Marxismen och identitetspolitiken – Attackera byggnadsställningarna från olika håll, eller riva huset?

Kvinnor under brittiska gruvarbetarstrejken visar att kvinnokamp förs bäst som en del i en gemensam klasskamp

Kvinnor under brittiska gruvarbetarstrejken visar att kvinnokamp förs bäst som en del i en gemensam klasskamp

Var skiljer sig marxismen och identitetspolitiken?
Människors idéer om varandra å ena sida och samhällets materiella förhållanden å den andra (d.v.s. hur det är organiserat oavsett vad man tycker om det eller om man är medveten om det) sätter press på och förändrar varandra. Men de materiella förhållandena utövar för det mesta ett starkare tryck på människors tankar och idéer än omvänt. Ett annat sätt att beskriva det på är att de sociala arven från historien har ett tyngre inflytande på individer och kollektiv jämfört med inflytandet som de har har på samhället.

Det kan dock uppstå situationer när den här relationen förändras och människor som kollektiv har möjlighet att utöva starkare press på de materiella omständigheterna än normalt. Såna speciella situationer gör ofta märken i historien. Det är i alla fall p.g.a. de materiella förhållandenas seghet som all grundläggande förändring av samhällen har ägt rum över tid och att framväxande samhällssystem har burit spår av de gamla samhällssystemen.

Ett annat sätt att beskriva samhällets materiella förhållanden är att titta på de strukturer som de tar formen av. Om man tar ett brett grepp kan man säga att de består av allt från lagar och politiska system som t.ex. parlamentarism, ner till människors vardagliga relationer, t.ex. familjerelationer och sexualitet. Det som intresserar oss nu är inte samhällsstrukturer i största allmänhet, t.ex. trafikförordningar, lagar som förbjuder inbrott, eller bostadsköer. Vi är intresserade av sociala, politiska och ekonomiska strukturer som upprätthåller förtryck och exploatering.

Även när tillräckligt många människor – tillräckligt många för att de ska kunna utgöra en samhällskraft – har gjort sig redo för att bryta med stora delar av det rådande samhällssystemet, så står många av samhällets strukturer i vägen och gör motstånd mot förändringen. På så vis har de materiella förhållandena i sista hand det starkaste kortet. All revolutionär samhällsförändring har på sätt och vis handlat om att slå detta kort ut historiens hand och trycka ett annat i dess ställe.
Marxismen har inte blivit bästa vän med identitetspolitiken. Identitetspolitik kan brett definieras som de sociologiska teorierna om att sociala förtryck skapas genom konstruktionen av olika sociala identiteter. Mer bestämt uppstår förtrycken genom att de dominerande sociala identiteterna (t.ex. vit, man, heterosexuell o.s.v.) betraktar de andra identiteterna som ickepassande. De arrangeras i den förtryckande hierarkin alltefter hur väl de överensstämmer med eller anpassar sig efter de dominerande identiteterna.

Hierarkins syfte och anledningen till att den upprätthålls är att den ger de dominerande grupperna privilegier på bekostnad av de andra. T.ex. bättre ekonomi, större möjlighet att göra sina röster hörda i samhället, tillträde till de kulturella finrummen och arenor för politiskt beslutsfattande, större självförtroende o.s.v. I det intersektionella perspektivet samspelar alla förtryck på en horisontell nivå där de ömsesidigt förstärker varandra. Inget förtryck ses som mer grundläggande än ett annat, de existerar inte i en hierarkisk teoretisk struktur, klassförtrycket ses som ett socialt förtryck bland andra.

Marxister brukar å sin sida definiera socialt förtryck som t.ex. rasism, förtryck mot hbt-personer, kvinnoförtryck o.s.v.. Men de anser att klassförtrycket särskiljer sig från de andra. Marxisters motstånd mot identitetspolitikens horisontella förtrycksperspektiv har ofta missförståtts som att marxister vill underordna kampen mot de sociala förtrycken ett enögt och dogmatiskt ”klassperspektiv”. Om man inte räknar 60- och 70-talsstalinismen som marxism, och det finns ingen anledning att göra det, så är den här bilden av marxismen kort sagt ett missförstånd.

Marxisters motstånd mot identitetspolitiska resonemang beror på att de är skeptiska till tendenser att övervärdera idéers betydelse. D.v.s. att inte tillräckligt förklara dem med samhällets materiella förhållanden såsom de har utvecklats historiskt. I grund och botten ligger den största skillnaden i att marxismen är en historisk teoribildning. Den bygger på den s.k. historiematerialismen som analyserar samhällena i historisk rörelse (vilket inte utesluter konkreta och specifika neddykningar). Identitetspolitiken, inklusive intersektionalismen, bygger å andra sidan på modeller för sociologiska betraktelser

Marxister är givetvis för all progressiv samhällsförändring och förstår att det behövs ideologiska strider om hur samhället borde vara och hur människor borde bete sig mot varandra inom det kapitalistiska samhället. Men vissa förtryck går inte att skilja samhället från med mindre än att man skiljer kapitalismen från samhället. Varför är det annars så att progressiva samhällsförändringar kan rullas tillbaka om de under lång tid samexisterar med andra strukturer som är förtryckande? 

Det kan inte bara förklaras med att människor inte förändrar sig själva eller att gamla attityder kommer tillbaka, eftersom det bara leder till frågan varför det är på det sättet. Med risk för att låta som att naturvetenskap och historia fungerar precis likadant, så är det ändå uppenbart att det finns en sorts historisk gravitationskraft. En kraft som hindrar människor från att lösgöra sig från samhällets strukturer och stoppar deras idéer från att nå för högt.

Människors relationer och beteenden är svårföränderliga och förändras generellt långsamt, både på individnivå och samhällsnivå. Varför är det så? Därför att människors beteenden och relationer inte bara är baserade på lösa idéer. Deras idéer får sina former av deras praktiska existensen. Deras praktiska existensen får i sin tur sina former av hur samhället är organiserat i stort. Samhällets strukturer är investerade i människors idéer och deras idéer är investerade i deras praktiska existens. Ett annat sätt att säga det på är med ordspråket: ”det som spelar roll är inte vad du säger utan vad du gör”. Det är såklart lite av en överdrift men det pekar ändå på en välkänd förutsättning om man vill göra en faktisk skillnad.

Människors idéer och föreställningar om sig själva och andra formas alltså av villkoren för deras praktiska existens i samhället. Samhällets mellanmänskliga relationer formas i sin tur i grund och botten av dess ekonomiska organisation. Av hur det producerar och fördelar. D.v.s. dess produktionsförhållanden. Det kapitalistiska klassamhällets sätt att fungera gör att sociala förtryck upprätthålls. I sista hand för att de fyller vissa funktioner i detta samhälle. Det här resonemanget kommer jag att utveckla längre ner och återkomma till senare i artikeln. Men det är värt att först poängtera att relationen mellan de mellanmänskliga relationerna och ekonomin inte består av ett enkelt likhetstecken, även om många felaktigt tror att marxismen kan kokas ner till en sån syn.

Människors relationer till varandra, deras kulturella skapande och deras idéer i största allmänhet är inte alltid resultat av eller med nödvändighet färgade av samhällets produktionsförhållanden. Människan är inte 100 % snärjd av kapitalismen eller 100 % behärskad av klassamhället. Snarare kan man se det som att samhällets produktionsförhållanden dominerar det samhälleliga livet och formar en stor del av oss.

Identitetspolitiken, kanske specifikt intersektionalismen, tenderar p.g.a. sin sociologiska karaktär att lägga krutet på att beskriva hur de sociala förtrycken samspelar i det konkreta. I intersektionalistiska resonemang så ses de sociala förtrycken som ömsesidigt förstärkande. Förtrycken hänger ihop genom en yttre mekanik som hålls vid liv genom människors bristande medvetenhet om dem eller cyniska förnöjsamhet med att de ger dem privilegier. Detta är absolut en aspekt av de sociala förtryckens anatomi. Men privilegieförklaringen är ofta slutet på identitetspolitikens materialistiska analys. Identitetspolitiken är nånting på spåret när den fokuserar på privilegier som en materiell kraft bakom sociala förtryck. Men de privilegier som vita arbetare eller arbetslösa kan tjäna genom diskriminering av icke-vita, t.ex., är relativa privilegier som i slutet av dagen befäster deras underordnade position i en mer grundläggande samhällshierarki.

Men avsaknaden av ett historiskt helhetsgrepp om samhället gör att identitetspolitiken har svårt att förstå att de sociala förtrycken är fördröjda effekter av klassamhällets allmänna söndring av människor. Eller uttryckt på ett annat sätt: klassekonomins söndring av samhället. De har också svårt att greppa att förtrycken inte i första hand består över generationerna p.g.a. individernas handlingar, utan för att de har en nyttofunktion för klassamhället.

Intersektionalismens anspråk på att förklara hur sociala förtryck samspelar och förstärker varandra är sympatisk. Men när den går utöver att vara en halvdan sociologisk teori för neddykningar i här-och-nuet, och istället omsätts i politisk praktik, så tenderar den att splittra grupper som ytligt sett verkar ha oförenliga intressen. Identitetspolitikens fokus på de relativa privilegier som olika grupper skaffar sig på bekostnad av andra, och dess till synes paradoxala men logiska tendens att kategorisera människor efter olika sociala identiteter, ger den en politisk slagsida mot separatism.

Intersektionalismen ser de sociala förtrycken som förenande just genom att de delar egenskapen av att vara isolerade. Inget förtryck är mer grundläggande än andra. De är jämlika rent klassificeringsmässigt. De sociologiska kategoriernas proletärer. Intersektionalismen handlar i grund och botten om att upptäcka sociala förtryck, förse dem siffror efter deras plats i den teoretiska hierarkin, och multiplicera. Ju högre resultat desto starkare förtryck. Det är egentligen inget fel på det men som samhällsanalys ger det i bästa fall inte mer än en polaroidbild av ett brottstycke ur samtiden.

Marxismen försöker istället ta fasta på vilken inre mekanik som de sociala förtrycken sammanhänger i, vad de fyller för konkreta funktioner för det rådande samhällssystemet, och varför och hur de uppkom historiskt. De två sista historiska frågorna är nödvändiga för att kunna besvara de första. Och för att få ledtrådar till hur de kan avskaffas. Marxister ser de sociala förtrycken som former av samhällets inre motsättningar. Motsättningarna förenas och bildar en samhällelig enhet, d.v.s. ett specifikt samhällssystem. Eftersom samhällssystemen och dess olika strukturer är historiskt uppkomna är de också historiskt föränderliga. Nyckeln till historisk förändring finns i lösningen på samhällenas inre motsättningar.

Men motsättningarna uppstår inte för första gången i mötet mellan olika grupper som förtrycker varandra. Det är där de uttrycks och reproduceras på individnivå. Men eftersom det är i möten med andra människor som förtrycken upplevs så kan förtryckta individer lätt dra slutsatsen att källan till förtrycket ligger hos de individer som utövar det. Marxismen påstår som sagt istället att det är i klassamhällets allmänna sociala söndring och kapitalismens sätt att fungera som de sociala förtrycken har sin ursprungliga källa och där de finner sin livsnäring.

Det påståendet betyder dock inte att de mellanmänskliga relationerna, där förtrycken äger rum, inte kan eller bör förändras. Slutsatsen är inte att det är lönlöst att olika grupper (t.ex. män–kvinnor, vita–icke-vita, heteronormativa chauvinister–hbt-personer) slutar utöva förtryck mot andra eller att attitydförändringar i vardagen är slöseri med tid.

Alla bör sträva efter att bete sig hyggligt och solidariskt mot varandra och vara lyhörda inför varandras erfarenheter. Detta är speciellt viktigt i en rörelse som den marxistiska som påstår att den är ute efter att befria mänskligheten. Men det kommer inte leda till att förtrycken upphör. På sin höjd kan det uppnås på ett geografiskt och historiskt begränsat plan (vilket såklart vore en bra sak i sig). Slutsatsen är istället att de sociala förtrycken döljer mer grundläggande motsättningar, att de som utövar förtryck mot andra ofta har betydande gemensamma samhällsintressen med dessa, och att många sociala förtryck inte kan börja upphävas utan att klassamhället också börjar att upphävas.

Var uppstår ovänskapen?
En konsekvens av att identitetspolitiken inte identifierar ett särskilt samhällssystem som förtryckens orsak, och dess motvillighet till universella, massförenande organisationsformer, är att den tenderar att bli rent reformistisk. Alla som är intresserade av identitetspolitik är givetvis inte per automatik reformistiska. Men om de inte är det så är det för att de förutsätter att skapandet av ett nytt slags samhälle kräver skapandet av nya strukturer som bygger på ersättandet av de gamla.
Folk kan vara inspirerade av identitetspolitiska resonemang och ändå anse att förändringen av människors sociala relationer, så att de inte förtrycker och exploaterar varandra, måste ta formen av en historisk process som på ett grundläggande sätt bryter med det gamla samhällssystemets strukturer. Men då har de också anammat en marxistisk, historiematerialistisk, approach. Det vore bara bra. Men vilka har potentialen att genomföra ett sånt historiskt projekt? Om man inte nöjer sig med svaret att alla förtryckta i största allmänhet ska leda sina egna kamper för avskaffandet av sina egna specifika förtryck, går det att vara mer specifik?
Det är framförallt här, i marxismens jakande svar, som den blir svårsmält för många som ändå, medvetet eller omedvetet, använder sig av dess mer övergripande historiska angreppsvinkel. Om inget förtryck är mer grundläggande, om klassförtrycket är ett bland alla andra, då finns det ingen särskild revolutionär aktör och inget specifikt historiskt mål. Kanske förutom i form av utfästelser i stil med att socialism eller kommunism är ens personliga preferens. Om kampen mot förtrycken är en sorts alla-mot-alla-kamp i ett ständigt här-och-nu och om inget särskilt samhällssystem ger upphov till förtrycken, då finns det inte heller någon historisk dimension i kampen.
De som ändå anser sig vara marxister, d.v.s. identifierar kapitalismen som ett särskilt samhällssystem som måste avskaffas och att klasskampen är en förutsättning för detta, men fortfarande är positiva till identitetspolitiska resonemang, tycker säkert att den här artikeln målar upp en falsk motsättning. Att den är skriven av och för dogmatiska Don Quijotes. Det är möjligt att identitetspolitik består av en massa harmlösa väderkvarnar. Men motfrågan är då naturligtvis vad de ska vara bra för och vad de tillför marxismen?

Man behöver inte ifrågasätta att det finns ett värde i den typ av sociologiska neddykningar som intersektionalismen ägnar sig åt. Men de förlorar mer och mer av sitt värde för varje sekund som de inte kopplas till en marxistisk förklaringsmodell. Det går dessutom inte att seriöst argumentera för att det inte finns några som helst skärningspunkter mellan vissa centrala premisser i marxism och t.ex. intersektionalism. Det går att argumentera för att marxism och intersektionalism kan kombineras på ett fruktbart sätt. Men ärligt talat, skulle det kunna sluta på ett annat sätt än att intersektionalismen mer eller mindre totalt inordnas i ett marxistiskt ramverk? Det hör till sociologins natur att den inte klarar sig utan historievetenskapen.

Identitetspolitiken behöver marxistiska resonemang för att ge sig själv en historisk tyngd, men marxismen behöver inte identitetspolitiken. Tvärtom sätter identitetspolitiken käppar i hjulen för skapandet av de organisationsformer och utvecklandet av de teorier som behövs för att bekämpa det kapitalistiska klassamhället. Utgångspunkten är att det inte bara är möjligt utan dessutom nödvändigt att förena kampen mot de sociala förtrycken med de marxistiska ståndpunkterna.
På vilka sätt ser marxismen på villkoren och hindren för progressiv och grundläggande samhällsförändring, grundläggande i betydelsen att samhällena börjar avveckla de förtryckande och exploaterande relationerna? Marxismen hävdar att arbetarklassen är den specifika historiska aktör som har potentialen att avskaffa kapitalismen och därigenom inleda processen med att avskaffa alla former av socialt förtryck.
Artikeln kommer i det följande försöka förklara vad marxismens klassperspektiv bottnar i och varför klassperspektivet inte konkurrerar med kampen mot andra förtryck. Men också att den marxistiska synen på förtryck går mycket djupare än den specifika klassanalysen, ett faktum som ofta förbises även av marxister. Ironiskt nog oftast av de som lutar åt poststrukturalistiska och identitetspolitiska resonemang.
En historiematerialistisk approach till samhällsförändring

Samhällets strukturer väljs inte av människor utan de är redan etablerade av tidigare generationer som genomlevt, förändrat och reproducerat dem. De tar formen av materiella krafter men är samtidigt produkter av människors handlingar i det förflutna. Det betyder samtidigt att samhällsförändrande idéer, om de ska ha en chans att bli verklighet, måste bli materiella krafter genom att massor av människor påtvingar dem på samhället och tillräckligt många människor ger dem åtminstone sin passiva acceptans. Inga förtryckande samhällsstrukturer är skrivna i sten. De är tvärtom historiskt föränderliga. Men om samhället inte har förändrats i sina grundvalar så kommer strukturerna att förbli relativt oförändrade.

Det betyder inte att det är omöjligt att uppnå förändring eller att det inte går att förpassa vissa samhällsstrukturer till historien utan att först genomföra en total revolutionär omvandling. Däremot kan förtyckande strukturer ligga dolda, liksom latenta, och komma åter i stärkt form. T.ex. rasistiska lagar och kvinnoförtryckande beteenden. Saker och ting kan förpassas till historien bara för att komma tillbaka senare när de är mer välkomna.

Den förfärade förvåningen som många har över att fascismen kommer tillbaka som politisk kraft i Europa beror på att de inte har förstått att samhällena sedan andra världskriget är oförändrade i sina grundvalar. Nazisterna gick förvisso under radarn efter 1945 men kapitalismen gjorde det dessvärre inte (förutom i de länder som införlivades i Sovjetblocket). Kapitalismen har p.g.a. sitt sätt att fungera gett upphov till samma typ av samhällsstrukturer i dagens Europa som utgjorde nazismens byggnadsställning i 30-talets Tyskland; massarbetslöshet, försämrade arbetsvillkor, nationalism o.s.v.

Exploatering och socialt förtryck kränker människans artväsen

När samhällsstrukturerna förtrycker människors behov upplevs de som bojor på friheten. Frihet är i grund och botten nödvändighet som övergått till medvetande. Nödvändigheten är att människors omedelbara fysiska och kulturella behov förverkligas. På ett djupare plan hänger människors behov samman med deras artväsen.

Människans artväsen är i princip ett annat ord för att vi är intelligenta apor med en komplicerad psykologi som gör oss till kulturella djur. D.v.s. djur som ingriper medvetet i vår omgivning och förändrar den. Därför har vi en historia, till skillnad från alla andra djur. Vi är evolutionärt formade att ingripa i vår omgivning genom att producera för varandra, och därigenom indirekt eller direkt för oss själva, och genom att ägna oss åt kreativt skapande för skapandets skull. Men om människan har ett artväsen så betyder det inte att den är en slags evig själ som gör människor historiskt oföränderliga. Däremot så innebär det att människor har vissa grundläggande behov och drifter som sammanhänger med artens utveckling och som inte kan förändras.

Vad människors artväsen är praktiskt inriktat på och vad dess behov tar formen av rent innehållsligt är historiskt föränderligt. Om våra tekniska kunskaper ökar så kommer vi kanske finna nya sätt att tillfredsställa vårt artväsen och kanske upptäcka nya djup i det. På individnivå kan en människa behöva ägna hela sitt liv åt att upptäcka – och utveckla – sitt artväsens psykologiska dimensioner och konkreta behov. Klassamhället innebär dessutom att människors omedelbara och kulturella behov bara kan realiseras genom att de kämpar för sina klassintressen. Men alla medlemmar av den mänskliga arten har ändå de ovannämnda gemensamma dragen som definierar hennes artväsen.

Det här är ett kontroversiellt sätt att se på människan. Själva premissen att människan har ett evolutionärt utvecklat artväsen förkastas i princip totalt av poststrukturalistiskt inspirerade tänkare. De är intuitivt misstänksamma mot resonemang om människan som utgår från saker och ting i naturen eftersom de, delvis med rätta, är rädda för att såna resonemang kan användas till konservativa försvar av förtryckande strukturer. Såna argument har t.ex. anförts mot försöken att fastlägga att homosexualitet är något naturligt.

Kritikerna menar att det är en kontraproduktiv approach, som bygger på ett felaktigt antagande att frågan överhuvudtaget kan besvaras och som i praktiken öppnar upp för en syn där människors rättigheter görs beroende av om deras behov definieras som ”naturliga” eller ej. Även om det såklart inte alltid bör vara det huvudsakliga argumentet för homosexuellas rättigheter, eftersom det kan finnas tydligare argument, så kan vi ändå med säkerhet säga att vissa saker är naturliga och att homosexualitet är det. Annars skulle den inte, kort sagt, vara så vanlig och utbredd samtidigt som den inte är asocial eller leder till någon som helst skada. Det är istället homofoberna som skadar människor när de vill kränka deras naturliga behov.

Att människan har ett artväsen är inte heller en självklar premiss bland alla marxister. Men den har varit ständigt närvarande i marxismen. Vissa marxister, inklusive Marx, har sett klassamhällets kränkning av människans artväsen som dess mest basala brott mot mänskligheten. Dess historiska tragedi. På ett sätt är premissen om människans artväsen, som klassamhället förtrycker och hindrar från att utvecklas fritt, mer grundläggande för marxismens frigörelsepatos än kampen för de förtrycktas klassintressen. Den har också en central betydelse för marxismens påstående att socialismen kan befria mänskligheten. Den ligger överhuvudtaget bakom alla normala människors förmåga att känna empati med vilken människa som helst på andra sidan jorden.

Klassförtrycket är i en mening sekundärt till den förtryckta mänskliga naturen på så vis att klassförtycket, som har tagit olika historiska skepnader, i grund och botten är en konkret form av det djupare liggande förtrycket av människans artväsen. Klassamhället och de sociala förtrycken kränker i första hand människors känslor och innersta behov, inte deras klassintressen eller formella politiska intressen (som såklart också kränks).

Den här kärnan som finns i marxismen betyder samtidigt att kritikernas påståenden att marxismen bara fokuserar på klass är oriktig. Marxister ser klasskampen som det verktyg som historien har gett oss för att uppnå mänsklighetens befrielse från klassamhället. Anledningen till att marxister är så intresserade av klasskampen är för att de tillhör en teoribildning som dels tar sin utgångspunkt i historien och dels framförallt är inriktad på praktisk handling. Längre ner kommer jag att diskutera anledningarna till varför marxister tjatar om just arbetarklassens roll i det här. Jag kommer även diskutera frågan om hur andra sociala identiteter än klass kommer in i det hela.

Outvecklad medvetenhet och varför förtryck accepteras
Den mest självklara anledningen till att de förtryckande samhällsstrukturerna är så sega att förändra är de tar formen av historiskt rotade vanor och sätt att se på och bete sig i mänskliga relationer. Relationer som alla människor i ett givet samhälle mer eller mindre har fostrats in i och därför för det mesta inte är medvetna om. Alla samhällen kräver ju en miniminivå av utbredd acceptans och på sätt och vis behövs detta. Själva funktionen av sociala, politiska och ekonomiska strukturer är att bibehålla en viss ordning.

Det är ofta svårt att säga var människors medvetenhet och samhällets strukturer börjar och slutar, men det är uppenbart att de överlappar varandra. Skillnaden mellan dem åskådliggörs eller uppstår först när människor hamnar i konflikt med strukturerna. Ofta genom att de finner sig i någon slags motsättning till samhället för att det inte kan tillgodose deras behov.

Eftersom samhället är delat i motstridiga intressen så kommer progressiv förändring att möta på motstånd. Ju mer grundläggande den är desto hårdare blir motståndet. Ju mer människor är materiellt investerade i olika strukturer, med desto större nödvändighet kommer de göra motstånd. Vissa strukturer sitter dessutom ihop med andra, på sätt som inte alltid är helt tydliga och som ofta märks först när någon av länkarna börjar släppa. Det är därför konservativa samhällsintressen ser på all progressiv samhällsförändring med misstänksamma och bekymrade ögon.

De upplever att de måste göra motstånd. De har en medvetenhet om att deras privilegierade positioner är beroende av givna strukturer som i sin tur är baserade på det rådande samhällssystemet. Strukturerna håller ihop deras giftermål med samhället och de är rädda för att minsta uppluckring kommer leda till en total skilsmässa. Graden av konservativ paranoia i överklassen och andra privilegierade grupper varierar såklart beroende på grupp, land och situation. Det är i alla fall p.g.a. samhällets delning i klasser med skilda villkor och konflikterande intressen – och därmed olika och konflikterande friheter – som marxister oftast inte pratar om medvetenhet rent allmänt utan mer specifikt om klassmedvetenhet.

Medvetenhet betyder att man har ett socialt medvetande, d.v.s. en uppfattning av sig som själv som delaktig i den större sociala kontexten som kallas samhället. Ordet kan förväxlas med medvetande som är mer individuellt och ligger lite vid sidan av den här artikeln. Klassmedvetenhet är en medvetenhet som rymmer en utvecklad förståelse för ens klasstillhörighet och de därmed sammanhängande klassintressena.

Människors klassmedvetenhet har förmågan att vara mer rörligt och flexibelt än de materiella förhållandena. Men det kan också släpa efter och vara sent med att greppa faktiska förändringar i de materiella förhållandena. Ett exempel på det är att många människor som växte upp medan välfärden i Sverige nådde sin höjdpunkt ibland har svårt att greppa att det sociala landskapet är mycket annorlunda idag.

I grund och botten har de konservativa klassintressena i historien försvarat de rådande samhällenas klassrelationer och det därpå baserade ekonomiska systemet, som gynnat dem direkt eller indirekt. I den meningen är även de mest liberala liberaler de facto konservativa. Det utesluter inte att de flesta uppriktigt tror på de snygga ideologiska tankedräkter som de klär sina konservativa ståndpunkter i. Borgerligheten har ett liknande förhållande till kapitalismen som folket har till kejsaren i Kejsarens nya kläder. Sagan där de två skräddarna syr vackra men ickeexisterande kläder till kejsaren av ett ”magiskt tyg” som mindre begåvade inte kan se, ger viktiga ledtrådar till det kollektiva självlurendrejeri som alla förtryckande samhällssystem bygger på.

Många motståndare mot slaveriets avskaffande i USA trodde säkert med empatisk styrka att det skulle vara en stor katastrof för slavarna, som inte var redo att vara fria eller inte hade förnuftet att vara det. Alla slaveriförespråkare var givetvis inte rika eller slavägare. De kunde lika gärna vara fattiga vita som var rädda att förlora sina upphöjda positioner över afroamerikanerna. De som tyckte så hade bevisligen lättare att anlägga de vita slavägarnas perspektiv på saken, som tjänade på slavekonomin, än de exploaterade slavarnas perspektiv.

De fattiga vita anammade därmed idéer som rättfärdigade klassintressen som måste ha sett ut som motsatsen till deras egna. Nämligen den upphöjda livsstilen hos de södra staternas aristokrati och borgarklass, som såklart var intresserade av att klämma åt de fattiga vita. På så vis gjorde de sig själva en otjänst. Deras klassmedvetenhet, som kunde ha lärt dem att slavarna stod dem närmre än de rika slavägarna, grumlades av rasistiska idéer. Deras subjektiva oförmåga att inse att de rent objektivt hade fler gemensamma intressen med slavarna underminerade de facto deras klassintressen och bidrog till deras fortsatta underordning över slavarna men under överklassen.

Det betyder inte att deras känsla av att tillhöra en fattig klass inte fanns. Det första och mest grundläggande som alla människor känner är sina materiella villkor i samhället. Däremot kanske deras fullt begripliga intresse av att inte hamna på samma sociala nivå som afroamerikanerna gjorde dem benägna att försvara slaveriet. På så vis dominerades de inte bara ekonomiskt och politiskt av överklassen, utan även ideologiskt av dess idéer. Marx uttryckte det ungefär som att de härskande idéerna i varje historiskt samhälle i grund och botten var de härskande klassernas idéer; de som dominerade den materiella produktionen dominerade också den andliga.

Det här är en viktig beskrivning av relationen mellan materiella förhållanden och de förhärskande idéerna i samhället. Den kan t.ex. ge ledtrådar till varför massmedia, som ägs av några få stora bolag och ofta är politiskt höger eller i alla fall ”neutral”, för det mesta är så torftigt konventionell eller rentav reaktionär i sina beskrivningar och förklaringar av samhällsproblem.

Skolan är ett annat exempel. Dess fasad överflödar av målningar som föreställer allas lika värde och lika sociala möjligheter. Men i verkligheten styrs den till stor del av de materiella förhållandena. De samhällsvetenskapliga och historiska läroböckerna framställer kapitalismen och det borgerliga samhället på ett sätt som liknar hur naturvetenskapen förklarar att evolutionen fungerar. Egentligen är själva uppdelningen i teoretiska och praktiska linjer, där de praktiska linjerna oftast har en lägre grad av teoretiska ämnen, en bekräftelse på att den materiella produktionen dominerar den ideologiska.

Trots all rasistisk ideologi, eller konstruktionen och underordningen av svartas identitet som någon kanske hade sagt i ett rektangulärt seminarierum på universitetet, var det amerikanska slaveriet i grunden en ekonomisk klassordning. Den krävde en mängd strukturer för sitt rättfärdigande och praktiska upprätthållande och det krävdes skapandet av nya strukturer – t.ex. en krigförande armé som krossade slavägarnas motstånd och nya lagar och lönearbetesrelationer – för att avskaffa det.

Slaveriets förtryck av afroamerikanerna hade inte kunnat avskaffas utan att slaveriet som ekonomisk ordning avskaffades och ersattes. För detta krävdes det en blodig politisk kamp mot de konservativa klassintressena. (Som givetvis utmålade kriget som att det handlade om självbestämmande o.s.v. för att kunna få med sig alla andra, vilket förbigående sagt inte utesluter att det fanns ett verkligt element av detta.) Förtrycket mot afroamerikaner avskaffades ju däremot inte i.o.m. avskaffandet av slaveriet och inte heller upphörde det när raslagarna avskaffades ca. hundra år senare. Vad är det då som inte har avskaffats?

Människors attityder skulle kanske visa säga, OK. Vitas privilegier, OK. Eller att det inte handlar om att vissa bestämda ordningar inte har avskaffats så mycket som att människor i grunden inte har förändrat sina beteenden. Men om den slavekonomiska ordningen skapade en massa förtryckande attityder och relativa privilegier för att förankra slaveriet i gemene man och kvinna. Vad är isåfall den ekonomiska ordning som reproducerar dagens förtryckande attityder och relativa privilegier som bibehåller rasismen mot svarta i USA? Vem är elefanten i rummet?

De förtyckande strukturernas ekonomiska rötter
Det är i samhällets ekonomiska stommar som dess klasskonflikter finns inbyggda. Det handlar om de sociala relationerna i produktionen och i fördelningen av de producerade resurserna. Kapitalismens sätt att bygga upp vinster genom konkurrens och omvandlingen av i princip alla produkter och människor till varor färgar människors beteenden och relationer till varandra även utanför produktionen. Även om de oftast inte är medvetna om detta.

Förhållandena att alla som säljer sin arbetskraft uppträder som en vara, att de konkurrerar med andra i likartade situationer, att de producerar för ett praktiskt taget okänt ändamål (ett mål som inte ens är helt översiktligt för kapitalisterna som leder och planerar produktionen), leder till att människor lösgörs från varandra och har lätt att utveckla individualistiska idéer om sig själva och sina roller i samhället. Det är hemligheten till varför många arbetare och arbetslösa sympatiserar med överklassens ”du är din egen lyckas smed”-filosofi. Kapitalismens påtvingande splittring av människor tenderar att grumla deras klassmedvetenhet och leda till illusioner om en falsk individuell frihet och klasslöshet.

Vissa förtryckande strukturer är förankrade i produktionsförhållandena men är inte helt nödvändiga för att det ekonomiska systemet ska fungera. Så är det t.ex. med diskrimineringen av invandrare på arbetsmarknaden, kvinnors lägre löner eller genusarbetsdelningen där kvinnor dominerar vissa yrken och män andra. De här strukturerna skulle i teorin kunna avskaffas utan att kapitalismen slutade att fungera.

Däremot tjänar kapitalismen på dem på så vis att de kan användas som verktyg för att pressa ner lönenivåerna och få ut större vinster. Eller genom att rasism splittrar kollektiv av arbetare och arbetslösa och försvårar för dem att resa gemensamma krav på förbättring. Högre upp i samhället bidrar diskrimineringen av invandrare och kvinnor till att det ingrodda, generellt vita och manliga toppskiktet kan bibehålla och reproducera sina privilegier. Detta skikt är det koncentrerade patriarkatet, som sitter över både gemene man och kvinna. De visar att patriarkatet inte bara är en köns- och genusordning, utan framförallt en klassordning.

Det är p.g.a. deras nyttighet för kapitalismen som de sociala förtrycken har varit extra svåra att knäcka för arbetarrörelsen och andra progressiva rörelser. Även om det är teoretiskt möjligt att avskaffa dem utan att avskaffa kapitalismen – och det vore givetvis positivt om de avskaffades – så är det mer sannolikt att de hela tiden kommer fortsätta poppa upp med skalen intakta.

Liknande perspektiv kan användas på alla konstgjorda splittringar av människor som i grund och botten har liknande samhällsintressen. T.ex. den globala kapitalismens splittring i konkurrerande nationer, som leder till ett nationalistiskt vi–dem-tänkande. De är splittringar som objektivt sett inte ligger i människors långsiktiga materiella intressen. Ändå bubblar de hela tiden upp i människors medvetanden från den kapitalistiska rivalitetens grumliga botten.

Förtryckande strukturer upprätthåller en mer grundläggande ekonomisk ordning
Även strukturen kärnfamiljen har ekonomiska rötter. En av kärnfamiljens viktigaste funktioner var att se till att hemmet upprätthölls så att arbetaren kunde delta de långa timmarna i produktionen, vila ut sig och sedan återvända till grottekvarnen. P.g.a. de historiskt rotade könsrollerna påtvingades ansvaret att hålla igång denna sociala enhet, inklusive att föda nästa generation arbetskraft, kvinnorna. Samtidigt fick de hemarbetande kvinnornas deltidsarbete en viktig betydelse för stora delar av ekonomin och har det än idag.

Själva kvinnoförtrycket har i de historiematerialistiska teorierna sitt ursprung i perioden då människorna började övergå till en handelsbaserad ekonomi och privategendomen för första gången utvecklades. Männens ekonomiska betydelse ökade eftersom de generellt hade hand om viktiga resurser som boskap. Med männens ökade ekonomiska betydelse ökade också deras politiska tyngd. Från att män och kvinnor hade ”ägt” saker och ting kollektivt så började kvinnorna skjutas i bakgrunden.

I och med denna förändring gick människorna sakta men säkert från kollektiva äktenskapsformer och en öppnare sexualitet till äktenskapsformer där männen hade flera fruar. Så småningom landade det hela i monogamin, d.v.s. för kvinnorna men inte för männen. Ungefär där är vi idag. Samtidigt som de ekonomiska förhållandena tryckte undan kvinnorna så genomgick arvsrätten förändringar från modersrätt till fadersrätt. Som en form av manlig politisk klasskontroll över de ekonomiska resurserna. Men denna utveckling av könsroller- och förtryck är i grund och botten historien om hur det första klassförtrycket uppstod.

Kärnfamiljen har minskat i betydelse i välfärdsland som Sverige. Men den kan mycket väl få större betydelse igen om den offentliga välfärden, som avlöste och underlättade för hemmafrun, fortsätter att rullas tillbaka. För att anknyta till exemplet med de välmenande slaveriförespråkarna i USA så tror nog de flesta kristdemokrater på allvar att icke-heteroföräldrar och ensamstående mammor verkligen underminerar barnens psykiska välmående.

Det är förmodligen få som har motsatt sig en uppluckring av kärnfamiljen eller varit negativt inställda till transpersoner primärt för att de är positiva till den ekonomiska ordning som kärnfamiljen och könsrollerna syftar till att upprätthålla. Ändå är det objektivt sett det som de har försvarat. De är bara inte medvetna om att ideologin kring kärnfamiljen har funktionen att legitimera en särskild ekonomisk ordning. Eller så har de smält ihop dessa delvis skilda saker – ekonomin och ideologin – till en slags grumlig och falsk enhet där den ena automatiskt berättigar den andra.

De kortsiktiga och relativa privilegier som gemene arbetande eller arbetslösa man tjänar på kvinnors underordnande i samhället och i familjen är viktiga materiella mekanismer bakom kvinnoförtrycket. Men det är inte så att manschauvinistiska idéer ligger bakom privilegierna, utan privilegierna ligger bakom idéerna. Och bakom privilegierna ligger dessa mäns känsla av att de behöver och förtjänar dem. Den känslan är en följd av deras underordnade position i samhället i stort.

De köper sig själva kortsiktiga fördelar på kvinnors bekostnad – högre lön och mer makt i vardagen, politiken och näringslivet – men det sker till priset av att de försvagar potentiella allierade som de egentligen delar många samhällsintressen med. Deras klassmedvetenhet är grumlad av manschauvinistiska idéer. De försöker hålla sig över kvinnorna men stärker samtidigt sin position under överklassen. Ordningen är redan riggad av klassamhället. Nationalchauvinismen har samma förtryckande anatomi.

Medvetenhetens ojämnhet och villkoren för förändring
Det kommer i alla samhällen finnas minoriteter som utvecklar mer samhällskritiska idéer än majoriteten. Ungdomar som grupp t.ex. tenderar att vara mer radikala än äldre människor eftersom de inte har hunnit investera sig själva lika mycket i samhället genom vanor och erfarenheter. Det är anledningen till att partier som F! kan locka så många förstagångsväljare. Liknande är det med människor som p.g.a. sina sexualiteter eller etniciteter diskrimineras och förtrycks. Samhället har sagt sitt om vad de anser om dessa människor och de måste ge ett svar om vad de tycker om samhället. Åtminstone till sig själva.

Trots att de förtrycks och exploateras kan stora grupper av människor uthärda lidanden och orättvisor utan att finna former för att göra motstånd. Kanske lever och dör hela generationer på det sättet medan motståndet förblir marginellt. De kanske ser samhällets materiella förhållanden som i princip oföränderliga naturfenomen. Eller så inser de att det går att förändra saker och ting men frånräknar sig själva den förändringen. Kanske för att de inte kan greppa hur ett alternativ skulle kunna utformas eller för att de inte ser någon realistisk väg dit. Upp till en viss punkt är det rationellt att välja det säkra men olidliga före det osäkra, som för med sig en risk att saker och ting blir ännu värre.

Men en avgörande omständighet som påverkar människors beredvillighet att göra motstånd mot de förtryckande strukturerna, är förekomsten eller avsaknaden av historiska exempel och erfarenheter av liknande rörelser i det förflutna. Ju närmre såna erfarenheter ligger nuet, och speciellt om det redan existerar rörelser, desto lättare är det att vinna människor för radikala idéer när de materiella förhållandena leder till sociala försämringar.

Medvetenheten är inte heller jämnt spritt globalt. Överallt där människors mest grundläggande behov förtrycks tenderar det också att finnas en större beredskap att förändra samhället i grunden. Att göra motstånd och kämpa för förändring bär med sig risker att saker och ting blir värre. Men ju mindre de riskerna framstår jämfört med alternativet att inte förändra saker och ting och att fortsätta lida, desto mer beredda är människor att skrida till handling.

På platser där relativ social stabilitet råder så blir individerna och grupperna med en högre grad av medvetenhet ofta frustrerade över att de är isolerade från majoriteten. Majoriteten är inte intresserade av eller redo att ta till sig samma sorts radikala samhällskritik. De kanske inte upplever en lika stark konflikt mellan sig själva och samhället och har därför inte samma behov av att fundera ut seriösa alternativ till det rådande. Så ser i grova drag den relation ut som under lång har tid har rått mellan den yttersta vänstern och arbetarklassen i Sverige.

Under såna omständigheter kommer grupperna av människor med mer samhällskritiska idéer att förbli politiskt isolerade. Det marxistiska förhållningssättet till denna sorts isolering är, kort sagt, att förankra sig i de materiella omständigheterna. Att skapa relationer och bygga en politisk verksamhet i det rådande. Men att samtidigt sträva efter att ha de mest förutseende analyserna och de djärvaste förslagen.
   
Men i tider av kris, när samhället inte längre kan fortsätta som förr och när människor inte kan undkomma detta faktum utan får det slängt i ansiktet varje dag i form av bristande materiella resurser och en påtvingad åstramning av alla nöjen – de trivs inte och blir alltmer obekväma – då tenderar idéerna att kunna påverka de materiella omständigheterna mer än normalt.

Hindren mellan individerna och tillägnandet av nya radikala idéer – radikala för att de inte överensstämmer med hur samhället för närvarande är organiserat – tenderar att bli mindre. Hindren mellan tillägnandet av nya idéer och att skrida till handling tenderar också att minska, liksom bryggan mellan handling och faktisk social förändring. Detta beror på att krissituationer underminerar samhällets normala funktioner och stabila sociala relationer och gör samhällsförändringen nödtvungen och brådskande. Dörren öppnas till en sån där speciell situation som ofta gör märken i historien.

Men en av de mest ofruktbara saker man kan göra som en politiskt isolerad revolutionär grupp i ett land som t.ex. Sverige, där klassmedvetenheten generellt sett är utpräglat oradikal och där kampnivån sen lång tid tillbaka är låg, är att sätta i system att prata om att revolutionen är mer eller mindre nära förestående.

Den kan såklart vara det. Men för det mesta är den det inte och om den var det så skulle det råda få tvivel om det. De radikala grupper som sätter i system att förklara att revolutionen bara är en tidsfråga (en truism som inte betyder nånting konkret) påminner en smula, men bara en smula, om de kristna grupper som alltid har förklarat att Kristus jämt är på väg. Det är inte tidsaspekten som är viktig, utan ens förmåga att tro på den generella sanningen. Ju högre ens förmågor desto större är ens tro. Marxismen handlar dock inte med trosbegrepp. Att införa såna resonemang i en marxistisk politisk verksamhet kan bara leda till att folk på sikt blir desillusionerade.

Marxisters revolutionära övertygelse bör snarare bestå i att de till skillnad från sina kritiker inte ser någon principiell motsättning mellan att förespråka reformer och att förespråka revolution. Det handlar istället om vad som är möjligt och historiskt nödvändigt. Ibland är det möjligt att uppnå reformer för att förändra strukturer och sudda ut förtrycken. Ibland är det inte det. För det mesta är det inte möjligt med revolution men ibland – och på ett större historiskt plan – är det nödvändigt. En revolutionär omdaning av samhällena är inte skrivet i stjärnorna. Däremot kommer det kapitalistiska klassamhället alltid ge upphov till klasskonflikter och sociala förtryck som föder radikala idéer och potentiellt kan leda till revolutioner.

Men det är inte säkert att de radikala idéerna är progressiva. Även fascister strävar efter en samhällsförändring. Huruvida en samhällsförändring är progressiv eller reaktionär beror på de politiska styrkeförhållandena i samhället och vilken ideologi som majoriteten tar till sig. Eller om den överhuvudtaget väljer att engagera sig i frågan om framtiden och uppträda som politisk kraft. Det var majoritetens passivitet, tillsammans med att stora grupper köpte deras idéer, som öppnade vägen för nazisterna i Tyskland.

Varför är arbetarklassen nyckeln till grundläggande samhällsförändring?
Eftersom marxismen framförallt är en praktisk teoribildning som i sina förslag på social förändring utgår från de materiella förhållandena och hur det kapitalistiska samhället rent faktiskt fungerar, har den framhållit att arbetarklassen har en nyckelroll som den sociala förändringens ledande politiska kraft. Denna syn utgår från att arbetarklassen är den samhällsklass som får allting att gå runt i samhället. Den exploaterar inte några andra. D.v.s. utsuger inga andras arbetskraft. Men eftersom att den exploateras av kapitalismen kan den omvänt få den att halta eller sätta stopp för den genom revolution.

Arbetarklassen är på en och samma gång en helt nödvändig del av kapitalismen och i kronisk konflikt med den. Kapitalismen leder ibland stadigt och ibland sporadiskt till försämringar av arbetarklassens villkor. Allt efter vart vinstkonkurrensens vindar blåser. Den utestänger alla andra från kontrollen av produktionen och fördelningen av samhällets resurser, som kapitalisterna behandlar som privata tillgångar.

Arbetarklassen är en potentiell revolutionär aktör som ingen annan del av befolkningen. Det räcker med att små delar av den slutar arbeta i ett par dagar för att det ska märkas i samhället och i kapitalisternas ekonomiska balanser. Ingen annan del av befolkningen har ett så stadigt grepp om samhällets produktiva verksamheter. Det är precis arbetarklassens position i produktionen som pekar mot möjligheten av en alternativ ekonomisk ordning där saker och ting sköts tillsammans och för samhällets bästa.

Marxismens betoning på vikten av att utbilda och organisera arbetarklassen är alltså inte detsamma som en politisk negligering av andra förtryckta grupper i samhället, t.ex. invandrare, kvinnor och hbt-personer, utan en slutsats som marxister drar utifrån deras analys av kapitalismen. Begreppet klassism och det teoretiskt formella jämställandet av klassförtrycket med sociala förtryck missar helt och hållet att förstå vad som särskiljer arbetarklassen rent konkret i kapitalismen.

Förtrycket av arbetarklassen är inte ett socialt förtryck bland andra. Det är en form av exploatering som är nödvändig för det ekonomiska systemet. Eftersom samhället i grund och botten är helt beroende av sitt ekonomiska system, d.v.s. kapitalismen (eller ett potentiellt annat), är klassförtrycket i den meningen mer grundläggande än andra förtryck.

En del som har kallat sig marxister har i historien dragit slutsatsen att fokuset på arbetarklassen innebär att en politisk orientering mot andra förtryckta grupper är mindre relevant. De finns sannolikt gott om såna personer. Men den uppfattningen har inget stöd i marxismen som sådan och har motsagts av andra marxister som tvärtom har framhållit vikten av att utbilda och organisera alla som förtrycks i det kapitalistiska samhället.

Klassidentiteten rymmer och överbryggar andra sociala identiteter
Men det som verkligen gör klassförtrycket till det mest grundläggande förtrycket är faktumet att arbetarklassen består av medlemmar från alla andra socialt förtryckta grupper. Det är just kvinnors, hbt-personers, funktionsnedsattas, invandrares och rasifierades gemensamma klassidentiteter som har potentialen att förena dem med varandra i en socialt och politiskt bredare rörelse än vad de kan uppnå på egen hand. Det betyder för övrigt inte att det är en dålig idé att samtidigt ha egna organisationsformer inom ramen för en bredare rörelse.

Det förnekar inte heller att det finns en mängd andra sociala identiteter utöver klassidentiteten, som ger skäl till sina egna organisationsformer och gemensamma kulturer utanför en gemensam arbetarklassrörelse. Inte heller betyder det att medlemmar av överklassen som också tillhör socialt förtryckta grupper inte kan delta i arbetarklassrörelser. Det betyder däremot att det finns en universellt förenande potential i klassintressena.

Marxister förnekar inte att människor är individer med sina egna behov. Marxismens främsta kritik mot det kapitalistiska klassamhället är att det förtrycker människor p.g.a. deras sociala identiteter och hindrar dem från att fritt utveckla sina personligheter. Det tvingar på människor snäva ideologiska tvångströjor som förnekar deras personligheter; det pressar in dem i ett ofritt arbetsliv där de inte arbetar för varandra utan för en utomstående kraft som exploaterar dem. Marxister är emot alla former av socialt förtryck. De anser att det inte räcker att från olika håll attackera förtryckens byggnadsställningar. Byggnadsställningarna måste helt enkelt rivas genom gemensamma insatser. Men dessutom måste hela huset som de lutar mot rivas och ett bättre hus byggas upp i dess ställe.

Nicholas J

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *