att det var helt naturligt att ingripa i lite fler nationers revolutioner än så. Att interventionerna blev just sporadiska berodde mer på att de endast hade små resurser att avvara och att de blev besegrade snabbt.

Att känna med bajonetter för att se om den polska revolutionen hade mognat, med Lenins ord, låg snarare i linje med de grundläggande bolsjevikiska principerna, och hur de hade använts – även om det denna gång var under allt för ogynnsamma förhållanden. Vad Trotskij skrev i frågan, även om vi begränsar oss vår undersökning till citaten ovan, visar att varje påstående om att försöken att väcka den polska revolutionen till liv med bajonetters hjälp gick emot grundläggande leninistiska principer inte har hans stöd.
Deutscher försökte istället göra mest möjliga av ett enda Trotskijcitat från debatterna om Röda armén i början av 20-talet, när en ganska ultravänsteristisk grupp kommunister inom militären i hög grad överskattade möjligheterna till att använda Röda armén som ett instrument för att sprida revolutionen. Det enda Deutscher citerar från de debatterna är ett uttalande från Trotskij om att det vore bättre för en man som vill ersätta revolutioner utomlands med Röda arméns handlingar, att få en kvarnsten runt halsen och bli slängd i havet (bibelreferens). Om han inte var så inställd på att bevisa sin poäng hade han kunnat hitta många mer representativa citat från debatten – som den här, från samma artikel:

”Just på grund av att krig är en fortsättning på politiken, med gevär i hand, har det aldrig funnits, och kunde aldrig finnas, någon principiell dispyt i vårt parti om den ställning revolutionära krig kan och borde ha i utvecklingen för arbetarklassens världsrevolution.” 97

Trotskij var i själva verket tydlig i den diskussionen: Det finns inga – kan inte finnas – skillnader i princip om rätten, eller rent av plikten – att stödja revolutioner i andra länder, även med militära medel. I den nuvarande situationen, i början av 20-talet, står revolutioner inte på den omedelbara dagordningen i väst, och vi behöver fred. Bönderna kommer att vända sig emot oss om vi nu, efter sju års krig, börjar tala om offensiva revolutionära krig. Och ja, krig är politikens fortsättning, men precis som den ultravänsteristiska ”teorin om offensiven” hade fel om i att försöka sig på revolutionära framryckningar oavsett situationen, så måste också revolutionära krig ta de verkliga omständigheterna i beaktande – och Kommunistiska internationalen hade tidigare det året blåst till reträtt från de direkta revolutionära stormningarna.
Deutscher försökte uppenbarligen, medvetet eller inte, att rädda Trotskij från sig själv. Han såg stalinismens omvälvningar efter andra världskriget, gillade dem inte, blandade ihop den med en revolutionär arbetarstats verkliga revolutionära stöd, och övertygade sig själv att det inte var vad Trotskij hade velat.
För att göra saken värre, förvränger Deutscher Trotskij, medvetet eller inte. Första gången han använde Trotskijcitatet handlade det om någon som ville ersätta revolutioner utomlands med Röda arméns operationer. Egentligen talade Trotskij om någon som försökte ”flytta över bördan för den ’sista avgörande striden i världen’, eller åtminstone i Europa, på Röda arméns axlar.”98Med andra ord avsåg han någon som ville ge Röda armén huvudansvaret i att befria Europa. Det hade givetvis varit ganska absurt, och det får anses tveksamt om någon ens föreslog det. I Deutschers version verkar Trotskij tala om vilken revolution som helst – även i ett litet land under speciella omständigheter – vilket uppenbarligen inte är samma sak. Än värre är att Deutscher avslutar kapitlet med att upprepa citatet, men ändrat! Det är troligt att han bara försökte sammanfatta Trotskijs ståndpunkt – men man får lätt intrycket av att det är ett citat. Den här gången, medan Trotskij hade talat om att ”ersätta” hela den europeiska revolutionen med Röda arméns operationer, får han genom Deutschers penna nu fördöma envar som försöker föra revolutionen utomlands med hjälp av bajonetter. Skillnaden är avgörande. Det arbetande folket i varje nation måste, givetvis, vara en del av revolutionen och måste dras in i arbetet med att bygga socialismen. Vi måste givetvis ta avstånd från alla uppfattningar om att de kan ersättas i denna uppgift. Detta utesluter inte avgörande hjälp utifrån – inklusive hjälp i att störta sina förtryckare och ta makten. Så skrev Trotskij 1919 att Rysslands arbetare är redo, om så behövs, att, ”dra ut för att hjälpa en klass som har rest sig i revolt i ett annat land, för att hjälpa dem att besegra sin bourgeoisie”.99 Allt blir givetvis svårare om den revolution man vill stödja inte har brutit ut än – men att just ”föra” en revolution utomlands bryter mot någon grundläggande princip är något Deutscher utgår ifrån, inget han belägger. Som jag citerar nedan säger Trotskij uttryckligen att det kan vara korrekt att hjälpa andra nationers arbetare att inleda revolutionen.100
Ändå är det med det förvrängda citatet Deutscher avslutar sitt kapitel 13, och har därmed förvirrat kommunister sedan den dagen.

Det ska nämnas att Deutscher i samma kapitel gjorde en ytterligare direkt referens till vad Trotskij skrev i frågan – Trotskijs förslag till centralkommittén i augusti 1919 att vända blicken österut. De hade för stunden, argumenterade Trotskij, misslyckats med att föra revolutionen västerut. Den ungerska sovjetrepubliken var just krossad, de verkade hade förlorat det baltiska området – dessutom hade de just då förlorat kontrollen över stor del av Ukraina. Fienden åt det hållet var stark. Samtidigt ryckte de röda styrkorna österut, mot Koltjacks sönderfallande arméer i Sibirien. Röda armén skulle kunna få betydligt större betydelse i Asien, tack vare dels en svagare fiende, samt möjligheten att där resa massorna till revolt. Detta var förmodligen det mest utförliga förslaget till något liknande som fördes fram av någon ledande bolsjevik, det ledde inte till något större omläggning av politiken, eller någon större debatt, och Trotskij verkar ha övergett tankarna ganska snabbt. Denikins trupper i södra Ryssland trycktes snart tillbaka, och Ukraina återtogs. I den meningen var det ett tillfälligt hugskott, och inte helt genomtänkt. Deutscher vill dock göra hela saken till en produkt av Trotskijs överaktiva hjärna och fantasi, helt utan samband med bolsjevikernas principer och taktik. Detta är helt orimligt. Han hittar ett konkret förslag som uppenbarligen går helt stick i stäv med den bilden han har bestämt sig för är den rätta – så han avskriver det bara som fantasier utan betydelse. Det var ett ganska opraktiskt förslag; när de hade besegrat Denikins trupper några månader senare hade de andra saker att prioritera än att lägga stora delar av sina kraftigt begränsade resurser på att försöka resa Asiens kolonialmassor till revolt. I den meningen kan förslaget sägas ha varit en smula fantasifullt. Men Deutscher har ingen grund för att helt avfärda det som något slags feberfantasi. Trotskijs förslag må ha varit ogenomförbart i den situationen, men det var grundat på bolsjevikiska principer. Det var helt korrekt när han i förslaget konstaterade: givetvis tänkte vi redan tidigare på ”behovet av att stödja revolutionen i Asien, och hade aldrig övergett idén om offensiva revolutionära krig.”101

Trotskij i exil skrev aldrig några långa förklaringar i frågan, men tillräckligt för att tydligt klargöra att han såg det som uppenbart att revolutioner kunde genomföras genom revolutionära interventioner från revolutionära arbetarstater. Han skrev exempelvis uttryckligen att “Krig har – åtminstone borde det ha – samma betydelse för arbetarstaten som revolutionen har för proletariatet i de kapitalistiska länderna.”102
I ett så viktigt dokument som “Kriget och Fjärde Internationalen”, antaget av Internationella Kommunistiska Förbundet (föregångare till Fjärde Internationalen), skrev Trotskij: “Vi ser ett revolutionärt krig lika mycket som ett medel för proletär politik som ett uppror.”103
Visst kan man önska att han hade skrivit några mer utförliga förklaringar – speciellt som hans efterföljare drog upp klara regler mot att ”föra” revolutioner utomlands – men exemplen kan mångfaldigas, och varje gång skrev han som om det var uppenbart för varje marxist.

Stödja revolutionen i Tyskland
Tyskland var, naturligt nog, landet som bolsjevikerna närmast förknippade med revolutionens öde. Det var ett av de mest utvecklade imperialistiska länderna, med den mest välorganiserade arbetarklassen, och hela Andra internationalen hade sett upp till den tyska socialdemokratin. Vidare låg Tyskland nära Ryssland – fram till Polens återupprättande var det rent av ett grannland. 1917 var Tyskland dessutom i krig med Ryssland, och det var den stormakt som hade styrkan att militärt krossa Sovjetryssland i början av 1918. Så när bolsjevikerna gång på gång betonade behovet av att revolutionen spreds till Europa, nämnde de ofta specifikt Tyskland.

Före Oktoberrevolutionen hade Lenin upprepade gånger klargjort sin position att om, när revolutionen hade segrat i Ryssland, och den nya revolutionära regeringen erbjöd en allmän, demokratisk fred, kajser Wilhelm skulle vägra och ändå attackera, så skulle det revolutionära Ryssland föra ett revolutionärt krig mot Tyskland, och resa upp dess arbetare på sin sida. Denna ståndpunkt var inte kontroversiell i Bolsjevikpartiet – faktum är att för en tid en majoritet av partiet krävde detta även när Lenin hade insett att styrkeförhållandet var ogynnsamt. Detta hade givetvis varit en fråga om självförsvar, även om det skulle ha förvandlats till en offensiv. Det bör dock nämnas att båda Lenin och Trotskij båda hade diskuterat att intervenera direkt för att stödja den tyska revolutionen, utan först ha blivit attackerade.

I “Tyskland, nyckeln till den internationella situationen”, från november 1931, skrev Trotskij:

”Det borde vara självklart för varje revolutionär arbetare att fascisternas försök att gripa makten i Tyskland måste leda till en mobilisering av Röda armén. För den proletära staten kommer det att bli frågan om revolutionärt självförsvar i ordets mest direkta och omedelbara mening. Tyskland är inte bara Tyskland. Det är Europas hjärta. Hitler är inte bara Hitler. Han är kandidat för posten som super-Wrangel. Men Röda armén är inte heller bara Röda armén. Det är den proletära världsrevolutionens arm.”104

Detta har ibland tolkats som att Trotskij bara förespråkade en styrkeuppvisning, och inte att faktiskt använda Röda armén för att krossa nazisterna innan de hade blivit starka nog att själva attackera. Som för att kommentera det skrev han 1933 i ”Hitler och Röda armén”:
”För ett och ett halvt år sedan skrev vi att huvuddelen av Röda armén borde vända sig västerut för att kunna krossa fascismen innan den ödelade det tyska proletariatet och gick samman med den europeiska och världsimperialismen.”105

Trotskijs uppfattning hade uppenbarligen varit att Röda armén borde skaffa sig möjligheten att faktiskt krossa den tyska fascismen. Och varför inte – kan det ifrågasättas att det hade varit berättigat att gå in och krossa nazismen, ställa deras ledare mot en vägg eller något innan dessa lyckades krossa Tyska kommunistpartiet och mörda sex miljoner judar och över 20 miljoner sovjetinvånare? Detta skulle i första hand ha varit en defensiv åtgärd – Trotskij var med rätta övertygad om att Nazityskland förr eller senare skulle attackera Sovjetunionen. Trotskij fortsatte med att avfärda uppfattningen att krig bara får vara defensiva:
”Eller har kanske stalinisterna antagit den pacifistiska visdomen att bara ’rent defensiva’ krig är tillåtna?”106

I artikeln “Tyskland och Sovjetunionen” förklarade Trotskij lite mera om en aspekt av saken:

För många kamrater är frågan om Röda arméns möjliga roll viktig. Det handlar uppenbarligen inte om att förändra vår principiella ståndpunkt. Om den inre situationen i Sovjetunionen hade tillåtit det, så skulle sovjetregeringen, när Hitler tog de första stegen mot makten, ha mobiliserat några armédivisioner i Vitryssland och Ukraina, givetvis under skydd av att försvara Sovjets gränser. Utifrån den obestridliga tanken att Röda armén bara kan hjälpa till och inte ersätta revolutionen i ett annat land, lutar vissa kamrater åt slutsatsen att det i avsaknad av ett öppet inbördeskrig i Tyskland vore otillåtet att mobilisera i Sovjetunionen. Att ställa frågan så är alltför abstrakt. Givetvis kan inte Röda armén ersätta de tyska arbetarna när det gäller att göra revolutionen, istället kan den bara understöda de tyska arbetarnas revolution. Men under olika skeden kan detta stöd yttra sig på olika sätt. Exempelvis kan Röda armén hjälpa de tyska arbetarna att inleda revolutionen.107

Röda armén kan, förklarade Trotskij, hjälpa andra länders arbetare att inleda revolutionen. Givetvis är man då inne på mer riskabelt vatten. Självklart är det bäst att hjälpa en revolution som redan har brutit ut. Problemet är bara: ibland kommer det bästa tillfället inte att vara när en revolution redan har brutit ut. Givetvis blir frågan mera komplicerad när det handlar om en nation som tidigare förtrycks av Ryssland, men vid flera tillfällen hade de försökt hjälpa till att inleda en revolution. I fallet Georgien 1921 är det möjligt att argumentera för att det hade varit bättre att låta den revolutionära potentialen att mogna lite till. I fallet Polen 1920 lät de sig övertygas av ett till synes unikt tillfälle att tåga fram till Warszawa och beväpna den polska arbetarklassen – men det är i efterhand uppenbart att detta inte var det mest gynnsamma tillvägagångssättet. Dock finns det ingen leninistisk princip som säger att de inte kunde gå in för att sprida revolutionen – det är helt och hållet en fråga om styrkeförhållanden; arbetarstatens resurser att stödja revolutionen, militärt och materiellt, och inte minst beredskapen hos den andra nationens förtryckta massor att resa sig. I frågan om Tyskland hade dock 1933 varit den bästa tiden för en intervention. Något bättre tillfälle skulle inte komma – istället skulle den tyska arbetarklassen krossas, Tyskland skulle upprustas, och anfallet på Sovjetunionen kom, som Trotskij hade förutspått 1933, efter några år, inte efter några decennier. Anledningen till att Trotskij inte förespråkade en intervention 1933 – som uppenbarligen hade blivit en byråkratisk snarare än en revolutionär intervention – var den kaotiska situation som rådde i Sovjetunionen efter tvångskollektiviseringen, med inbördeskrigsliknande situation på delar av landsbygden. Men åter byggde det inte alls på något principiellt avståndstagande mot att intervenera över nationsgränser.
Faktiskt var frågan om att gå in med vapenmakt för att bistå de tyska arbetarna i den revolutionära kampen inte ny, även om den tidigare hade diskuterats i samband med verkliga revolutionära situationer. Så hade Lenin, när den tyska revolutionen för stunden var besegrad, och Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördade, betonat att de inte på minsta sätt erkände andra länders reaktionärers rätt att döda sina revolutionärer:
Om vi hade varit tillräckligt starka, förklarade han för Petrogradsovjeten, ”skulle vi inte ha låtit Scheidemannarna meja ner spartakisterna, utan skulle ha sparkat ut dem.”108
Några månader tidigare, på hösten 1918 när den tyska revolutionen började lyfta sitt huvud, hade Lenin sagt: “Vi måste till våren ha en armé på tre miljoner för att hjälpa den internationella arbetarrevolutionen.”109

Och i ett tal i oktober 1918 hade Trotskij med kraft hävdat en grundläggande ståndpunkt hos internationalistiska kommunister: ”Om de tyska arbetarna försöker ta makten kommer Sovjetrysslands främsta plikt vara att inte erkänna några nationella gränser i den revolutionära kampen. Det tyska folkets revolutionära kamp kommer att även vara vår kamp.”110
Sett i det ljuset, istället för att hänga upp sig på att revolutioner är något som sker i varje land för sig, blir det helt enkelt inte speciellt konstigt att Trotskij senare diskuterade möjligheterna av att gå in med vapenmakt och krossa nazisterna innan dessa hade hunnit ställa Tysklands industriella kapacitet i upprustningens tjänst.

Givetvis hade en invasion av Tyskland 1933 rest väldiga praktiska problem – varav de största just då, enligt Trotskij, var situationen i Sovjetunionen, med kaoset som skapades av tvångskollektiviseringarna och den stalinistiska regimen. Men att föreställa sig att det finns någon grundläggande princip mot att gå över en nationell gräns för att militärt krossa det dödliga fascistiska hotet och samtidigt ge makten till de tyska arbetarna är att missförstå en grundläggande leninistisk princip.

Georgien111
Efter att Denikins och Koltjacks vita arméer hade besegrats i början av 1920, ställdes den bolsjevikiska ledningen inför frågan om Transkaukasus. Georgien, Armenien och Azerbajdzjan hade under inbördeskriget varit områden för imperialistisk intervention, de utgjorde en geografisk förbindelse med Turkiet och Persien, och, inte att förglömma, de hade viktiga naturtillgångar – speciellt oljan i Baku, utan vilken återuppbyggandet av den sovjetiska industrin skulle bli mycket svårare än det redan var. Den nationella frågan komplicerades dessutom av att de nationella grupperna inte var så uppdelade i separata områden. Georgiens städer, och framför allt dess borgarklass, bestod exempelvis till stor del av armenier. De nationella motsättningarna hade inte heller i första hand riktats mot Ryssland. Det armeniska området låg både i Ryssland och Ottomanska riket/Turkiet, och motsättningarna mot de senare var betydligt större. Dessutom fanns spänningar mellan de transkaukasiska grupperna, där speciellt relationerna mellan armenier och azerbajdzjaner ibland präglades av elakartad rasism.
Azerbajdzjan blev först med sovjetiseras.112 Bolsjevikerna hade där ett omfattande stöd bland Bakus oljearbetare – de hade faktiskt haft makten där under några månader 1918 innan de störtades av en kombination av framryckande styrkor från Turkiet, brittisk intervention och intern opposition.113 Det krävdes ändå press utifrån och enheter från Röda armén, men med stöd bland en stor del av arbetarna och de socialistiska grupperna och med delar av det styrande Musavatpartiet villiga att under omständigheterna godta ett maktskifte, kunde det göras snabbt och inledningsvis med mycket lite blodspillan. Baku blev åter sovjetiskt 27-28 april 1920, och inom några dagar kontrollerades hela Azerbajdzjan Vid det laget hade dock Polen anfallit Sovjetryssland. Alla tankar på hur de skulle handskas med Armenien och Georgien måste bordläggas. Det uppstod också problem i Azerbajdzjan under de närmaste veckorna, som en reaktion på en alltför nitisk kommunistisk politik, med omfattande tvångsrekvisitioner, angrepp på religionen och åtgärder mot oppositionen, där försiktighet hade varit klokare. Även om garnisonen i Ganja revolterade, och motstånd uppstod på några andra platser, förblev dock verkningarna begränsade.
Efter vapenvilan med Polen, och Wrangel, den sista viktiga vita befälhavaren under inbördeskriget, hade besegrats i november 1920, uppstod en möjlighet i Armenien av en förnyad offensiv av turkiska trupper.114 Efter de turkiska styrkornas omfattande massakrer på armenier sågs offensiven givetvis som ett dödligt hot. En del av de styrande dasjnakerna var villiga att ta hjälp av Sovjetryssland som skydd mot Turkiet. 2 december överlät ministerrådet i Erevan sina maktbefogenheter till general Dro, som samma dag slöt en överenskommelse med Sovjetrysslands representant. Liksom i fallet Azerbajdzjan skedde sovjetiseringen av Armenien, i december 1920, med föga väpnade sammanstötningar, under vad den stora majoriteten uppfattade som ett betydligt dödligare hot från Turkiet. Här blev det emellertid värre våren 1921, när Röda armén gick in i Georgien. Medan breda befolkningslager hade kunde förlika sig, om än utan entusiasm, med sovjetstyret hösten innan, hade en radikalt felaktig politik försatt delar av landet i upprorsstämning. Visserligen hungrade de ryska städerna, och en omfattande hungersnöd skulle snart uppstå på delar av den ryska landsbygden – men de hårda tvångsrekvisitionerna i Armenien efter sovjetiseringen gjorde snart situationen där ohållbar. Detta illustrerar betydelsen av de materiella förutsättningarna. Utan de hårda tvångsrekvisitionerna – eller om Sovjetryssland rent av hade varit i stånd att direkt ge materiellt stöd – skulle övergången sannolikt ha kunnat ske förhållandevis smärtfritt. Efter att Röda armén återtagit kontrollen insisterade Lenin på en betydligt försiktig politik gentemot Armenien, med större eftergifter till dess småborgerlighet, intelligentian och bönderna, och med en större grad av autonomi.

Den hårdaste nöten att knäcka var Georgien.115 Det är tveksamt vilka förutsättningar någon av de då kortvariga republikerna hade att överleva utan en stormakts skydd, men Georgien med det mest välutvecklade politiska ledarskapet i Transkaukasus, och starkt stöd av Andra internationalen, hade utan tvekan de största möjligheterna. De lokala bolsjevikerna och den kaukasiska byrån, ledd av Ordonikidze, var ivriga att få hjälp från Ryssland för att störta den mensjevikiska regeringen. Majoriteten av den bolsjevikiska ledningen var mer tveksam. Det var uppenbart att de georgiska kommunisterna inte var i närheten av att kunna ta makten med egna medel. Dock ska man inte därför anta att det ansågs som en principfråga att låta de georgiska kommunisterna skapa sin egen revolution, utan hjälp utifrån. Det stämmer att centralkommittén genom Lenin beordrade Ordonikidze 4 maj 1920, direkt efter sovjetiseringen av Azerbajdzjan, att dra sig tillbaka från Georgien och avstå från någon ytterligare offensiv, till de georgiska bolsjevikernas förtret.116 Tidigare, 17 mars, hade dock Lenin skrivit till Smilga och Ordonikidze (som medlemmar i kaukasusfrontens revolutionära militärråd):
”Det är extremt nödvändigt att vi tar Baku. Lägg alla era krafter på detta, och i era uttalanden måste ni vara särskilt diplomatiska och verkligen se till att en fast lokal sovjetmakt är redo. Det samma gäller Georgien, även om jag råder er att vara ännu försiktigare där.”117
Samtidigt var givetvis problemen med att forcera händelserna i Georgien uppenbara.
I början av 1921, försökte kaukasusbyrån med Stalins stöd, få till ett avgörande genom att iscensätta ett uppror i ett hörn av Georgien och vädja om hjälp. Politbyrån, i frånvaro av Trotskij, som motsatte sig saken, beslutade sig att bifalla. Lenin stödde med tvekan interventionen, men krävde långtgående eftergifter:
1. beväpna arbetarna och fattigbönderna och skapa en stark georgisk Röd armé
2. En speciell politik med eftergifter till den georgiska intelligentian och små köpmännen
3. Försöka få till stånd en kompromiss med delar av mensjevikerna.

Han betonade Georgiens inhemska och internationella position krävde att en flexibel politik, som inte bara kopierade vad som hade gjorts i Ryssland. Trots att Lenin var tveksam, var han inte i princip motståndare till att gå in i Georgien, och väl där hade han inga planer på att föreslå ett tillbakadragande. Han insisterade dock på att gå varligt fram i Georgien, och hans betoning på att beväpna arbetare och fattigbönder visade att han insisterade på att sovjetmakten i Georgien måste baseras på dem, även om de till en början behövde hjälp utifrån.

Trotskij berörde också frågan om Georgien i sin utförliga polemik mot den internationella socialdemokratins hårda verbala angrepp efter Röda arméns inmarsch i Georgien 1921. Det ska dock erkännas att syftet mera var just att slå tillbaka kritiken, kalla socialdemokraterna hycklare för att de inte stödde kolonialuppror mot ”sina” kolonialmakter och på andra sätt att avleda kritik mot Sovjetryssland, än att ge en objektiv historisk beskrivning av skeendet. Trotskij gjorde också en del allmänna resonemang:

Sovjetryssland har inte på något sätt för avsikt att låta sin militära makt ersätta proletariatets revolutionära kraftansträngningar i andra länder. Proletariatets maktövertagande måste vara ett resultat av proletära politiska erfarenheter. Det innebär inte att arbetarnas revolutionära verksamhet i Georgien, eller i något annat land, inte kan ta emot militär hjälp utifrån. Det är emellertid viktigt att denna hjälp enbart kommer vid en tidpunkt då behovet av densamma har uppstått genom arbetarnas politiska utveckling och har erkänts av den klassmedvetna revolutionära förtruppen som vunnit arbetarmajoritetens sympati. Detta är frågor om revolutionär strategi och inte en formell demokratisk ritual.118

Det ska dock påpekas att någon majoritet av de georgiska arbetarna knappast på förhand hade samtyckt till inmarschen. Ett annat argument som användes, och som var det Trotskij betonade mest när han berörde frågan i exil, var hotet för imperialistisk intervention via Georgien. Även om man i efterhand kan konstatera att en sådan intervention inte var så överhängande 1921, så upplevde den bolsjevikiska ledningen att faran fanns, och var sannolikt en faktor i beslutet. När Trotskij senare ville göra inmarschen till bara en försvarsåtgärd mot imperialismen, och förnekade att det gjordes för att sprida revolutionen, får han nog sägas sträcka argumentet lite långt. Man kan förvisso diskutera ifall förutsättningarna borde ha getts mer tid att mogna först, vilket ju bland andra Trotskij hade ansett – men samtidigt finns det inget fog för att se inmarschen som något radikalt brott med bolsjevikernas tidigare praktik.

I samtliga tre fall kan man givetvis diskutera tajmingen av interventionerna, och i synnerhet i Armenien kan man konstatera att den övernitiska politiken hos de ledande kommunisterna på plats skapade ett större motstånd än vad som hade behövt uppstå. Den linje som förs vid makten är dock inte samma sak som frågan huruvida det var korrekt att försöka gripa makten till att börja med. Det fanns av det tillgängliga materialet att döma inga i bolsjevikpartiet som motsatte sig det principiellt riktiga i att utnyttja situationen med de svaga regeringarna till att gå in och ge den kaukasiska revolutionen en skjuts uppifrån – och ingen som förespråkade att de borde överväga att ge upp sovjetmakten. Däremot fanns olika uppfattningar om den politik som borde föras, och hur, och det skulle komma att bli en viktig fråga.

Ingen kommunist ifrågasatte behovet av långtgående omvälvningar i sovjetrepublikerna i Kaukasus. Ekonomin behövde integreras och centraliseras – speciellt var de georgiska järnvägarna nödvändiga för att utveckla ekonomin i hela Transkaukasus. Ett brännande problem som måste lösas var de nationella motsättningarna. Under sin korta tid som självständiga republiker hade Georgien, Armenien och Azerbajdzjan varit involverade i flera gränskonflikter och krig med varandra. Motsättningar, som ibland inbegrep grov rasism, var synliga även bland de lokala kommunisterna. Befolkningarna var dessutom för blandade för att det på något enkelt sätt skulle gå att lösa med rätten till utträde.
Tyvärr var de kommunister som hade ansvaret för att bevaka Kaukasus de mest hängivna centralisterna – av det mer byråkratiska slaget – i det område där de största eftergifterna hade behövts. Där låg en viktig anledning till att konflikterna med Georgien blev så allvarlig.119 Anklagelserna mot de georgiska kommunisterna om nationalism var inte ogrundade, men, som Lenin hade betonat, det krävdes flexibilitet, försiktighet och eftergifter för att bemöta det. Dock gick Sovjetryssland i en annan riktning, mot mera byråkrati och övercentralism.

Bildandet av Sovjetunionen120
Det finns en uppfattning bland en del antistalinistiska socialister att grundandet av Sovjetunionen var helt och hållet stalinistiskt till sin natur. Detta är inte så korrekt – hela bolsjevikpartiet såg behovet av en närmare union mellan alla områden under sovjetmakt, och en process av allt närmare band var i full gång. Från juni 1919 och framåt slogs flera kommissariat ihop mellan republikerna, och tätare band slöts genom fördrag med de självständiga sovjetrepublikerna 1920-21. Men givetvis stämmer det att den framväxande stalinistiska diktaturen förvandlade unionen till ett fängelse för nationaliteterna. 1922 insåg Lenin att han hade underskattat styrkan hos den gamla ex-tsaristiska byråkratin, och den storryska chauvinismen som den bar på. Problemet hade djupa materiella rötter. Den centrala makten utgick från Moskva, och den ryska kulturen och språket hade starkt dominerat tsardömet. Från byråkratens synvinkel var det lättaste att bara fortsätta så. Som Christian Rakovskij – senare en av ledarna för vänsteroppositionen – påpekade är det svårt att administrera 20 republiker: hur mycket enklare det vore att bara administrera en, och låta Moskvas lösningar gälla för alla, utan att krångla till det. Det var oundvikligt att den ryska kommunistiska ledningen ledde enandet, men för att inte bara uppfattas som att de påtvingade alla grupper de storryska lösningarna hade det krävts en skicklig ledning, med förståelse för minoriteternas uppfattningar. Till sin fasa började Lenin inse att en del av den gamla bolsjevikiska ledningen höll på att bli en del av problemet.
Vi bör på vara på det klara med att frågan, som de såg det, inte handlade om att ge upp sovjetmakten, eller att avstå från att ena sovjetrepublikerna politiskt och ekonomisk. Ingen ledande bolsjevik föreslog det, och litteraturen visar inget spår av diskussion om detta. Men hur enandet genomfördes, och i vilken hastighet, var av stor betydelse. Stalin kom allt mer att representera den byråkratiska ståndpunkten, som föredrag att lösa att frågor genom administrativa beslut från Moskva, vilket bara kunde öka den storryska dominansen och skapa missnöje bland minoriteterna. Den storryska chauvinism som Lenin började se och som han beskyllde Stalin för var bara början.

Lenins oro i frågan, och han syn på vad som borde åtgärdas uttrycktes tydligast i artikeln ”Till frågan om nationaliteterna eller om ’autonomisering’”, som han dikterade 30-31 december 1922.121
Han inledde med en ursäkt:
“Jag tror att jag svårt försyndat mig mot Rysslands arbetare genom att jag inte tillräckligt energiskt och beslutsamt har ingripit i den beryktade frågan om autonomisering, som officiellt tycks kallas frågan om de socialistiska sovjetrepublikernas union.”
Vad handlade Stalins autonomiseringsprojekt om? Han föreslog att de oberoende sovjetrepublikerna skulle gå in i RSFSR som autonoma republiker, och göra RSFSR-organen till unionens organ. Vad var skillnaden? I praktiken handlade det om vilka kommissariat som republikerna skulle behålla, vilka som skulle behållas men direkt underställas unionskommissariaten, och vilka som skulle behållas. Skillnaden handlade om hur sovjetrepublikerna skulle förenas, tempot, och vilka grader av autonomi de skulle behålla. Detta var onekligen viktiga aspekter – särskilt som Lenin hade insett att den sovjetiska statsapparaten var, som han skrev, ”samma storryska apparat som vi /…/ övertagit från tsarismen och som endast fått en helt ytlig sovjetisk anstrykning”, och att några av de ledande bolsjevikerna med ansvar för minoriteterna alltmer uppvisade storryska attityder.
Lenin uttryckte oro ”huruvida vi med tillräcklig omtanke har vidtagit åtgärder för att verkligen skydda ickeryssarna mot den äktryska grobianen.” ”Jag tror”, skrev han, ”att Stalins jäktande och hans administreringsmani här har spelat en ödesdiger roll och likaså hans förbittring mot den ökända ’socialnationalismen’”. Lenin fortsatte att förklara nödvändigheten av ordentliga ansträngningar för att verkligen bekämpa det nationella förtryckets arv:
”Därför måste internationalismen hos en förtryckande eller s k ”stor” nation /…/ bestå i att iaktta inte bara formell jämlikhet mellan nationerna, utan också en ojämlikhet som från den förtryckande nationens, den stora nationens sida gottgör den ojämlikhet som faktiskt uppstår i verkligheten./…/ Därför är det i detta fall bättre att ta till i överkant än i underkant då det gäller medgörlighet och hänsyn gentemot de nationella minoriteterna.”
Han avslutade artikeln med några punkter:
”För det första bör vi bevara och befästa de socialistiska republikernas union; beträffande detta kan det inte råda någon tvekan.”
I den sista punkten manade Lenins åter till att vara på sin vakt mot storrysk chauvinism, speciellt till försvar av rättigheterna för de nationella språken, och han avslutade med att nämna möjligheten av att de skulle tvingas till en avsevärd reträtt i unionsbygget:
”Och vi kan ingalunda på förhand vara förvissade om att allt detta arbete inte kan resultera i att vi på nästa sovjetkongress tar ett steg tillbaka, dvs bibehåller de socialistiska sovjetrepublikernas union endast vad gäller det militära och det diplomatiska men i alla andra avseenden återställer de enskilda folkkommissariatens fulla självständighet.”
Lenin insåg att detta var en fråga av yttersta vikt, och han insisterade på försiktighet och eftergifter – rent av så långt som till möjligheten av att de skulle behöva ta ett betydande steg bakåt i skapandet av Sovjetunionen. Men notera att till och med nu, när han allt mer inser faran av den storryska chauvinismen, säger han inte ett ord om att vara redo att ge upp sovjetmakten och samtycka till att kapitalismen återupprättas i något område under sovjetkontroll. Det finns en enkel förklaring för detta: inga bolsjeviker ansåg att det var detta som stod på dagordningen.

Lenin hade ingen princip som sa att en enstaka demokratisk rättighet kan övertrumfa sovjetmakten. Varje enskild demokratisk rättighet kan bara ha samma plats som under spridningen av den socialistiska revolutionen: det kan vara en av faktorerna som avgör om spridandet av revolutionen är möjligt. Under vissa omständigheter kan den vara avgörande. I det här fallet, om känslorna av nationellt förtryck är så starka att huvuddelen av nationen, inklusive de flesta arbetarna, inte kan vinnas över till sovjetmakten, ens genom progressiv politik och direkt stöd till utveckling, om sovjetmakten bara kan upprätthållas genom utländska bajonetter och repression mot den lokala befolkningen, så är det givetvis inte hållbart. Med facit i hand kan vi formulera principer för när sovjetmakten måste ges upp på grund av motstånd från nationella grupper. Under Sovjetunionens sammanbrott, exempelvis, stod det klart för vår internationella organisation – som då hette Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International – att varje försök från den kontrarevolutionära byråkratin att försvara Sovjetunionens sammanhållning genom att undertrycka nationella rörelser med militärt våld bara kunde ha reaktionära följder. Trotskij hade gått en bit på den vägen när han under 30-talets förtryck reste parollen om ett självständigt Sovjetukraina. Samtidigt bör man inse att under Lenins såg hela kommunistpartiet kampen mot det nationella förtrycket som något som måste bekämpas med sovjetmakten. Det var ingen av bolsjevikerna som formulerade lösningen i form av att ge upp sovjetmakten ens i begränsade territorier. Man kan om man så vill kritisera dem för detta i efterhand – men i så fall bör man lägga till att de inte insåg den fulla faran med byråkratiseringen, då det främst var denna faktor som gjorde Sovjetunionen till ett fängelse för nationerna.

Sammanfattning: att sprida revolutionen med vapenmakt
Det unga Sovjetrysslands trupper ingrep i flera angränsande länder, som dessförinnan hade tillhört det tsarryska väldet. Till viss del berodde detta på att inbördeskriget och de kontrarevolutionära trupperna inte snällt höll sig inom de nya gränserna. En ständigt viktig faktor var imperialistisk intervention – eller, i de fall när en faktisk sådan inte var för handen, den upplevda faran av en. Men till en avgörande del gjordes det för att sprida den socialistiska revolutionen. Bolsjevikernas fiender, och framför allt borgarna i de nya nationerna det gällde, betraktade givetvis detta som invasioner och tvång utifrån. Arbetarna och de fattiga bönderna, som befann sig i dödlig strid med dessa borgare, såg det dock ofta annorlunda.
Lenin hade gång på gång klargjort att de förtryckta nationerna skulle ha full frihet till självbestämmande, ända till avskiljande från Ryssland. Samtidigt hade han hela tiden, långt före 1917, slagit fast att de kämpande arbetarna och bönderna med alla medel måste bistå varandra över alla gränser. Bolsjevikernas interventioner åren efter Oktoberrevolutionen var därför inget brott mot utfästelserna om den nationella självbestämmanderätten, utan ett fullföljande av deras löften om att med alla medel sprida den proletära världsrevolutionen. Det finns bokstavligen inga spår av något principiellt motstånd mot detta inom bolsjevikpartiet. Däremot finns det givetvis praktiska problem. Man kan om man vill diskutera de konkreta interventionerna. Det var uppenbarligen fel att gå så långt mot Warszawa som de gjorde 1920, kan man konstatera i efterhand, och man kan ha olika uppfattningar om huruvida de borde ha gått in i Georgien våren 1921. Å andra sidan kan man diskutera om de kunde ha intervenerat kraftfullare vid andra tillfällen. En sådan diskussion kan dock bara baseras på en förståelse för de principer som faktiskt drev dem – något som sällan om någonsin har förklarats på ett bra sätt.

Det måste givetvis betonas att när Lenin formulerade paroller som ”omvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”, eller pratade om revolutionärt krig för att sprida socialismen pågick det först ett världskrig som kostade miljontals människoliv, och sedan ett blodigt ryskt inbördeskrig, och vit terror som mördade många tusentals arbetare och bönder i flera närliggande länder. Givetvis ställer man inte paroller på samma sätt i fredstid. De flesta människor har en djup motvilja mot våld, för att inte tala om krig, och skulle i normala fall knappast uppskatta att trupper utifrån kom, även om dessa sa sig vara där för att hjälpa dem. Klassamhället är dock i grunden uppbyggt på våld på olika nivåer, och den ständigt pågående klasskampen har i tider när den intensifieras en tendens att övergå i våld, och i revolutionära situationer, inbördeskrig. Detta är välkänt för marxister.

Den viktiga lärdomen är att klasskampens frågor ställs på ett direkt internationellt plan. Vi måste avvisa alla uppfattningar om att engelska problem är en angelägenhet för endast de engelska arbetarna, och svenska för de svenska. Den inställningen var främmande för den kommunistiska rörelsen under Lenins tid. Givetvis är det arbetarna i ett givet land som drabbas direkt av det landets politik, och självklart är det de som har de största möjligheterna att kämpa emot. Detta kan dock inte innebära att det finns något principiellt hinder mot att arbetare och socialister på det mest direkta sättet hjälper varandra över gränserna. Tvärt om: huvudprincipen måste vara att kampen i första hand är internationell.
Detta gäller i högsta grad även vid revolutioner, inbördeskrig och hårda diktaturer. Kommunisters uppfattning kan inte vara att det som händer i Syrien bara är en fråga för det syriska folket, att Irans styre bara angår iranier eller att bara afghaner har någon rätt att bekämpa talibanerna. Vi är emot interventioner från imperialismen och deras klientstater, men det finns en uppenbar och viktig principiell skillnad. Vi skulle inte vara emot att en revolutionär arbetarstat blandade sig i kampen i andra länder, om en sådan fanns, eller att progressiva frivilligstyrkor, som internationella arbetarbrigader, om sådana gick att organisera, lade sin tyngd i revolutionens vågskål. Givetvis skulle det finnas stora praktiska problem, och förutsättningarna för att faktiskt hjälpa fram en revolutionär seger skulle inte minst bero på hur styrkorna utifrån skulle uppfattas av arbetare och förtryckta på plats. Detta står inte på den praktiska och omedelbara dagordningen idag, men stora delar av det kommunistiska programmet kan vi idag bara föra fram som propaganda. Det är ingen anledning till att inte hålla idéerna vid liv.

Problemet med vår gamla position
Det är dags att summera kritiken av vår gamla position, uttryckt i Dave Stocktons artikel ”The Bolsheviks and National Question” i Trotskyist International nummer 13/14, samt senare delen av resolutionen ”Nationalism, nation states and national liberation”, publicerad i Trotskyist bulletin no6, juni 1995, med den senares centrala sammanfattning, som även ingick i den gamla versionen av ”Teser till trotskismens försvar”:
”Proletariatet bör därför ovillkorligt erkänna rätten till självbestämmande för en förtryckt nation eller etnisk grupp, även om denna nation sedan skulle gå vidare och återupprätta kapitalismen. Detta var Lenins ståndpunkt beträffande Finland och de baltiska staterna efter 1917.”
Givetvis erkände bolsjevikregeringen Finland och de baltiska staterna, och de slöt sedan fred med de vita regimer som hade upprättat kapitalismen. Dock blir det helt missvisande om man skriver om det utan att poängtera att de faktiskt ingrep med vapenmakt för att stödja revolutionerna i dessa länder – vilket ju enligt mångas sätt att se på saken står i direkt motsättning till att erkänna någon rätt ända till att återupprätta kapitalismen.

När vår position utarbetades var ett viktigt problem att ta ställning till de förtryckta nationerna under det sönderfallande Sovjetunionen. Vissa grupper av trotskistiskt ursprung vägrade i den situationen att erkänna minoritetsnationernas rätt till utträde ur unionen, då detta skulle leda till kapitalismens återupprättande. Gentemot detta försvarade Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International, som vi hette då, helt korrekt den rätten. Den enda rimliga ståndpunkten i den situationen var att försvara de berörda nationernas rätt till utträde även om de sedan återupprättade kapitalismen.
Problemen uppstår dock när den specifika formuleringen förklaras vara vad Lenin förespråkade efter 1917. Under processen av Sovjetunionens sammanbrott var vi helt emot att Moskva skulle skicka trupper för att påverka utvecklingen i Baltikum och Kaukasus. När vi skrev ”Detta var Lenins ståndpunkt beträffande Finland och de baltiska staterna efter 1917” är den naturliga slutsatsen att dra, för den som läser det, att Lenin var emot att Sovjetryssland, med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten, skulle lägga sig i klasskampen i Finland och Baltikum. Det finns ingenting i vårt gamla material som förklarar att detta inte var Lenins ståndpunkt – och detta är dessutom en vanlig missuppfattning av innebörden av Lenins syn på den nationella självbestämmanderätten. Vi nämnde visserligen – i förbifarten – på ett allmänt plan att en arbetarstat kan tvingas göra undantag och bryta mot den nationella självbestämmanderätten, på grund av militär nödvändighet under ett inbördeskrig, imperialistisk intervention eller den internationella revolutionens intressen. Men det står mycket lite om när de gjorde det, så interventioner i den internationella revolutionens intressen lämnas helt och hållet hängande i luften, utan förklaring. Det framställs som ett undantag från den nationella självbestämmanderätten, inte som ett centralt mål som Lenin klart och tydligt hade förklarat flera år före Oktoberrevolutionen. En central del av problemen är att vi – märkta av debatter med strömningar som försummades Lenins princip om nationell självbestämmande rätt – istället gjorde för mycket av den. Lenin försvarade principen till sin död – men samtidigt hade han principen om att sprida revolutionen med samtliga medel som krävdes. Vi har dock hittills envisats med att betrakta frågan, så fort de förtryckta nationerna har varit inblandade, som i första hand den nationella frågan. Därmed har principen om interventioner för att stödja andra nationers klasstrider bara betraktats som undantag, och aldrig riktigt förklarats.

När man uttrycker den allmänna principen som ovillkorlig självbestämmanderätt oavsett om de sedan återupprättar kapitalismen blir det dessutom ofrånkomligen helt missvisande – även om man medger att det finns undantag. Under den specifika situationen under Sovjetunionens sammanbrott: ja. Men under inbördeskriget diskuterades frågan inte alls – eventuellt med någon enstaka propagandistisk fras som skrevs någonstans som undantag – i termer av: även om de återupprättar kapitalismen. Hela bolsjevikpartiet, däribland Lenin, såg lösningen på det nationella förtrycket som något som helt och hållet låg genom bevarandet av sovjetmakten. Att sovjeterna var svaga, ofta helt dominerade av partikommittéerna, att arbetarklassen efter inbördeskrig, umbäranden, industriellt kaos etc. var passiviserad och atomiserad, och att sovjetmakten i många områden baserades på ett ganska litet skikt av befolkningen var ett allvarligt problem, men ändrar inte frågeställningen. Bolsjevikerna såg det fortfarande som den revolutionära makten, som måste förbättras, men inte ersättas.

Allt vårt tidigare material i frågan missar helt att förklara den fundamentalt olika situationen mellan åren efter revolutionen, och under stalinismens kollaps – detta trots hur noga vi har rett ut skillnaden mellan revolutionens tidiga år och den senare stalinismen i andra sammanhang. Åren som följde på 1917 hade det funnits en revolutionär arbetarstat med det främsta målet att stödja socialistiska revolutioner – samtidigt som det hade funnit revolutionära rörelser i de områden som bröt sig loss från Ryssland. Detta innebar att den socialistiska revolutionen stod på den omedelbara dagordningen, och att de finska och de baltiska arbetarnas kamp kunde stödjas genom direkt hjälp, och leda till att de kunde ta makten på kort sikt. I slutet av 1980-talet var situationen en helt annan. Då satt en kontrarevolutionär byråkrati, med årtionden av förtryck av arbetarklassen och de nationella minoriteterna bakom sig, vid makt samtidigt som inga tongivande delar av arbetarklassen i Baltikum eller Kaukasus just då var redo att kämpa för socialismen. Detta innebar att den socialistiska revolutionen inte stod på den omedelbara dagordningen – det fanns ingen möjlighet att just då hjälpa arbetarna att ta makten, och det fanns inga revolutionära styrkor som hade kunnat hjälpa dem. I den förstnämnda situationen var spridandet av revolutionen det viktigaste målet. De nationella känslorna och det kvardröjande nationella förtrycket var en viktig faktor i att avgöra vilka chanser väpnad hjälp utifrån hade att hjälpa revolutionerna till seger, och skulle förbli en viktig fråga under hela övergången till den internationella kommunismens seger. Men ingen bolsjevik uppfattade den nationella självbestämmande rätten som en princip mot att med kraft ingripa till stöd för andra nationers arbetare och bönder. I den senare situationen fanns inte sovjetmakt och revolutionens spridande med bland alternativen i den omedelbara framtiden. Där stod valet mellan att acceptera självständigheten, även om den, vilket var i hög grad sannolikt, skulle leda till återupprättad kapitalism, och att försvara planekonomin, nationaliseringarna och unionen genom stalinistisk repression, som bara hade kunnat leda till att misskreditera idén om socialism i många arbetares ögon – och som dessutom allt mer uppenbart var dödsdömd av historien. Att som spartakister och en del andra ”trotskistiska” grupper ta ställning för Kremlbyråkraternas rätt att krossa självständighetssträvandena med våld visar deras knäfall inför stalinismen. Men att däremot försvara vår korrekta position i de aktuella frågorna på bekostnad av en verklig förståelse av Lenins och bolsjevikernas verkliga politik, vilket ofrånkomligen görs om man drar det direkta likhetstecken mellan Lenins ståndpunkt efter 1917 och vår 70 år senare, utan att förklara skillnaderna, är att skapa förvirring i några av bolsjevismens grundläggande principer. Det är på tiden att vi förtydligar istället för förvirrar på den punkten.

Jens-Hugo Nyberg

Noter
1Lenin, Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, Valda verk i Tre band, vol. 1 (Moskva 1974), s 434
21903. Second Congress of the Russian Social Democratic Labour Party (New Park, 1978), s. 6. Hela programmet finns på s.3-9. Vid hänvisningar till engelska källor i denna artikel är översättningen gjord av mig
3 Lenins mest omfattande diskussion om den borgerliga revolutionen och demokratiska krav finns i Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen. I övrigt tar temat upp en stor del av allt han skrev speciellt 1905-07
4 Lenin, Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, Valda verk i tre band, del 1, s. 435
5 Lenin, ”Petty-bourgeois and proletarian socialism, Collected works, vol. 9, s. 442
6 1903. Second congress of the Russian Social democratic labour party, s. 220
7 Rosa Luxemburg, The National question (Monthly review press 1976),, s 111
8 ibid., s 109
9 Lenin, ”The collapse of the Second International”, Collected works vol. 21, s 214 och flera gånger till
10 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/den_socialistiska_revolutionen_och_nationernas_sjalvbestratt.pdf, s 4. Hal Draper gör den korrekta poängen att Lenin i citatet överbetonade bourgeoisins ledande roll i de klasstrider som Marx analyserade. Hal Draper, E. Haberkern, Karl Marx’s theory of revolution. Volume V: War & Revolution. Inledningen, s.9 -18
11 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/resultatet_av_diskussionen.pdf s. 12
12 Lenin, ”Letter to Inessa Armand 25 December 1916”, Collected works vol. 35, s 267
13 Lenin, ”The draft resolution proposed by the left wing at Zimmerwald”, Collected works vol. 21, s. 345
14 Lenin, ”The position and tasks of the socialist international”, Collected works vol. 21, s. 38f
15 Jane Degras (ed) The Communist International vol.1 (Oxford 1956) s. 163
16 Leo Trotskij, Resultat och framtidsutsikter
17 Lenin Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, Valda verk i tre band, del 1, s. 461 f
18 T.ex. i ”Krisen har mognat”, där han argumenterar för att det vore ”ett förräderi mot internationalismen, ett förräderi mot den internationella socialistiska revolutionens sak” att vänta med att ta makten, http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/krisen_har_mognat.pdf
19 Lenin, ”RKP(b):s sjunde, extra kongress”, Valda verk i tre band del 2 (Moskva 1974), s. 506
20 http://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm#h2
21 Lenin, ”The tasks of revolutionary Social-democracy in the European war”, Collected works vol. 21, s 16
22 Lenin, ”The position and tasks of the Socialist International”, Collected works vol. 21, s 38
23 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/den_revolutionara_socialdemokratins_uppgifter.pdf, s. 1
24 Trotskij, Stalin, (Rättviseböcker 2000), s. 235. Detta ska nog inte tolkas som att Trotskij hade en annan uppfattning, snarare att detta var en kort formulering som inte förklarar alla aspekter av frågan
25 Lenin, ”RKP(b):s sjunde, extra kongress”, Valda verk i tre band del 2, s. 530
26 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/kriget_och_rysslands_socialdemokrati.pdf, s. 1
27 Lenin, ”Imperialism and socialism in Italy”, Collected works vol. 21, s. 361
28 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1915/andra_internationalens_sammanbrott.pdf, s. 8 (fotnot)
29 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1915/om_parollen_europas_forenta.pdf s. 2-3
30 Lenin, ”To Y.M. Sverdlov and L.D. Trotsky” 1 oktober 1918, Collected work vol. 35, s. 365
31 Trotsky, ”Building the Red Armed Forces”, How the revolution armed, vol. 2, s. 178
32 ”Resolution on the present moment and the war, adopted by the sixth congress of the bolsheviki”, Chamberlin, The Russian revolution, (New York 1974), s. 461
33 ”Secret resolution on war and peace, adopted by the eight congress of the Communist party”, Ibid., s. 500
34 Yuri Akhapkin (ed.), First decrees of soviet power, (London 1970), s. 86
35 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/om_nationernas_bestammanderatt.pdf s. 2
36 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/om_nationernas_bestammanderatt.pdf s. 10
37 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/om_nationernas_bestammanderatt.pdf s. 10
38 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/om_nationernas_bestammanderatt.pdf s. 5
39 Luxemburg, The national question, t.ex. s. 130f
40 Lenin, ”The revolutionary proletariat and the right of nations to self-determination”, Collected works vol. 21, s. 408
41 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/den_socialistiska_revolutionen_och_nationernas_sjalvbestratt.pdf s. 8
42 Friedrich Engels, Revolution and counter-revolution in Germany
43 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/resultatet_av_diskussionen.pdf s. 12
44 http://marxists.org/reference/archive/stalin/works/1936/03/01.htm. För Trotskijs inte helt nådiga kommentarer: http://marxists.org/archive/trotsky/1936/03/stalin02.htm
45 Lenin, ”Speech at the 1st All-Russian congress of the navy”, Collected works vol. 26, s. 344
46 Lenin, ”The Petrograd city conference”, Collected works vol. 24, s. 160
47 Lenin, ”Speech at the 1st All-Russian congress of the navy”, Collected works vol. 26, s. 344
48 För beskrivningar om Ukraina under inbördeskriget se Taras Hunczak (ed), The Ukraine 1917-1921: a study in revolution, Jurij Borys, The sovietization of Ukraine 1917-1923, John Reshetar, The Ukrainian Revolution, 1917-1920
49 Lenin, ”Manifesto to the Ukranian people with an ultimatum to the Ukrainian Rada”, Collected works vol. 26, s. 361
50 Ibid., s. 363
51 Allmänna redogörelser för Sovjetrysslands tidiga utrikespolitik finns t.ex. i Richard Debos två volymer Revolution and survival och Survival and consolidation, och i E.H Carr, Ryska revolutionen 1917-1923 del 3
52 Ronald Kowalski, The Bolshevik party in conflict (London 1991), s 147-161
53 Lenin, ”Petrograd city conference”, Collected works vol. 24, s 164
54 Exempelvis i Lenin, ”Tal om krig och fred”, Valda verk i tre band del 2, s. 469
55 För en mer ingående diskussion om Finland och källor, se min artikel i Revolutionär Marxism nummer 3 (mars 2008), Jens-Hugo Nyberg, ”Revolutionen i Finland 1918”. Den mest informativa redogörelsen är Anthony Upton, The Finnish revolution 1917-18
56 Till exempel Lenin, ”Reply to the debate of the political report of the Central Committee March 8”, Seventh Congress of the R.C.P.(B), Collected works vol. 27, s. 115
57 Om Baltikum, se t.ex. Georg von Rauch, The Baltic States och Stanley Page, The Formation of the Baltic States
58 Se Andrew Ezergailis två utmärkta böcker The 1917 revolution in Latvia och The Latvian impact on the Bolshevik Revolution
59 Lenin, ”Telegram to commander-in-chief”, Collected works vol. 28, s. 225
60 Lenins inlägg finns i Lenin, ”Eight Congress of the R.C.P.(B)”, Collected works vol. 29. Hans anmärkningar om den nationella frågan finns på s. 170-175 (”Report on the Party Programme, March 19”) och s 188-196 (”Speech closing the debate on the Party Programme, March 19”)
61 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1919/rkpbs_8e_kongress.pdf, s. 14
62 citeras i Carr, Ryska revolutionen 1917-1923 del 1, s. 294f. Hela partiprogrammet finns i Ritter (ed) The German revolution and the debate on soviet power, (New York 1986), s. 473-495
63 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/om_nationernas_bestammanderatt.pdf, s. 36
64 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1919/rkpbs_8e_kongress.pdf, s. 15
65 http://marxists.org/history/ussr/government/1919/03/22.htm
66 Rosa Luxemburg, The national question, s. 148
67 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/om_nationernas_bestammanderatt.pdf
68 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1919/valen_till_konstituerande_forsamlingen.pdf s. 7
69 Allan K Wildman betonar i sin noggranna genomgång i två volymer av upplösningen den ryska armén speciellt betydelsen av ordern från 9 november för att fullborda omvälvningen bland soldaterna, The end of the Russian Imperial Army specifikt vol. II (New Jersey 1987), s. 381 och 403
70 Detta hindrar givetvis inte att helt nya problem uppstår när man sitter vid makten som verkar i motsatta riktningen. Under umbärandena 1918 förlorade sovjetregeringen delar av sitt stöd i många områden, samtidigt som dess motståndare, med löften om en bättre framtid, gick framåt.
71 Lenin, ”Letter to the workers and peasants of the Ukraine”, Collected works vol. 30, s. 292
72 http://marxists.org/history/ussr/government/constitution/1918/article1.htm
73 http://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1921/03/08.htm
74 En grundlig genomgång av bolsjevikernas faktiska politik i icke ryskdominerade områden under deras kontroll finns i Jeremy Smith, The Bolsheviks and the National Question 1917-23. Även i E.H Carr, Ryska revolutionen 1917-1923, del 1. För en starkt antikommunistisk men informativ redogörelse se Richard Pipes, The Formation of the Soviet Union
75 För en mer ordentlig genomgång, se Park, Bolshevism in Turkestan 1917-1927
76 Adeeb Khalin, The Politics of Muslim Cultural Reform. Jadidism in Central Asia
77 Förutom Park, se även Seymour Becker, Russia’s Protectorates in Central Asia. Bukhara and Khiva, 1865-1924
78 För en beskrivning av skeendet, se Norman Davies, White eagle Red star. The Polish-Soviet war 1919-1920
79 T.ex. i Jan Meijer, The Trotsky papers vol. 1, document 190 och 191, s. 379.
80 Lenin, ”Theses on the question of a separate peace”, Collected works vol. 26, s. 449
81 Lenin, ”Speech delivered at a meeting of the Moscow soviet”, Collected works 30, s. 411
82 Pipes, The unknown Lenin (Yale 1996), s. 88
83 Stycket bygger på den mycket utförliga redogörelsen i Richard Ullman, Anglo-Soviet relations 1917-1921 volume 3: The Anglo-Soviet accord (Princeton, 1972), kapitel 4-7
84 En del i dispyten var synen på den brittiska imperialismens troliga agerande. Trotskij och Kamenev ansåg att den brittiska regeringen inte var så sugen på förnyad intervention och därför kunde hållas utanför. Lenin och Tjitjerin ansåg att det var naivt. Det är tydligt att Trotskij och Kamenev hade mer rätt i sak
85 Ullman, s. 167
86 Ullman, s. 261
87 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1920/ck_verksamhetsberattelse_rkps_9e_kongress.pdf, s 5
88 Pipes, The unknown Lenin, s. 98
89 Pipes, The unknown Lenin, s. 100
90 Pipes, The unknown Lenin, document 44, s. 79
91 Degras, Jane (ed) The Communist International 1919-43, vol.1 s. 91
92 Degras, Jane (ed) The Communist International 1919-43, vol.1 s. 112
93 Degras, Jane (ed) The Communist International 1919-43, vol.1 s. 189
94 Trotsky, My life (Pathfinder 1970), p 456f
95 Trotsky, Stalin (New York 1967), s. 328
96 Isaac Deutscher, Den beväpnade profeten. Se de sista sidorna i kapitel 13, ”Revolution och erövring”
97 Trotsky, ”Military doctrine or pseudo-military doctrinairism”, How the revolution armed, vol. 5, s 328
98 Trotsky, ”Military doctrine or pseudo-military doctrinairism”, How the revolution armed, vol. 5, s. 334
99 Trotsky, ”The militia programme and its academic critic”, How the revolution armed vol. 2, s. 171
100 ”Men under olika skeden kan detta stöd yttra sig på olika sätt. Exempelvis kan Röda armén hjälpa de tyska arbetarna att inleda revolutionen.” http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/kampen_mot_fascismen.pdf, s. 243
101 Jan Meijer, The Trotsky Papers. Volume I 1917-1919, document 347, s 621-627, citatet på s. 625
102 Trotsky, ”Russia and the world proletariat”, Writings 1935-36, s. 154
103 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1934/kriget_och_fi.pdf s. 11
104 http://marxists.org/svenska/trotsky/1931/11/tyskland_nyckeln.html
105 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/kampen_mot_fascismen.pdf, s. 245
106 Ibid, s. 246
107 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/kampen_mot_fascismen.pdf, s. 243
108 Lenin, ”Session of the Petrograd Soviet March 12, 1919”, Collected works vol. 29 s. 30. Philip Scheideman var den högersocialdemokratiske ledaren för den tyska regering som slog ner revolutionen 1919, och spartakisterna var de tyska revolutionärerna
109 Lenin, ”To Y.M Sverdlov and L.D. Trotsky”, Collected works vol. 35, s. 364
110 Trotsky, ”The international situation”, How the revolution armed vol. 1 s. 509
111 Om regionen, se Firuz Kazemzadeh, The Struggle for Transcaucasia (1917-1921)
112 Tadusz Swietochowski, Russian Azerbaijan,1905-1920, kapitel 7, ”The comming of soviet power”.
113 Om detta se Ronald Sunys utmärkta bok The Baku Commune
114 Se Ronald Sunys Looking toward Ararat, kapitel 8, Building a socialist nation”
115 För mer ingående om Georgien, se Ronald Suny, The Making of the Georgian Nation, speciellt kapitel 9, ”Revolution and Republic” och 10, ”Bolshevik Georgia”
116 Lenin, ”Telegram to G.K Orjonikidze”, Collected works, vol. 35, s. 446
117 Lenin, ”Telegram to I.T. Smilga and G.K. Orjonikidze”, Collected works vol. 35, p 443
118 http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1922/mellan_rott_och_vitt.pdf, s. 54-55
119 Jeremy Smith har en bra genomgång i The Bolsheviks and the National Question, 1917-23, kapitel 7, ”The Georgian Crisis and the Formation of the Soviet Union”
120 Utförligt om än antikommunistisk beskrivet i Richard Pipes, The formation of the Soviet Union. Se även Jeremy Smith, The Bolsheviks and the National Question, 1917-23, kapitel 7, ”The Georgian Crisis and the Formation of the Soviet Union”
121 Samtliga citat i sektionen är från http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1922/lenins_testamente.pdf s. 7-11

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *