Näringslivet och SD överens: Sverigedemokraterna är borgare

M-närstående PR-byrån Kreab har haft täta möten med Sverigedemokraterna

M-närstående PR-byrån Kreab har haft täta möten med Sverigedemokraterna

Nyligen framkom att representanter för Svenskt näringsliv har haft möten med Sverigedemokraterna för att påverka partiet i en ytterligare pro-kapitalistisk och marknadsvänlig riktning. Särskilt täta har mötena varit med den högborgerliga PR-byrån Kreab. Nyheten har upprört många – och självklart har alla arbetare, socialt förtryckta och överhuvudtaget alla progressiva människor anledning att bli upprörda. Dessa nära kontakter är givetvis ett hot mot alla våra intressen. Nyheten ska absolut basuneras ut och båda sidors roll i detta ska belysas. Däremot finns det ingen anledning för marxister att bli chockade eller ens förvånade.

En stor del av vänstern har sett Sverigedemokraterna som det stora hotet, och accepterat en linje där den stora skiljelinjen går mellan SD och de andra, ”demokratiska partierna”. Utifrån den ståndpunkten, som i grunden är liberal, är det naturligt att samarbeta med alla partier förutom och mot SD. Arbetarmakt har konsekvent kritiserat detta knäfall för den borgerliga antirasismen. Allianspartierna är helt och hållet arbetarklassens fiender. Deras politik har urholkat välfärden och arbetares rättigheter på jobbet, gjort överklassen rikare på arbetarklassens bekostnad, deporterat barnfamiljer, utförsäkrat sjuka och orsakat sociala problem där rasism kan frodas. Till skillnad från Socialdemokraterna, vars politik de senaste årtiondena i mycket har överensstämt med borgarnas, har allianspartierna inte heller någon grund i arbetarrörelsen, utan är helt igenom kapitalistiska partier. Sverigedemokraterna kan inte bekämpas med dem, bara mot dem.

Om man inte lägger all sin kraft på att försöka hitta den stora skiljelinjen mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna är inte heller SD:s kontakter med näringslivet särskilt förvånande – eller, för den delen, näringslivets kontakter med SD. Partiet har ingen annan ekonomisk politik än en borgerlig, vilket deras stöd till huvuddelen av Reinfeldt-regeringens politik visade. Deras ekonomiska politik har varit mer kryddad med populistiska utspel och rena fantasier om alla miljarder som skulle sparas om inga fler invandrare eller flyktingar togs emot, men grunden har varit helt och hållet borgerlig. Givetvis ligger det i arbetsköparnas intressen att mjuka upp SD, så att de blir lite mer salongsfähiga, och att man, utifrån arbetsköparklassens perspektiv, får bort tveksamheterna från den ekonomiska politiken. Och det är också helt naturligt för SD att anpassa sig och bli acceptabla samarbetspartners i jakten på inflytande. Det hittills främsta resultatet av överläggningarna är att SD har accepterat vinster i välfärden. Vissa har blivit förfärade över att näringslivet sätter vinsterna före människovärdet. Men uppenbarligen är det naivt att tro att de skulle sätta något före vinsterna. Människovärde och höga principer i all ära, men det är sällan det är främsta punkten på bolagsstämmorna.

Det är också helt naturligt att de närmare kontakterna knöts först efter det senaste valet. 2010-2014 satt allianspartierna vid makten, i praktiken med hjälp av Sverigedemokraterna, som för första gången satt i riksdagen. SD var hatade av många, så det var säkrast för borgarna att förhålla sig avvaktande – och det borgerliga styret verkade stabilt, så det var heller ingen brådska att forma nya samarbeten. Efter valet 2014 blev det dock tydligt hur instabil den parlamentariska situationen hade blivit. Löfven gick ut med att han skulle utlysa nyval, och först efter att allianspartierna hade gått med på decemberöverenskommelsen lades de planerna ner. Denna överenskommelse är bara en tillfällig lösning, och den mötte genast hård kritik från flera tongivande moderater – men tyvärr alltför lite från vänster. Vänsterpartiets ledning stödde uppgörelsen och surade bara för att de själva inte blivit inbjudna. Såvida inte Socialdemokraterna lyckas få till ett närmare samarbete med några av allianspartierna – något Löfven försökte få till efter valet, utan resultat – är det inte troligt att någon regering under överskådlig framtid kommer att ha ett stabilt parlamentariskt stöd som inte innehåller SD. I det läget är det givet att allt fler inom borgerligheten börjar överväga att betrakta SD som ett parti det går att diskutera och samarbeta med, och, därmed, att de dessutom undersöker hur man kan sälja in detta till väljare som känner avsky inför Sverigedemokraternas öppna rasism.

Alliansen + Sverigedemokraterna = sant?
Det återstår att se i vilken grad det här kommer att ske. Om alliansen blir största blocket i nästa val kan de, liksom 2010-14, regera med Sverigedemokraterna som mindre uppenbart stöd, och med SD:s naturliga stöd för merparten av deras förslag i riksdagen. Om de håller sig till decemberöverenskommelsen kan de istället regera med passivt stöd, eller tillåtelse, från S och MP. Om alliansen däremot åter blir det mindre blocket kan det kännas lockande att återta regeringsmakten med SD:s mer direkta stöd.

Moderaterna samarbetar redan med SD i flera kommuner i landet, inte oväntat speciellt i Skåne, och fler borgerliga opinionsbildare har sedan valet förespråkat att man börjar behandla SD som ett parti som alla andra. En möjlighet är att det parlamentariska läget stabiliserat mer långsiktigt genom samarbeten eller allianser över de nuvarande blockgränserna. Löfven och MP vill se ett samarbete med de s.k. ”mittenpartierna” – även om det kan ifrågasättas vilka som fortfarande verkligen tror att högerpartierna FP och C på något sätt fortfarande ligger i mitten. FP och C verkar å sin sida i nuläget inte alls vara intresserade av detta, och det verkar inte vara den mest troliga utvecklingen. Detta skulle i så fall sammanfalla med en allmän konvergens mellan blocken, en utveckling mot en ”stor koalition”, mer eller mindre uttalad, mellan S och M, liknande vad vi har sett i Tyskland, en idé som också luftas allt oftare.

Grundläggande för självbilden för både S och M är dock att de är varandras motståndare, och att ändra på det skulle möta stort motstånd inom de båda partierna. Men decemberöverenskommelsen är ändå ett steg i den riktningen, oavsett om det samarbetet fördjupas eller inte. Om utvecklingen inte går åt det hållet, vilket inte heller känns som det mest troliga, kommer trycket att samarbeta med SD öka. Det kommer att möta en del motstånd mot de mest idealistiska borgarna, men intresset att ta tillbaka regeringsmakten är också stort, och utvecklingen lokalt på många håll samt liberala ledarskribenters vändning mot ett samarbete, samt förstås samtalen mellan SD och representanter för arbetsköparna, har börjat kratta upp en väg åt det hållet. Det kommer knappast att hända på det nationella planet före nästa val, kanske inte heller efter det valet – men om inte den politiska situationen förändras rejält är det troligt att ett sådant samarbete kommer att uppstå vid någon tidpunkt framöver.

Poängen är inte att socialister ska behandla SD precis likadant som alla andra borgerliga partier. Givetvis ska deras nazistiska förflutna angripas, och vi ska inte sluta att påpeka att partiet hetsade mot ”rasblandning” och fortfarande kryllade av heilande nassar när den nuvarande partiledningen blev medlemmar, liksom att många gamla fascister och grova rasister i partiet fortfarande gör liknande utspel då och då. Överhuvudtaget ska vi inte bara angripa de borgerliga partierna för att de är borgerliga i allmänhet, utan också för deras konkreta och specifika drag. Det är självklart att det hat som finns mot Sverigedemokraterna som det mest rasistiska, sexistiska och reaktionära av de borgerliga partierna ska underblåsas och utnyttjas. Vi invänder därför inte alls mot att de aktuella kontakterna och alla uppgörelser med SD uppmärksammas och partiet fördöms, och att hyckleriet hos dem som säger sig bekämpa rasismen avslöjas när de anpassar sig. Det är också glädjande att LO i sina kommentarer till affären har fokuserat på SD:s arbetarfientliga politik.

Däremot kan vi inte bekämpa SD och allt de står för tillsammans med alliansen – som till betydande delar står för samma sak. Trots att allianspartierna just nu har hakat på tåget och talar sig varma för flyktingars rättigheter har Migrationsverket under alliansens regler utvisat barnfamiljer till krigshärdar och många andra till förtryck. Allianspartierna underminerar den offentliga omsorgen, angriper våra rättigheter på ett otal sätt och stärker arbetsköparna på vår bekostnad. Givetvis kan vi inte förlika oss med detta, ens tillfälligt, i tron att vi därmed motar SD. Dessutom hjälper det snarare SD, då de lättare kan framställa sig som de enda som står emot etablissemanget.

Sverigedemokraterna ska angripas för vad de är: rasister, men också borgare, som i högsta grad är en del av etablissemanget, som dess mest reaktionära del. Det vi däremot inte ska ha är några illusioner om att det är konstigt att näringslivet håller dessa samtal. Självklart ska det faktum att de nu är beredda till uppgörelser med det rasistiska SD lyftas fram, men inte formulerat som en vädjan om att kapitalet ska prioritera människovärdet, utan som ett avslöjande om att de sätter sina vinster framför vår välfärd, och en appell till kamp mot dem.

Alla arbetare som röstade på Socialdemokraterna bör motsätta sig varje närmande till allianspartierna, liksom de bör motsätta sig och bekämpa varje del av Socialdemokraternas marknadsvänliga politik. Det går inte att bekämpa arbetarfientliga reaktionärer med uppgörelser med de något mildare arbetarfientliga reaktionärerna, eller att förlika sig med arbetarrörelsens byråkraters högervridning. Arbetarklassen kan bara bekämpa alla klassfiender samtidigt – även om deras olika sektorer och partier givetvis också ska attackeras specifikt för vad de står för och gör.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *