Skilda identiteter kan dölja gemensamma intressen – en marxistisk kritik av den identitetspolitiska vänstern

Kvinnor under brittiska gruvarbetarstrejken visar att kvinnokamp förs bäst som en del i en gemensam klasskamp

Kvinnor under brittiska gruvarbetarstrejken visar att kvinnokamp förs bäst som en del i en gemensam klasskamp

Samhället förändras av oss människor. Men de ekonomiska, sociala, kulturella och andra förhållanden som vi har fått i arv av historien, har för det mesta ett starkare inflytande på oss jämfört med inflytandet som vi har på samhället. Men då och då kan den här relationen förändras så att människor som kollektiv har möjlighet att ha starkare påverkan på samhället än normalt. Såna historiska situationer präglas ofta av radikalisering och polarisering i politiken och ideologiska förändringar i stora gruppers syn på samhället.

Men även när tillräckligt många människor vill bryta med delar av det rådande samhällssystemet (skrivna och oskrivna lagar eller produktions- och egendomsförhållanden) så står samhällets strukturer i vägen och gör motstånd mot förändringen. Strukturerna förblir desamma eftersom det varande är likgiltigt inför människors önskningar och förhoppningar. Det räcker inte med att vilja och det räcker inte heller att personer förändrar sig själva för att samhället ska förändras. Men den identitetspolitiska vänstern, liksom den liberala vänstern, lägger stor vikt vid moraliska och personliga ställningstaganden: lev och tänk på detta sätt så blir du bärare av den samhällsförändring du önskar. Marxister har en mer komplicerad syn på frågan.

Vad menar vi med identitetspolitik?
Identitetspolitik kan ta många och politiskt motsatta uttryck. Islamistiska partier, som baserar sig på den mer eller mindre fiktiva identitetet muslimer, till exempel, är ett exempel på identitetspolitik. Sverigedemokraterna, med deras mer eller mindre fiktiva nationella gemenskap, är ett annat exempel. I vänstern uttrycks identitetspolitiken på politiskt progressiva sätt. I den identitetspolitiska vänstern är den teoretiska ambitionen frigörelse för alla förtryckta grupper. I högern leder identitetspolitiken i bästa fall till ett singulärt intresse för den egna gruppen eller värre till underordnandet av vissa grupper under den företrädda gruppen – och i värsta fall till utplånandet av valda grupper.

Den identitetspolitiska vänstern, som är det vi hädanefter pratar om, baserar sin samhällsanalys på sociologiska teorier om att förtryck skapas genom konstruktionen av olika sociala identiteter. Förtrycken hålls vid liv genom att personer som tillhör de dominerande identiteterna (till exempel vit, man, heterosexuell, och så vidare) betraktar de andra identiteterna som olämpliga, oönskvärda, eller bara i grunden annorlunda. Identiteterna arrangeras sedan i den förtryckande hierarkin efter hur väl de överensstämmer med, anpassar sig till, eller tjänar de dominerande identiteterna. Här spelar språket, eller egentligen diskursen – som inkluderar våra tankar och olika saker som vi håller för sanna utan att reflektera över – en stor roll.

Hierarkins syfte och existensberättigande är att den ger de dominerande grupperna privilegier på bekostnad av de andra: bättre ekonomi, större möjlighet att göra sina röster hörda i samhället, tillträde till de kulturella finrummen och arenor för politiskt beslutsfattande, större självförtroende och så vidare. I den intersektionella analysen samspelar alla förtryck på en horisontell nivå där de ömsesidigt förstärker varandra. I intersektionalismen ses inget förtryck som mer grundläggande än ett annat, de existerar inte i en hierarkisk teoretisk struktur, klassförtrycket ses som ett socialt förtryck bland andra. Begreppet klassism förekommer ibland här för att beskriva förtryck och fördomar mot personer i underordnade samhällsklasser. Marxister, å andra sidan, anser att klassförtrycket är annorlunda än andra förtryck. Vi definierar till exempel rasism, förtryck mot hbt-personer och kvinnoförtryck som sociala förtryck. Det finns förstås en dimension av socialt förtryck även i klassförtrycket, men klassförtrycket har en annan botten som särskiljer det från andra former av förtryck.

Marxisters motstånd mot den identitetspolitiska vänsterns horisontella förtrycksanalys – det vill säga intersektionalismen – missförstås ofta som att marxister vill underordna kampen mot de sociala förtrycken ett enögt och dogmatiskt ”klassperspektiv”, och i förlängningen ställa alla grupper under sina egna fanor. Den här kritiken har delvis fog för sig, det är till exempel känt att stalinisterna och maoisterna på 60- och 70-talen ofta betedde sig på detta sätt. Det finns säkert vänstergrupper som arbetar likadant idag. Men det är inte en rimlig kritik mot marxismen, eftersom marxismen är mycket bredare än enskilda organisationer och dessutom ofta uselt representerad.

Identitetspolitik är idealistisk
Marxisters motstånd mot identitetspolitik beror bland annat på att vi är skeptiska till tendenser att inte tillräckligt förankra idéerna i samhällets förhållanden såsom dessa förhållanden har utvecklats historiskt. Förklaringar av samhällsfenomen där den primära utgångspunkten är idéer kallar vi idealism. Skillnaden mellan idealism och marxism ligger i att marxismen är en historisk teoribildning. Marxismen analyserar samhället i historisk rörelse. Detta utesluter inte utan tvärtom kräver det konkreta och specifika analyser av givna situationer och platser, men ambitionen är att sätta in dem i en mer omfattande historisk kontext, som sträcker sig bakåt i tiden och pekar framåt. Identitetspolitiken bygger å andra sidan på sociologiska modeller där man utgår från hur något ser ut här och nu på en given plats, men inte så mycket mer.

Om utgångspunkten för att förklara samhällsfenomen är här-och-nuet, snarare än den historiska bakgrunden, är det naturligt att människors idéer och beteenden blir de huvudsakliga föremålen för kritik, snarare än hela det historiska samhällssystemet. Men kritiken av idéer och beteenden går inte till roten av problemen. Marxister är självklart för all samhällsförändring som gynnar arbetarklassen och förtryckta personer. I den konkreta kampen är vårt fokus på de vardagliga materiella förhållandena. Förutom det deltar vi också i ideologiska strider om hur samhället borde vara här och nu och om hur människor borde bete sig mot varandra inom det kapitalistiska samhället. Men vi påstår att vissa förtryck inte går att skilja samhället från med mindre än att man skiljer kapitalismen från samhället. Varför är det annars så att progressiva samhällsförändringar kan rullas tillbaka om de under en längre tid samexisterar med andra strukturer som är förtryckande? Detta kan inte bara förklaras med att människor inte förändrar sig själva på djupet eller att gamla attityder kommer tillbaka, eftersom det bara leder till frågan varför detta isåfall händer gång på gång.

Det är lätt att uppleva att våra relationer formas av våra idéer om saker och ting, om vilka vi är och hur vi vill ha det, och till viss del är det så. Men det gemensamma idéstoffet i ett samhälle formas av hur själva samhället är organiserat: vad för sorts mellanmänskliga relationer det bygger på och hur vi lever och arbetar. Samhällets strukturer är insyltade i våra relationer och beteenden och de strukturerna försvinner inte från resten av samhället bara för att du och jag är medvetna om deras uttryck i vår personliga vardag. Det är för övrigt inte möjligt, inte ens för den mest upplysta människan som läst en del diskursanalys, att upptäcka alla de sätt som samhällssystemet färgar av sig på ens beteende.

Analysen upphör där verkligheten börjar
I intersektionella analyser ses de sociala förtrycken som ömsesidigt förstärkande. Förtrycken hålls vid liv genom människors bristande medvetenhet om dem eller cyniska förnöjsamhet med att de ger dem privilegier. Detta är absolut en aspekt av de sociala förtryckens anatomi. Men privilegieförklaringen är ofta slutet på identitetspolitikens materialistiska analys. Identitetspolitiken är någonting på spåret när den fokuserar på privilegier som en materiell kraft bakom sociala förtryck. Men de privilegier som till exempel vita arbetare eller arbetslösa kan tjäna genom diskriminering av icke-vita är relativa privilegier som i slutet av dagen befäster deras underordnade position i en mer grundläggande samhällshierarki.

Identitetspolitikens fokus på de relativa privilegier som olika grupper skaffar sig på bekostnad av andra, och dess paradoxala men logiska tendens att kategorisera människor efter olika sociala identiteter, ger den en politisk slagsida mot separatism. Den identitetspolitiska vänstern ser de sociala förtrycken som en del av en större helhet just genom att de delar egenskapen av att vara isolerade. Den större helheten är abstrakt: ett mingel av olika strukturer. Inget förtryck är mer grundläggande än andra. Intersektionalismen tycks kunna kokas ner till att upptäcka sociala förtryck, förse dem siffror efter deras plats i den teoretiska hierarkin, och multiplicera. Ju högre resultat desto starkare förtryck. Det är egentligen inget fel på detta, men som samhällsanalys ger det i bästa fall en polaroidbild av ett brottstycke ur samtiden. Intersektionalismens anspråk på att förklara hur sociala förtryck samspelar och förstärker varandra är sympatisk. Men när den går utöver att vara en halvdan sociologisk teori för neddykningar i här-och-nuet, och istället omsätts i politisk praktik, så tenderar den att splittra grupper som ytligt sett verkar ha oförenliga intressen. På så vis tenderar intersektionalismen att motarbeta de organisationsformer som kampen kräver.

Eftersom rasism, sexism, homo- och transfobi och andra vanliga och vidriga beteenden uttrycks på individnivå, så kan man lätt dra slutsatsen att källan till förtrycket ligger hos de individer som utövar det. Marxister påstår istället att de sociala förtrycken är fördröjda effekter av klassamhällets allmänna sociala söndring och kapitalismens sätt att fungera. Marxister försöker ta fasta på vad för slags konkreta funktioner de sociala förtrycken har i det rådande samhällssystemet och varför och hur de uppkom historiskt. Den historiska analysnivån behövs inte bara för att förstå hur förtrycken utvecklades i det förflutna, den behövs även för att det ska vara möjligt att föreställa sig ett alternativt samhällssystem utan förtryck.

Men påståendet att källan till förtrycken ligger i klassamhället och kapitalismen betyder inte att de mellanmänskliga relationerna, där förtrycken äger rum, inte kan eller bör förändras.
Slutsatsen är inte att det är lönlöst att personer slutar utöva förtryck mot andra eller att
attitydförändringar i vardagen inte behövs. Men förändringar i beteenden kommer inte leda till att förtrycken upphör. På sin höjd kan det leda till att förtrycken försvinner tidvis och på vissa platser, vilket såklart vore en bra sak. Slutsatsen – eller rättare sagt startpunkten – är att de sociala förtrycken döljer mer grundläggande motsättningar och att de som utövar förtryck mot andra ofta har betydande gemensamma intressen med dessa.

Skilda identiteter kan dölja gemensamma intressen
Många motståndare mot slaveriets avskaffande i USA på 1860-talet trodde förmodligen på fullt allvar att det skulle vara en stor katastrof för slavarna, som inte var redo att vara fria eller inte hade tillräckligt med medfött förstånd för att vara det. Alla slaveriförespråkare var givetvis inte rika eller slavägare. De kunde lika gärna vara fattiga och arbetande vita som var rädda att förlora sina upphöjda positioner över afroamerikanerna. De som tyckte så hade bevisligen lättare att anlägga de vita slavägarnas perspektiv på saken, de som tjänade på slavekonomin, än de exploaterade slavarnas perspektiv. Varför?

De fattiga och arbetande vita som förespråkade slaveri anammade idéer som rättfärdigade klassintressen som måste ha sett ut som motsatsen till deras egna. Det vill säga den upphöjda livsstilen hos de södra staternas aristokrati och borgarklass, som såklart var intresserade av att klämma åt både vita och svarta om de kunde tjäna pengar på det. På så vis gjorde det vita proletariatet sig självt en otjänst där det stödde “sina” slaveriförespråkande stater. Deras klassmedvetenhet, som kunde ha lärt dem att slavarna stod dem närmre än de rika slavägarna, grumlades av rasistiska idéer. Deras subjektiva oförmåga att inse att de rent objektivt hade fler gemensamma intressen med slavarna underminerade de facto deras klassintressen och bidrog till deras fortsatta underordning över slavarna men under överklassen.

Detta betyder inte att de inte också kände och visste att de tillhörde en klass som var underordnad andra vita. Däremot kanske deras fullt begripliga intresse av att inte hamna på samma sociala nivå som afroamerikanerna gjorde dem benägna att försvara slaveriet. För detta ändamål hittade de kanske på ursäkter som knöt an till idéer om vitas överlägsenhet, idéer som hade sin upprinnelse hos den vita överklassen. På så vis dominerades de fattiga och arbetande vita som stödde slaveriet inte bara ekonomiskt och politiskt av överklassen, utan även ideologiskt av dess idéer.

Marx uttryckte det ungefär som att de härskande tankarna i varje historiskt samhälle i grund och botten är de härskande klassernas tankar. De som dominerar den materiella produktionen dominerar också den tänkande produktionen. De skickar med försprång och stor kapacitet ut sina produkter på det gemensamma idéstoffets marknad. De förtryckta har att svälja dessa idéer eller vägra, men om de vägrar måste de också formulera egna motidéer. Motidéer riskerar att leda till handling och handling till nederlag. Nederlag medför risken att förlora sin plats och sjunka neråt i pyramiden. De fattiga vita som stödde slaveriet ville inte degraderas till svarta.

Trots all rasistisk ideologi så var det amerikanska slaveriet i grunden en ekonomisk klassordning. Den krävde en mängd strukturer för sitt rättfärdigande och praktiska upprätthållande och det krävdes skapandet av nya strukturer – till exempel en krigförande armé som krossade slavägarnas motstånd och nya lagar och lönearbetesrelationer – för att avskaffa det. Slaveriets förtryck av afroamerikanerna hade inte kunnat avskaffas utan att slaveriet som ekonomisk ordning avskaffades och ersattes, i det här fallet med förhållanden som gick åt den fria arbetsmarknadens håll. Det behövdes också en utvidgad politisk demokrati som gav svarta rösträtt. För att uppnå denna förändring krävdes det en blodig politisk kamp mot de konservativa klassintressena.

Förtrycket mot afroamerikaner avskaffades däremot inte i och med avskaffandet av slaveriet och inte heller upphörde det när raslagarna avskaffades runt hundra år senare på 1950- och 60-talen. Vad är det då som inte har avskaffats? Människors attityder skulle kanske visa säga. Vitas privilegier. Eller att människor i grunden inte har förändrat sig själva. Det kanske de inte har gjort, men det är svårt att bli en förtryckslös människa i ett samhälle byggt på tusen förtryck. Om den slavekonomiska ordningen skapade förtryckande attityder och relativa privilegier för att förankra slaveriet i gemene man och kvinna, svart som vit: vad är isåfall den ekonomiska ordning som ligger i botten av dagens förtryckande attityder mot svarta i USA? Vem är elefanten i rummet? Elefanten i rummet är de kapitalistiska klasstruktuerna, svarar marxisten.

Förtryckens nyttofunktion i kapitalismen
Klassmotsättningarna är inbyggda i samhällets stommar och finns där oavsett våra värderingar eller åsikter kring detta faktum. Klasskonflikterna bottnar i de sociala relationerna i produktionen och i fördelningen av de producerade resurserna. Vissa förtryckande strukturer återfinns i produktionsförhållandena men är inte helt nödvändiga för att det ekonomiska systemet ska fungera. Så är det till exempel med diskrimineringen av invandrare på arbetsmarknaden, kvinnors lägre löner eller genusarbetsdelningen där kvinnor dominerar vissa yrken och män andra. De här strukturerna skulle i teorin kunna avskaffas utan att kapitalismen slutade att fungera, eftersom kapitalismen i princip enbart kräver en arbetskraft som kan exploateras, det vill säga producera högre värden än de får tillbaka.

Däremot tjänar kapitalismen på dessa förtryck eftersom de kan användas som verktyg för att pressa ner lönenivåerna och få ut större vinster. Eller till exempel genom att rasism splittrar kollektiv av arbetare och arbetslösa och försvårar för dem att resa gemensamma krav på förbättring. Ett exempel på hur rasism har en stor nyttofunktion för kapitalismen är kombinationen dels av reservarmén av arbetslösa och dels nationell eller etnisk segregering. Reservarmén av arbetslösa är de miljontals människor som är överflödiga i produktionen men som likväl finns. De är överflödiga i produktionen eftersom kapitalisterna har anställt tillräckligt med arbetskraft, men de behövs bland annat som ett hot mot den anställda arbetskraften.

Kapitalisterna kan peka på reservarmén av arbetslösa och säga att vill ni inte nöja er, ni som är anställda här, med de löner och villkor som gäller, då finns det många andra som är villiga att arbeta. Om dessa arbetslösa har invandrarbakgrund eller om de finns i ett annat land så är rasistiska idéer extremt effektiva i att stoppa arbetare och arbetslösa från att gå ihop tillsammans, trots att de skulle tjäna på det materiellt, eftersom de då skulle ta bort kapitalisternas övertag vid förhandlingsborden. Det är också vanligt att kapitalisternas intresseorganisationer använder grupper av invandrare med hög arbetslöshet som ett svepskäl för att införa anställningsformer med sämre lön och trygghet, så att de kan “komma in på arbetsmarknaden” i det skick arbetsköparna vill ha dem. Detta riskerar att spä på rasism hos etablerade arbetargrupper gentemot mer förtryckta arbetargrupper.

Men det är inte så enkelt att bara kräva allas rätt till sysselsättning, eftersom det skulle ta från kapitalisternas vinster och försämra den lokala kapitalismens konkurrenskraft. Därför har det varit vanligare att arbetarrörelsen har rest krav på inkomster för de arbetslösa som inte får ligga för långt från en arbetslön, för att minska risken för lönedumpning. Men även såna krav motsätter sig kapitalisterna eftersom det kräver att deras vinster beskattas, vilket leder tillbaka till problemet att den lokala kapitalismens konkurrenskraft försämras. Alla som funderar över detta inser förr eller senare att problemen finns inbakade i kapitalismen och att man måste frångå den kapitalistiska logiken för att komma nån vart.

Det är på grund av de sociala förtryckens nyttofunktion för kapitalismen som de är svåra nötter att knäcka för arbetarrörelsen och andra progressiva rörelser. Även om det är teoretiskt möjligt att avskaffa dem utan att avskaffa kapitalismen – och det är positivt om de avskaffas om bara i begränsad skala och temporärt – så kommer de fortsätta poppa upp med skalen intakta om inte kapitalismen ersätts med ett annat system.

Varför tjatar marxister om kapitalismen och arbetarklassen?
Eftersom marxister tillhör en praktisk teoribildning som i sina förslag på social förändring utgår från hur det kapitalistiska samhället fungerar, framhåller vi att arbetarklassen har en
nyckelroll i kampen för avskaffandet av alla sociala förtryck – alltså inte bara avskaffandet av klassförtrycket. Vi baserar den ståndpunkten på att arbetarklassen är den samhällsklass som får allting att gå runt i samhället. Arbetarklassen exploaterar inte några andra. Det vill säga, vi utsuger inga andras arbetskraft. Men eftersom exploateringen av oss är nödvändig för kapitalismen kan vi, den arbetande klassen, få kapitalismen att halta eller sätta stopp för den genom revolution.

Arbetarklassen är på en och samma gång en nödvändig del av kapitalismen och i kronisk konflikt med den. Kapitalismen leder ibland stadigt och ibland sporadiskt till försämringar av
arbetarklassens villkor, allt efter vart vinstkonkurrensens vindar blåser. Den utestänger alla andra från kontrollen av produktionen och fördelningen av samhällets resurser, som kapitalisterna behandlar som privata tillgångar trots att produktionen i praktiken består av
samhällsinstitutioner.

Arbetarklassen är en potentiell revolutionär aktör som ingen annan del av befolkningen. Det räcker med att små delar av den slutar arbeta i ett par timmar för att det ska märkas i samhället och i kapitalisternas fickor, där de förvarar vad de tagit från oss. Ingen annan del av befolkningen har ett så stadigt grepp om samhällets produktiva verksamheter. Arbetarklassens position i produktionen pekar mot möjligheten av en alternativ ekonomisk ordning där saker och ting sköts tillsammans och för samhällets bästa.

Men marxisters betoning på vikten av att utbilda och organisera arbetarklassen är inte detsamma som en politisk negligering av andra förtryckta grupper i samhället. Begreppet klassism och det teoretiska jämställandet av klassförtrycket med sociala förtryck missar helt och hållet att förstå vad som särskiljer arbetarklassen i kapitalismen. Förtrycket av arbetarklassen är inte ett socialt förtryck bland andra. Det är en form av exploatering som är nödvändig för det ekonomiska systemet. Eftersom samhället i grund och botten är helt beroende av sitt ekonomiska system – kapitalismen eller ett potentiellt annat, förslagsvis socialistiskt – så är klassförtrycket i den meningen mer grundläggande än andra förtryck.

När marxister på detta sätt använder ordet grundläggande betyder det alltså inte “mer viktigt än dina personliga erfarenheter” eller att det “känns mer”. Det är viktigt att folk hittar sätt att engagera sig politiskt för vad som är mest grundläggande för dem, men det är oklokt att sätta denna nivå av engagemang i motsats till en mer övergripande analys och målsättning.

Klasskampen och socialismen förenar
En annan aspekt av varför klassförtrycket är det mest grundläggande förtrycket är att arbetarklassen består av medlemmar från alla andra socialt förtryckta grupper. Det är just kvinnors, hbt-personers, funktionsnedsatta, invandrares, svartas och så vidares gemensamma klassidentiteter som har potentialen att förena dem med varandra i en socialt och politiskt bredare rörelse än vad de kan uppnå på egen hand. Det betyder för övrigt inte att det är en dålig idé att samtidigt ha egna organisationsformer inom ramen för en bredare rörelse. Det förnekar inte heller att det finns en mängd andra sociala identiteter utöver klassidentiteten, som ger skäl till sina egna föreningar och gemensamma kulturer utanför en gemensam politisk rörelse. Inte heller betyder det att medlemmar av överklassen som också tillhör socialt förtryckta grupper inte ska välkomnas in i arbetarklassrörelser.

Det betyder enbart att det finns en förenande potential i en rörelse baserad på klasskamp, dels vad gäller grunden för medlemskap och dels vad gäller den gemensamma målsättningen. Identitetspolitiken sätter käppar i hjulet för skapandet av de organisationsformer som behövs för att slå tillbaka mot det kapitalistiska klassamhället. På dessa käppar står skrivet: alla skilda gruppers egna kamper mot sina egna skilda förtryck, på obestämd tid och utan revolutionär målsättning.

Marxister förnekar inte att människor är individer med specifika problem och behov. En hos marxismen grundläggande kritik mot det kapitalistiska klassamhället är att det förtrycker människor och hindrar oss från att fritt utveckla våra personligheter. Just denna kritik är för övrigt möjlig att rikta även mot delar av den identitetspolitiska vänstern, som tenderar att ägna sig åt ett kontraproduktivt kategoriserande av människor baserat på deras identitetsmarkörer. Vi marxister bekämpar alla former av förtryck och exploatering. Klassamhället tvingar på människor snäva ideologiska tvångströjor som förnekar deras personligheter. Det pressar in oss i ett ofritt arbetsliv där vi inte arbetar för oss själva och varandra utan för en utomstående kraft som exploaterar oss.

Vår kritik mot identitetspolitiken är inte att den gör för mycket. Vår kritik är att det är otillräckligt att bekämpa skilda förtryck utan en analys av vad för slags samhällssystem som förtrycken frodas, ett mål att ersätta det samhällssystemet och ett program för att leda oss på vägen. Vår kritik är att det är kontraproduktivt att ägna sig åt separata politiska kamper baserade på identitet, om dessa kamper inte också sammanbinds i en gemensam antikapitalistisk och socialistisk kamp och rörelse.

NR

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *