Stöduttalande: Försvara Reza Forghani. Slå tillbaka arbetsköparnas attacker

Bemöt arbetsköparnas attacker med kamp

Den 29 juni varslades Reza Forghani, busschaufför, fackligt aktiv i Kommunal och huvudskyddsombud hos arbetsköparen Arriva i Stockholm, om uppsägning. Arriva hävdar att Reza har uppmanat sina arbetskamrater att upprätta falska anmälningar om kränkande särbehandling mot sina chefer. Några belägg för anklagelserna visar de inte. Reza bestrider dem och har stort stöd bland sina arbetskamrater.

-Genom avskedandet av mig som Kommunals skyddsombud och den samtidiga utdelningen av varningar till två andra skyddsombud i Råsta vill Arriva skicka ett avskräckande budskap till sina medarbetare. Budskapet har inget annat syfte än att skrämma anställda till tystnad, säger Reza Forghani till Arbetarmakt.

Arriva har, från sitt perspektiv, anledning att vilja bli av med Reza Forghani. Det är inte ens första gången de försöker tysta honom. Redan 2012 försökte de få honom avsatt som skyddsombud efter att han hade påtalat arbetsmiljö- och trafiksäkerhetsbrister. En sannolik orsak till att uppsägningen kommer nu är att Arriva nyligen fick ett föreläggande från Arbetsmiljöverket, som handlar om bristerna i arbetsmiljön. Reza är dessutom bara ett av många exempel på arbetare som arbetsköparna vill bli av med. Det mest uppmärksammade från senare år är Per Johansson, klubbordförande för Stockholms tunnelbaneförare, som sparkades av Connex (nu Veolia) efter liknande påståenden utan belägg 2005. Det är därför detta måste ses som ett angrepp inte bara på Reza, utan på arbetarnas rättigheter och på hela arbetarrörelsen, och måste slås tillbaka kraftfullt.

I sådana här fall kan det te sig som att ord står mot ord, att det inte går att veta vem som har rätt och att man därför inte kan ta ställning i frågan. Detta vore en naiv och felaktig inställning. Det allra minsta som kan krävas är att arbetsköparen tydligt måste kunna belägga anklagelser innan de ska kunna avskeda någon på grund av dem. Allt annat skulle öppna upp för en fullständig godtycklighet, där alla kämpande fackliga representanter, skyddsombud eller överhuvudtaget arbetare som diskuterar och kritiserar företaget inför jobbarkompisarna när som helst kan avskedas. Detta är ett angrepp på arbetarnas rättigheter och på hela arbetarrörelsen och måste bemötas kraftfullt.

Kommunal har lämnat ett ogiltigförklarande, vilket innebär att de kan driva fallet till domstol om arbetsköparen inte backar. Seko Stockholm har antagit ett stöduttalande – något som alla fackförbund och -klubbar borde göra. Det är dock nödvändigt att se begränsningarna med att bara driva fallet den vanliga och legala vägen. Även om Reza och Kommunal vinner i AD kan Arriva inte ens tvingas att återanställa Reza Forghani, på sin höjd kan de få betala honom några årslöner – ett billigt pris för att bli av med en stridbar representant för arbetarna. Det behövs ett mera kraftfullt svar, och det är just ett sådant som arbetarrörelsen måste ge.

Den svenska modellen
Seko Stockholm pekar på att uppsägningen är en attack mot den ”svenska modellen”, ett mycket vanligt argument från fackliga kretsar. Det stämmer givetvis att arbetsköparna och borgerligheten under lång tid har underminerat det samförstånd med den relativa trygghet och välfärd det innebar för arbetarna, och som var känt som den svenska modellen. Men pratet om att slå vakt om denna har inte har hindrat dessa angrepp. Arbetarrörelsen har under de senaste årtiondena backat stadigt – tryggheten på jobbet har försämrats, arbetsbördan och stressen har ökat och arbetsmiljön försämrats för många arbetargrupper, välfärden har urholkats, klassklyftorna har ökat och fattigdomen och utslagningen likaså.

Den svenska modellen byggde på att arbetsköparna i stort godtog samförståndet, något de kunde kosta på sig under åren med en bättre fungerande kapitalism, som medgav stora vinster samtidigt som välfärden byggdes ut, och med mer levande minnen från stora klasstrider. Nu, med en kapitalism i djupare kris, och press i form av ett upplevt hot som att arbetarrörelsen beslutsamt ska slå tillbaka, är samförståndet brutet, vare sig arbetarrörelsen vill det eller inte. Arbetarmakt ser inte den svenska modellen som idealet – kapitalisternas makt kvarstod, vilket möjliggjorde de senare årens högerpolitik och attacker på våra rättigheter. Men det är tydligt att inte ens den svenska modellen kan försvaras med den svenska modellens metoder. Det behövs något mera drastiskt.

Seko Stockholm förordar förändringar i arbetsrättslagstiftningen för att göra det svårare att avskeda förtroendevalda. Det borde vara självklart för hela arbetarrörelsen att stödja detta. Vi skulle dessutom vilja gå längre än så, och införa fackligt veto mot uppsägningar, och i första hand för alla förtroendevalda.

Det kan invändas att detta drastiskt skulle försvåra företagande, och mer konkret, i det här fallet, att visa arbetare, inklusive förtroendevalda, medvetet skulle kunna agera illojalt och skada det företag de jobbar på. Vi har dock aldrig gjort någon hemlighet att vi inte stödjer arbetsköparnas rätt att driva företag som de finner bäst. Att det lilla skiktet betydelsefulla arbetsköpare, direktörer och kapitalister fortfarande tillåts driva företag efter eget tycke, om än med vissa begränsningar, är grunden till att de till stor del kan diktera regeringars politik, utöva storskalig ekonomisk utpressning, göra arbetarna allt mer maktlösa samt tillskansa sig en allt större del av samhällets tillgångar.

Givetvis kan arbetare och fackliga representanter missköta sig. Vår uppfattning, och de flesta arbetares uppfattning, om vad det innebär att missköta sig överensstämmer dock knappast med arbetsköparnas. En central del av fackliga representanters och skyddsombuds uppgift är just att hindra arbetsköparna från att göra som de vill, om detta går ut över arbetarna. För många arbetsköpare upplevs detta precis som att de missköter sig – i förhållande till hur de anser att den skötsamme vinstgenererande idealarbetaren ska bete sig. Om de fick avskeda vem de ville bara genom att påstå att denna har betett sig illa skulle alla arbetare som stod upp för sina rättigheter hotas.

Även om man kan medge att det givetvis kan finnas fall där anklagelser från arbetsköparna stämmer måste vi ovillkorligen kräva att arbetsköparna måste kunna belägga detta, inte bara påstå det. Dock borde vi kräva att facket även då måste ha vetorätt mot att förtroendevalda avskedas. Att uppmana sina arbetskamrater att skicka in påhittade rapporter om cheferna kan verka ganska grovt, och något som knappast gynnar arbetarnas sak. Även då borde det emellertid vara upp till arbetarna att avgöra om deras representant ska få fortsatt förtroende eller inte – och någon som har sina arbetskamraters förtroende ska inte kunna avskedas.

Visst finns det en möjlighet att detta innebär att några olämpliga personer får jobba kvar, men risken att ett fåtal som verkligen har ljugit eller betett sig ordentligt illa får behålla jobbet måste ställas mot den mycket större risken – eller snarare realiteten – att arbetsköparna allt mer får välja och vraka bland vilka arbetare de vill ha kvar, och sparkar dem som vågar säga emot. Det borde vara uppenbart vilken risk som är den största.

Kampmetoder en nyckelfråga
Oavsett vilket mål arbetarrörelsen ställer – och där Arbetarmakt alltså föreslår ovillkorligt facklig vetorätt mot avskedanden av förtroendevalda – är den viktigaste frågan dock hur arbetarrörelsen ska kämpa för detta. Att bara förhandla, gå till AD, vädja till regeringen, skriva uttalanden, göra affischkampanjer, kryddat med några kortare strejker här och var – med andra ord det recept som den fackliga ledningen har hållit sig till under de senaste årtiondena – kommer inte att stoppa arbetsköparnas attacker. Dessa har många metoder för att angripa arbetarna utan att tillgripa formella konfliktåtgärder: avskedanden, nedskärningar och nedläggningar, ökad arbetstakt, med mera. Arbetarrörelsen kan bara slå tillbaka detta genom sina egna kampmetoder.

Vi behöver massiva strejker, blockader, demonstrationer. Det enda sättet att flytta fram våra positioner är att visa arbetsköparna och politikerna att vi inte bara pratar – vi sätter verklig kraft bakom orden. Vissa skulle invända att detta vore att bryta med den svenska modellen. Ja, det stämmer – men saken är den att vi knappast har något val. Arbetsköparna har för länge sedan brutit samförståndet. För att försvara våra rättigheter och trygghet på jobbet, vår arbetsmiljö och välfärd kan vi inte nöja oss med att klamra oss fast vid en modell som funkade hjälpligt för årtionden sedan, men som sedan lång tid tillbaka innebär att arbetsköparna stadigt flyttar fram sina positioner på vår bekostnad.

Alla angrepp på arbetarklassen måste bemötas med motangrepp. Om Arriva-arbetarna gick ut i strejk och företaget ställdes i blockad skulle företaget troligen vara mer villiga att backa. Det är förvisso mycket möjligt att Svenskt näringsliv skulle bemöta detta, och kanske också regeringen. Då skulle det bli en fråga om styrkeförhållanden. Arbetsköparna har en enorm ekonomisk makt i sina händer, och skulle givetvis stödja sig på kollektivavtalens bestämmelser om fredsplikt. Det vore dock möjligt att ta upp kampen utan att bryta mot denna. Politiska strejker och sympatistrejker under gällande kollektivavtal är inte förbjudna. Vi kan – med rätta – hävda att försvaret av stridbara förtroendevalda är en politisk fråga, liksom överhuvudtaget arbetarklassens rättigheter i stort, och det vore det lämpligaste sättet att lägga fram frågan. Det ska medges att arbetsköparna skulle bestrida detta, och risken för att konflikten skulle trappas upp utöver detta är stor. Men då handlar det om styrkeförhållanden, beslutsamhet och kampvilja. Arbetsköparna har sin ekonomiska makt. Men vi – arbetarrörelsen i stort – har miljontals medlemmar, det är vi som håller samhället i gång, och vi har möjligheten att stoppa det.

Detta skulle givetvis inte bli någon lätt match. Även om Arriva eller några andra företag kanske skulle backa, så skulle arbetsköparna inte backa hur länge som helst, och förmodligen inte ens speciellt långt. Men det är en strid vi måste ta. Alternativet är att vi fortsätter att backa. Vi kanske kan håller farten på reträtten nere med den svenska modellens metoder, men den kommer att fortsätta. Oavsett om det blir snabbt eller sakta men säkert kommer vi att tvingas se arbetsköparna flytta fram sina positioner, sin makt och sina rikedomar på vår bekostnad.

De enda alternativen i praktiken är att ta striden, med alla svårigheter det kommer att innebära, eller att erkänna oss besegrade. Vi kan klamra oss fast vid illusioner om att den svenska modellens metoder, förhandlingar och andra politiska konjunkturer kommer att försvara oss, men i slutändan och i praktiken kommer en vägran att ta plocka upp högerns och arbetsköparnas kastade handske att innebära att vi säger till dem: ”Ni vann. Varsågod att utforma samhället efter era intressen, på vår bekostnad.” Valet är vårt.

Vi har inte stora förhoppningar om att de fackliga organisationernas ledningar kommer att vara redo att mobilisera till några stora strider. De har så länge någon av oss kan minnas varit ovilliga att gå till den kraftfulla motattack som vi skulle behöva. Resultatet har blivit den marknadsanpassning, den privatisering, urholkning av välfärden och de angrepp på våra rättigheter som vi har sett under senare år. Vi hoppas att denna fråga kommer att diskuteras allt mer bland de fackliga gräsrotsmedlemmarna, på arbetsplatserna och på gatorna – behöver inte arbetarrörelsen en helt annan inriktning för att inte bara försvara våra positioner, utan faktiskt flytta fram dem? Om de nuvarande ledningarna är ovilliga till detta bör de bytas ut mot ledare som verkligen representerar medlemmarnas intressen, och som inte är rädda för att mobilisera till den massiva kamp som skulle behövas.

Arbetarmakts arbetsutskott

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *