Konspirationsteori har blivit något mer än ett skällsord – det har blivit en etikett man kan sätta på något påstående för att helt avfärda det som helt befängt utan att behöva besvära sig med ytterligare argument. Inte utan anledning givetvis. Det finns en uppsjö av galna konspirationsteorier som saknar verklighetsanknytning, och det är vanligtvis dessa som avses med ordet. Men samtidigt borde det vara uppenbart för alla som inte har en alltigenom naiv uppfattning om världen att det finns konspirationer. Alternativet vore att alla makthavare och mäktiga intressen alltid spelade med öppna kort och aldrig försökte gå bakom ryggen på oss. Att helt enkelt klistra etiketten ”konspirationsteori” på alla avslöjanden om de verkliga konspirationerna har dock blivit ett enkelt sätt att förknippa dessa med de helt absurda, och därmed sänka deras trovärdighet. På samma sätt som man måste vara uppmärksam mot de idiotiska konspirationsteorierna måste man vara uppmärksam mot tillmälet ”konspirationsteori” som ett sätt att slippa diskutera obekväma fakta. Hela frågan handlar därför om att skilja mellan rimliga förklaringar, som det finns belägg för, om vad som händer i världen från de helt orimliga som medvetet eller omedvetet lägger dimridåer över de förstnämnda. Som vanligt gäller att ju mera långsökt eller fantastisk en påstådd förklaring är, desto mer bevis krävs för att den ska kunna anses som trovärdig eller ens ett alternativ.
Det finns en stor mängd väl belagda konspirationer av varierande omfattning, med underrättelsetjänster, ekonomiska intressen etc. som i skymundan har gått bakom ryggen på allmänheten, och på merparten av deras valda företrädare. CIA i samarbete med bland annat Storbritanniens, Egyptens, Pakistans och Kinas underrättelsetjänster försåg islamistiska fundamentalister i Afghanistan med vapen, utbildning och logistisk hjälp i deras väpnade kamp mot Sovjetunionens trupper på 1980-talet. Zbigniew Brzezinski – en av de viktigaste rådgivarna till den amerikanska presidenten vid tiden för Sovjetunionens invasion av landet, Jimmy Carters – skröt i efterhand om att den hjälpen inleddes flera månader före invasionen, med det medvetna målet att locka ärkefienden i det kalla kriget att invadera. Den katastrof det innebar och fortfarande innebär för Afghanistan viftade han helt bort med att det var värt det, för det bidrog till Sovjetunionens och Östblockets fall, vilket var viktigare än hur det gick för de som människor som bodde och bor i Afghanistan. Så USA med flera underrättelsetjänster inte bara försåg de extremistiska och djupt reaktionära islamististgrupper – som senare skulle bilda kärnan i al Qaidada, Talibanerna och IS/Daesh – med vapen och militär utbildning i hemlighet, de lockade även Sovjetunionen att invadera. Vad är detta om inte en konspiration? Med tanke på de associationer ordet väcker kan man visserligen överväga om ordet alltid är det bästa att använda, men faktum kvarstår. Det kanske kan låta lite klyschigt att som kommunist ständig ta upp CIA som exempel, men de har den digraste meritlistan och mer är känt om vissa av deras hemliga operationer än vad vi vet om något annat lands underrättelsetjänst. De organiserade kuppen som 1953 störtade Irans senaste demokratiskt valda ledare Mossadeq, de sålde i hemlighet vapen till Iran under kriget mot Irak (som USA annars stödde) för att finansiera vapen till högergerillan Contras som spred terror mot Sandinistregeringen i Nicaragua, de har experimenterat med sjukdomar på fattiga bönder i Latinamerika osv. – allt bakom ryggen på allmänheten och kongressen. Ett mer närliggande exempel är att Sverige, trots sin formella neutralitet i praktiken var integrerat i NATO:s sfär med hemliga militära samarbeten och utbyte mellan underrättelsetjänsterna. Endast den högsta politiska ledningen kände till denna hemlighet som fortgick i flera årtionden. Ett ännu mer uppseendeväckande exempel är Stay behind, de hemliga styrkor som organiserades i Västeuropa, inklusive Sverige, med högsta ledning i NATO, i första hand för att organisera motstånd vid en eventuell sovjetisk invasion, men även för att kontrollera så att den politiska utvecklingen inte gick i oönskad riktning. Så stora ingripanden var i allmänhet inte nödvändiga, men de fanns som backup. I Italien organiserade Stay behind däremot blodig terror. Dessa och många andra exempel visar att även de formellt mest demokratiska regeringarna kan gå ganska långt bakom våra ryggar.
De idiotiska konspirationsteorierna
Bland de mera galna konspirationsteorierna finns exempelvis de olika teorierna – notera att de inte har något att göra med teorier i vetenskaplig mening, vilket innebär en sammanhållen och sakligt underbyggd förklaring av något, till skillnad från den mer vardagliga betydelsen som innebär gissning – om världskonspirationen. Den har fått lite olika utformningar och namn, det har handlat om frimurarna, den judiska världskonspirationen – Zionist Occupation Government (ZOG) som den heter i en nyare tappning främst använd av nazister – eller illuminati, och handlar om att det finns en liten grupp människor som håller världen i sina händer och kontrollerar vad som händer. Detta är en beskrivning av världen som står i motsättning till den marxistiska, som menar att det kapitalistiska systemet har sin egen inneboende logik och rörelselagar, som i viss mån går att påverka, men inte kontrollera. Som en överbyggnad på denna finns det mäktiga intressen som försöker styra skeenden. I det sammanhanget finns det konspirationer som de ovan, men det finns ingen övergripande kontroll. Det är förvisso inte ovanligt med förklaringar som tycks kombinera en marxistisk modell med ett USA som kan ingripa och kontrollera vad de vill, och ett CIA som kan trolla fram förment folkliga mobiliseringar och uppror som de finner önskvärt för att destabilisera regimer de ogillar, men där glider de in på de i negativ mening konspiratoriska förklaringarna. USA må ha stor makt att påverka världen, men de lyckades samtidigt inte omforma Afghanistan och Irak som de hade tänkt efter invasionerna 2001 och 2003, och de väldiga resurser det krävdes att bekämpa det motstånd de aldrig helt lyckades kväsa gjorde att de inte kunde kosta på sig fler äventyr av den sorten. Det är uppenbart att den aggressiva internationella offensiven under George W Bush i stort sett blev ett misslyckande, som urholkade snarare än befäste USA:s globala makt. En hårt organiserad grupp av Illuminatityp som i hemlighet styr världens öde skulle krävas omfattande belägg för att kunna bli trovärdig, och för att underminera alternativa förklaringar, som den marxistiska. I avsaknad av dessa, som inte har kommit och aldrig lär komma, förblir den en helt idealistisk konspirationsteori, vars gamla anor knappast för den mera sannolik. Speciellt givetvis i dess mer galna varianter, som att det är rymdödlor eller andra utomjordingar som styr. Ett extremt exempel, men dessa idéer existerar.
En mindre omfattande men fortfarande otrolig konspirationsteori 9/11 was an inside job, alltså att det var den amerikanska statsledningen som organiserade terrordåden 11 september 2001. Till skillnad från de verkliga konspirationer som nämns ovan, och som skedde i hemlighet, var detta en uppvisning av mest spektakulära sort, och som skulle kräva enorma resurser, planering och många inblandade, samt fabricerade historier om de påstådda flygkaparna. Flygplan skulle kapas och köras in i skyskrapor, som i sin tur skulle sprängas inifrån. Detta låter som en ganska otrolig historia, som också den skulle krävas omfattande belägg, snarare än vissa lite märkliga omständigheter, vars märklighet dock är svårt att bedöma för oss som inte har expertkunskap i hur det går till när stora flygplan kraschar in i skyskrapor. Dock har ”teorin” många övertygade anhängare. Just anhängarna ger för övrigt en fingervisning om en konspirations trovärdighet – ju galnare anhängarna verkar, och ju flera långsökta konspirationsteorier de saluför, desto med skeptisk bör man vara. Det torde vara uppenbart att den sortens konspirationer är betydligt svårare att ro iland än låt oss säga mörda en statsminister.
Konspiration Olof Palme
Det är just detta Gunnar Walls nya, utmärkta bok Konspiration Olof Palme (Semic 2015) handlar om. Hans förra bok i ämnet, Mordgåtan Olof Palme (Semic 2010), fokuserade helt på mordet och utredningen. I den nya går han in mera på troliga förklaringar. Hälften av de omkring 400 sidorna handlar om det han skrev om i Mordgåtan Olof Palme, så det blir en hel del upprepningar för oss som har läst den. Alternativet hade varit att skriva den nya som en direkt uppföljare på den förra, och förutsätta att läsare också har läst den gamla, och valet att göra Konspiration Olof Palme till en fristående bok är fullt förståelig. Jag har inte heller alls något emot en repetition av omständigheter och detaljer som är helt nödvändiga för att förstå den senare delens resonemang, men vi som läste den förra boken kan ha hunnit glömma en hel del av.
Palmeutredningen – inkompetens eller mörkläggning?
Hur man bedömer omständigheterna för mordet och dess utredning är givetvis helt grundläggande för hur man bedömer alternativa förklaringar. Om man anser att utredningen sköttes på bra eller åtminstone rimligt sätt finns det knappast någon anledning att spekulera i konspirationer som utredningen inte har fastnat för. Men det behövs knappast några stora mått av konspirativt tänkande för att sluta sig till att mordutredningen sköttes på ett långt ifrån rimligt sätt – om man förutsätter att målet var att faktiskt hitta och sätt fast mördaren eller mördarna.
Här måste man självfallet ta möjligheten att det rör sig om inkompetens i beaktande. Det är inte speciellt klokt att underskatta sina fiender, men det är samtidigt lätt att konstatera att även den mäktigaste och mest resursstinna underrättelsetjänsten, CIA, har gjort många idiotiska misstag. Deras misslyckade försök att mörda Fidel Castro kan nämnas som ett exempel som ligger ganska nära det betydligt mera framgångsrika mordet på Olof Palme. Märkliga omständigheter kan många gånger bero på att de faktiskt inte förstod bättre.
Möjligheten att även Palmeutredningen led av inkompetens och inte en vilja att dölja något kan givetvis inte uteslutas – men Gunnar Walls båda böcker i ämnet liksom exempelvis Lars Borgenäs En iskall vind drog genom Sverige ger mycket starka anledningar att ifrågasätta den förklaringen. Jag tänker verkligen inte bortse från polisers fördomar och att dessa mycket väl kan yttra sig i att vara betydligt mer benägna att se mördare i kurdiska väpnade organisationer eller missbrukare med långt brottsligt förflutet än i andra poliser, välordnade representanter för främmande länders underrättelsetjänster eller organiserade vapenintresserade personer på högerkanten – men det nära nog totala fokuset på två varandra följande huvudspår, båda med mycket klent med faktiska belägg, samtidigt som många andra spår knappt utreddes alls, ställer ändå frågan om det inte också var andra saker inblandade.
Det första frågetecknet uppstod ledningen för utredningen tillsattes. Dagen efter mordet tillträdde spaningsledaren: länspolismästare Hans Holmér. Detta väcker frågor. I likhet med de flesta höga polischefer var Holmér i grunden jurist, inte polis, och saknade vana att leda mordutredningar. I hans släptåg kom också Ebbe Carlsson. Radarparet Holmér-Carlsson hade tidigare visat sig användbara för socialdemokraterna vid makten – för att mörklägga pinsamheter. Det kändaste exemplet är den så kallade sjukhusaffären 1975. IB lejde en spion för att kartlägga vänsteraktivister på Göteborgs sjukhus. När detta riskerade att avslöjas skrev Holmér-Carlsson ihop ett ”hemligt” PM som ”avslöjade” att SÄPO hade skickat in en man efter uppgifter om att den internationella terroristen Carlos planerade ett angrepp mot sjukhuset. Delar av detta ”läcktes” sedan till media. Hur idiotisk storyn än låter, så funkade det. När det uppdagades att detta var rent nonsens hade risken för att IB-affären skulle blossa upp igen försvunnit för länge sen.
Efter att en kort period ha fastnat för den s.k. 33-åringen, kom Holmér in på ett helt annat spår: PKK. Det fanns väldigt få saker som pekade på att PKK hade mördat Palme. Förutom vissa avhoppare som ansågs som förrädare hade PKK överhuvudtaget ingen tradition av mord, och speciellt inte av västerländska statsmän. Att de skulle göra ett avsteg från detta för att döda just Palme, som i jämförelse med andra statsmän i väst av många sågs som en förkämpe för tredje världen verkar inte så troligt. Mycket bättre blir det inte heller när ”bevisen” redovisas.
PKK hade ett bokkafé åt det håll som mördaren sprang åt, och genom avlyssning visste SÄPO att kurderna hade planerat något dagarna före mordet. De hade visserligen talat om ett kommande ”bröllop” – men det kunde ju faktiskt vara ett kodord för något helt annat. Eller så kunde det, hur osannolikt det än låter, ha handlat om just ett bröllop, vem vet? Ett vittne hade också trätt fram, i form av hälaren Seppo som hade haft permission från Kumla dagarna innan mordet. Han berättade att han på PKK:s uppdrag skaffat fram två magnumrevolvrar. Storyn bygger således på att en väletablerad internationell organisation, som samtidigt förde ett gerillakrig mot Turkiets armé, med uppsåt att mörda en regeringschef i främmande land förlitar sig på en gravt alkoholiserad hälare på permission från kåken – och dessutom blandar in den kroatiske fascisten Milo Baresic, som satt inne samtidigt. En riktig rövarhistoria med andra ord. Ändå var Palmeutredningen under Holmér helt inriktad på PKK-spåret, och en inofficiell utredning under Ebbe Carlsson, med hemlig avlyssning, fortsatte efter att Holmér tvingats lämna sin post. Detta hade uppenbarligen stöd ändå upp i regeringen – ända till upp till statsminister Ingvar Carlsson, Palmes efterträdare.
Den ensamma missbrukaren
Nästa stora inriktning, och en som Palmeutredning höll fast vid betydligt längre var förstås den ensamma missbrukaren i form av Christer Pettersson. Vi matades i många år med löpsedlar om honom, många gånger med ”nya avslöjanden” i form av repriserade uppgifter som hade tvivelaktigt värde redan från början. En likhet i spåren, vid sida om hur uppslukad utredningen var av dem, är både hur knapphändiga belägg de byggde på, och på en i sammanhanget intressant faktor: de var båda politiskt ofarliga. Mer om det sistnämnda lite senare.
Bevisen mot Christer P var, speciellt i förhållande till de enorma resurser som lades på att fälla honom, synnerligen svaga. I stort sett hängde målet på en sak: Lisbeth Palmes vittnesmål. Tekniska bevis saknades helt. Det fanns några kompletterande vittnesmål, bland annat en missbrukare som vittnade om att han sett Christer P på Grand, den biograf där makarna Palme strax innan mordet hade sett den film som blev statsministerns sista, Bröderna Mozart. Vittnet hade den fördelen att han kände Christer P sedan tidigare. Dock hade han den nackdelen att han var mycket långt ifrån nykter vid tillfället och i de första förhören kom ihåg väldigt lite av kvällen, och i synnerhet inte att han skulle ha sett Christer P. Efter några polisförhör – en del andra missbrukare som förhördes kunde senare vittna om att polisen tydligt försökte uppmuntra dem att minnas – fick han ett klart minne av att ha sett Christer P på platsen. Inte mordplatsen, märk väl, utan på Grand. Utredningen hade dock inriktat sig på att mördaren stod vid Grand och väntade på paret.
Vittnesmål i allmänhet har ofta mindre värde än vad förmodligen de flesta föreställer sig. Sedan DNA-bevisning slog igenom har ganska många som dömdes på tvärsäkra vittnesmål kunnat frias, efter långa år i fängelse. Den mänskliga uppfattningsförmågan och minnet är ofta bräckliga och osäkra, och minnesbilderna kan påverkas – eller ibland rent av skapas – av senare händelser och tankar. Ett sådant tillfälle är vittneskonfrontationer. Vittnen har ofta en tendens att välja en gärningsman bland dem som deltar i konfrontationen – snarare än att se om någon av dem kan vara gärningsmannen. Skillnaden är långt ifrån trivial. Ju mer de vill hitta gärningsmannen – vilket är tämligen naturligt att vilja – och ju mer de tror att polisen har starka skäl att misstänka någon av dem de får titta på, desto större är risken att de pekar ut den av dem som mest påminner av gärningsmannen. I rättegången kan det sedan vara det minnet som de förväxlar med den ursprungliga upplevelsen. Studier tyder starkt på att graden av hur säkra vittnena är inte säger mycket om hur säkra vittnesmålen är.
Så till Lisbeth Palmes utpekande av Christer P som mördaren. Det första som kan sägas är att det dröjde 2 år och 9 månader innan hon pekade ut honom. Ganska lång tid för en tydlig minnesbild av något man har sett på sin höjd i ett fåtal sekunder. Inte mindre bestickande är omständigheterna kring utpekandet och hennes vittnesmål. Dels ställde hon krav som vittnen annars sällan kan ställa, som att utpekandet inte spelades in (svårare att bedöma dess värde om det bara finns polisens anteckningar), och inte ens gjordes på plats, utan via en videoupptagning. Vittnesmålet skedde utan publik, utan Christer P eller hans advokat närvarande. Dessa avsteg från de vanliga rutinerna för större rättssäkerhet borde rimligtvis minska värdet av vittnesmålet. Men ännu mer uppseendeväckande är de andra omständigheterna kring utpekandet. Hon hade fått intrycket av att det fanns starka misstankar mot en person i konfrontationen, något hon klart och tydligt uppgav senare. Risken att vittnet helt enkelt väljer någon av de närvarande ökar givetvis ju starkare hen tror att misstankarna är. Men ännu värre: hon hade fått information om att den misstänka var missbrukare. Det fanns en missbrukare i konfrontationen, och det var Christer P, de andra var anställda på polismyndigheten eller i kvarteret omkring. Hon pekade ut honom med orden, enligt polisens protokoll för förhöret: det ser man ju vem som är alkoholist. Lisbeth pekade ut alkoholisten, men huruvida hon pekade ut mördaren är en annan fråga. Hon sa också: han stämmer på min beskrivning. Beskrivning, till skillnad från att säga att han stämmer med hennes minnesbild. Dessutom hade hon knappast gjort någon sådan beskrivning. Faktiskt beskrev hon inte hans ansikte överhuvudtaget i de första förhören efter mordet. Det finns dessutom mycket som tyder på att det inte ens var mördaren hon såg. Hon såg honom inte skjuta, och inte heller något vapen. Lisbeth tittade upp och mötte en mans blick när hon sökte hjälp. Först senare, enligt hennes vittnesmål, drog hon slutsatsen att detta var mördaren. Hennes beskrivning passar dessutom bättre in på ett av mordplatsvittnena, Anders B, som hade en blå täckjacka som Lisbeth, men inte de andra mordplatsvittnena, vittnade om, och ansiktsformen och hårfärgen som hon i förhör beskriv passade bättre in på honom än på Christer P. Dessutom är det fastslaget att han stod med ryggen mot dörren till Decorima och tittade på paret. Inget annat vittne på mordplatsen pekade ut Christer. Ett av dem visste till och med vem Christer P var, men kände inte igen honom som mördaren som sprang förbi honom på nära håll på Tunnelgatan.
Det finns dock en annan beskrivning som skulle innebära att hon såg mördaren tydligare, det s.k. mötesscenariot. Enligt detta, som faktiskt är det som bäst stämmer in på övriga vittnesmål, Lisbeths oräknat, träffade paret Palme mördaren och åtminstone Olof pratade med honom. Detta skiljer sig emellertid markant från hennes vittnesmål, och från det scenario som åklagaren målar upp. Om man skulle medge den möjligheten, ifrågasätter det starkt vad hon berättade. Dessutom framstår det troligen som ganska osannolikt att hävda att Palme hade stämt träff med en brottsbelastad missbrukare sent en fredagskväll i centrala Stockholm. Det ska även sägas att det fanns två vittnen som gav Christer P alibi och stödjer hans version att han tog pendeln hem för mordet, somnade och hamnade i Märsta innan han tog nästa tåg och kunde åka hem till Rotebro. Deras vittnesmål ansågs dock inte så trovärdiga, trots att de gott och väl kunde mäta sig med de vittnen som understödde Lisbeths version att Christer P var i närheten av mordplatsen.
Christer Pettersson som professionell mördare
Om man vill fortsätta finns det flera frågetecken omkring Christer P som mördaren. Han hade dödat förut – 1970 stack han i vredesmod ihjäl en man efter ett bråk i det så kallade bajonettmordet – men han hade inte utfört något överlagt, planerat mord. Det fanns vidare inga belägg för att han hade någon vana att använda skjutvapen. Ändå kan det verka som ett mycket professionellt utfört mord. Olof Palme sköts med ett välplacerat skott och dog ögonblickligen, ett andra skott avlossades och strök längs Lisbets rygg, millimeter från att döda även henne, och skulle så gjort om hon inte hade vridit sig efter första skottet. På grund av rekylen är det mycket svårt för en ovan att skjuta två välriktade skott i snabb följd.
Gärningsmannen försvann sedan uppför trapporna vid Tunnelgatan utan att något av vittnena lyckades ge ett signalement på hans ansikte – eller för den delen lägga märke till den ”haltande gången” som sedan blev så beryktad genom kvällspressen. Kulorna var dessutom gjorda för att gå igenom en skottsäker väst. Utan tvekan Christer P:s i särklass mest välplanerade brott! Eller också är den kriminellt belastade ensamme missbrukaren utan träning i lönnmord inte vår gärningsman.
Flera försök till att förklara Christer Ps motiv till att skjuta statsministern har gjorts. ”Bombmannen”, Lars Tingström uppgav enligt hans advokat Pelle Svensson att Christer P gjorde det på hans order, för att hämnas på samhället. En annan hypotes var att Christer P sköt Palme av misstag när han egentligen skulle skjuta hans gamle bekant nattklubbsägaren Sigge Cedergren som många gånger försett honom med amfetamin – tänk vilken slump, han inte bara missade att känna igen sin mångårige bekant, det var just Palme som kom i vägen. Det går dock att hitta andra motiv, som kanske känns lite mer sannolika. Om vi släpper Christer P.
Hatet mot Palme
För dem som bara har upplevt senare års politiska klimat i Sverige kan det vara svårt att föreställa sig vilket hat som rådde mot Olof Palme hos många borgare. Företrädare för den revolutionära vänstern må ha kallat honom och sossarna klassförrädare många gånger, men de rabiata borgarna såg det inte på det sättet. Ubåtshysterin var i full gång, många trodde på allvar att Sovjetunionen (i själva verket på randen till upplösning) stod i begrepp att invadera Sverige – och att Palme var villig att hjälpa till. Dylika uppfattningar fick ytterligare näring av att han hade ett statsbesök i Moskva inbokat under våren. En hatkampanj mot honom fördes av MUF, och en riktigt grov och vulgär sådan fördes av EAP – som numera mest framstår som en bisarr sekt som vill att Sverige ska gå i bräschen för att kolonisera Mars. Vidare arbetade många borgare upp sig till något slags hysteri av blotta tanken på att löntagarfonderna skulle införas.
Inom Stockholmspolisen fanns det grupperingar som innehöll nazister, och Palmehatet hade givetvis många anhängare där. Andra länders underrättelsetjänster förtjänar att nämnas. USA under Reagan uppskattade givetvis inte Palmes försök till avspänning mellan supermakterna – själva ville de ju krossa ondskans imperium, aka Sovjetunionen. Israel uppskattade sannerligen inte Palmes kontakter med PLO, och Sydafrikas apartheidregim – hårt pressad av kamp inom landet och en stor internationell kampanj som inbegrep bojkott av landets varor – hade speciell anledning att vara missnöjda med den svenska regeringen då det i februari 1986 pågick en folkkongress för Sydafrika i Stockholm.
Det är givetvis svårt att säga vilka som organiserade mordet, men i dessa kretsar fanns såväl motiv, och kunnande som resurser – och den hårda övertygelsen och stränga disciplinen gör det mindre sannolikt att någon ska vittna för att försöka få ut den utfästa belöningen på 50 miljoner kronor. Realistiska personer insåg dessutom säkerligen att det skulle krävas mycket för att få ut belöningen, vilket bara skulle ske vid en fällande dom mot någon. Förhoppningen om denna ansenliga slant skulle, om mordet organiserades av en hårt organiserad och våldsbenägen organisation, dessutom ha behövt ställas mot den förmodligen betydligt påtagligare risken för en kula avsedd för förrädare.
Det är dock dessa spår som Palmeutredningen aldrig riktigt har undersökt. Enskilda poliser har utretts, knapphändigt, men tanken på att det kan vara en organiserad grupp av militärer, poliser eller främmande makts underrättelsetjänst viftades från första början bort till förmån för kurder eller ensamma missbrukare utan vana av att hantera skjutvapen. Detta är något Granskningskommissionen, som gick igenom Palmeutredningen och var mycket kritisk till hur den hade skötts, pekade på detta som en allvarlig brist.
Den sannolikaste hypotesen: Stay behind
Den kanske vanligaste fråga folk ställer när Palmemordet kommer upp är vilken teori man han, eller om man nämner någon som skrivit i frågan, vilken teori vederbörande har. Det finns givetvis en fara i att spekulera, och det är lätt att avlägsna sig från kontakt med verkligheten. Inte desto mindre är det intressant. I min recension av Mordgåtan Olof Palme skrev jag att jag gärna hade läst mera om de reaktionära, välorganiserade, pengastinna och beväpnade kretsar som skulle kunna tänkas ha haft ett intresse av att undanröja statsminister Palme. I den nya boken går Wall in mera på den frågan, och pekar ut en trolig organisation bakom mordet: Stay behind.
Stay behind organiserades kort tid efter andra världskrigets slut, och utgjorde under hela kalla kriget en ytterst hemlig organisation, som sträckte sig från ett beväpnat fotfolk med stor kapacitet till våld, till höga makthavare. Som en direkt utlöpare till USA och NATO var det en av de mäktigaste organisationer som existerade. Huvudsyftet med organisationen var som sagt att bilda en organiserad styrka i händelse av sovjetisk ockupation av Västeuropa, men även med inriktning på att kunna påverka i de andra länder som den var verksam i, speciellt att kunna ingripa om utvecklingen gick åt fel håll. All form av verklig socialistisk utveckling skulle utan tvekan ha ställts också mot Stay behinds motstånd. Detta var något som i hög grad Italien fick uppleva, då landet enligt Stay behinds lednings uppfattning riskerade att gå mot en alltför radikal riktning, och en rad terrordåd organiserades för att passivisera folk. I Gunnar Walls mycket intressanta bok är inget mera fascinerande än just kapitlet som beskriver denna för gemene man fortfarande tämligen okända organisation. Jag kräver faktiskt att ni läser detta kapitel.
Under kalla kriget var sekretessen givetvis stenhård. Organisationen var uppbyggt som ett ytterst hemligt nätverk, där endast de i toppen hade full översikt. De olika cellerna som organisationen i varje land var uppbyggt av hade ingen kontakt, förutom via ledarna, och få personer visste var den högsta ledningen satt. Men att de var hårdföra antikommunister och antisocialister, och inte tvekade att ta till våld om så krävdes för att försvara deras reaktionära ideal var de högst medvetna om. Det säger nästan sig självt att det främst var reaktionärer som rekryterades till denna sorts organisation. Stay behind var ytterst hierarkiskt organiserad, men det faktum att de lägre nivåerna inte hade någon översikt utan till stor del verkade utan nära uppsikt medförde en risk att olika celler ibland agerade på eget bevåg, utan att inse att det kanske inte var vad toppen önskade.
Stay behind uppdagades 1990 efter att den italienska polisen snubblade över organisationen vid ett tillslag i ett annat ärende. Sovjetunionen hade visserligen inte upplösts, men Berlinmuren hade fallit, Ceausescu var skjuten och Östblocket var i tydlig upplösning. Hur NATO hade agerat mot ett avslöjande några år tidigare kan man spekulera om.
Några grupper i Sverige som av allt att döma ingick i Stay behind har upptäckts och beskrivs i boken. Som väntat frodades kommunisthatet och Palmehatet – många reaktionärer såg inte så stor skillnad mellan företeelserna. Många var på allvar rädda att Palme höll på att sälja ut Sverige till Sovjetunionen, eller att löntagarfonderna skulle leda till socialism. NATO:s ledning kanske inte hade riktigt sådana farhågor – även om man inte alls ska underskatta vilka förvirrade idéer också dessa kunde ha, så det kan inte heller helt uteslutas – men att de ansåg att Palme var för sovjetvänlig står helt klart. Detta har flera av dem berättat i efterhand, förutom det de sa om det när det begav sig. Reaganadministrationen var kalla kriget-krigare som var ute efter att underminera och besegra Sovjetunionen, inte att bli vänner med dem. Avspänningen som Palme drev – och som majoriteten av S-toppen var kritisk mot – var ett hot mot detta. Inte minst var målet om en kärnvapenfri zon i Norden, som Palme drev ganska hårt, ett problem. Ett totalt förbud mot kärnvapen i Norden, inklusive möjligheterna för kärnvapenbestyckade NATO-ubåtar att operera i Östersjön, skulle sätta Norges och Danmarks NATO-medlemskap i fråga och avsevärt försämra NATO:s militärstrategiska position gentemot Östblocket. Det är knappast en vågad gissning att det fanns stora farhågor att Palme skulle driva Sverige ut ur det hemliga militära samarbetet med NATO, och slå mot Stay behind. Många inom S-toppen blev allt med kritiska mot Palmes agerande, och utan att alls överdriva Palmes radikalism så var dessa ute efter en högervridning och en mera nedtonad svensk internationell framtoning. Det är därför inte så förvånande att flera av Reaganadministrationens toppar har medgivit att de såg Palme snarare än S som det stora problemet, och att en S-regering utan Palme skulle vara ett betydligt mindre hot. Allt pekade dessutom på att Palmeproblemet inte skulle lösa sig självt. S hade vunnit valet 1985, och i strid med flera av S-ledarnas förhoppningar hade han klargjort att han inte hade några planer på att avgå de närmaste åren. Han skulle alltså fortsätta minst fram till hösten 1988, och kanske ännu längre. Och senare på våren 1986 skulle han som sagt på statsbesök i Moskva, något som givetvis väckte oro i Vita huset. Detta är givetvis inget bevis, men det är ett mycket tydligt motiv. En stor del av problemet, som den högsta amerikanska ledningen såg det, var just Palme personligen, och utan honom skulle problemen vara mindre. Och även om de inte brukade syssla med sådant i Västeuropa så vore det knappast den första makthavaren de hade eliminerat.
Det finns en del som tyder på att mordet var planerat och välorganiserat. Mördaren sköt Palme med ett i stort sett optimalt placerat skott i ryggen med en pansarbrytande kaliber 0.357 Magnumkula – något som väldigt få som inte ingår i professionella organisationer med väpnad styrka har tillgång till – och försvann snabbt från platsen utan att lämna några fysiska spår som polisen har lyckats hitta, utan att åka fast samt utan att något av vittnena vid mordplatsen lyckades beskriva hans ansikte. Fler personer har vittnat om att de har sett personer med walkie-talkies både vid mordplatsen och i närheten av paret Palmes bostad i Gamla stan. Mötesscenariot, som de flesta vittnesmålen från mordplatsen som sagt faktiskt tyder på är riktigt, så framstår den ensamme missbrukaren som mördaren som mycket osannolik..
Bland förslagen på organiserade krafter som skulle ha kunnat skjuta Palme finns exempelvis Bofors, Israels underrättelsetjänst Mossad, Sydafrikas underrättelsetjänst med flera. Det verkar troligt att utgå ifrån att det hade varit svårast för ett företag som Bofors att utföra – de har knappast något nät av agenter som skulle kunna ha utfört det, utan hade behövt leja utomstående. Konstigare saker har hänt, förvisso, men andra länders underrättelsetjänster har onekligen bättre kunnande på området. Det vore inte första gången exempelvis Mossad skickade agenter till något annat land Sverige för att mörda någon, men det vore en stor risk att ta för Israel, eller för Sydafrika. Båda länderna utsattes för stor internationell press, och att ertappas med att försöka eller ha mördat en välkänd svensk statsminister skulle skapa väldiga problem för dem.
Ingvar Carlsson – rädd för att stöta sig med NATO?
Stay behind hade till skillnad från de ovan nämnda en organisation med kraft att utföra dådet på plats i Sverige. Detta skulle heller inte behöva utesluta polisspåret, eller att andra reaktionära kretsar i Sverige utförde det – det var huvudsakligen sådana personer som rekryterades till Stay behind. Det förekommer en del verkligt fascistiska och Palmehatande poliser i utredningsmaterialet. Dessa skulle mycket väl ha kunnat ingå i eller utgöra en Stay behind-cell. Den hypotesen ger dessutom den mest övertygande förklaringen till att Ingvar Carlsson och hans närmaste verkade ovilliga att utreda mordet. Åter ska man inte för lättvindigt räkna bort inkompetens, men den nya statsministern la sig tydligt i utredningen och godkände att Holmér och sedan Ebbe Carlsson fortsatte med sina idiotiska – idiotiska som sagt om det var mördaren de letade efter – PKK-spår. Det vore säkert lugnast om mördaren kom från en kurdisk väpnad rörelse eller var en ensam missbrukare i vilket fall, men det är inte helt uppenbart att det skulle skapa så stora problem för den svenska statsledningen om Bofors, Israels eller Sydafrikas underrättelsetjänster eller en fristående grupp poliser låg bakom mordet att de inte skulle våga utmana dem.
Stay behind skulle vara en annan sak. Det var en direkt del av NATO, en hemlig del, och det hade milt sagt knappast uppskattats om dess existens inte bara hade avslöjats när kalla kriget rasade som kallast och inte visade tecken på att ta slut snart, utan även beslå det med mordet på Sveriges statsminister. Hela Sveriges verkliga försvarspolitik hade varit uppbunden till NATO, och om mordutredningen hade givit ett betydande slag mot dess strategiska ställning gentemot Sovjetunionen – eller bara USA:s statsledning ansåg att den hade gjort det – skulle detta samarbete ha skakats i sina fogar. Oavsett vilka signaler Ingvar Carlsson fick är det inte speciellt svårt att förstå varför det ur hans synpunkt vore betydligt enklare om mördaren kunde hittas bland kurder eller kriminellt belastade missbrukare.
Stay behind-hypotesen medger en del variationer. Även om det var en strikt hierarkisk organisation så innebär sekretessen och att de lägre nivåerna inte hade någon överblick av hur organisationen var uppbyggd eller styrdes att det var svårt att alltid kontrollera de enskilda cellerna. Det kan inte uteslutas att en sådan handlade på eget bevåg, eller efter vad de trodde att deras överordnade ville. Uppifrån kan det å sin sida ha kommit mer eller mindre starka signaler som kan ha tolkats på olika sätt. Eller så var det helt enkelt ett centralt beslut att Sverige skulle vara betydligt mera fogligt och dess inordnande i NATO:s militära samarbete betydligt säkrare om bara Palme försvann. Med mindre än att det utreds ordentligt kommer man givetvis inte ifrån att det blir lite spekulativt, och det avfärdas givetvis av många med ett enkelt ”konspirationsteori”. Kanske det – men i så fall rör det sig inte om en konspiration av typen Illuminati, 9/11 was an inside job, eller att CIA eller någon annan besprutar oss med gifter som medvetet släpps ut från vanliga passagerarflygplan (kemisk krigföring är känslig för väderförhållanden e.d. även på ganska när håll, att släppa gifter från ett flygplan i rörelse skulle garantera att väderförhållandena var fullständigt usla). Konspirationen det handlar om ligger på samma nivå av många hemliga operationer som vi känner till. Att västerländska statsmän mördas är förvisso mycket ovanligt – men är det så mycket grövre än att spränga en bomb på Bolognas järnvägsstation med 85 döda och 200 skadade som resultat? Detta utfördes i augusti 1980 av den italienska Stay behind-grenen. Om man känner till något om de hemliga operationer som CIA och andra underrättelsetjänster har utfört så borde tanken att de kanske även kunde mörda en statsminister inte låta helt otrolig. Det är lite spekulativt, vi kan i nuläget inte bevisa det och jag får medge att jag som socialist och antiimperialist lätt drar till den sortens förklaringar. Att CIA och NATO har gjort åtskilliga värre saker än att eliminera en besvärlig politiker i nordligaste Europa är givetvis inget bevis för att de också utförde det sistnämnda. Men med de reservationerna får jag ändå hålla med Gunnar Wall att Stay behind verkar vara den troligaste förklaringen på mordgåtan.
Jag har hittills inte sagt så mycket om boken, även om jag misstänker att det är tydligt vad jag tycker. Konspiration Olof Palme är mycket bra, den är informativ, välskriven, säger något viktigt om hur världen fungerar och väldigt intressant från början till slut. Om jag hade fallenhet för recensionsklyschor skulle jag inte tveka att utnämna den till bladvändare. Så läs den, och som sagt: jag formligen kräver att du läser kapitlet om Stay behind.
Jens-Hugo Nyberg
No Responses