Ta strid för en verklig blockpolitik, baserad på kamp mot all högerpolitik

Uppgörelser med major Jan och hans gelikar, vilket ett övergivande av blockpolitiken till förmån för "breda lösningar" skulle innebära är givetvis inte en progressiv lösning

Uppgörelser med major Jan och hans gelikar, vilket ett övergivande av blockpolitiken till förmån för ”breda lösningar” skulle innebära är givetvis inte en progressiv lösning

KD-stämman drev i strid med partiledningens förslag igenom att avvisa decemberöverenskommelsen (DÖ). M-ledaren Anna Kinberg-Batra ville inte låta KD dra till sig några av de M-väljare som är missnöjda med DÖ, utan gick snabbt ut och dödförklarade DÖ. Trots de stora orden kommer det sannolikt inte att bli några stora effekter på kort sikt, och regeringen lär få sitta kvar ett tag till. Att officiellt begrava DÖ är inte samma sak som att göra regeringen oförmögen att regera och tvinga Löfven att avgå. Förmodligen är inte allianspartierna heller så sugna på ett nyval just nu, och antagligen är de inte heller redo att göra upp med SD om att med deras stöd återta regeringsmakten. KD har emellertid börjat fiska i brunt vatten på sistone, och M tog några steg i samma riktning på sin partistämma, då de bland annat beslutade sig för att färre flyktingar bör få stanna. Sannolikt kommer alliansen att ganska snart att vara redo att direkt och öppet stödja sig på SD och det är vad som krävs för att återta regeringsmakten. Förmodligen inte före valet 2018, kanske då, eller efter valet därefter, men sannolikt förr eller senare. Ett möjligt alternativ vore en bredare allians med MP, och lite mindre troligt med S.

Många inom den mindre radikala delen av vänstern, inklusive V:s ledning, ställde sig bakom DÖ, som de ser som ett sätt att rädda en S-dominerad regering, samt att utestänga SD från beslutsfattandet. För oss som inte låter oss nöjas med Löfvens politik, och som inte är helt uppgivna, är det uppenbart att DÖ är en öppen dörr för att anpassa S ytterligare högerut, och till närmare samarbete med allianspartier. Som vi hela tiden har argumenterat för kan vi inte bekämpa SD genom att anpassa oss till de arbetarfientliga allianspartierna. Detta understryks ytterligare av att DÖ har gett SD vatten på sin kvarn när de falskeligen hävdar att de inte bara utgör ett alternativ till den marknadsanpassade högerpolitiken, utan är den enda oppositionen.

Det är sant att S-MP-regeringen har beslutat om några bra reformer. Givetvis vore det sekteristiskt att avvisa dessa reformer, och Löfvens regering är inte fullt lika dålig som Reinfeldts. I förhållande till hur politiken har utvecklats de senaste årtiondena, med kraftigt ökade klassklyftor, avregleringar och privatiseringar, urholkning av den offentliga sektorn, ökad stress och minskad trygghet på jobbet för en stor del av arbetarklassen etc., är förbättringarna dock mycket små. Det är inte p.g.a. dessa vi har förespråkat en kritisk röst på S eller V.

Anledningen till detta är istället att både S och V är födda ur och fortfarande rotade i arbetarrörelsen. De har länge haft en politik som inte på allvar utmanar kapitalismen, och i synnerhet S har anpassat sin politik långt till vad ”marknaden” (d.v.s. arbetsköparna) kräver. Därför beskriver vi dem som borgerliga arbetarpartier – deras politik är i grunden borgerlig, men de är fortfarande rotade i arbetarklassen. Det är i det sistnämnda som nyckeln framåt ligger. Detta skiljer dem också från MP, som inte har några som helst rötter i arbetarrörelsen. Ibland kan de låta någorlunda radikala, men de svajar lika lätt – eller snarare lättare – över till ståndpunkter mera till höger. Under den nuvarande partiledningen har partiet dessutom dragit sig närmare alliansen, vilket inte minst deras nyligen uppvisade villighet att ytterligare försämra LAS visade.

Vi har inga illusioner om att de så byråkratiska arbetarpartierna går att omvandla, och om vi bara skulle ge ett råd till arbetarklassen vore det att bilda ett nytt, kommunistiskt parti med ett konkret revolutionärt program för att ta makten och avskaffa kapitalismen – och all vänster värd namnet skulle givetvis med alla krafter bidra till att bygga ett sådant. Det är dock ganska naturligt att det är svårt att få stora delar av arbetarklassen att överge stödet, om än kritiskt, till sina traditionella partier. Alternativet till att bygga ett nytt parti är förstås att ta strid för att förändra de befintliga, så får erfarenheten visa dem om det är en framkomlig väg.

Alla arbetare och andra som är medlemmar i eller har röstat på S eller V bör därför kräva av dem att före en verklig arbetarpolitik, inte en fortsatt marknadsanpassad politik om än med vissa perifera förbättringar. Detta kommer att kräva en strid med arbetsköparna och hela borgerligheten – radikalt höjd beskattning av de rika, av bolags- och bankvinster, återreglering och återförstatligande av privatiserade marknader och bolag och fackligt veto mot försämringar och uppsägningar etc. I förlängningen kräver det en kamp mot borgarklassen för att erövra stats- och samhällsmakten. Ingen säger att detta kommer att bli lätt, men det är den enda vägen framåt om vi inte vill fortsätta att verka på överklassens villkor.

Det är precis detta som bör bli arbetarrörelsens svar på uppsägningen av DÖ. Inte vädjanden till högerliberaler om samarbete, med anpassning högerut som nödvändig följd, inte en tro på att det går att bekämpa rasister och reaktionärer genom uppgörelser med arbetarfientliga partier. Kort sagt, det som behövs är en verklig blockpolitik. Inte den gamla typen av blockpolitik, med samförståndsanda och gradvis med stadig anpassning till borgerligheten, utan en baserad på kamp mot denna borgerlighet.

Löfven eller hans högerbyråkrater till kumpaner i S partistyrelse kommer knappast att genomföra detta, inte heller ledningarna för LO-förbunden – men arbetarrörelsens gräsrötter måste organisera sig på denna grund. Om Löfven inte är villig att föra en arbetarpolitik, trots press underifrån, blir den naturliga slutsatsen: Löfven måste gå, och alla dem i arbetarrörelsens ledning som inte heller är villiga och kapabla till det – och vi är övertygade om att det är de allra flesta av dem – likaså. De måste ersättas av kampvilliga företrädare, direkt valda och avsättbara underifrån på basis av en öppen debatt som inte styrs av en tung byråkratisk hand och utan egna privilegier att försvara. Denna kamp kommer att visa vilka som företräder arbetarnas intressen och vilka som företräder sina feta löner och marknadens intressen, samt om det går att omvandla arbetarrörelsens nuvarande partier. Arbetarmakt tror inte att det kommer att vara möjligt, men vi är beredda att på alla sätt bistå kampen att testa det i praktiken. Ett första steg är ett torka alla sentimentala tårar över DÖ:s frånfälle – eller snarare att lämna dem som gråter dem vid sidan av – och ta strid för en verklig blockpolitik baserad på arbetarkamp.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *