Din guide till Stockholms filmfestival 2015

Familjen som är i fokus i Honor thy father: modern, fadern och dottern med filmårets kanske träffsäkraste finger

Familjen som är i fokus i Honor thy father: modern, fadern och dottern med filmårets kanske träffsäkraste finger

Onsdag 11 november börjar Stockholms filmfestival 2015. Som alltid är det svårt att orientera sig i det stora utbudet, speciellt som filmtidningen försöker sälja in varenda film. Här kommer därför en genomgång av de filmer som visades under pressvisningarna. Mer info samt biljetter till festivalen finns på hemsidan.

Baba Joon (Israel, regi Yuval Delshad)
Moti, en pojke som snart träder in i tonåren, uppfostras till att ta över sin fars kalkonfarm, och liksom sin far när denne var i samma ålder avskyr han det. Fadern lärde sig att böja sig för sin stränge far, filmens verkliga patriark, och han är fast besluten att sonen, liksom han, ska svälja sin egen vilja för att inrikta sig på ett liv av kalkonuppfödning. Pojken har dock inga planer på att lyda, utan föredrar att odla sin begåvning på motorer. Farbrodern, som till skillnad från sin bror vägrade att underordna sig utan istället drog till USA och blev juvelerare kommer på besök och stöttar pojken, liksom hans mor. Bra och engagerande historia om den rebelliska ynglingen. Lite väl övertydligt bara – blir lite väl många scener där fadern försöker få sonen att lyda, oftast med klent resultat. Som vanligt är många filmer dominerade av män. I denna får man dock säga att det kommer naturligt av historien – samma krav skulle knappast ha ställts på en dotter. Därmed förstås inte sagt att filmen inte skulle ha kunnat må bra av att ha mer än mamman som kvinnlig rollfigur.

Mekko (USA, regi Sterlin Harjo)
Mekko, en amerikansk urinvånare, släpps efter 19 år i fängelse för att ha dödat sin kusin. Förskjuten av sin släkt lever han med ett gäng andra hemlösa på gatan i Tulsa. Väldigt bra, lite socialrealism blandat med spänning, med en inramning av mytologi och budskapet om att USA:s urinvånare åter ska resa sig – om inte för att återta sitt forna land så åtminstone räta på ryggarna och leva värdiga liv.

The Lobster (USA, Yorgos Lanthimos)
Lanthimos är tillbaka efter mästerverket Dogtooth och den bitvis briljanta om än inte lika fulländade Alper. Den här gången på engelska med kända amerikanska skådisar. Utan tvekan att bra karriärdrag, om än mer tveksamt ur konstnärlig synpunkt. Än så länge har hur som helst inte kvaliteten blivit lidande, även denna film är riktigt bra, och Colin Farell gör en klanderfri roll – ett tveksamt val kanske, men hans insats är ett kvitto gott som något på Lanthimos skicklighet som regissör.

I en snar framtid måste alla ha en livspartner. De som går ute ensamma kan bli stoppade av en vakt och ombedda att visa upp äktenskapsbevis. Kan man inte hitta någon partner skickas man till ett iofs helt ok hotell tillsammans med andra singlar i samma situation. Där får man en sista chans att gänga sig med någon av dem, annars förvandlas man till ett djur efter eget val, för att i den nya skepnaden få en ny chans att hitta någon. Hårda krav på att man verkligen passar ihop ställs – de som fejkar genom att låtsas för att slippa mista sin mänskliga skepnad straffas genom att istället förvandlas till ett djur som ingen vill vara.

Som i de tidigare filmerna en absurd historia, där inte minst många av ordväxlingarna är oväntade och ofta väldigt roliga. Bland mycket annat får vi veta att de flesta människor är konventionella och väljer att bli hund e.d. Väldigt få väljer att bli ovanliga djur, det är därför dessa är utrotningshotade. Når inte upp till Dogtooths höjder – en av 2000-talets bästa – men mycket bra, och säkerligen en av årets mest omistliga filmer. Nu får vi bara hoppas att Hollywood inte drar ner Lanthimos filmskapande till en mer konventionell nivå.

Nahid (Iran, regi Ida Panahandeh)
Nahid är en frånskild kvinna som bor med sin 10-åriga son och har en efterhängsen ex-make som gör allt han kan för att övertyga henne om att de ska bli ihop igen. Hon har dock träffat en annan. Problemet är bara: maken gick med på skilsmässan endast på villkor att Nahid aldrig träffar en annan man. Även i Israel finns tydligen finns detta förtryckande system, vilket skildras i filmen Rättegången Amsalem vs Amsalem: kvinnor kan bara få skilsmässa om deras män går med på den, och då kan dessa ställa sådana krav. Detta försätter henne givetvis i en absurd och förtryckande situation. Väldigt bra, väldigt välspelad.

Dope (USA, regi Rick Famuyiwa)
Tre highschooltöntar har 90-talshiphop som ledstjärna och mobbas, som brukligt är på film, av de tuffare killarna på skolan. De hamnar dock i lag med ännu tuffare killar, nämligen områdets knarkboss. Det vill sig inte bättre än att de kommer över en väska full med knark och en värstingpistol, en väska mer än en person är ute efter. Jobbigt – eller kanske en bra möjlighet? Rappt berättat och underhållande, och mynnar ut i ett antirasistiskt budskap. Jag förmodar att det är medvetet som realismen har lämnats därhän, även jämfört med andra filmer i genren. Vissa av filmklyschorna kunde vi dock ha klarat oss utan. Vad gör killen när han upptäcker att hans väska är full av knark och en värstingpistol (han upptäckte tydligen inte det när han kutade från festen kvällen innan när polisen kom, kollade inte i väskan när han kom hem och reagerade inte på att den var ovanligt tung och välfylld på väg till skolan nästa dag – inte förrän han kom fram till sitt skåp)? Han tar väskan, kutar till musiksalen med kompisarna tätt i hälarna varpå de börjar skrika högt om att saken. Visst, musiksalen kanske sällan var besökt och den kanske låg i det avlägsnaste hörnet av skolan – men att stå och skrika är ett klassiskt sätt att dra till sig uppmärksamhet, liksom f.ö. att springa skolkorridoren fram i grupp. Ni kanske tycker att det är lite väl petigt att ta upp en sådan detalj, men det är faktiskt viktigt att ta strid mot dessa klyschor som är avsedda att skapa dramatik men som bara blir fåniga. Jag var dessutom ännu strängare mot Saw.

Closet monster (Kanada, regi Stephen Dunn)
Som liten bevittnar Oscar när modern lämnar familjen, samt en misshandel som leder till dödsfall. Detta sätter djupa spår, men han får åtminstone en talande hamster (jag misstänker dock att detta och en del annat i filmen mest är Oscars fantasi). En viss besvikelse infinner sig när barndomen snabbt lämnar plats åt hans väg inte till vuxenlivet, en besvikelse som dock snabbt lindras av att även resten av filmen är riktigt bra. Den talande hamstern har han kvar, och han börjar misstänka att det kanske inte var moderns fel att hon kände sig tvingad att flytta ifrån den inskränkta och lynniga fadern – något han alltid klandrat henne för. Oscar börjar alltmer dras åt en läggning som hans far är mycket fördömande emot. Mycket sevärt.

sff DFV

Det vita folket (Sverige, regi Lisa Aschan)
Lisa Aschan är tillbaka efter den lysande debuten Apflickorna, den här gången med ett stenhårt angrepp på svensk asylpolitik och i synnerhet deporteringarna av dem som inte får stanna. Själv säger hon att filmen är ett rymdepos inspirerat av The Shining (hon beskrev f.ö. Apflickorna som en västern). Det vita folket utspelar sig nästan helt och hållet i ett underjordiskt, hårdbevakat förvar med personer som bara väntar på att skickas ut ur landet. Huvudrollern spelas av Veta Vitali, som anländer till förvaret i öppningsscenen, och den känslokalla, eller kanske snarare sadistiska chefen av Pernilla August. Väldigt tät, klaustrofobisk stämning, och mycket bra spel. Filmen inleds med ett tårtfirande, en uppenbar anspelning på en händelse som utspelades på Migrationsverket efter en ”lyckad” avvisning, och avslutas med den mest ironiska nationalsång ni har hört. De mest framträdande rollerna bland dem som ska utvisas spelas av vita svenskar, och Vera Vitali är blond. Aschan säger själv att det är för att de flesta identifierar sig mer med blonda, för att skapa en känsla av att ingen är säker (hon tillägger att faktiskt även en del blonda personer som talar felfri svenska deporteras). Jag tror nog vi kan vänta oss att saken kommer att tas upp på kultursidorna. I Nöjesguiden fick hon frågan om hon hade plockat fram boxhandskar inför eventuella kulturbråk och ger det briljanta svaret: Jag har bensin. Det svaret i sig är skäl nog att gilla henne, men filmerna är ännu starkare anledning. Jag var på vippen att på stående fot utnämna den till årets bästa svenska film – men sedan kom den mästerliga Tjuvheder emellan. Det vita folket är emellertid inte så långt efter, vilket är ett mycket gott betyg. En av årets bästa filmer.

What we become (Danmark, regi Bo Mikkelsen)
Dansk zombiefilm. Speciellt den första delen , när fokus inte är så mycket på zombier som på de trupper som sätter den lilla staden i sträng karantän, är originell och väldigt bra. Det utvecklar sig till mer av en vanlig zombiefilm, men fortfarande av god klass, så det finns ju ingen anledning att inte se den. När jag ändå är inne på att hacka på detaljer kan jag inte låta bli att störa mig lite på pojkspolingen i huvudrollen. Att sitta med kikare nära fönstret i ett upplyst rum och kolla på när den nyinflyttade tjejen i huset mittemot klär av sig känns lite gjort, och är inget bra betyg på hans konsekvenstänkande (från den positionen med lampan tänd syns han ungefär lika bra från sitt fönster som granntjejens från sitt). Eller hans något överdrivna Kalle Blomqvist-äventyr. Men det är inte så mycket att haka upp sig på, det är ju hur som helst en riktigt bra zombiefilm – i synnerhet den mycket starka första halvan. What’s not to like liksom?

Yo (Mexiko, regi Matias Meyer)
Yo är en storväxt och stark lite mentalt handikappad ung man som bor med sin mor och hennes restaurang. Så småningom får han ett jobb på ett bygge. Gripande historia – med en överhängande känsla av att något kommer att gå väldigt fel innan filmen är slut.

The Wolfpack (USA, regi Crystal Moselle)
Fascinerande dokumentär om en familj med en Hare Krishna-inspirerad hippie till farsa som döper alla sju barnen till namn från sanskrit. Det må vara hänt, värre är att han isolerar dem från omvärlden. De blir hemskolade och tillsagda att inte prata med främlingar, och lämnar bara lägenheten några gånger per år, och aldrig ensamma. Under ett år, för vi höra, var de inte ute en enda gång. I lägenheten kollar de på enormt mycket film, och spelar upp scener ur favoriterna, samt odlar sitt musikintresse. Tills en dag den 15-åriga sonen bestämmer sig för att smita ut en stund. Iklädd Mike Myers-mask för att vara anonym drar han dock till sig uppmärksamhet och hamnar hos polisen. Efter detta bryter barnen med isoleringen och den nu ganska kraftlösa fadern förlorar all sin makt över familjen. Annars hade givetvis filmen aldrig ha gjorts. Om du hade kommit för ett år sedan, berättar en av sönerna till regissören, skulle vi inte ha sagt ett ljud till dig. Nu är de mera öppna, även om de fortfarande blir hemskolade och tillbringar den mesta tiden i lägenheten. Men nu går de ut regelbundet och när de vill. Mycket intressant om deras frigörelse från faderns extrema familjeförtryck.

Honor thy father (Filippinerna, regi Erik Matti)
Japanska,kinesiska och koreanska filmer har fått stor uppmärksamhet på senare år, däremot har det varit ganska tyst om de filippinska. På festivalen 2013 var Metro Manila en av de bästa filmerna, en mycket välgjord film som blandar angelägen socialrealism med action och spänning – ganska långt ifrån Hollywoodvarianten. Honor thy father består av liknande element, och är av samma klass. Filmen börjar med att fadern är på ett möte på sin dotters skola efter att hon petade en jobbig kille i ögat. Killen hade glott och tagit kort på henne, men skolledningen är upprörd på sedvanligt skolledningsvis. Fadern säger inte så mycket, och berättar inte heller något för frun. Jag hoppades att filmen skulle handla just om dottern och hur hon försvarade sig från trakasserier från jobbiga killar, men handlingen flyttas snabbt. Frun/mamman är aktiv i en religiös sekt – fadern också, men är mera skeptisk – och är dessutom i anslutning till denna involverad i investeringar som familjen har tjänat en hel del pengar på. Hon börjar även investera åt andra som hon övertygar om att det är en god idé. Tyvärr visar det sig istället att det är mycket dålig idé, då hennes far snor alla pengarna, inklusive deras. De som hade investerat blir mycket arga och kräver tillbaka sina pengar – något familjen har svårt att hosta upp då de ju också förlorat sina besparingar. Fadern hävdar dessutom de blev blåsta lika mycket som alla andra och därför inte är skyldiga något. Dock blir de andra som förlorat sina pengar alltmera våldsamma och anlitar gangsters som kräver att få tillbaka allt med rejält tilltagen ränta. En mycket bra, engagerande, välspelat och spännande film. Filippinerna är uppenbarligen ett land att hålla koll på när det gäller filmer. Bonus: filmen bjuder på pressvisningarnas, och kanske årets, pedagogiska höjdpunkt när fadern senare i filmen berättar för dottern att hon gjorde helt rätt när hon petade den jobbiga killen i ögat. Han stirrade och tog bilder på henne, vem vet hur det hade slutat om han inte hade fått sig en uppläxning? Istället hade han hållit sig undan från henne alltsedan det välriktade fingret fick honom på bättre tankar. Ett måste med andra ord.

I jakt på ett bättre liv (Sverige, regi Caroline Kernen, Tova Kurkiala Medbo)
Bra dokumentär om Denisa och Sara några andra rumänska romer som när filmen börjar bor i Högdalen. Vi får följa dem där de bor, när de blir bortkörda av kommunen, när de är ute och tigger och även med hem till en liten by i Rumänien. Bra och väldigt angeläget. Jag är för att göra det obligatoriskt att se filmen innan man får uttala sig i frågan. För säkerhets skull, då samtal, påståenden och nyheter om detta dyker upp lite hela tiden, bäst att göra det obligatoriskt för alla.

Mediterranea (Italien, regi Jonas Carpignano)
En man från Burkina Faso lyckas efter strapatser ta sig till Italien på en flotte tillsammans med sin vän. En farbror bor där redan, och han börjar jobba som daglönare med att plocka apelsiner. Hans mål är att etablera sig tillräckligt för att kunna ta dit frun och dottern. Bland mycket annat får de problem med snuten samt med rasistiska mobbar. Som av en händelse läste jag Göran Häggs bok om Mussolini på tuben till Skandia. En sammanträffande gott som något för att påminna oss om att fascismen är ett stort hot. Bra, angelägen och mycket sevärd film.

alena_poster

Alena (Sverige, regi Daniel di Grado)
Alena får börja på en lite snobbigare privat flickskola efter att ha haft problem i den kommunala. Även om man inte har läst om den innan visar redan öppningstonerna under förtexterna att det vankas rysare. Många av de klassiska elementen finns med: den lite udda flickan i huvudrollen, den osympatiska mest populära tjejen på skolan och hennes följe, en väl sedd rebellisk tjej som inte anpassar sig, en lite psycho våldsbenägen gammal kompis. Eller hur det nu förhåller sig. Filmen är trots de välkända elementen ganska originell, och en ganska tät spänning ligger över den. Riktigt bra faktiskt. Bonus för dem som är trötta på att de flesta av filmerna domineras av män: tränaren för skolans lacrosselag är den enda manliga karaktären av någon betydelse, och han har inte heller någon stor roll.

Marguerite (Frankrike, regi Xavier Giannoli)
Före pinsamma Idol-auditions fanns… miss Foster Jenkins, en förmögen kvinna som älskade opera. Hon var övertygad som sin storhet och turnerade och gjorde inspelningar. Den som lyssnar på dem kan dock mycket snabbt övertyga sig om att hon saknade talang för att framföra nummer som Nattens drottning ur Mozarts Trollflöjten. Hon lät sig emellertid varken övertygas eller avskräckas av de skeptiska rösterna. Marguerite är en liknande historia, förmodligen inspirerad av Jenkins. Marguerite är en snorrik baronessa som är en generös mecenat åt en operaförening som anordnar konserter i hennes rymliga hus. Alla inser hur illa lämpad hon är för opera, men så länge som står för kulorna är det ingen som protesterar. En journalist och en aspirerande konstnär som både ser stor humor i hennes framträdanden och en chans att göra sig en rejäl hacka uppmuntrar henne att nå de lite större sammanhangen. Det är välgjort, och i grunden en ganska rörande historia. Dock krävs det ofta något lite extra för att jag ska engagera mig i överklasskaraktärer, och detta vill inte riktigt infinna sig. Lite väl utdraget också. Det finns en gräns för hur många miner som uttrycker en smärtsam medvetenhet om hur illa någon sjunger, utan att vilja avslöja detta för henne som en film. behöver.

Efterskalv (Sverige, regi Magnus von Horn)
Tonårig pojke, spelad av Ulrik Munther, kommer efter två års avtjänat straff för dråp på en f.d. Flickvän hem till sin stränge far och dennes bondgård. Han ansöker om och får börja på samma gymnasieskola igen. Där finns det dock många som inte anser att han är välkommen. Bra och alltmer spännande om hans försök att passa in trots det som har hänt, och det motstånd det möter, och hans vilja att komma tillbaka efter straffet kommer i konflikt med andras vilja att slippa möta han som dödade deras vän eller, i ett fall, lillasyster.

The Swedish theory of love (Sverige, regi Erik Gandini)
Dokumentär med lätt satirisk inramning om det svenska levnadssättet, spårat till den svenska socialpolitiken och omfattande offentliga sektorn som har gjort människorna mindre beroende av att ta hand om varandra. Det finns flera intressanta nedslag som ska illustrera den svenska ensamheten och gemenskapen i andra länder. En dansk snubbe – f.ö. med mycket stereotypa uppfattningar om exempelvis kvinnor invandring – och har startat ett företag där kvinnor kan beställa sperma att befrukta sig med, utan att behöva någon man, och, framför allt, en dansk läkare som flyttade från Sverige för att jobba i Etiopien. Hans korta genomgång av den uppfinningsrikedom de p.g.a. bristen på resurser tvingas till vid benbrott och annat är utan tvekan filmens höjdpunkt. Trots den lite satiriska inramningen, som inledningsvis gör att man kan känna sig lite osäker på precis vad Gandini vill få sagt blir detta snart uppenbart: att svenskarna i så hög grad lever för sig själva och är mindre beroende av sociala gemenskaper är ett stort problem som kan få förödande konsekvenser i längden. Det kan i och för sig vara värt en utredning. Dock är det inte en helt ovanlig uppfattning, och skulle i så fall behöva en nyanserad genomgång. Tyvärr tar regissören i så han kräks för att visa detta, vilket gör att filmen lämnar mig ganska likgiltig, bortsett från de intressanta nedslagen som jag nämnde. Om han hade fokuserat på sådant och lämnat sin tes därhän kunde det ha blivit riktigt intressant, som det är nu skulle det dock räcka om någon vänlig själ kan sätta ihop de bästa klippen och lägga upp på Youtube.

Tomorrow (Frankrike, regi Cyril Dion, Mélanie Laurent)
Dokumentär som tar sin utgångspunkt i en rapport om vilka katastrofala följder den globala uppvärmningen kan få. Istället för att fokusera på det går den dock raskt över till att gå igenom sätt att förändra världen till det bättre för att undvika den värsta katastrofen. Som man kunde ha väntat sig saknas det marxistiska perspektivet helt, och frånvaron av en inriktning på direkt konfrontation med kapitalismen och dess stat är givetvis en politisk brist. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Den inleder med matproduktion och en kritik av det storskaliga jordbruket, och pläderar för att mera småskalighet är bättre för miljön och mer produktivt per ytenhet. Även om vi brukar betona stordriftens fördelar ska dock allt bedömas konkret och inte bara slentrianmässigt. Lokal produktion för att minska transporter och beroendet utifrån, speciellt vid kommande kriser, är ingen dålig idé i sig, och de ur olika synpunkter mest rationella odlingsmetoderna är en fråga om biologiska och kemiska förhållanden. Stordrift och monokulturer har nackdelar, som sårbarhet för skadedjur och därmed beroende av bekämpningsmedel, och mer produktivitet per ytenhet – i filmen hävdas att det kan ge 2-4 gånger så stor skörd – är en uppenbar fördel. Den uppenbara nackdelen är att arbetsproduktiviteten minskar rejält – de odlingsmetoder som visas i filmen kräver betydligt större arbetsinsats. Men fortfarande – att ta tillvara mindre ytor, som i och runt en stad, som inte lämpar sig för storskaligt jordbruk, kan inte bara avfärdas, speciellt då befolkningsökning kommer att ställa nya krav, och klimatförändringar kan äventyra stora delar av den nuvarande globala produktionen. Metoderna som visas i filmen kan mycket väl komma att ha en viktig plats i en rationell produktion. Även att bygga solceller lite varstans, som filmen också tar upp, är givetvis en bra idé. För en effektiv och snabb omställning av energiproduktionen skulle vi emellertid behöva borgarklassens tillgångar.

En annan sak som lyftes fram var lokala valutor, som finns på förvånansvärt många platser, vanligtvis i en enskild stad, och som inte kan användas utåt. De är tänkta som ett sätt att stödja den lokala ekonomiska aktiviteten, och är givetvis bara ett komplement till den nationella valutan eller euron. En väldigt småborgerlig idé förstås – samtidigt kan det väl inte uteslutas att sådant skulle kunna leda till en återhämtning vid exempelvis en djup kris. Att det är ett bytesmedel som inte kan tas av ockrare i storbanker och finansinstitutioner skulle knappast vara någon fördel i en rationell, planerad ekonomi, men kanske kan det ligga något i att det skulle kunna bidra till en återhämtning i exempelvis Grekland, som en snubbe i filmen pläderar för? Dock är det uppenbarligen inte den metod vi slåss för, och den storskaliga klasskampen med sikte på att ta makten och konfiskera de rikas egendom är helt frånvarande. Filmen innehåller visserligen en återkommande kritik av storföretag och banker, och att regeringarna gynnar dessa finns, men det går inte utöver småborgerlig radikalism. Det radikalaste inslaget är från Island, där stora kollektiva mobiliseringar faktiskt fick regeringen att backa, och är sådant som numera kan fördömas som ”odemokratiskt” även av reformister. Radikalare än så blir det dock inte. Men Tomorrow är ändå intressant. Hur den mest rationella matproduktionen ska organiseras är en praktisk fråga, och biologiska system är komplexa. Resultat som dem som visas i filmen måste åtminstone tas i beaktande i en planekonomi. Den framtida pedagogiken måste likaså bygga på erfarenheter, och den finska skolan, som filmen också tar upp, har ju visat bättre resultat än du flesta andra, och förtjänar givetvis också att studeras.

The Program (Storbritannien, Frankrike, regi Stephen Frears)
Som enda film under pressvisningarna inleddes denna med SF-vinjetten, och som man kunde ha väntat sig var det också den mest typiskt amerikanska filmen. The Program skildrar Lance Armstrongs karriär – cykelsportens mest framgångsrika någonsin med bland annat sju raka segrar i Tour de France. Tills han fälldes för doping, erkände att han hade dopat sig under hela sin karriär och därefter fråntogs samtliga titlar. De flesta (minst) inom cykeleliten dopade sig iofs också, så även om just hans läkare var den skickligaste på området, vilket filmen ger sken av, så var det en ganska imponerande kämpainsats. Inte för att försvara doping, men när idrottsframgångar kan avgöra om någon är snorrik, hyllad och populärast i världen eller fattig och osynlig blir det rätt fånigt med det moraliska fördömandet av dem som fälls. Hur kunde han? frågan en indignerad och månghövdad kör med gråten i halsen? Hur kunde han sänka sig till att vinna OÄRLIGT?!? Hmm, kanske för att framgång och rikedom premieras så mycket i vårt samhälle? Men nog om det. Historien om Lance Armstrong är ju rätt intressant – han började tävla, fick och överlevde cancer, kom tillbaka och blev överlägset bäst i världen, drog sig tillbaka efter en karriär utan motstycke, gjorde dumheten att göra comeback, åkte dit för doping, erkände allt och fråntogs sina titlar och sin status som en av tidernas största idrottsman. Kompetent gjord, om än för typiskt amerikansk.

She’s wild again tonight (Sverige, regi Fia-Stina Sandlund)
Några skådisar ska framföra Strindbergs Fröken Julie. De väntar på att regissören ska komma, och under tiden utspelar sig ett Fröken Julie-liknande drama. En av de tre skådisarna – som spelar sig själva – går och lägger sig tidigt och missar det mesta som händer. Föredömligt faktiskt, och jag önskar att den manliga huvudrollen hade följt hans exempel. Alla tre är pretto och lite påfrestande, men honom, Gustaf, har jag svårt att stå ut med. Den kvinnliga huvudrollen, Shima, är åtminstone mer intressant, och om hon hade tillbringat filmen med någon annan kanske jag kunde ha rekommenderat den, vem vet. Som det är nu känns den dock inte så oumbärlig, såvida du inte känner ett sug efter pretto rollfigurer som ska göra en pretto Strindbergtolkning i ett vitmålat rum.

Parched (Indien, regi Leena Yadav)
Filmen inleds med att en 15-årig flicka ska giftas bort, och skildringen av ett patriarkalt och kvinnoförtryckande samhälle i byn är bakgrunden till historien. Rani, modern till den vidriga lilla sexistiska snorungen som flickan ska giftas bort med gör sig inledningsvis, tyngd av de förtryckande traditionerna, delaktig i vad svärdottern utsätts för, men samtidigt börjar ett uppror gry hos henne och hennes två närmaste vänner. Starkt och angeläget om grovt kvinnoförtryck och en växande strävan efter frigörelse från det.

Filmer ni ska se, i ungefärlig ordning
Det vita folket
Honor thy father
The lobster
Alena
The wolfpack
Parched
Mekko
What we become
Nahid

Samt förstås: I jakt på ett bättre liv, som jag ju bestämde ska bli obligatorisk.

Viktigaste lärdomen: ibland är det helt rätt att peta jobbiga och efterhängsna killar i ögat (Honor thy father).

Jens-Hugo Nyberg

No Responses

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *