Vi välkomnar er flyktingar! Öppna gränserna!

När det saknas säkra vägar till Europa tvingas många fly såhär

När det saknas säkra vägar till Europa tvingas många fly såhär

Ner med imperialismen, alla reaktionära regimer och fundamentalistiska terrorgrupper!

Den flyktingkris vi har sett de senaste veckorna är ett ondskefullt monument över en världsordning och ett politiskt-ekonomiskt system som utsätter livet på den här planeten för allt värre katastrofer. Vi marxister har alltid förutspått att socialismen antingen kommer att triumfera eller så väntar en glidning ner i barbari. De två små syskonen Kurdi och varenda ett av alla liv som gått förlorade i flykten från civilisationens kollaps i Syrien och på andra ställen är det pris som betalas för att vänstern och arbetarrörelsen inte lyckades krossa imperialismen, kapitalismen och all reaktion under 1900-talet.
Det går inte att på ett meningsfull sätt diskutera hur flyktingkrisen ska lösas om inte de grundläggande orsakerna till den ringas in. Det går alltså inte att diskutera flyktingkrisen utan att samtidigt diskutera vår tids stora internationella motsättningar och konflikter. Merparten av flyktingarna i den ström som är aktuell nu kommer från Syrien men även från Afghanistan och Eritrea.

Reaktionära krafter skapar flyktingar
Syrien styrs av det borgerliga Baathpartiet som under decennier har förtryckt arbetarklassen genom att förbjuda och förfölja fackföreningar och stora delar av vänstern (utom de tidigare moskvatrogna stalinisterna som sitter i deras knä). De har terroriserat nationella minoriteter och är dessutom ett exempel på den dumma och totalitära form av sekularism som bara är kontraproduktiv och snarast ökar stödet för religion. Det är en sadistisk regim som inte väjer undan för någon form av grovt våld mot sin egen befolkning om det är nödvändigt för att rädda den styrande klicken. Många har den senaste tiden helt riktigt påpekat att Assads regim dödat fler oskyldiga civila än vad Daesh (ISIS) lyckats med, även om Daesh är mer teatraliska. Utan massmördaren Assad vid makten skulle inte just de här människorna som vi ser nu vara på flykt vid den här tidpunkten!

Assadregimen skulle inte ha överlevt många veckor i det pågående inbördeskriget om det inte vore för att den skyddats av mäktiga imperialistiska stater, minst en fundamentalistisk regim och halvfascistiska paramilitära förband från Libanon. Både Kina och Ryssland är kapitalistiska och imperialistiska makter som tävlar med västblocket om inflytandet över världen. I det här spelet mellan diverse internationella utsugare och banditer så har de hamnat på olika sidor i Syrienkriget. Ryssland och Kina har valt att stödja Assad som ett sätt att skaffa sig en stödjepunkt i Mellanöstern. För Rysslands del är det bara en naturlig fortsättning på den gamla sovjetiska utrikespolitiken där Syrien ingick i deras intressesfär. Dessutom har den syriska regimen fått aktivt militärt stöd från Iran, dvs från en fundamentalistisk regim som är djupt fientlig mot all grundläggande humanitet. Via Irans försorg har de också kunnat tillgodogöra sig avgörande militära insatser från libanesiska Hizbollah som i och för sig har gjort en del värdefulla insatser mot Israel, men som när det kommer till kritan har en fundamentalistisk dagordning för religiös diktatur, förslavande av kvinnan och för att krossa vänstern. Så ser den allians ut som i flera års tid nu har gjort sitt bästa för att sprida död och terror i Syrien. Där finns några av de som är huvudansvariga för att folk överhuvudtaget måste fly från Syrien.
Men pakten mellan Assad, Iran och Ryssland är långtifrån ensamt ansvariga för den uppkomna situationen. Daesh, Nusrafronten och övriga jihadistiska ligor är den andra huvudfaktorn. Även de har haft sina internationella supporters i form av den bisarra sekteristiska diktaturen i Saudiarabien samt de moderata islamisterna i den turkiska regeringen. Som indirekt faktor bakom Daesh hittar vi USA. Konspirationsteorierna kan vi lugnt bortse från. Däremot är det ett faktum att USA inte har använt sitt inflytande över pedofilhuset Saud för att tvinga dem att strypa sin tillförsel av pengar och vapen till jihadisterna i Syrien. Det är också ett faktum att det var invasionen av Irak 2003 som gav den fraktion som blev Daesh de objektiva förutsättningar som de behövde för att sjösätta sina planer. Utan det kaos och den misär som USA skapade i Irak hade Daesh sannolikt aldrig kunnat bygga upp den krigsapparat som de flyttade till Syrien när inbördeskriget bröt ut där.
Alan Kurdi och hans familj kom från Kobani i Kurdistans syriska del. De flydde från Daeshs terror. Men de hamnade ur askan i elden. För i Turkiet möttes de av Erdogans statsterror. Precis det Turkiet som är medlem i Nato, som stött Daesh under hela Syrienkriget och som är en lojal stöttepelare för USA i Mellanöstern. Ingen ska behöva vara förvånad av att USA gett klartecken åt Turkiet att bedriva terrorbombningar och krig mot Kurderna i både Irak, Syrien och Turkiet. USA behöver Turkiets lojala stöd för att kunna fortsätta dominera regionen och låter dem därför tillvarata sina egna lokala behov. Det intresset är viktigare än att förhindra att familjer tvingas iväg på resor som slutar med att deras barn drunknar och spolas upp på en strand.

I Afghanistan är bilden snarlik. Det är ett land som internationella stormakter, jihadister och fundamentalister samt inhemska diktaturregimer har tävlat om att få förstöra under lång tid. I etablissemangets massmedia är det alltid talibanerna som är de stygga pojkarna. Kriteriet för vem som ska räknas som ond respektive god är som alltid i vilken utsträckning det finns lydnad mot Washington, London och Stockholm. Den nuvarande västvänliga regimen är fundamentalistisk, odemokratisk och våldsam i sitt förtryck av kvinnor, barn och sexuella minoriteter. Men som sagt, den äter lydigt ur husses hand och därför anses den pålitlig. Att konstatera det innebär inte att försvara talibanerna som naturligtvis inte är något annat än folkfientligt slödder. Det innebär bara att identifiera fler krafter än en som orsak till varför människor måste fly från Afghanistan. Om du är en vanlig arbetande människa i Afghanistan så måste du alltså inte bara oroa dig för talibanerna. Du är fast i en rävsax av våld och förtryck från både talibaner och regimen, där de sistnämnda förstärks av västimperialismens – inklusive Sveriges – militära och finansiella stöd. Talibanerna å sin sida har länge haft stöd av Pakistan som sett inflytandet över dem som ett sätt att kunna påverka vad som händer i Afghanistan. Precis som Saudiarabien är Pakistan ett västallierat land och precis som saudierna har de lämnats ifred av väst att sköta sina vänskapliga förbindelser med de fundamentalistiska grupperna. Det är många som måste dela på skulden för flyktingvågen från Afghanistan.
På den mest generella nivån så handlar det inte om att det är individuella imperialistiska ledare som ligger bakom det förtryck och den krigshets som här har beskrivits. Det finns givetvis ett stort antal ledare involverade som är personligen ansvariga och som därför är moraliskt och politiskt totalt värdelösa som människor. Men de är i slutändan underordnade det system de företräder. Det yttersta ansvaret måste läggas på det imperialistiska världssystemet som sådant, inte på den eller den individen som för tillfället har till uppgift att sköta om systemet.

Imperialismen som orsak
En omständighet som understryker att krigen och stöden till vedervärdiga rörelser och regimer inte handlar om enskilda personers eventuella felbedömningar eller ideologiska böjelser, är de ekonomiska intressen som har styrt allt detta. Invasionerna av Afghanistan och Irak liksom de militära interventionerna i Afrika just nu (Frankrike och Sverige i Mali osv) hade uppenbara säkerhetspolitiska orsaker. Men de kan och måste också beskrivas som nyliberala korståg. De har alla handlat om att genomföra öppnandet av marknader för västliga intressen genom avregleringar och privatiseringar, att försätta länder i skuld hos IMF för att underminera deras självständighet, att ta kontrollen över viktiga råvarukällor och om att slå ut lokal produktion genom omfattande ”hjälpprogram” (sällan har en term varit så missvisande som det). Orsaken till flera av inbördeskrigen i Afrika kan i ett omedelbart perspektiv t.ex. spåras till att de nyliberala IMF-programmen under 1980- och 90-talen slog sönder ekonomier, skapade misär, desperation och kamp för överlevnad där historiska motsättningar mellan folkgrupper pga. kolonialismens manipulationer kom upp till ytan igen. På samma sätt så har den nyliberala ”medicinen” inte skapat annat än elände i Afghanistan, Irak och Syrien, vilket givetvis också är en faktor bakom flyktingströmmarna även om de just nu mest handlar om våldet i regionen.
Det kan ibland låta som en sliten fras att det är imperialismen som är huvudansvarig för de stora problemen i världen. Men till och med en ytlig sammanfattning av många välkända fakta, som i den här artikeln, påminner oss om hur mycket det faktiskt ligger i det.

Hur ska t.ex. Sveriges roll annars beskrivas? Sverige deltog i den ockupation av Afghanistan som följde på USA:s invasion 2001. Den ockupationen misslyckades med att krossa talibanerna men lyckades däremot någotsånär med att stabilisera en annan fundamentalistisk fraktion vid makten. Om Sverige aktivt har stöttat upp en regim som bidrar till att människor måste fly, är inte den svenska imperialismen medskyldig till dessa människors öde då? Om USA aktivt understödjer regimer som i sin tur aktivt understödjer fundamentalistiska grupper som försöker genomföra folkmord, är inte USA medskyldiga till de flyktingvågor som oundvikligen blir resultatet? Vem är ansvarig för den situation som ledde till att Alan Kurdis familj var tvungen att fly och sätta sina barns liv på spel? Om vi går med på att Turkiet måste utkrävas ansvar för det pga. sina bombningar, måste då inte de världsmakter som gav klartecken åt den regionala makten Turkiet avkrävas ansvar? Om Ryssland beväpnar och skyddar en slaktarregim är inte Moskva medskyldiga till att hundratusentals människor måste fly från den här regimen? Om västvärlden ägnar decennier åt att genom krig och utpressning tvinga igenom extrem nyliberalism med massfattigdom och sociala, etniska och religiösa motsättningar som följd, är inte varje land som deltagit i krigen och utpressningen medskyldiga till de flyktingvågor som uppstår då? Svaren på de här frågorna kan inte bli annat än ja. Därför så är inte flyktingströmmarna rotade i någon sorts obskyr lokal problematik. De är direkta konsekvenser av de internationella kapitalistiska maktrelationerna och det är med utgångspunkt från det som vi måste diskutera hur problemet ska lösas.

Öppna gränserna
Till att börja med har de imperialistiska metropolerna absolut noll moralisk legitimitet att hindra eller ens ifrågasätta flyktingar och emigranter. Med tanke på den roll de spelar i att skapa flyktingkriserna, inte bara den senaste, utan överhuvudtaget så är det självklart att de imperialistiska staterna har all skyldighet i världen att ta emot flyktingar och ombesörja att mottagandet sköts väl. Det här är en spontan känsla som delas av väldigt många människor just nu och den yttrar sig i många olika slag av solidaritetsaktioner, både praktiska och symboliska. Frågan är vilka politiska krav som bäst kan förverkliga viljan att vara solidarisk.
Just nu är det många som reser krav på asyl, höjda flyktingkvoter och generös flyktingpolitik. Trots att det är bra paroller som om de blir verklighet innebär framsteg så är de ändå alltför begränsade i sin logik. De bygger nämligen på att de nuvarande systemen för gränskontroll finns kvar. Vad dessa krav innebär är att något fler personer kommer att släppas igenom än tidigare och att det framförallt handlar om just de flyktingar som är aktuella nu. I skrivandets stund ser det ut som att Tysklands borgerliga regering faktiskt för stunden har realiserat dessa paroller som förs fram av vänstern, liberaler och religiösa grupper. Det innebär inte att de är menlösa på något sätt, de har stor giltighet i förhållande till den ungerska staten till exempel. Men de är hursomhelst för begränsade.

Gränser, kvoter och asyl bygger per definition på att det görs ett urval med hjälp av restriktioner och urval. Alla krav på tillfälliga lösningar för stunden (asyl) eller på att fler flyktingar än i vanliga fall ska få komma in bygger på att den imperialistiska staten ges fortsatta befogenheter att vara den auktoritet som avgöra flyktingarnas öden. På vilka grunder kommer det här urvalet att göras? Vilka flyktingar eller immigranter är det som inte har legitima skäl att komma in i de avancerade kapitalistiska staterna? Kan en internationell socialist gå med på att den avvägningen ska göras av imperialistiska stater som alldeles uppenbart är rasistiska? Det behjärtansvärda kravet på generös flyktingpolitik handlar egentligen om att lite färre flyktingar än vanligt ska skickas tillbaka till krig och misär. Det är därför ett krav som är värdigt socialliberaler men det är inte internationalistiskt eller socialistiskt i sin inriktning.
En utväg kan vara att kräva att arbetarkommittéer av något slag ska sköta gränskontrollerna. Men egentligen kanske det gör den inställning som här kritiseras ännu sämre. Det innebär nämligen ett erbjudande om att socialister och arbetarklassen ska sköta gränsbevakning, godkännande och avslag och kanske deportationer åt den imperialistiska staten. Kravet på arbetarkontroll över gränsbevakningen kan vid förstone låta radikalt men handlar egentligen om att tillämpa en form av ”socialistisk imperialism” dvs socialism och humanitet i ord men imperialism i praktiken.

I bolsjevikernas efterföljd reser revolutionära marxister kravet på att öppna gränserna helt och hållet dvs att invandringen ska vara fri. Det här är inte riktigt samma sak som att säga ”avskaffa gränserna”. Att avskaffa gränser och nationer är i och för sig nödvändigt men det är inte möjligt under kapitalismen. Det krävs internationell socialism för det. Men att hålla gränserna helt öppna för immigration är inte utopiskt. Det är bara en fråga om politiska styrkeförhållanden i klasskampen. Men framförallt är det vad som behövs för att möta de ständigt återkommande flyktingkatastroferna. Kravet på öppna gränser bör kompletteras med kraven på permanenta uppehållstillstånd och fulla medborgerliga rättigheter, inklusive rätten att rösta.
Resurser för att organisera ett flyktingmottagande baserat på öppna gränser finns hos imperialisterna. Antydningar om annat är bara en fräck lögn. Att öppna gränserna kommer att kräva en viss omfördelningspolitik i samhället från de rika till de fattiga. Det är något som arbetarrörelsen helt enkelt får kämpa för, precis som alltid.

Störta förtryckarna
Ett tema i den här artikeln har varit att roten till problemet måste identifieras så att den kan huggas av. De stängda gränserna är förvisso ett gigantiskt problem, men de är uppenbarligen inte orsaken till att flyktingströmmar uppstår. Vad den internationella vänstern och arbetarrörelsen behöver är en politik för att angripa imperialisterna och lokala reaktionärer. Det finns inte idag.
När det gäller Syrien och Irak måste ett grundkrav vara att YPG/PKK måste beväpnas med tunga vapen som ska exporteras från t.ex. Sverige. Detta ska antingen ske som ett osjälviskt bidrag eller på strikt affärsmässiga grunder. Huvudsaken är att vapenexporten inte är förknippad med olika ultimatum och krav på motprestationer för att göra kurderna till marionetter. Är det något som både YPG och kurdiska självstyret i Irak har visat så är det att Daesh kan besegras i direkta strider. Problemet är att de är så skamligt underbeväpnade. Om de kurdiska styrkorna fick tillgång till eget flygvapen, tanks, granatgevär, handgranater, tunga maskingevär osv så skulle Daesh få stora problem. Även revolutionära delar av FSA i Syrien borde beväpnas utan krav på motprestation. Samtidigt så måste all vapenhandel med stater som Saudiarabien upphöra.

Grupper som Daesh ska inte få använda t.ex. Sverige som ett trygg plats bakom frontlinjen där deras stridande kan ha semester, träffa familjen och få läkarvård. Alla personer i Sverige som identifieras som stridande för Daesh mfl vid någon tidpunkt ska arresteras och skickas till det kurdiska självstyret i Irak eller till Rojava. Där kan de tas omhand på lämpligt sätt, kanske krigsrätt.

För att lösa flyktingkrisen i Syrien så måste regimen och de fundamentalistiska terrorgrupperna nedkämpas. Det finns ingen väg förbi det. Men det är inte bara en fråga om att likvidera dessa krafter. Det handlar också om vad som kommer efter. Likvidationen är därför inget som kan överlåtas på de imperialistiska arméerna. Även om de skulle lyckas så skulle de bara tillsätta nya totalitära skojare istället för de gamla, vilket skulle innebära en väntan på nya flyktingkatastrofer i en nära framtid. Arbetarklassen och andra förtryckta skikt i Mellanöstern kan besegra både Assad och Daesh, men då måste arbetarrörelsen i väst komma till deras undsättning genom att pressa igenom en politik för verklig internationell solidaritet.
Frågan om IMF:s, Världsbankens och de nyliberala chockterapiernas destruktiva roll måste också hanteras. Här krävs skuldavskrivning och ett slut på påtvingad nyliberal ekonomisk politik. I längden måste kapitalismen avskaffas helt och hållet. Det är ett irrationellt system som har fått härja fritt alltför länge redan.

Eduardo Montero

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *