Nyligen uppmärksammades åter brevbärarnas situation i media, exempelvis här och här. Att det har blivit allt sämre för brevbärarna är långt ifrån något nytt, och vi har uppmärksammat det flera gånger genom åren.
Som på så många andra områden ligger huvudorsaken till de allt sämre arbetsförhållandena på Posten i vinstmaximeringen. På 90-talet bolagiserades Posten, och har sedan dess drivits enligt samma principer som privata bolag. En huvudpunkt i detta är givetvis att skära ner på kostnaderna – framför allt personalkostnaderna. Med andra ord får färre personer jobba hårdare. Ett argument från ledningen har hela tiden varit att postvolymerna minskar. Detta stämmer, även om det delvis kompenseras av att näthandeln gör att det numera delas ut betydligt fler paket. Men i vilket fall har minskningen av personalstyrkan hela tiden legat före minskningen av postvolymerna – de allt större områden som brevbärarna har att dela ut post till har inneburit att arbetsmängden, slitet och stressen under många år stadigt har ökat. Till detta kan läggas att vissa av Postens många omorganiseringar har varit ganska opraktiska, eller rent av idiotiska. Som vi kan se i länkarna ovan ska de numera gå med två separata postbuntar (direktreklam och paket oräknade), en maskinsorterad och en sorterad manuellt. Detta sparar visserligen lite tid i sorteringen, men det kan knappast väga upp den ökade tid det tar att hålla reda på två posthögar samtidigt när man är ute och delar. Förutom då att detta är betydligt mer oergonomiskt, vilket lär visa sig i framtida förslitningsskador.
Postens ledning – eller PostNord som det heter sedan sammanslagningen med danska posten – har hela tiden hävdat att det är nödvändigt att skära ned på kostnaderna för att fortsätta att vara konkurrenskraftiga. De själva har visserligen, till skillnad från brevbärarna och de flesta andra postanställda ganska höga löner – utan att behöva dela ut stora mängder post till allt större områden – så om det är Postens bokslut de månar om skulle de ju kunna skära ner på sin egen feta ersättning. Men det är möjligt att det faktiskt inte går att driva Posten med vinst samtidigt som brevbärarna får rimliga arbetsvillkor. Detta betyder i så fall att vinsten bara kan ske på arbetarnas bekostnad.
Merparten av politikerna samt Postens ledning tycker uppenbarligen att detta är ok. Det är givetvis inte konstigt – det normala för företag under kapitalismen är att sätta vinsten före arbetarnas livsvillkor. Som socialister kan vi dock konstatera att det finns en enkel lösning, en lösning som i stort sett alla postanställda jag har pratat med under 12 år som brevbärare har hållit med om: återförstatliga Posten och återreglera postmarknaden. Om postväsendet åter drivs som en samhällsservice är det möjligt att planera verksamheten utifrån att ge en god service samtidigt som arbetarna får jobba under rimliga villkor, och kostnadsberäkningar kan komma i andra eller tredje hand, och i vilket fall inte tillåtas användas som argument för att slita ut brevbärarna. Det vore då också möjligt att lägga upp verksamheten utifrån vad de anställda bedömer vara mest praktiskt. Till skillnad från de mer välbetalda personer som sitter och tänker ut hur de tror att arbetet kan göras mest effektivt skulle brevbärarna själva, de som har bäst inblick i jobbet då det är de som utför det, knappast komma på tanken att det bästa sättet är att springa omkring med flera separata postbuntar.
Ta strid för återförstatligande och återreglering av postmarknaden!
Detta ligger dock långt ifrån regeringens marknadsanpassade politik, för att inte tala om Alliansens. Det skulle krävas en omfattande kamp underifrån. Om de postanställda skulle visa att posten bara levereras på deras villkor skulle situationen bli en annan, och det skulle bli ett exempelvis för alla andra arbetargrupper att följa för att ta kamp för sina villkor. Tyvärr ligger detta långt ifrån också vad de fackliga ledningarna är beredda att göra. Det är över tio år sedan SEKO ens la ett strejkvarsel för postanställda – terminalarbetare – och ingen strejk bröt ut den gången. Faktum är att det inte har varit någon strejk bland brevbärare i Sverige så länge som någon nu anställd brevbärare har arbetat. Inom alla arbetargrupper har vi kunnat se att förhandlingar inte har räckt. Arbetsköparna har flyttat fram sina positioner över hela linjen, på vår bekostnad. Detta kommer inte att kunna ändras så länge avtalsrörelserna överlåts på de nuvarande ledningarna, hur kompetenta de än tycker sig vara. Det kommer att krävas öppen och beslutsam kamp.
Självklart kommer det inte att bli lätt. Det kommer att krävas att olika arbetargrupper från olika LO-förbund aktivt stödjer varandra, moraliskt, materiellt och med sympatistrejker och -blockader. S-ledningen kommer inte att hjälpa till, och det är inte mycket som talar för att de nuvarande ledningarna i LO-facken kommer att anföra kampen – snarare kommer de att bromsa den. Detta innebär att det är nödvändigt att organisera en gräsrotsrörelse som är inriktad på att vägra att fortsätta backa, utan istället tar striden för våra intressen. De företrädare som inte är beredda att organisera den kampen utan envisas med att det bästa är att fortsätta med den nuvarande inriktningen på förhandlingar, den inriktning som under de senaste årtiondena bara har inneburit en stadig reträtt för arbetarklassens intressen, måste ersättas med företrädare som är det. Detta innebär att en hård kamp ligger framför oss, men det är det enda alternativet till att fortsätta att leva under ”marknadens” villkor.
Jens-Hugo Nyberg