Socialdemokratins rasism i det förflutna har banat vägen för SD

Trygghet är ju bra, men att förlita sig på klassamarbete och nationalism kan bara underminera tryggheten på lite längre sikt

Trygghet är ju bra, men att förlita sig på klassamarbete och nationalism kan bara underminera tryggheten på lite längre sikt

Det står bortom allt tvivel att Sverigedemokraterna rycker fram just nu. Den exakta omfattningen är en underordnad fråga. Det är uppenbart att yougovs opinionsundersökning inte kan betraktas som seriös, men tendensen är inte desto mindre uppenbar: SD är ett växande hot som måste hanteras. Men inom stora delar av vänstern frodas idéer om strategier byggda på nationalstaten, klassamarbete och nostalgi för efterkrigstidens folkhem.

Efter att SD:s senaste opinionssiffror publicerades var Göran Greider snabbt ute och analyserade situationen:

”Jag menar att SD har vi fått för våra egna, ideologiska synders skull. Socialdemokraterna, i Sverige, Frankrike eller Stor-Britannien har glömt att de borde ha som ideologi att tala om fördelningspolitik och utjämning mellan klasserna. Arbetarklassen – inklusive betydande delar av medelklassen – i Sverige och Europa har svikits av arbetarrörelsen och socialdemokratin. Dessa rörelser har blivit mesiga och nästintill ideologilösa.” (Metro 20/8 -15).

Greider kör med en ganska ordinär vänsteranalys som säger att SD växer pga. den ekonomiska situationen. Som den socialdemokrat han är argumenterade han för att SD:s inflytande kan brytas med gammal hederlig omfördelningspolitik. Greiders lösning är nostalgisk. Tillbaka till 1960- och 70-talen. Den här argumentationen är han inte ensam om och den hänger ofta ihop med en annan föreställning. Nämligen den att SD:s framryckning inte beror på rasism hos deras väljare, framförallt inte hos deras arbetarväljare. De som röstar på SD vill egentligen bara komma till rätta med de växande orättvisor som uppstått i samhället efter att välfärdsstaten började monteras ned. De är egentligen inte rasister, bara förvirrade – brukar det heta.

Varför just rasism?
Om det nu ligger till på det viset så blir frågan varför det här missnöjet inte kanaliseras vänsterut. Det finns ett litet socialdemokratiskt parti i Sverige som politiskt befinner sig ungefär där SSU befann sig i början på 1980-talet. Det heter Vänsterpartiet och de håller fanan högt när det gäller att förvalta arvet från den gamla goda socialdemokratin så som den var innan deras politik blev vanlig liberalism. Men det är inte V som fångar upp det missnöje som istället SD lyckas rida på.

Om SD:s väljare egentligen inte är rasister så är det en märklig omständighet att de vänder sig till ett rasistiskt parti för att uttrycka sitt missnöje över attackerna på välfärden. Det finns som sagt alternativ som inte är rasistiska att stödja istället.

Den naturligaste förklaringen till att SD:s väljare har valt just det partiet är att de befinner sig på en skala från inskränkt nationalism över främlingsfientlighet och chauvinism till ren rasism. Detta förhållande står inte i motsättning till att de också kan vara genuint upprörda över den vändning saker och ting har tagit när det gäller välfärden. Men det är ett faktum att de har valt att länka välfärdsfrågorna till ett rasistiskt perspektiv. Varför?

Här duger det inte med att hänvisa till uppmärksammade mord, gängvåld och sensationslysten media som orsaksförklaring. De flesta människor är inte kompletta idioter och anammar inte en hel världsbild i handvändning pga. diverse incidenter. Konkreta händelser kan förstärka eller försvaga en världsbild men knappast på egen hand ge upphov till den.

Socialdemokratins destruktiva arv
Vi måste helt enkelt slå fast att Sverige, liksom stora delar av världen i övrigt, har en genuint nationalistisk såväl som rasistisk tradition med både bred och djup förankring i samhället. Socialdemokratin är en av de pelare som under lång tid har förvaltat den här traditionen. Rasism och nationell chauvinism kan komma i många olika skepnader och det finns hela tiden en skala där allt inte behöver ta sig uttryck i en fullfjädrad Ku Klux Klan-rasism. Även om svensk socialdemokrati inte har tillämpat ett allomfattande rasistiskt handlingsprogram för samhället på det sätt som gjordes i Sydafrika eller den nordamerikanska södern så har de under 1900-talet utgått från en nationell och även rasistisk världsbild. Den kom bland annat till uttryck i uttalanden från ledande socialdemokrater som Artur Engberg, Landshövding och ecklesiastikminister: ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.” (Engberg i Riksdagen 1921).

Steriliseringsprogrammen under 1900-talet, som var intimt förknippade med socialdemokratin, handlade precis som att ”skydda den svenska folkstocken” mot påstått skadliga element. Att den rasistiska världsbilden bakom steriliseringarna var djupt förankrade inom socialdemokratin visas av att Tage Erlander under 1960-talet kunde uttrycka sig på ett liknande sätt som Engberg utan att det ledde till några större reaktioner inom partiet eller bland dess väljare: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” (Erlander i riksdagen 1965 om kravaller i afroamerikanska områden).

Vad Engbergs och Erlanders uttalanden visar är att det för socialdemokratin var naturligt att tänka sig existensen av raser med distinkta egenskaper och att ras var något som påverkade samhället på ett påtagligt sätt, och att politiken därför var tvungen att förhålla sig till ras på ett aktivt sätt. Steriliseringsprogrammen visade att det här inte bara var retorik.

Att försvara rasen är en ambition som alltid har legat nära behovet av att svartsjukt skydda tillgången till den nationalstat som en viss ras anses höra till. I mitten av 1960-talet tog LO strid för att minska invandringen till Sverige. Deras argument var snarlikt det som ultrahögern har använt sedan sent 70-tal. Det gällde att skydda svenska arbetares löner och jobb från att sjunka och försvinna i konkurrensen med invandrade arbetare. Här var inte klassolidariteten viktigast utan den nationella solidariteten.

Socialdemokratins retorik och praktik kan inte bortförklaras med att de var barn av sin tid. Under sina första år ställde sig den internationella socialdemokratin på internationalistisk grund. På Andra internationalens världskongress 1907 höjdes röster för begränsningar av invandringen för att skydda de ”egna” arbetarna, men denna position besegrades på kongressen. Den resolution som antogs motsatte sig dessa begränsningar. De ledande socialdemokratiska partiernas praktik gick dock i en annan riktning, mot mera anpassning och klassamarbete, och snart ändrades även de formella ståndpunkterna. I takt med att partierna blev alltmer reformistiska, speciellt åren omkring 1914, tog majoriteten inom den internationella socialdemokratin ställning för nationella enhet på bekostnad av klasskamp och internationalism. Men alla gjorde inte det valet, den revolutionära marxistiska rörelsen höll fast vid internationalismen. Under striderna inom den andra internationalen kring de här frågorna så tog till exempel Lenin och bolsjevikerna ställning för principen om fri invandring, och Kommunistiska internationalen höll fast vid detta under de första åren, tills den stalinistiska kontrarevolutionen underordnade internationalens program under den allt mer nationalistiska byråkratins intressen. Leo Trotskij argumenterade på 30-talet för att de svarta i USA borde ha rätten till en egen nation och stat om rasismen i USA skulle bli för outhärdlig. Han jämförde också situationen för de svarta i USA med situationen för judarna i Tsarens Ryssland. Här ser vi exempel på ett helt annat sätt att tänka än vad som gällde inom svensk socialdemokrati men som var samtida och inga pekpinnar i efterhand.

Rasismen och nationalismen inom svensk socialdemokrati var alltså ingen olyckshändelse utan en medvetet genomtänkt linje som de framhärdade i under i stort sett hela 1900-talet fram till idag. Under 70-talet skedde visserligen en viss vänstersväng, med större betoning på internationell solidaritet, men detta ändrade inte på grunden, som förblev nationalistisk och klassamarbetande.

Vi ska komma ihåg att de svenska socialdemokraterna har haft en exceptionellt stark ställning inom den svenska arbetarklassen. Det är inte alls överdrivet att säga att socialdemokratin är den kraft som mer än någon annan har uppfostrat svensk arbetarklass politiskt. Vad har detta betytt för den politiska mentaliteten inom arbetarklassen i det här landet?

Det arv som Engberg, Erlander och LO har lämnat efter sig stavas nationalism, chauvinism och även rasism. De har grundligt inympat idéer om att folk trumfar klass, att nationell sammanhållning är viktigare än de förtrycktas internationella sammanhållning, att den borgerliga nationalstaten är ett naturligt skydd för arbetarklassen (snarare än klassens egen kamp), att sociala problem kan bero på tillståndet för folkstammen, osv.

Det vore ett misstag att tro att rasism enbart är en ideologisk förvillelse. Den är ett hierarkiskt sätt att organisera världen och samhället på. Det betyder att vissa skikt kommer att ha materiella fördelar av rasismen såsom förtur till arbeten och åtråvärda positioner, mindre risk för polisvåld och så vidare. En av de viktigaste fördelarna är tillgången till en välmående nationalstat i det imperialistiska centrumet av världen.

Vad SD handlar om är att erbjuda ett kampparti för folk som vill försvara sina fördelar i den rasistiska samhällshierarkin. De som ansluter sig till SD på ett eller annat sätt upplever sin position som hotat av intränglingar och SD blir deras försvarssköld. Tidigare fungerade bl.a. LO på ett tydligare sätt som en sådan sköld, vilket redan nämnts.

Klassmedvetna arbetare förstår att deras fördelar pga rasismen egentligen bara är smulor från de rikas bord som tjänar till att hetsa olika arbetargrupper mot varandra och att de skulle kunna tillkämpa sig betydligt mer omfattande fördelar utan den rasistiska splittringen.

Det är värt att tillägga att stora skikt av SD:s väljare inte kommer ur arbetarklassen och socialdemokratin. Det är istället folk ur borgerligheten. Men även de har ett rasistiskt förflutet att falla tillbaka på. I synnerhet de som kommer från den rena högern.

SD förvaltar socialdemokratins rasism
I den här artikeln påstås naturligtvis inte att alla inom arbetarklassen delar de här vanföreställningarna eller ens att alla har de i samma omfattning. Utan tvekan har det funnits en proletärt internationalistisk opposition inom svensk arbetarrörelse mot s-ledningens inskränkta nationalism. Vissa skikt inom arbetarklassen har också blivit mer ytligt påverkade och har haft en dragning åt den internationella solidariteten. Men i slutändan måste vi ändå konstatera att olika grader av nationellt tänkande är det som dominerar bl.a. som en följd av socialdemokratins dominans.

Detta betyder att Sverigedemokraterna i mångt och mycket kommer till ett dukat bord. Svensk arbetarklass känner sig hemtam i deras retorik. Vem kan klandra dem? När allt kommer omkring så framstår Engberg och Erlander som om de befann sig till höger om SD. Därför är det både befängt och farligt att argumentera för nostalgiska lösningar baserade på 1900-talets socialdemokrati.

Nu påstår vi inte nödvändigtvis att det är de mest nationalistiska dragen hos socialdemokratin som Göran Greider vill återuppväcka när han drar ut på sin nostalgitripp för att hitta den gamla goda socialdemokratin (som inte var så god för avvikarna och minoriteterna i folkhemmet). Men han distanserar sig inte heller från socialdemokratins rasism och nationalism och visar överhuvudtaget ingen medvetenhet alls om det inskränkta arv som 100 års uppslutning kring nationalstaten och rasen har medfört. Och det är symtomatiskt för i stort sett alla som skriver i hans anda. Det största problemet med Greiders resonemang är ändå att han stryker både den utbredda rasismen som orsaksförklaring till SD:s framgångar och socialdemokratins historiska roll i att göra rasismen självklar.

Oklarheter om invandringen
Ett annat exempel på hur fel det kan bli är när Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh uttalar sig på sin Facebooksida:

Invandringen för många är en FNs migrations kommisarie poängterade också den 18 aug att Sverige omöjligen kan ha denna börda ensamt. Men detta inser inte majoriteten av riksdagspartierna. Behöver inte förklara vem SDs är och vad de står för – de har inga lösningar på något problem utan gapar högt om de problem som människor möter i sin vardag därför får dem stöd också.
Bostadsbristen, ökande segregation och utanförskap, en ohållbar asylmottagning, sämre utbildning och skola, en urholkad välfärd, saknad av en bättre människovärde för de som flyr- kommer att dra samhället ännu mer isär och ökar klasskillnader. Därför
Sveriges riksdag måste göra något åt problemen. Vi måste noggrant förbereda ovan förutsättningar innan vi kan ta emot människor. Kvotflyktingar borde återtas av alla länder. Vi måste skaffa människovärde, arbete, utbildning och framförallt en hållbar bostadssituation.

Kakabaveh är helt klart en värdefull aktivist och röst när det gäller kampen mot religiöst och kulturellt förtryck i förorten liksom i debatterna mot kulturrelativister och identitetspolitiker. Men det här sättet att argumentera på innebär att falla tillbaka på några av de allra sämsta dragen hos socialdemokratin. Den heliga utgångspunkten för Kakabaveh är just nationalstaten och en uppdelning i de människor som naturligt hör hemma inom den och dem som inte gör det. Kakabaveh är som ett eko av 1960-talets LO när hon klart och tydligt argumenterar för att materiella förbättringar hänger ihop med minskad invandring. Det föresvävar henne inte att arbetare som redan bor här skulle kunna kämpa tillsammans med de nyanlända för de sociala och politiska förbättringar hon riktigt säger är nödvändiga. Kakabavehs argumentation är farlig därför att den tillmötesgår SD, även om det inte är hennes intention. Men hon är inte ensam. Hon uttrycker en inställning som är utbredd inom arbetarrörelsen i Sverige och som SD under vissa omständigheter har visat sig kunna vinna på.

Den skadliga kulturrelativismen
Ett annat stort politiskt problem inom delar av vänstern i Sverige, däremot inte inom arbetarklassen, är identitetspolitiken och kulturrelativismen. Det är för övrigt något som Kakabaveh påpekar i sin statusuppdatering och som vi håller med om. Arbetarmakt har hyfsat noggrant kommenterat identitetspolitiken på annat håll så vi ska inte upprepa alla de argumenten här. Men vi vill påminna om att när identitetsvänstern på ett homogeniserande sätt identifierar de vita, männen, heterosexuella mfl som orsaken till förtrycket i världen så lyfter man samtidigt bort uppmärksamheten från kapitalismen, imperialismen och staten som den huvudsakliga källan till förtryck. Därigenom rycker de undan mattan för alla idéer om kollektiv kamp mot en gemensam fiende. För det finns ingen gemensam fiende enligt identitetsvänstern och följaktligen ingen gemensam kamp. Det här medför i sin tur att de underminerar en möjlig plattform för ett möte mellan svenska arbetare och invandrade arbetare som skulle kunna bryta ner fördomar och rasism. Ett sådant här möte – arbetarenhet över kulturella gränser – är både SD:s och den härskande klassens största skräck just därför att den skulle underminera deras rasistiska hets.

Istället för att bidra till att bygga upp arbetarenheten så drar identitetsvänstern hela den övriga vänstern i vanrykte och får vänsterrörelsen att framstå som att stora delar av arbetarklassen helt plötsligt har blivit våra största fiender. Det är inte konstigt att vissa skikt av arbetarklassen känner sig mer välkomna hos SD än hos vänstern när identitetsvänstern systematiskt attackerar arbetarklassen. Även vi marxister påtalar förstås politiska problem som kan finnas hos arbetarklassens tänkande i ett rikt imperialistiskt land, men att utmåla stora sektorer av arbetarklassen som förtryckare är något annat.

På många sätt är identitetsvänsterns världsbild dessutom bara en inverterad variant av SD:s världsbild. För båda står kampen mellan nationaliteter/etniska grupper , sexuella kategorier osv. Båda ser det som att vita står mot svarta, heterosexuella mot icke-heterosexuella. Den avgörande skillnaden är att de väljer olika sida i de här påstådda konflikterna.

Kulturrelativismen försämrar ytterligare vänsterns rykte och gör den ineffektiv i kampen mot SD. Identitetsvänstern offrar konsekvent de mest förtrycktas rättigheter om dessa trampas på av kulturella eller religiösa skäl. Om en kvinna eller man utsätts för hedersförtryck i en invandrarmiljö så förnekar identitetsvänstern det och kallar alla försök att uppmärksamma problemet för rasistiska. Därigenom låter de SD och de borgerliga ledarsidorna vinna matchen innan den ens har börjat. När vänstern misslyckas med att försvara de mänskliga rättigheterna för några av samhällets mest marginaliserade grupper så uppstår ett gyllene tillfälle för den populistiska högern att spela ut det kortet. Idag kan SD framställa sig som väldigt uppmärksamma på förekomsten av ett visst förtryck mot kvinnor, barn och sexuella minoriteter medan delar av vänstern framstår som pinsamt ignoranta och blinda. Det här ger SD och personer som Ivar Arpi ett försprång i att diskutera sina lösningar på problemet, vilka givetvis inte är några lösningar utan bara handlar om att hetsa och diskriminera.

För arbetarkamp och verklig internationalism
Att förespråka en jämlik fördelningspolitik är självklart bra och nödvändigt. Men vad som måste tillbakavisas är föreställningen om att en specifikt antirasistisk kamp inte behövs om det bara förs en socialt utjämnande politik. Den linjen skulle vara korrekt om det stämde att rasism i sig inte var en faktor bakom SD:s framgångar. Men när det väl står klart att rasistiska hierarkier och idéer är en huvudfaktor bakom SD:s framgångar så blir det befängt att tänka bort antirasismen som ett av de viktigaste medlen i kampen mot dem.

En viktig uppgift är att klargöra för de vita svenska arbetarna att de kommer att kunna försvara sina landvinningar mycket bättre om de slutar se färgade arbetare som konkurrenter och istället betraktar dem som systrar och bröder i kampen mot den härskande klassen. Men rasistisk ideologi försvårar den här uppgiften. Därför måste den aktivt bekämpas och det visar socialdemokrater som Greider alltför lite medvetenhet om. Inte heller visar det lägret speciellt stor medvetenhet om att de materiella rasistiska hierarkierna måste bekämpas. Dels därför att den kampen tvingar de vita arbetarna att lystra, precis som under medborgarrättsrörelsen i USA. Men framförallt därför att det ligger i de icke-vita arbetarnas och människornas intresse att bryta ner de rasistiska hierarkierna. En gemensam arbetarkamp kommer aldrig att bli verklighet om inte de icke-vita arbetarna ser att även deras kampfrågor får en absolut central plats. Men det kommer inte att hända om allt handlar om fördelningspolitik i största allmänhet.

En av de viktigaste sakerna att driva, och svåraste just nu, är kampen för att öppna gränserna dvs. för fri invandring. Det kravet är strategiskt därför att det angriper en av de bärande pelarna i den rasistiska hierarkin, kontrollen över de imperialistiska nationalstaternas privilegier – som till stor del är tjuvgods från tredje världen.

Att vita och färgade arbetare står upp för varandras intressen, att de vita arbetarna överkommer eventuell rasism hos sig själva, att de färgade arbetarna hålls borta från identitetspolitisk sekterism. Det är antirasismens uppgift, för den som är socialist det vill säga.

Bryt med liberalerna
Många arbetare, svenskar såväl som invandrare, uppfattar med rätta fundamentalister och sekteristiska grupperingar som ett antidemokratiskt hot. Att inte vara den främsta fienden mot sådana här destruktiva krafter utan istället sitta i knät på dem, är ett generalfel för den som vill vara vänster. Tyvärr är det just det felet som den kulturrelativistiska identitetsvänstern gör med resultatet att SD gynnas.

Ett problem med den reformistiska vänstern är den absurda tilltron till den liberala borgerligheten som antirasistisk kraft. Dagens Arena är socialdemokratins försök att etablera sig bland de sociala medierna. Den 19/8 -15 skrev de så här på sin ledarsida:

”Folkpartiet sitter på nycklarna till Sveriges politiska framtid. Partiets vägval kan bestämma maktförhållandena i svensk politik men också avgöra hur Sverige kommer att se ut om tio till tjugo år. ”

Budskapet var att bara ett folkparti som återgår till Bengt Westerbergs socialliberalism, och samarbetar vänsterut, kan vara det som räddar Sverige undan SD

En sak som gör den tilltron märklig är att samma människor som torgför den samtidigt argumenterar för att det krävs välfärdspolitik för att underminera SD och rasismen. Det är sant. Det krävs verkligen välfärdspolitik som handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga och på så sätt ta kål på vanföreställningar att det finns någon sorts koppling mellan nivån på välfärden och antalet invandrare. Den fråga som uppstår är då hur t.ex. Folkpartiet ska hjälpa till med det? Precis som de andra borgerliga partierna står de för liberala marknadslösningar som ökar orättvisorna i samhället. En effektiv allians med borgerliga krafter mot SD kommer förr eller senare innebära att arbetarrörelsen måste ge upp sin specifika prägel på kampen som ju är att försvara välfärdsreformerna. Den antirasism som blir kvar efter det kommer att bestå av humanistiska moralpredikningar.

Dessutom handlar det politiska livet inte bara om SD och rasismen. De borgerliga partierna har övergripande målsättningar att uppnå som i grund och botten handlar om deras klassintressen. Eftersom SD också är ett liberalkonservativt parti (dvs ekonomisk liberalism och konservativ värdegrund) så kommer de i sista hand alltid att står närmare de borgerliga i nästan alla frågor, utom kanske just i invandringsfrågan. Det gör att SD per definition är en naturlig allierad till de borgerliga och det märks i kommunalpolitiken där de ofta samarbetar tätt med varandra. Det var därför bara en tidsfråga innan samma sak skulle hända på riksplanet. Det vi ser nu är sannolikt just den omsvängningen. Detta är inget ”misstag” från de borgerligas sida. De gör det som är naturligt för dem och som ökar deras chanser att ta regeringsmakten i nästa val.

Det stora omedelbara hotet med SD är därför inte att de kommer att upprätta en fascistisk regering. Det stora problemet är att deras inlemmande i borgerligheten stärker borgarna så mycket att de kan komma att lyckas med en verkligt stabil regeringsbildning efter nästa val. Den regeringen kommer att vara den mest högerinriktade på mycket länge i Sverige och skulle mycket väl kunna lyckas åsamka den svenska arbetarklassen ytterligare stora nederlag.

Det är dags för svensk arbetarrörelse och vänster att bryta med både identitetspolitik och illusioner om en ”snäll” borgerlighet. Åter till klasskampen.

Eduardo Montero

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *