Dinglarens väg – angelägen bok om resandefolket

dinglarens väg

Det har som bekant varit stort fokus på romer på sistone. Vi har hört mindre om resandefolket eller resande – eller dinglare som många av dem själva kallar sig. Det är därför på tiden att det kommer en bok med deras egna berättelser: Dinglarens väg (Institutet för språk och fornminnen, 2015. Redaktörer: Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman)

1999 erkändes resande som en minoritet, som en undergrupp inom kategorin romer. Det är dock långt ifrån alla resande som ser sig själva som romer – en stor del av dem betraktar sig som en egen grupp. Historikern Ludvig Wiklander går igenom de olika begreppen. Hans förslag är att kategorin ska ändras till Romer och resande. Detta skulle lyfta fram gruppen resande utan att definitivt ta ställning till relationen till romer.

I övrigt består boken till största delen av berättelser från de resande själva. Några fokuserar på det förtryck och den diskriminering och rasism de har utsatts för. En av de mest skakande berättelserna är Knut Magnussons. Han blev omhändertagen som 4-åring 1948, som ett av många resandebarn som staten beslutade sig för att skilja från sin familj och sitt ursprung. På barnhemmen och i fosterfamiljerna han under sin uppväxt flyttades runt emellan väntade oftast en brutal behandling. Han fick regelbundet stryk, både av de vuxna och de äldre barnen, tvingades arbeta hårt, placerades i isolering och utsattes för hård pennalism. Så fortsatte det tills han blev gammal nog att lämna denna mardröm bakom sig vid 20 års ålder. I 16 år således. Eller det är givetvis svårt att lämna något sådant bakom sig, och det har naturligt nog satt spår i hans vidare liv. Han fick åtminstone ersättning för den grova vanvård han utsattes för – 2013, nära 50 år senare. Många andra av de vanvårdade barnen har däremot inte fått någon ersättning alls.

Andra berättelser handlar om diskriminering och rasism, och hur många dolde sitt ursprung för att slippa utsättas för detta, för sin egen eller sina barns räkning. Många resande tvångssteriliserades, och i den så kallade ”tattarutredningen” kartlades och registrerades de. Denna byggde till stor del på rent angiveri: någon angav en granne eller någon annan som de trodde kunde vara resande, eller ”tattare” som den vanliga och nedsättande termen löd. Denna registrering pågick mellan 1934 och 1944, och skulle ha kunnat bli en ren dödslista om Nazityskland skulle ha gått in även i Sverige. Hanna Höie, en av de icke-resande som har bidragit, berättar om en resandefamilj som hon minns från barndomen. Busschauffören som körde skolbussen stannade ofta in vid hållplatsen som de barnen gick på, och när de fick åka med möttes de av högljudda rasistiska rop från de andra barnen. De vuxna ingrep inte, liksom var fallet med många flera andra rasistiska angrepp som finns att läsa om i boken.

Långt ifrån alla berättelser i boken är dock negativa. Flera berättar om sin uppväxt i positiva ordalag, om gemenskapen, om hur det visserligen ofta var fattigt, men också om en stor sammanhållning. Några berättelser handlar om personer som först i vuxen ålder insåg sitt resande ursprung och bestämde sig för att ta reda på mer.

Dinglarens väg är en mycket angelägen och fascinerande bok, som ger en inblick både i rasismen och diskrimineringen i Sverige, och i de resandes kultur och levnadssätt. Den kan verkligen rekommenderas!

Dinglarens väg kan beställas här.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *