Ibland är det nödvändigt att visa döda barn

Treårige Alan Kurdi har mer än någon annan kommit att symbolisera det massmord på Medelhavet som västmakterna har spelat så stor roll i att skapa

Treårige Alan Kurdi har mer än någon annan kommit att symbolisera det massmord på Medelhavet som västmakterna har spelat så stor roll i att skapa

De senaste veckorna, i takt med att flyktingkrisen och dess tragiska följder i Medelhavet har uppmärksammats, har en del texter om varför man inte ska dela bilder på döda barn spridits på sociala medier. Dessa texter innehåller förvisso en del tvärsäkra påståenden, men analysen är det ofta sämre beställt med. I flera fall måste man faktiskt fråga sig om de, även om de säger inse att syftet är gott, ens förstår varför dessa bilder delas.

Jag kommer inte att tala för alla som sprider bilder på döda människor. Det finns utan tvekan en hel del sensationslystna journalister, bloggare och twittrare som i den mån de har en moral har låtit den få en undangömd plats. Vidare finns det gott om allmänhumanister och människor med ett socialt engagemang som vill väcka folks medvetande om pågående tragedier som delar bilderna. Mina argument för sammanfaller delvis med de sistnämnda, men jag kommer specifikt tala som en revolutionär socialist.

Jag kan hålla med om att det inte är helt problemfritt med bilder på döda barn, ens när det har ett klart och progressivt syfte (givetvis vore det stört att tycka att det är bra att sprida bilder på döda barn i allmänhet, men den distinktionen verkar inte alla vara helt klara över). Kapitalismens destruktiva verkningar resulterar ofta, direkt eller indirekt, i döda barn, och om det inte fanns en negativ sida av att mobilisera hat mot ett dödligt system med dessa bilder skulle vi kunna pryda en stor del av vår propaganda med dem. Detta gör vi dock inte och knappast någon annan heller. Vi inser att det snabbt skulle bli kontraproduktivt, och vi – som organisation eller individer på sociala medier – skulle riskera att alltmer betraktas som bisarra kufar som man helst undviker. Hela klassamhället med dess dödliga konsekvenser för så många förtjänar hat, men det kommer inte att funka att fokusera på att ständigt mobilisera största möjliga hat med de bilder som mest av allt väcker vår avsky. Däremot är det ibland nödvändigt att göra detta mot vissa, speciellt vidriga följder att kapitalismen och den reaktionära politik som försvarar den. Hittills har det tyvärr aldrig räckt med debattartiklar och förnuftiga argument för att mobilisera till radikal masskamp – hur ont det än kan göra för dagens internetvänster att höra det. Vi behöver vrede och hat mot det som förstör oss, och en vilja att förstöra det. Kraftfulla och jobbiga – med nödvändighet jobbiga, det är faktiskt själva poängen – symboler och bilder har spelat och kommer att fylla en viktig funktion i detta. Bilder går snabbt att ta till sig och appellerar direkt till känslor på ett sätt som texter – som många av de som ser bilderna faktiskt inte ens läser – gör. Detta faktum kan smärta i känsliga intellektuella själar, men faktumet kvarstår.

Ni har säkert alla sett bilden på den vietnamesiska flickan som gråtande springer efter att ha träffats av brinnande napalm, och den på FNL-fånge som skjuts i huvudet. Bilder som dessa spelade en viktig roll i att mobilisera hat och motstånd mot USA:s terrorkrig mot Vietnam. Likaså var bilder på offer för Nazitysklands förintelse, såväl döda i stora högar som levande men utmärglade och räddade en viktig roll i att mobilisera hat mot nazismen och dess krigsbrott. Jag är ledsen, alla som vill tro på att förnuftsargument hade varit tillräckligt, men enbart dessa hade knappast gett samma effekt. Likaså har vi bara de senaste dagarna sett ett kraftigt uppsving för engagemanget för de flyktingar som tvingas fly över Medelhavet, media har uppmärksammat det betydligt mer, och politiker har, även om det ofta dryper av hyckleri, känt sig pressade att gå ut och tala om medmänsklighet. Jag skulle tro att de Facebookuppdateringar som har ”förklarat” varför det är fel att sprida bilder på döda barn har haft ungefär noll inverkan på detta. Däremot kan vi nog konstatera att jobbiga bilder på människor på flykt i överfyllda flottar och även döda barn har bidragit desto mer till den upprördhet som har skakat många människor ur sin passivitet.

Påståendena om rasistiska anledningar
Ett av de argument som har anförts är rasism. Människor som inte är vita européer uppfattas, medvetet eller omedvetet, som mindre värda, även av folk som ser sig som antirasister, och kan därför reduceras till döda människor på en strand. Jag har sett flera tvärsäkra påståenden om att bilder på döda vita (ibland skrivet med versaler) barn aldrig skulle ha behandlats så. Som belägg för detta ges exempel på hur döda vita personer har behandlats annorlunda, som Lisa Holm, eller Breiviks offer på Utöya. Utan att förneka att rasistiska stereotyper eller uppfattningar, medvetna eller omedvetna, givetvis spelar en roll i mycket av bevakningen, sätter en del av dessa argument ett frågetecken för om dess författare verkligen har förstått syftet med att sprida bilder på döda barn – ur min och mina kamraters utgångspunkt, givetvis inte nödvändigtvis alla delningar som förekommer. En del resonerar som om saken gäller om man ska dela bilder på döda barn i allmänhet, eller åtminstone bilder på döda efter tragiska händelser. Om någon skulle visa dessa bilder för att hen vill uppmärksamma tragiska händelser i allmänhet får ni för min del gärna be vederbörande att sluta. Som jag ser det har detta bara någon mening om det görs i ett tydligt politiskt syfte (eller som allmänhumanister ibland kallar det med stor moralisk indignation: slagträ i debatten, mer om det nedan).

De delningar av bilder på döda barn som jag ser i exempelvis mitt Facebookflöde – som sagt, det är bara i detta syfte jag kan försvara bilderna – handlar om att mobilisera hat, i syfte att mobilisera handling, mot pågående massmord där skyldiga kan pekas ut och som skulle kunna förhindras. Västmakterna är direkt medskyldiga till flyktingkrisen i Medelhavet och skulle kunna göra något – faktiskt med för dem små medel – åt tragedierna med alla som dör. Först har hela det koloniala arvet, stöd till reaktionära diktatorer, påtvingade ”strukturanpassningar” (nedskärningar av offentlig sektor, stöd till fattiga etc.), bombningar och invasioner som den mot Irak 2003 och det kaos det skapade, och som grupper som IS/Daesh kunnat växa i, skapat förhållanden som människor tvingas fly ifrån. Av denna anledning kan vi inte erkänna västmakterna någon rätt att hindra offren från deras politik att fly till tryggare förhållanden. Men istället uppförs Fort Europas murar, alla lagliga vägar för flyktingar att komma till EU-länderna har stängts, och bara osäkra vägar återstår. De europeiska länderna skulle lätt kunna bevaka Medelhavet och rädda alla nödställda, och ställa färjor till flyktingarnas förfogande. Genom att detta inte görs har Europas makthavare blod på sina händer. Det är helt befogat – eller snarare, det är nödvändigt – att mobilisera hat mot detta och mot de skyldiga. Representanter för de ansvariga partierna borde ställas på de anklagades bänk – inte tillåtas framstå som dem som försöker göra något åt problemet, som Refugees welcome-manifestationen i Stockholm 6 september.

En annan huvudskyldig till att människor drunknar i Medelhavet är Syriens diktator Assad. Det är dock inte bara – inte ens främst – deras blod han har på sina händer. Det land som just nu har flest flyktingar i världen är Syrien, men de flesta av dem är kvar inom landets gränser. Förutom att flera miljoner har tvingats fly har uppskattningsvis 300 000 människor dött hittills under kriget, de flesta på grund av Assadregimens blodiga krig mot sin befolkning. Det har dock varit svårt att mobilisera stöd för den syriska revolutionen. Detta beror delvis på förvirring. Den gamla stalinistvänstern och de som influeras av dem har hållit fast vid sin tro på att Assad försvarar Syrien mot imperialismen och är en garanti för att en sekulär stat upprätthålls mot de religiösa fundamentalisterna – detta trots att hans diktatur hålls uppe av såväl det imperialistiska Ryssland som den fundamentalistiska diktaturen i Iran och Hizbollah liksom andra mer eller mindre fascistiska shiamiliser. Och trots att den hägrande USA-invasionen som de gamla stalinisterna envisades att hävda stod för dörren aldrig var aktuell. Det är nödvändigt att fortsätta peka ut Assads trupper som de huvudansvariga för krigets slaktande – något som västmedia i stort sett har slutat med – liksom att det fortfarande finns ett progressivt motstånd som kämpar mot både regimen och IS/Daesh och al-Nusra. Ett motstånd som Sverige borde skicka vapen till. Även här är det nödvändigt att mobilisera hat – mot Assad, mot de mordiska jihadisterna (även om media redan sköter om det sistnämnda), samt mot de makthavare som vägrar att stödja motståndet med vapen och förnödenheter. Även här spelar bilder på hans offer en viktig roll.

Vidare kan nämnas Israels förtryck och krig mot palestinierna. Även här är västmakterna i hög grad medskyldiga, då de fortsätter att hålla Israel under armarna – eller i vissa fall åtminstone låter honom hållas. Kurder i de självstyrande områdena liksom – återigen – i Turkiet bombas och mördas av IS/Daesh och turkiska regimen under Erdogan (Assad har i nuläget inte resurser nog att ta sig an även dem). Också här är det nödvändigt att uppmana hat, mobilisera för stöd till palestiniernas, kurdernas och den syriska revolutionens kamp, med solidaritet, förnödenheter och vapen – samt till att fördöma Assad och de israeliska och turkiska regimerna. Debattartiklar och förnuftsargument är nödvändiga – men hur mycket det än svider i känsliga internetvänstersjälar behöver vi också starkare, mer direkta medel.

Påståendet att bilder på vita dödsoffer inte skulle spridas
Dessa exempel skiljer sig från de fall av döda vita som har tagits upp. Det pågår ingen nuvarande kris där tusentals vita européer tvingas fly över Medelhavet i överfulla, risiga båtar eller provisoriska båtar, och det pågår inget krig där vita västerlänningars städer bombas till grushögar, ingen vit folkgrupp som bombas som kurderna eller lever under en ockupation som den i Palestina. Detta avspeglar självfallet en rasistisk världsordning, men det faktum att bilder på vita européer som har dött under andra omständigheter inte sprids så flitigt bevisar inte att det är hudfärgen som avgör att bilder på vissa delas, och vissa andra inte. Och påståendet att bilder på vita som dött under samma omständigheter inte skulle ha spridits på samma sätt är ett påstående som inte på minsta sätt har belagts, och som vi har all anledning att vara extremt skeptiska till.

Vad gäller mordet på Lisa Holm så kan det givetvis inte betraktas som en enstaka händelse, med tanke på alla kvinnor som mördas i Sverige – men omständigheterna skiljer sig ändå markant från de ovan nämnda. Det går säkert att argumentera för att det är befogat att dela bilder på döda kvinnor, mördade i Sverige, i syfte att mobilisera hat mot våldet mot kvinnor, de som utför det och dem som låter det fortsätta – men oavsett uppfattning om detta fall så rör det sig hur som helst inte om samma sorts massmord som bombningarna i Syrien, Kurdistan och Palestina, eller de massdrunkningarna på Medelhavet. Att bilder på de sistnämnda som döda delas, men inte på Lisa Holm när hon hade blivit ihjälslagen, är därför inget bevis för att skillnaden ligger i hudfärg. Ett annat exempel som har tagits upp är de 69 människor som mördades av Breivik på Utöya. Det går att invända att det spreds en del bilder på döda människor efter det också, men det stämmer nog att fokus på bilder på dem som mördade var mindre än i fallen ovan. Men även här är det nödvändigt att poängtera att det fanns flera skillnader än hudfärg. Utöya var inte del av ett pågående och utdraget massmord, som det var nödvändigt att mobilisera för att stoppa. Fascisterna är givetvis ett pågående hot, och de har betydligt fler mördare i sina led än Breivik, och jag är den första att medge att allt har mot fascism är bra. Men det rör sig inte om ett oavbrutet och intensivt terrorkrig som mot Syriens folk, en snart 50-årig kontinuerlig och brutal ockupation som av Palestina, eller situationen på Medelhavet, där tusentals människor riskerar att drunkna varje dag, och många gör det – och där det är nödvändigt att mobilisera nu för att stoppa dödandet. Det kan dessutom nämnas – utan att gå in på etablerade mediers pressetiska överväganden för vilka bilder som används – samma behov för aktivister att uppmärksamma världen på vad som hände på Utöya och väcka vrede och avsky för detta. Det är få saker som blir så uppmärksammade som massakern på Utöya, och förutom vissa fascister var alla mycket upprörda över det som hände. Omvärlden visade redan en så stark reaktion som man överhuvudtaget kunde förväntas sig. Jag är helt för att sprida maximalt hat mot fascism och fascister, och jag tycker inte att det i alla lägen är fel att sprida bilder på de nordiska fascisternas döda offer – men även här finns det så stora skillnader mot de situationer som behandlas ovan att det inte går att peka ut hudfärgen som den avgörande faktorn i olika behandling av bilderna.

Anonyma och namngivna offer
En annan stor skillnad mellan Lisa Holm och andra mördade kvinnor i Sverige, och de mördade på Utöya å ena sidan, och dem som dör under Assads bomber eller på Medelhavet på den andra är att vi vet vad de förstnämnda heter, och kan visa bilder på dem som levande. En invändning som har rests är att bilder på döda, icke namngivna människor avhumaniserar dem och gör dem till ting, snarare än personer. Jag håller helt med om att det bästa vore att presentera de mördade med namn, som individer. Det kan i många fall vara att föredra att visa bilder på dem som levande personer och bara skriva hur de dog. I fallet Lisa Holm och samtliga som dog på Utöya finns den valmöjligheten. Tyvärr finns den inte i de flesta fall med dem som drunknar på Medelhavet eller bombas till döds i Syrien. Jag tycker absolut att de mördade så långt som möjligt bör presenteras som namngivna individer, oavsett om bilden visar dem som levande eller döda. Ju fler som i likhet med Alan Kurdi kan presenteras med namn och en historia desto bättre, och om det förekommer att namnen och alla annan information undanhålls för att bara visa bilder på anonyma döda människor så förtjänar detta utan tvekan kritik. Men nödvändigheten att uppmana hat mot det som mördar människor är lika stark oavsett om vi får veta vad offren heter. Det som verkligen avhumaniserar dödsoffren är inte bilderna, utan det öde de utsätts för.

”Skulle du själv vilja det?”-kortet
Utöver detta består ”argumenten” till stor del av moraliskt indignerade utrop som inte tillför mycket i sakfrågan. Det har förekommit gott om retoriska frågor som”Vilken anhörig vill se bilder på sitt nyligen döda barn delas runt på Facebook?”. Svaret på och implikationen av sådana frågor – som knappast appellerar mindre till omedelbara känsloreaktioner och mera till förnuftet än bilderna på de döda barnen – känns säkerligen helt uppenbara för frågeställaren. Dock är frågan faktiskt irrelevant, och tyder bara på en oförmåga att förstå anledningen till att vi ibland delar dessa bilder. Få om någon av oss som läser det här vill förmodligen se bilder på döda anhöriga delas runt på Facebook i allmänhet. Det handlar dock som sagt – åter: för oss kommunister som anser att det ibland är befogat att dela bilder på mördade i syfte att mobilisera hat mot det system eller de förtryckare som mördade dem, jag talar inte för klickjagande bloggare eller journalister eller folk som har ett makabert behov av att sprida bilder från tragedier i allmänhet. Den relevanta frågan här är: ”Vilken anhörig vill se bilder på sitt nyligen döda barn, död som en av många i ett pågående massmord, delas runt på Facebook, om bildens syfte är att uppmärksamma världen på vad som händer, mobilisera hat och vrede mot det system eller de mördare som är skyldiga, för att bidra till en kamp mot detta system eller dessa mördare för att stoppa mördandet och i den mån det går få upprättelse och rättvisa till det döda barnet?”. Det är precis detta frågan handlar om, inte huruvida människor i allmänhet vill se bilder på döda anhöriga i sociala medier. Och när frågan ställs på det sättet skulle jag svara: förmodligen ganska många. Jag tycker att det faktiskt är en ganska naturlig reaktion att svara ja. Jag har förvisso aldrig varit i den situationen – något jag med stor sannolikhet har gemensamt med samtliga jag har sett kommentera saken på sociala medier – men jag skulle tro att föräldrar som har förlorat ett barn i ett pågående och omfattande massmord inte enbart har en personlig förlust att sörja och bearbeta, som föräldrar som förlorar sitt barn i en mer vardaglig tragedi, utan också känner ett starkt hat mot de skyldiga och förtvivlan för att det tillåts fortsätta.

Nu kan säkert någon invända att jag spekulerar i de drabbade anhörigas känslor och lägger ord i deras munnar etc. Detta är i så fall jag har gemensamt med alla jag har sett kommentera saken. Jag har hittills inte läst en kommentar som argumenterar mot att sprida bilder på döda barn som har gjort annat än att förutsätta vad de anhöriga tycker. Det faktum att det ofta uttrycks i retoriska frågor om hur just du skulle uppskatta det om det var ditt barn ger inte direkt något ytterligare faktamässigt belägg. Jag tycker att en rimlig fråga är varför vi skulle utgå från något annat än att de förutom sorg också känner ett glödande hat mot de ansvariga och mot att det tillåts fortsätta, och att massmordet avbryts vore den bästa upprättelse deras barn kan få.

För att ha något annat än våra personliga uppfattningar om hur folk borde reagera att bygga på kan vi nämna folket i de delar av Syrien som regimen fortfarande inte har kuvat, utan fortsätter att bomba urskiljningslöst. I fyra har vi kunnat se en strid ström av bilder därifrån med människor som vill visa vad som händer, uppmana till att stödja dem och desperat undrar varför omvärlden inte reagerar. En stor del av bilderna på dem som dödats av Assads bombattacker kommer just från dem – uppenbarligen, då västerländska journalister eller bloggare är ganska sällsynta i dessa områden. Givetvis utgör de som aktivt medverkar långt ifrån alla, och människors reaktioner är olika. En berättigad fråga är dock: varför är det nödvändigtvis en värre kränkning att en bild på ens mördade barn cirkulerar, än att massmordet som dödade barnet, och de skyldiga inte uppmärksammas tillräckligt, och inte mycket görs åt det? När vreden över att det som pågår inte uppmärksammas är så stor, och viljan att berätta om den är så stark, ska vi då ha som krav att varje enskild foto måste godkännas av de anhöriga? Det verkar orealistiskt, såvida förstås ens utgångspunkt är att bilderna inte ska spridas.

Mycket av utrymmet i dessa kommentarer bygger helt på utgångspunkterna jag har kritiserat ovan, och tillför inga argument. Samtliga texter i frågan jag har setts har kryddats med påståenden om att det är oetiskt att dela bilderna, ohederligt, respektlöst, kränkande etc. Dessa värdeladdade ord upprepar bara vad författaren redan har skrivit, om än med större patos, och tillför inga argument. De täcks därför av vad jag skrivit ovan. Direkt patetiskt blir det när det kommer upprörda påståenden om att de döda barnen används som slagträn i debatten eller politiskt rekvisita. Ja de används som slagträn, och det är syftet. Att påstå att något eller någon används som slagträn tillför dock ingenting alls i sak – det uttrycker bara en moralisk känsla av att det är fel att göra så, och vädjar till andras moraliska känslor att hålla med. Hela min artikel har redan behandlat detta påstående – förutom just denna formulering av samma intellektuella upprördhet. Jag skulle föredra att uttrycka mig i termer av att de döda barnen används som kraftfulla argument för att något måste göras åt de pågående massmorden, men det finns ingen skillnad i sak mellan denna formulering och ”slagträ”.

Nej tyvärr får ni inte slippa se lidandet
Ett annat argument, här framfört av Emanuel Karsten, är att bilderna kanske ger en effekt, men bara kortvarig. Ja det är givetvis synd att inte fler blir ihärdiga och långvariga aktivister, men det är mera ett argument för att värva så många som möjligt av dem som engagerar sig till något mera permanent – vilket givetvis är något den organiserade vänstern strävar efter – än för att det är fel att göra vad som går för att väcka detta engagemang. I sak är det ett medgivande att bilderna faktiskt har en positiv effekt. Han ifrågasätter också att bilderna har omvänt en enda rasist. Att ingen rasist har blivit omvänd kan man iofs vara tveksam till; att ingen av de mer övertygade och aktiva rasisterna har påverkats är troligt, men att en del av SD-väljarna som har varit emot att släppa in flyktingar nu har ändrat sig känns väl inte otroligt. Men det är hur som helst inte dem som vi riktar oss emot. Vårt huvudsakliga syfte är inte att vädja till rasister utan att mobilisera hat mot att massmorden tillåts pågå – och till stor del har orsakats av ”våra” makthavare – samt engagemang för att stödja dem som utsätts för dem, precis som vi har sett de senaste dagarna.

Tvärsäkra påståenden, eller lika säkra antydningar, om att ingen skulle dela dessa bilder om det handlade om vita dödsoffer har som sagt varit vanliga. Ett litet steg längre tar författaren Helena Looft i en artikel i Kultwatch. ”Det finns obehagliga likheter i utnyttjandet av de döda barnen och och rasistpropagandan mot flyktingar och invandrare”, slår hon fast, förstås utan att belägga det eller ens förklara hur hon menar. Förutom den ganska grova antydningen – förstås lindrat av det obligatoriska medgivandet att syftet är gott – är den korta artikeln något av ett destillat av argumenten och de retoriska frågorna som förekommit. Förstås framfört som om de vore självklarheter som inte behöver förklaras närmare. ”Människor långt bort från Sverige blir inte människor längre, de blir underliga varelser med konstig religion – eller ett livlöst ting på en strand som kan användas i propagandasyfte, i ett sammanhang där ingen frågar efter samtycke och delaktighet.” Jag har fortfarande inte sett någon förklaring till varför de blir mindre till människor av att vi uppmärksammar vad de utsätts för och manar till förändring på de kraftfullaste sätt vi kan, än om vi nöjer oss med att på sin höjd skriva texter med fler antydningar och påståenden än argument på nätpublikationer. Någon som f.ö. betydligt färre kommer att göra än alla de som med lätthet delar en bild. Men mest måste jag ifrågasätta hennes påstående att ingen frågar efter delaktighet. Vad menas egentligen? De som kämpar i Syrien, de kurder som utsätts både för IS/Daesh och Turkiets statsterrorism eller de som riskerar livet för att fly till en tillvaro där de har en framtid – är inte de delaktiga? Frågan om vem som egentligen reducerar vem till vad infinner sig genast.

Jag medger som sagt att det inte är oproblematiskt att dela bilder på döda barn. Själv brukar jag inte göra det speciellt ofta, och det vore direkt kontraproduktivt att göra det i för många sammanhang. Däremot anser jag att det är verkningsfullt att göra det ibland. Om man inte låter sig övertygas av de argument mot att dela bilderna som har förekommit kvarstår allt mer bara ett: jag tycker att det är jobbigt att behöva se dem. Flera av inläggen i frågan låter faktiskt misstänkt likt: jag vill absolut inte se bilder på döda barn, så jag kom på de här argumenten för att det är dåligt. Det är givetvis jobbigt att se bilderna – det är själva syftet, och det är därför de har effekt. Men om man medger att de är effektiva och ett viktigt vapen i kampen mot det som mördar dem – och inte bara slår sig till ro med påståendet att det går att sprida budskapet på andra, oftast inte specificerade, sätt – känns ”Jag tycker att det är för jobbigt”-argumenten ganska sekundära. Det har på sistone börjat spridas uppfattningar om att vi har rätt att skydda oss från jobbiga saker, exempelvis bilder på döda barn. Tyvärr är det så världen ser ut. Människor massmördas av bomber, kulor och sjunkande båtar på öppet hav, och ”våra” regeringar är medskyldiga. Därför är det vår plikt att sprida kunskap om vad som händer och att kämpa emot detta. Om man verkligen vill slippa se sådant här går det att isolera sig från tv, tidningar och sociala medier. I annat fall kan vi tyvärr inte erkänna att det finns någon rätt att slippa att korta stunder och i trygga miljöer ta del av en verklighet som miljontals människor lever i hela tiden.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *