Kommunalskandalen: bort med fackledningarnas privilegier!

Tyvärr var det bara Kommunals kassör Anders Bergström som fick gå av topparna. Han får dock en fallskärm i form av ersättning fram till pensionen. Fallskärmar kanske vore något att förhandla fram till medlemmarna också?

Tyvärr var det bara Kommunals kassör Anders Bergström som fick gå av topparna. Han får dock en fallskärm i form av ersättning fram till pensionen. Fallskärmar kanske vore något att förhandla fram till medlemmarna också?

Många Kommunalmedlemmar och många andra är med fullt fog upprörda över den senaste tidens skandaler. Mest uppmärksammat är lyxkrogen som Kommunals handelsbolag har satsat stora pengar i, vilket har lett till stora förluster för fackföreningen. Ytterligare pengar har slösats på att Kommunalledningen har slagit runt på lyxkrogen – en fest för de anställda på förbundskontoret kostade 300 000 kr, varav en tredjedel gick till alkohol. Till detta har också lagts att lägenheterna i fastigheterna som Kommunal äger företrädesvis har gått till höjdarna i sitt och andra LO-förbund, ledande Socialdemokrater och chefer. Däremot har inte en enda lägenhet gått till bostadsförmedlingen under de senaste 16 åren.

Det värsta är inte pengarna som förbundet har förlorat, medlemmarnas pengar som borde ha gått till att organisera kampen, exempelvis kunde det ha lagts till strejkkassorna. Detta är illa nog, men värre är att detta än en gång bekräftar att fackbyråkraterna lever i en annan verklighet än sina medlemmar – en naturlig följd av att arbetarnas företrädare lever under andra ekonomiska villkor än de medlemmar de ska företräda.

Den radikala delen av arbetarrörelsen har alltid krävt att arbetarnas valda företrädare ska leva under samma villkor som sina medlemmar, och inte ha höga löner och privilegier. De välbetalda företrädarna själva motiverar sina höga löner med att det är nödvändigt för att få kompetenta människor att acceptera jobbet, och att de inte ska vara känsliga för korruption. Att de är så kompetenta och därför förtjänar höga löner bygger dock företrädesvis på vad de själva säger. Det finns visserligen ingen anledning att betvivla att de har någon form av kompetens, men frågan är också vilken kompetens som behövs. Under de senaste årtiondena har vi fått se en stadig reträtt från arbetarrörelsens sida. Klassklyftorna har ökat, den offentliga sektorn har urholkats, anställningarna har blivit otryggare, arbetsbördan blivit tyngre för många etc. Detta har stadigt urholkat förtroendet för fackföreningarna, med kraftigt minskade medlemsantal som följd. Kommunal förlorade exempelvis 5000 medlemmar på fem dagar efter senaste skandalen. Det är inte en sådan ”kompetens” vi behöver.

Det vi behöver, mycket mer än slipade ledare – utan att gå in på hur slipade många av facktopparna verkligen är – är företrädare som är villiga att ta strid för sina medlemmars intressen, och inte är rädda för att organisera kamp. Höga byråkratlöner verkar dock i rakt motsatt riktning. Att ge dem höga löner, gräddfil till attraktiva lägenheter och lyxiga spritfester för medlemmarnas pengar gör det betydligt lättare för dem att identifiera sig med arbetsköparnas företrädare. Risken för korruption om företrädarna ”tvingas” leva på arbetarlöner, under samma villkor som sina medlemmar, förbleknar helt inför den helt naturliga korruption som kommer av att låta dem leva ett liv som liknar sina ”motparters”, eller klassfiender som vi som inte är byråkrater föredrar att kalla dem. Till detta kan dessutom läggas den inte mindre risken för korruption som ligger i hägrande karriärer inom det privata näringslivet, något de givetvis har större chanser till ju mer försonliga de har varit mot arbetsköparna.

Det är därför nödvändigt att åter resa kravet att alla arbetarrörelsens företrädare ska leva på arbetarlöner. Deras villighet att lägga sig i löneförhandlingar minskar sannolikt om de själva ska leva på dem avtal de förhandlar fram åt sina medlemmar. Inga gräddfiler till fina lägenheter, inga betalda besök på lyxkrogar och inga fallskärmar eller pensionsuppgörelser som är bättre än dem deras medlemmar har. Och de som börjar gå arbetsköparnas ärenden för feta löner när de är färdiga med den fackliga eller politiska karriären bör bli återbetalningsskyldiga för de samtliga löner de har fått som arbetarnas valda företrädare. Det är inte arbetarklassens sak att betala för någons förberedelser för en karriär inom det privata näringslivet.

Dagens fackledningar kommer att svara att dessa åtgärder kommer att leda till att den kompetenta personalen kommer att söka sig någon annanstans än arbetarrörelsen. Bra – de som inte kan företräda oss utan privilegier är inte de företrädare vi behöver. Vi behöver företrädare som kan gå i spetsen och organisera kamp, som inte är rädda för strejker, blockader och att bemöta arbetsköparnas hot och åtgärder med samma mynt – eller rent av med mynt av högre valör. Det är den kompetensen arbetarrörelsen behöver, och vi är övertygade om att det finns mer än tillräckligt av den att hitta bland gräsrötterna.

Det är dags att ta tillbaka fackföreningarna från byråkraterna och åter göra dem till kamporganisationer, med kampvilliga företrädare utan privilegier, som bara sitter så länge de har medlemmarnas förtroende, och sedan återvänder till golvet, och med avtal som medlemmarna får rösta om. Det är sådana företrädare vi behöver, inga byråkrater. Samtliga anställda förtroendevalda bör underställas detta. De som är beredda att leva på samma villkor som sina medlemmar, som är villiga att redovisa och försvara sin linje och sina handlingar inför medlemmarna och är beredda att verkligen ta fajten får vara kvar, om deras medlemmar har förtroende för dem. De andra får gå. Vi behöver dem inte.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *