Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2015

sff TheHuntingGround

Ännu en Stockholms filmfestival har gått av stapeln. Min guide inför festivalen efter pressvisningarna finns här, det här är filmerna jag såg under festivalen med tipsen på filmerna att hålla utkik efter.

Go with me (USA. Daniel Alfredson)
Julia Stiles spelar en kvinna som har fått ärva sin mors hus i den lilla staden hon växte upp i. Ett störd och våldsam snubbe förföljer henne, hotar henne, har överfallit henne samt dödat hennes katt. Hon går till polisen som inte vill konfrontera snubben, utan råder henne att bara flytta därifrån. När hon vägrar tipsar han henne dock om en annan snubbe som kanske kan vara till hjälp. Honom hittar hon inte, däremot går Anthony Hopkins till allas förvåning med på att ta sig an hennes problem, och får med sig en storväxt kille. Hade det varit för 20 år sen kunde Hopkins bara ha gone Hannibal Lecter på aset så hade problemet varit ur världen (fast då hade ju den gamle kannibalen kvarstått som problem). Men Hopkins verkar besluten att visa att han inte helt har tappat greppet. Till en början invänder Stiles mot att de tar med vapen på resan, men hennes förhoppningar att de ska kunna vädja till snubbens förnuft viftas snabbt bort av henne två följeslagare. Det är inte direkt silkesvantar och verbal övertalning som är dagens lösen, och snart är det för sent att backa. Det här är riktigt bra. Spännande och engagerande. Jag gillade den faktiskt bättre än Alfredssons spionfilm, . Den var enormt välgjord med ett mycket klurigt manus. Däremot inte lika engagerande. Plus att jag av princip alltid håller på sovjetspionerna i kalla kriget-filmer.

North (Turkiet. Regi: Cayan Demirel, Ertugrul Mavioglu)
Dokumentär där vi får följa PKK-gerillan. Filmmakaren gör inga försök att analysera eller upplysa oss, utan det överlåts till gerillakämparna. Detta är givetvis mycket intressant. Jag skulle visserligen inte ha haft något emot att ha sett mer fakta, men den här dokumentären är självfallet helt befogad och angelägen, och om ni är intresserade av kurdernas kamp, vilket ni förstås är om ni är intresserade av regionen, vilket ni naturligtvis är om ni är intresserade av världen, vilket ni lär vara om ni läser våra artiklar så ska ni absolut se den här.

Experimenter (USA. Regi: Michael Almereyda)
1961genomförde socialpsykologen Stanley Milgram ett synnerligen intressant experiment om människors villighet att lyda auktoriteter. En försöksperson – i själva verket en skådis – ska lära sig att förknippa rätt ord med varandra, och den verkliga försökspersonen, som alltså tror att den förstnämnda är en försöksperson ska ställa frågorna samt ge en elstöt om denne svarar fel. Det påstådda syftet är att se om försökspersonen lär sig snabbare med bestraffning. Stötarna ska bli kraftigare och kraftigare, från 45 till 450 volt. Skådisen uttrycker mer och mer smärta, efter ett tag ber han den andra att sluta, och sedan tystnar han helt. I rummet med den verkliga försökspersonen finns en försöksledare som säger åt honom att fortsätta. Det är nödvändigt för experimentet att det genomförs till slutet envisas han med, och säger att elchockerna inte ger någon permanent skada. Milgram trodde inte att försökspersonerna skulle göra som auktoriteten i rummet sa, när han de trodde att de elchockade bad dem att sluta och slutligen tystnade. Kanske i Tyskland, men inte i USA. Tji fick han. De flesta fortsatte upp till den högsta nivån. De tvekade, de sa att de inte ville fortsätta och bad försöksledaren om att få sluta – men i slutändan gjorde de som denne sa och fortsatte. Inte en enda gick in i rummet med där han de trodde att de elchockade, och som hade slutat reagera satt. Ett mycket intressant – och nedslående – resultat. Filmen är välspelad och är helt fokuserad på detta och andra experiment, samt diskussioner om det, privat och offentligt, och den kritik som framfördes. Detta gör dock inget alls. Experimenten och folks reaktioner är väldigt fascinerande, och således också filmen.

The survivalist (Storbritannien. Regi: Stephen Fingleton)
Utspelar sig efter en framtida katastrof, vars orsaker inte närmare förklaras – även om förtexterna nämner oljeförbruking, så intrycket är att det handlar om den globala uppvärmningen. En snubbe bor i ett kamouflerat och så gott han har förmått inbrottssäkert hus där han odlar mat. Det är ganska glest med folk, men det kan när som helst komma någon som vill ta över hans ägor. En kvinna och hennes dotter kommer och vill ha mat. Mannen är avvisande först, men lockas av dottern. Han är dock hela tiden på sin vakt. Rätt bra post-apokalypsskildring.

Price of love (Etiopien. Regi: Hermon Hailay)
En man som tidigare söp och levde odygdigt har fått låna pengar av moskén för att köpa en taxi. Allt går bra, men problem uppstår när han hjälper en prostituerad kvinna. Ett as till hallick vill nämnligen äga henne och ser inte med blida ögon på att någon kommer i vägen för detta. Taxisnubben får problem. Bra och engagerande, med ett budskap om acceptans som kronan på verket.

Out of my hands (USA, Liberia. Regi: Takeshi Fukunaga)
En man, som liksom så många andra deltog i det så blodiga inbördeskriget som satte djupa spår i Liberia, jobbar hårt med att tappa gummi från träden. En facklig organisatör kommer och uppviglar arbetarna som går i strejk. En släkting har flyttat till USA, och han drömmer i hemlighet också om att göra det. Sagt och gjort. Riktigt bra skildring av hur de jobbar, när de går ut i strejk samt när han försöker anpassa sig till sitt nya liv. Dock undrar jag hur det gick med strejken.

Virgin mountain (Island, Danmark. Regi: Dagur Kéri)
Fusi, en 43-årig man bor hemma hos mamma och har aldrig haft en flickvän. Han utsätts för mobbning på jobbet och har en modell över slaget vid el-Alamein hemma. Första gången de allierade besegrade Nazityskland säger han. Det är en vanlig uppfattning, men att Röda armén slog tillbaka Hitlers trupper redan framför Moskva i december 1941 var knappast mindre viktigt. Däremot var el-Alamein den första gången de allierade verkligheten besegrade nazitrupperna i den meningen att de aldrig mera hämtade sig på den fronten utan tvingades backa utan att någonsin kunna gå rycka framåt igen. På östfronten skulle ju Nazityskland åter gå på offensiven, och den verkliga vändpunkten – en betydligt mera avgörande vändpunkt kan tilläggas – kom först efter Stalingrad och Kursk. Men nog om detta. Hans mor och hennes pojkvän tycker att Fusi borde träffa mera folk, och det börjar han också göra så smått, efter att motvilligt börjat gå på den danskurs han fått i present. Riktigt bra film.

Lampedusa in winter (Italien, Österrike, Schweiz. Av Jakob Brossman)
Dokumentär om den italienska ön Lampedusa. Då den ligger närmare Afrika än fastlandet kommer många flyktingar dit innan de skeppas vidare. Det råder dock ingen utbredd rasism från lokalbefolkningen. Den stora striden de för under tiden filmen spelas in är mot färjebolaget som transporterar varor till och från ön, och deras försämrade service. Mycket angeläget och intressant.

Island city (Indien. Regi: Ruchika Oberoi)
Tre historier, som alla kretsar kring ett företag som pressar sina anställda hårt, men samtidigt försöker hålla dem på gott humör. Historierna bjuder på överraskande vändningar som lyfter filmen.

My nazi legacy: what our fathers did (Storbritannien. Regi: David Evans)
Philippe Sands, vars farfar(/morfar?) var den enda i en släkt på 80 personer i Lvov/Lviv(Lemberg för tyskarna) som överlevde förintelsen, träffar sönerna till två högt uppsatta nazister: Hans Frank, generalguvernör för naziockuperade Polen, och Otto von Wächter, generalguvernör för naziockuperade Galicien (där Lviv ligger). Niklas Frank fördömer helt utan förbehåll sin far och säger att det var helt rätt att han hängdes efter kriget. Horst Wächter däremot försöker envist att försvara sin far: det nazisterna gjorde var hemskt, men det var inte min fars fel, han gjorde sitt bästa för att lindra förföljelserna men var maktlös. En uppenbar psykologisk faktor finns, då Horst hade en lycklig barndom, tills han var 6 år och Nazityskland krossades, och minns sin far som mycket kärleksfull. Niklas däremot har bara något enstaka varmt minne av sin far som inte brydde sig speciellt mycket om sin son, som han dessutom misstänkte vara frukten av sin frus otrohet. Det går givetvis inte att avgöra i vilken grad detta har påverkat deras inställning, men det kan förstås vara en viktig faktor. Det är väldigt fascinerande, och smärtsamt, att se Horst på alla sätt försöka skjuta ifrån sig sin fars skuld, även när han konfronteras med till synes tydliga bevis på motsatsen. Värst blir det när de besöker en grupp ukrainska nazister som varje år firar de ukrainska hjälptrupper till nazikollaboratörer som Otto von Wächter lät sätta upp, och som de hävdar bara försvarade Ukrainas frihet (den mest kända ukrainska nazikollaboratören var förstås Stepan Bandera, stor hjälte på Maidantorget under protesterna mot Janukovitj, men han var inte en del av just dessa trupper. De hade bara goda saker att säga om generalguvernör von Wächter, och Horst blev förtjust över den värme med vilken de minns hans far. Han verkar inte alls reagera på att vissa av dem bär hakkors. Enormt intressant dokumentär.

sff Angry Indian Goddesses (2015)

Angry Indian goddesses (Indien, Tyskland. Regi: Pan Nalin)
Enligt festivaltidningen påminner den här om den amerikanska komedin Baksmällan (The hangover), vilket dock är en helt idiotisk jämförelse. Filmen inleds med att huvudpersonerna reagerar mot den sexism de utsätts för i olika situationer. I förtexterna får vi också se lite avbildningar av dödsgudinnan Kali som har hackat ihjäl några (förmodligen jobbiga snubbar). Sedan träffas kvinnorna, som är gamla vänner, och hon av dem som har bjudit in de andra avslöjar att hon ska gifta sig, även om det dröjer innan hon avslöjar med vem. Där hänger de ett tag, och möjligtvis skulle man under en del av kunna hitta några beröringspunkter med Bridesmaids (snarare än Baksmällan). Detta vore dock också en typisk filmkritikerklyscha som inte säger mycket – och verkligen ingenting när filmen ändrar karaktär. Vi får se lite mera referenser till Kali, även om det det mesta sparas till slutet. Under en del av filmen undrar man lite om de inte ska bli mera arga än så. Visst, att indiska kvinnor träffas och festar och beter sig som de vill går emot många indiska mäns uppfattningar om lämpligt kvinnligt beteende, men jag hoppades ändå på mer. Men jag hade inte behövt oroa mig, det kom. Väldigt bra och engagerande, speciellt när det började hända saker, och det med besked.

The club (Chile. Regi: Pablo Larraín)
En grupp katolska präster som har begått brottsliga saker, åtminstone någon av dem har våldtagit barn. har av kyrkan gömts undan i en villa i en liten by där de inte har någon kontakt med invånarna. Eller ska inte åtminstone. En ny präst kommer dit, men får besök av ett tidigare offer, varpå han skjuter sig på plats. En utsänd från kyrkan kommer dit för att undersöka saken. Han har i uppdrag att rensa bland dessa avskilda hus där präster göms undan, men prästerna vill förhindra att de ska tvingas flytta. Bra film.

Koza (Slovakien, Tjeckien. Av Ivan Ostrochovsky)
En boxare som representerade Slovakien i OS 1996 behöver pengar för att betala för sin flickväns abort. Han bestämmer sig för att börja boxas igen, och skaffar en manager i form av en mycket opålitlig snubbe. Han åker omkring och får stryk i match efter match varpå managern blåser honom på pengar genom att hävda att de inte fick betalt för att han gick ner så snabbt, och han fattar inget. Att han är väldigt lättlurad är en sak, men jag har svårare att smälta att han är så dålig. I första matchen ser det ut som en oerfaren boxare sparrar lite tafatt. Må vara att det var länge sen han tävlade, men han var ändå med i OS, vilket kräver ganska mycket skicklighet. Även om filmen börjar bra så tappar jag snart alltmer intresset på grund av dessa saker.

Suffragette_poster

Suffragette (Storbritannien. Av Sarah Gavron)
Genom den fiktiva tvätteriarbetaren Maud Watts (Carey Mulligan), som dras med i kampen, berättas om suffragetterna och den radikala fas de gick in i 1912. Bra skildring av kvinnoförtryckets England och den kamp suffragetterna förde. Bra och engagerande, och ger en inblick i deras metoder, vilka de flesta av er förmodligen inte är så insatta i, således en film ni absolut bör se. Innehåller ingen kritik av deras tillkortakommanden som en rörelse ledd av medel- och överklasskvinnor, vilket ledde till att arbetarkvinnornas intressen försummades, och slutligen till att suffragetterna till största delen föll ner i patriotiskt försvar av imperiet när första världskriget bröt ut. Detta var förstås inte heller väntat, och ingen anledning till att inte se filmen. Min kritik av rörelsen kan istället läsas här.

The Devil’s candy (USA. Av Sean Byrne)
En familj flyttar in i ett hus. Tidigare hade den vuxna sonen dödat sina föräldrar i det huset, och han hör fortfarande rösterna som drev honom till det. Konstnären till hårdrockspappa i familjen som flyttar in börjar också höra rösterna. Man är ett tag lite osäker på varifrån det största hotet kommer, men att ett hot vilar över mamman och den stencoola hårdrocksdottern i nedre tonåren står klart. Jag gillade den här, och jag gissar att vägen till rollerna som cool tonårstjej ligger öppen för Kiara Glacso som spelar dottern. Inte bara de rollerna förhoppningsvis, men Hollywood fullkomligt älskar ju att ge skådisar roller som liknar dem de redan har gjort.

The Wednesday child. Maja med son får besök av sitt idiotiska as till pojkvän

The Wednesday child. Maja med son får besök av sitt idiotiska as till pojkvän

The Wednesday child (Ungern. Av Lili Horváth)
19-åriga Maja försöker ordna upp sin tillvaro så att hon ska kunna ta hem sin son som bor på barnhem. Hon ströjobbar som städerska, men när ett lokalt projekt dras igång för att hjälpa folk att starta eget, med lokal i ett stort hus som ställs till deras förfogande, bestämmer hon sig för att satsa på ett eget tvätteri, då det inte finns någon i grannskapet med tvättmaskin. Tyvärr är hennes pojkvän en svartsjuk och otrevlig småkriminell idiot med våldstendenser, vilket inte underlättar saken. Detsamma verkar gälla samtliga snubbar i grannskapet under 35. Den här var väldigt bra, engagerande och mycket välspelad. Utan tvekan en av de bästa filmerna i år.

Invisible (Filippinerna. Av Lawrence Fajardo)
Det finns många papperslösa filippinska gästarbetare i Japan, och filmen handlar om några sådana. De i filmen kan leva ganska normala liv, tack vare att de har en välvillig filippinsk hyresvärdinna som är gift med en japansk man och därför har papper. Förutom att de inte har stora chanser att få annat än lågbetalda jobb löper de emellertid också ständigt löper risken att någon polis ska be dem visa legitimation, för att sedan gripa och utvisa dem. Ytterligare en bra och angelägen film om migration och försöken att skapa ett bättre liv.

The black hen (Nepal. Av Min Bahadur Bham)
En pojke i Nepal får en vit höna av sin syster. Hans far gillar dock inte alls hönan som låter för mycket, så han säljer hönan till en äldre herre. Pojken tillsammans med sin kompis försöker på alla sätt få tillbaka hönan. Bra film, men det mest intressanta är ändå att den maoistiska gerillan har en ganska stor roll. Systern ansluter sig t.ex. till dem. Den utspelar sig under en vapenvila innan kungen var störtad. Intrycket filmen ger, speciellt i eftertexterna, är dock att allt är maoistgerillans fel. Man ska givetvis inte ha några illusioner om dem – men det var ju knappast så att Nepals statsmakt, då med en kung i spetsen, var oskyldig till inbördeskriget och vad som hände då.

The Daughter (Australien. Regi: Simon Stone)
Dottern i familjen, ca 15-åriga Hedvig bor med sina föräldrar och sin farfar (det dröjde faktiskt ett tag innan jag kom på att han spelas av Sam Neill). Faderns ungdomsvän Christian återvänder efter många år till hemorten för att närvara på sin faders – den lokala arbetsköparen som just har lagt ner produktionen och gjort ungefär alla män i trakten arbetslösa – bröllop. Han förebrår sin far kapitalisten för att hans nya brud är åtskilliga årtionden yngre, men än mer för att fadern enligt hans uppfattning övergav modern när hon var dödssjuk. Han upptäcker en familjehemlighet som kan vända mycket upp och ner för Hedvigs familj. Gripande, välspelad och riktigt bra. Visserligen blir man lite irriterad på att de två gamla ungdomsvännerna är så inne på att älta mycket gamla saker (det kan hända den bästa visserligen, men försök att hålla det på en rimlig nivå). Farfar Sam Neill har en mer förlåtande och realistisk syn på saker. Alla gör misstag, och man kan inte hålla på och hänga upp sig på det är hans uppfattning.

Taxi Teheran (Iran. Regi: Jafar Panahi)
Regissören kör taxi och har monterat en kamera och spelar in sina under och samtalen han har med dem. Det ska föreställa att han har en dold kamera, men så är inte fallet. Däremot spelar alla medverkande mer eller mindre sig själva, och det blir väldigt naturliga dialoger. Speciellt en kvinna håller ett litet brandtal mot Irans regim. De styrande mullorna är inte nöjda, och Panahi sitter i husarrest, vilket knappast kom som någon överraskning för honom. Tur att han redan var en internationellt känd regissör, för det kostar mera för diktaturen att fängsla, tortera eller avrätta någon som världen, och speciellt filmbranschen håller ögonen på. Troligtvis skulle mer än husarrest ha blivit följden i annat fall. Väldigt bra, och jag, och troligtvis de flesta andra, blev förvånade över hur långtgående kritiken mot regimen var. Det pratas ibland om konstnärer som visar mod. Jafar Panahi slår de flesta av dem.

The Hunting ground (USA. Av Kirby Dick)
Även i Sverige begås det som bekant många våldtäkter, och det är svårt för dem som utsätts att få rättvisa efteråt. Ofta blir det de som ifrågasätts av polis och rättsväsendet. Det finns dock ställen där det är ännu värre – universitet och colleges i USA t.ex. Där finns, förutom ingrodd sexism och annat som även finns här, även andra faktorer. Universiteten där är privata institutioner som lever högt på sitt rykte och sitt varumärke. De som har en examen från något av dem som anses finast, som Harvard eller Yale, är i stort sett garanterade ett bra jobb. Det sista universiteten vill är därför att deras varumärke ska naggas i kanten. Exempelvis av att många våldtäkter begås. Ledningarna gör därför sitt bästa för att det inte ska komma ut, för att saken inte ska gå vidare och hamna i statistiken och de ifrågasätter dem som utsätts. Det är en väldigt liten andel av gärningsmännen som fälls, och det är få som får något större disciplinstraff, som att kastas ut från skolan. Risken för att straffas är betydligt större för dem som fuskar på prov. Det finns även fler faktorer. Fraternities spelar en viktig roll på universiteten och är viktiga ekonomiska institutioner. Många av dem fungerar som herrklubbar, där medlemmarna skryter om sexuella erövringar och sporrar varandra, och sedan håller varandra om ryggen när någon anklagas för något. En stor del av universitetens finansiering kommer från f.d. medlemmar, så skolledningarna vill inte gärna äventyra detta genom att rensa upp bland dessa. Universitetens idrottsstjärnor ska också nämnas. Som skolornas stjärnor, idoler och guldkalvar är de ytterligare skyddade.

Några modiga kvinnor som själva utsatts för våldtäkt bestämmer sig för att göra något. De gick ut öppet med sina historier och knöt kontakter med andra som också drabbats. Snart växte ett nationellt nätverk fram, som lyfte fram saken i ljuset och fick ett ganska stort genomslag i media. Detta är givetvis mycket positivt, och förhoppningsvis kommer detta att leda till att universiteten och college tvingas sanera och ta tag i problemet. Det kanske rent av kan bli lönsamt för vissa av dem att profilera sig som institutioner som tar krafttag mot våldtäkterna. Ett annan åtgärd vore att alla universitet och colleges förstatligas, utan att vara beroende av privat finansiering, och där de alla var likvärdiga, utan speciella elituniversitet. Detta lär ju inte stå på dagordningen i USA den närmaste tiden, men det är givetvis mycket hoppingivande att något händer. En både chockerande, upprörande och hoppingivande dokumentär, samt intressant och viktig. Ni ska alla se den.

Evilness (Mexiko. Av: Joshua Gil)
En gammal, döende man, f.d. musiker, åker till Mexiko city för att få finansiering för att göra film av sitt manus, som han hävdar är det bästa filmmanus som har skrivits. Stillsamt, nedtonat och mycket bra.

As I open my eyes (Frankrike, Tunisien, Belgien. Av Leyla Bouzid)
I Tunisien sommaren 2010, bara några månader innan diktatorn störtades, sjunger 18-åriga Farah i ett provokativt rockband. Polisen är på vakt och redo att gripa dem som visar opposition, och Farahs mor försöker få henne att leva anständigt och utan att skapa problem för sig själv. Farah är dock inte så lätt att kuva. Starkt och engagerande.

He named me Malala (USA. Av Davis Guggenheim)
Mycket bra dokumentär om Malala Yosufzai. Förutom att filmen innehåller en hel del av att hon pratar politik och behovet av rättigheter och utbildning för flickor, både direkt för filmmakarens kamera och inför FN och andra organ, så får vi också se mycket ur hennes familjeliv. Hon bor i ett hus i London med sina föräldrar och sina två småbröder. Bröderna berättar att hon ibland är dum mot dem, men det känns inte som att de är helt allvarliga. Speciellt hennes minsta bror är rolig. Malala berättar att många tjejer i hennes klass har pojkvänner, och filmmakaren frågar om inte hon vill ha en. Malala blir påtagligt generad, och säger att det vore pinsamt att fråga en kille om de skulle träffas. Hon som håller tal inför FN:s generalförsamling och världens tv-kameror, och i ett samtal med Obama säger att drönarbombningarna av Pakistan bara göder terroristerna som om det vore den naturligaste saken i världen. Många skulle tvärtom tycka att det Malala gör är betydligt svårare. Hennes uppväxt med de dominerande sociala uppfattningarna som omgav henne i Pakistan kombinerade med hennes fars uppmuntran till politiskt och socialt engagemang har bidragit till att skapa en säregen personlighet. Det är ju Malala, klart ni ska se den.

The chosen ones (Mexiko, Frankrike. Av David Pablos)
14-åriga Sofia har en ny pojkvän. Han visar sig dock vara ett dåligt val, då hans familj sysslar med trafficking, och de skaffar nya offer genom att ragga upp kvinnor som sedan tvingas in i slaveri. Som väntat satt jag större delen av filmen och fantiserade om sätt asen skulle kunna dödas på. Ganska nervpåfrestande. Jag finner rape/revenge-filmer betydligt skonsammare, för hur jobbiga första halvan av filmerna än är så vet man att de kommer att få vad de förtjänar innan filmen är slut. Välgjord och tar upp trafficking, som ju är ett stort problem i många länder. Jag har på senare år fått smak för feel bad-filmer, men genrens mästare Michael Haneke, och de bästa av de andra österrikarna och tyskarna (inte för att falla in i nationella stereotyper men let’s face it: det är de som är bäst på det) skapar dock en mer komplex ångeststämning, där det inte skulle räcka att ett fåtal as bara fick en kula i nacken. Det här är en enklare film, men medryckande. Och jobbig.

The Black Panthers: vanguards of the revolution (USA. Av Stanley Nelson)
Alla vet vilka Black Panther party var, men de flesta är inte så väldigt insatta. Är du intresserad av att veta med? Klart du är! Den här informativa och välgjorda dokumentären är mycket intressant, så den ska du se. Ni som är väldigt insatta ska givetvis också se den, för den innehåller väldigt mycket arkivmaterial. Bilderna är mestadels filmupptagningar med de svarta pantrarna, och det är mest gamla veteraner som berättar. Några poliser är också med, och de tycker fortfarande att svarta pantrarna är ett hot som det var nödvändigt att bekämpa. En av dem berättade en kul anekdot. Han skulle förbättra polisens image och hälsade snällt på en liten svart flicka. Till hans förskräckelse svarade hon: ”Fuck you, pig!” Ytterligare en dokumentär ni måste se. Det här är helt enkelt dokumentärernas år på Stockholms filmfestival.

Violator (Filippinerna. Av Dodo Dayao)
Börjar med lite övernaturlig rysarstämning, men sen verkar det vara en mera vanlig historia om några män, varav en fånge, på en polisstation i Manila inför ett annalkande oväder. Sedan blir det mera övernaturligt igen, och då lyfter också filmen som hade en lite segare period en stund. Ganska bra.

The Amina profile (Kanada. Av Sophie Deraspe)
Amina startar bloggen A gay girl in Damascus. Hon kan snart börja rapportera från den revolution som bryter ut i Syrien 2011. Samtidigt inleder hon ett förhållande, om än bara på nätet än så länge. Hon grips av Assads polis och inget hörs av henne. Eller så verkade det vara, men snart ifrågasätts det om hon överhuvudtaget existerar, och dokumentären börjar istället handla om vem på internet man kan lita på. Egentligen skulle jag ännu hellre ha sett verkliga direktrapporter från Syrien, men det här är också intressant.

Jose Mireles i spetsen för autodefensas

Jose Mireles i spetsen för autodefensas

Cartel land (USA, Mexiko. Av Matthew Heineman)
Mina största filmupplevelser under en festival har aldrig som i år dominerats av dokumentärer. Det kan förvisso också ha att göra med att jag ibland har försummat genren, men jag tror aldrig jag har sett att de har visat så många dokumentärer som har verkat intressanta. Bland många nära nog omistliga dokumentärer var nog emellertid den här den intressantaste. Mexiko härjas som bekant svårt att knarkkarteller, och statens krig mot dessa har inte alls funkat. Krig mot knark har ju en tendens att lyckas betydligt bättre med att hjälpa de hänsynslösaste ligorna att ta över och öka sina vinstmarginaler än lyckats att faktiskt stoppa knarket. Och speciellt i länder med utbredd korruption, som Mexiko, gynnar de en ytterligare ökning av korruptionen. I liten stad i delstaten Michoacán har många människor mördats för att staden misslyckats med att betala vad drogkartellen Tempelriddarna krävt. Den korrupta polisen ger dem inget skydd. Här organiseras dock ett motstånd – en grupp människor skaffar vapen, går till angrepp och kör ut kartellens representanter från staden. Då får genast ett överväldigande stöd hos resten av staden, och tack vare detta kan de gå på offensiven och befria flera städer runt omkring. Att det rörde sig om en massrörelse visades i filmen framför allt när poliserna försökte avväpna gardet, eller autodefensas som de kallas. Kyrkklockorna ringde och befolkningen strömmade ur husen och konfronterade polisen med kravet att de skulle lämna tillbaka vapnen. Polisen, som inte vill gå så långt som till en massaker – med osäker utgång för dem själva – backade och återlämnade allt.

I det läget var det uppenbart att det var en progressiv rörelse, där lokalbefolkningen gjorde vad de behövde för att försvara sig själva. Det fanns dock ingen stor organiserad massrörelse som kunde hålla milisledningen ansvariga mot övertramp – befolkningsunderlaget var trots allt ganska litet, och någon välorganiserad arbetarrörelse saknades av naturliga skäl. Hur mycket anarkister än tycker om att prata om autonomi så är det uppenbart att en sådan här isolerad rörelse, i ett ekonomiskt outvecklat område, utsätts för hårt tryck utifrån. Detta givetvis speciellt som de flesta var ganska fattiga. Givetvis uppstod frestelsen att berika sig hos många som saknar social trygghet men som plötsligt befann sig i en maktposition. Att själva den väpnade styrkan är den som står i ledningen, utan att vara underordnad en politisk ledning baserad på en gräsrotsrörelse, är vidare alltid en stor fara. Speciellt som ett vakuum hade skapats där kartellerna tryckts tillbaka. Dessutom gjorde polisen sitt bästa för att splittra rörelsen och dra in den under sin kontroll. Genom att erbjuda uniformer, bättre vapen och lagligt skydd för den delen av milisen som var beredd att inordna sig i statens hierarki – samtidigt som de som vägrade hotades av repression – och att dessutom erbjuda möjligheter till extrainkomster genom korruption eller rent av genom att ta över kartellernas uppgifter.

Det första bakslaget kom när gardet kom till en stad som uppenbarligen inte hade ansatts lika hårt av kartellerna, där de inte välkomnades. Lokalbefolkningen hävdade även att gardet hade tagit tillfället i akt till plundring. Sedan gick det utför – delar av rörelsen korrumperade, de andra marginaliserades och avväpnades, och den tidigare ledaren, Jose Mireles,som vägrade vika ner sig, fängslades. Givetvis finns det alltid en subjektiv faktor, men det är uppenbart att de objektiva faktorerna här vägde osedvanligt tungt. Det är självklart att rörelsen förtjänade allt stöd, både i sin kamp mot kartellerna och i sitt förvar mot polisen. Dock var det kanske oundvikligt att det skulle gå som det gick när den inte fick stöd utifrån.

Filmen visade också, om än i mindre grad, en milisgrupp i Arizona som vaktade USA:s södra gräns. Ledaren, han som blev intervjuad, verkade ovanligt lite reaktionär för att delta i den verksamheten. Givetvis kan det ha berott på att han var mer slipad, men det verkade ändå som att han var uppriktig i sin inriktning på att i första hand försvara gränsen mot just knarkkartellerna. Dock hade han uppenbarligen inget stort problem med att en av hans miliskompisar sa att det inte går att sätta människor av lika ”ras” i ett land, för då blir det oundvikligen bråk och problem, vilket givetvis säger mer om rörelsens karaktär än vilket intryck ledaren gör när han intervjuas.

Son of Saul (Ungern. Av László Nemes)
Saul ingår i ett sonderkommando i Auschwitz – han är alltså en av de fångar som gör nazisternas allra smutsigaste arbete, som att föra in fångar i gaskamrarna, samla ihop kläderna och söka igenom dem efter värdesaker och plocka upp kropparna för transport till krematoriet. Tills det efter ett tag är deras tur. Man kan visserligen förstå att människor som hotas med snar död är desperata, men samtidigt byggde både förintelsen och otaliga andra förtryck och massmord på förtryckta som anpassade sig, antingen för att försöka rädda sina liv, eller för att försöka lindra det hela gruppen utsattes för. I det här fallet misslyckades det som bekant helt och hållet. Men åter Saul, för filmen är väldigt fokuserad på just honom, och allt annat händer i bakgrunden. Han upptäcker liket av en ung pojke, och han försöker göra allt för att begrava honom, och försöker desperat få tag på en rabbi som kan be de lämpliga bönerna. Det finns en väldigt starkt tradition av att filmer fokuserar på individer och låter det som händer runt omkring försvinna i fjärran, och Son of Saul håller sig helt och hållet inom den. Alltså nyss slussade de in folk i en gaskammare, och lik bränns och askan öses i vattnet. Jag har faktiskt ganska svårt att engagera mig i om killen får en ordentlig begravning eller inte med den bakgrunden. Men det blir värre. Inom sonderkommandot använder de sin relativa rörelsefrihet i lägret (även om jag kan inte låta bli att tvivla på att de verkligen kunde springa omkring riktigt så fritt) till att förbereda en revolt och en flykt. Saul får ett viktigt uppdrag att genomföra, men det sumpar han i sin jakt på en rabbi. Det är fan inte ok att sabba ett uppror sådär. Filmen har blivit hyllad, och jag hörde folk efter visningen som var överväldigade, och folk som ser den kommer säkert att bli rörda till tårar och fängslade av Sauls kamp för att begrava pojken (jag håller ändå på att spoila, vilket min kritik av filmen kräver, så ok: det är hans son. Vilket f.ö. titeln antyder) mitt i allt elände. En INDIVIDS helt egna strävan, till och med i Auschwitz, han ni någonsin sett något finare?!? Nej jag får be alla som skulle bli upprörda över att höra detta om ursäkt, men jag blir snart bara irriterad på Saul och önskar att filmen hade handlat om någon som exempelvis deltog i att organisera en revolt under svårast tänkbara förhållanden. Då hade den kunnat bli riktigt bra, men nu får jag lite svårt att engagera mig trots att det handlar om Auschwitz, och det är fan ett dåligt betyg.

The summer of Sangaile (Litauen, Frankrike, Nederländerna. Av Alanté Kavaïte)
17-åriga Sangaile är mycket fascinerad av flygplan men lider av höjdskräck. Hon träffar Auste och de blir snart ett par. På ett face-to-face efter filmen fick regissören frågan vad hon ansåg om att filmen blir jämförd med Blå är den varmaste färgen. Hon svarade att hon inte alls tycker att det finns några speciella likheter, förutom att båda handlar om att två kvinnor blir kära i varandra. Det har hon helt rätt i, och förutom att det, som hon säger, visar att det råder en brist på filmer på det temat så visar det också att filmkritiker fullkomligt älskar att dra till med klyschiga jämförelser. Men åter filmen: den var riktigt bra.

The propaganda game (Spanien. Av Alvaro Longoria)
Dokumentärfilmaren Alvaro Longoria lyckas få tillstånd att filma mer av Nordkorea än någon annan västerlänning. Han kan långt ifrån åka omkring fritt, och aldrig på egen hand, men han ger en fascinerande inblick. Väldigt fragmentarisk förvisso. Folk han filmar i Pyongyang ser mera välmående ut än det enda stora fångläger som man ibland i media kan få intrycket att landet består av. Men vi ser ju inte resten av landet, och framför allt inga verkliga fångläger, eller ens fängelser. Det är ju inte heller några som får svara på frågor utan att någon representant från regimen är närvarande. Framför allt handlar dock filmen om propagandan kring Nordkorea – propagandan från båda hållen får stort utrymme, och båda sidor får ge sina versioner. Även flera akademiker som är väldigt kritiska mot Nordkorea håller med om att landet är utsatt för stor press utifrån, och att det därför inte är speciellt konstigt att de satsar mycket på försvaret – mycket mindre än grannländerna f.ö., för att inte tala om USA. Samtidigt är den enorma personkulten uppenbar, och att den officiella juche-filosofin är tillräckligt vag för att kunna betyda lite vad som helst men är svår att kritisera då den är så formlös. Vi får också se hur skolbarn får höra att Nordkorea har blivit ett föredöme i hela världen som väldigt många människor i ser upp till. Filmmakaren drar slutsatsen att det är svårt att lita på någon av sidorna i ett propagandakrig, och där har han givetvis en poäng. Men även om man får intrycket att det kanske inte är fullt så illa i Nordkorea som det ofta påstås (åtminstone inte i huvudstaden), och att inte allt som påstås om regimens propaganda är sant (exempelvis var påståendena om att Nordkoreansk tv hade rapporterat om att nordkoreaner hade åkt till solen och tillbaka falska), så är det uppenbart att det rör sig om en stalinistisk och nationalistisk diktatur med en absurd och kvasireligiös officiell personkult där befolkningen matas med bisarr propaganda (som att Nordkorea anses som ett föredöme över hela världen). Mycket intressant dokumentär.

Evolution (Frankrike. Av Lucile Hadzihalilovic)
På en ö någonstans verkar det bara bo ensamstående kvinnor med varsin son, alla i samma ålder, samt sjuksköterskor. På nätterna utför kvinnorna mystiska ritualer på stranden. Nicolas tycker att det verkar konstigt att alla pojkarna får medicin och rent av blir magopererade, trots att de inte är sjuka, och börjar snoka i det. En ganska skum film som ni hör, och det gillade jag, speciellt som den var bra gjord. Åter fick jag in en värdig avslutning på festivalen.

Sammanfattning av Stockholms filmfestival 2015:

Nödvändiga dokumentärer:

Cartel land
The hunting ground
Black Panther: vanguard of the revolution
My nazi legacy: what our fathers did
The propaganda game
I jakt på ett bättre liv
He named me Malala
North
The wolfpack
Lampedusa in winter

Bäst i övrigt
The Wednesday child
Det vita folket
Suffragette
Angry Indian Goddesses
Honor thy father
The lobster
Taxi Teheran
The daughter
Go with me
Alena
Evolution
Parched
Mekko
Out of my hands

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *