Hur Assad och IS/Daesh göder varandra

Assads slaktande har fått många att sätta sin tilltro till jihadister istället

Assads slaktande har fått många att sätta sin tilltro till jihadister istället

Assads hejaklack – både de som alltid har ställt sig på hans sida (om än ”inte okritiskt”) som Proletären, till dem som först nyligen har övertygats om att han är det enda alternativet – kommer givetvis att skrika om ”konspirationsteorier” när de läser rubriken. Och givetvis hatar Assad och IS/Daesh varandra och skulle gladeligen krossa varandra om de hade styrkan. Faktum kvarstår dock: båda har varit och är mycket nyttiga för varandra och utgör en mycket användbar och hatad motpol som gör det så mycket lättare att mobilisera stöd för den egna sidan. Båda har skapat förutsättningar för den andra att frodas.

Det finns faktiskt inget som är det minsta konstigt eller långsökt med att Assad mycket hellre ser IS/Daesh som sin fiende än någon annan. Inte det minsta konstigt vill säga förutom för dem som verkligen har lyckats intala sig att det är sekulära ideal som den blodiga och alltmer korrupta diktaturen står upp för, och inte sin egen makt och sina privilegier. För dem som inte har övertygat sig själva om att Assad är något slags demokrat är det egentligen ganska självklart: diktatorn vill minst av allt ha någon demokratisk opposition. Demokratiska krafter kan väcka stor sympati i resten av världen, så givetvis är det mycket mera praktiskt med ett monster som alla, förutom de själva och dess lilla minoritet av supportar kan enas i hat mot. IS/Daesh är helt enkelt en idealisk fiende för Assad. Och det är uppenbart att det fungerar. Omvärldens stöd eller åtminstone tolerans för regimen är mycket större nu – helt oavsett Proletärens fantasier om att USA öser in massiva resurser för att med alla medel störta Assad. Alltifrån statsmän till liberaler och betydande delar av vänstern, inklusive en del anarkister, accepterar nu Assad som det enda alternativet. Omvärldens kritik av Rysslands bombningar – som bara till liten del har riktats mot IS/Daesh, men i desto större utsträckning har drabbat civila – har varit väldigt nedtonad. Det är få borgare som inte blev betydligt mera upprörda över den oblodiga annekteringen av Krim än över att Putin vräker ned bomber för att försvara den folkmördande regimen i Damaskus. Bara en idiot skulle förneka USA-imperialismens rovgirighet, men denna hindrar inte att det är alltmer uppenbart att Obama inte har mer än ett halvhjärtat svar på Syriens inbördeskrig. USA har inte varit overksamt, men det materiella, speciellt det militära stödet till oppositionen dröjde länge och har varit ganska sparsamt, och har flera gånger sinat när oppositionen har varit nära några verkliga genombrott. USA:s bomber har inte riktats mot regimen utan mot IS/Daesh. Som bekant blev inte ens de bomber Obama hotade med efter gasattacken i Ghouta verklighet. För alla som inte lever i Proletärens med fleras fantasivärld borde det vara uppenbart att någon verklig invasion inte har stått på Vita husets dagordning någon gång under det pågående upproret.

Det är därför inte heller något förvånande med att Assad har gjort sitt bästa för att vända upproret i en sekteristisk riktning. Under många år ”islamist” fått tjäna som en förevändning för repression, både mot islamister och icke-islamister. Tydligaste exemplet var när Muslimska brödraskapet och andra islamistgrupper slogs ned 1980-82. Då handlade det om ett faktiskt islamistiskt uppror, men regimens terror drabbade betydligt fler än dem – repressionen slog hårt mot hela den verkliga oppositionen, med de islamistiska upprorsmakarna som förevändning. När protesterna började i mars 2011 gick regeringspropagandan på högvarv och utmålade demonstranterna som islamistiska terrorister eller utländska agenter, eller både och. Samtidigt frisläpptes i en amnesti hundratals jihadister och islamister – flera uppskattningar ligger på omkring 1000, i Robin Yassin-Kassabs och Leila al-Shamis utmärkta bok Burning country. Syrians in revolution and war uppges närmare 1500. Många av dessa hade erfarenhet från väpnad kamp i Irak, och en stor del av dem har kommit att spelat viktiga eller ledande roller i väpnade islamistgrupper i Syriens inbördeskrig. I ett slag förbättrade Assadregimen islamisternas förutsättningar inför de kommande striderna. Det var inte bara fundamentalistiska islamister som släpptes, men de var kraftigt överrepresenterade. Ett märkligt tillvägagångssätt för en regim som ser den våldsamma islamismen som sin stora fiende, men helt naturligt för en som mycket hellre ser ett jihadistiskt uppror än ett sekulärt och demokratiskt.

Assadregimen har haft en fasad av sekularism, och givetvis har den varit relativt sekulär i förhållande till de flesta staterna i regionen, även om sekularismen har överdrivits betydligt av Assads hejaklack. Under hela sin existens har regimen ändå varit byggd på en outtalad sekteristisk grund. De viktigaste posterna har innehafts av alawiter. Andra grupper har kunnat nå höga positioner, men har inte tillåtits rubba balansen. Regimen har utmålat sig som det enda pålitliga försvaret för de tidigare förtryckta minoriteterna, som alawiter och kristna, och när upproret började gjorde den sitt bästa för att skrämma upp dem med hotet från den sunnitiska folkmajoriteten. Samtidigt som den lyckades övertyga många inom dessa minoriteter om att alternativet, sunniterna, var det stora hotet, förskonades de i hög grad från regimens repression, som istället föll tungt på sunniområden. Dessa kunde i sin tur inte undgå att känna bitterhet över att alawitiska och kristna områden i hög grad förskonades. De sekteristiska motsättningarna växte, direkt underblåsta av diktaturen. På ett tidigt stadium beväpnades shiamiliser – till stor del i varierande grad direkt fascistiska och kända under det gemensamma namnet shabeeha – och släpptes lös mot oppositionen. Sunniterna insåg givetvis att detta var ett stort hot mot dem. Detta förstärktes när Assadregimen i allt högre grad blev beroende av andra fundamentalistiska shiakrafter, i första hand Irans rådgivare, vapen och slutligen markstyrkor, och i andra hand Hizbollah. I Irak hade det förtryck som Malikis shiadominerade och Iranstödda regim utsatte sunniter för kraftigt ökat stödet för extremistiska sunnikrafter. IS/Daesh skulle aldrig ha kunnat expandera som de gjorde utan det utbredda stöd de fått i stora sunniområden, inte minst Mosul. I vissa fall var det ett helhjärtat stöd till IS/Daesh, i många andra var det ett stöd till vad som uppfattades som det mindre onda, som ett försvar mot de tilltagande attackerna av shiafundamentalister. Genom sina terrorbombningar, sin tortyr och sitt allt större beroende av sekteristiska shiakrafter underblåser regimen därför sunnisekterismen. Det spelar helt enkelt ingen roll hur mycket Assad påstår att han försvarar sekulära värderingar – han skapar reaktionär fundamentalism mera effektivt än någon annan. Bara någon med idiotiska illusioner om hans blodiga styre kan inbilla sig att han är något alternativ för att bekämpa denna fundamentalism.

Revolutionärer i Maarat al-Naaman har bränt ned al-Nusrafrontens högkvarter

Revolutionärer i Maarat al-Naaman har bränt ned al-Nusrafrontens högkvarter

Jihadismen och Assad måste båda bekämpas
Det är givetvis svårt att avgöra vad som kommer att följa på att regimen störtas. IS/Daesh är ett dödligt hot som givetvis måste bekämpas med alla medel. Utan Assads terror mot alla som är emot honom samt utan det starka och växande inslag av shiafundamentalism som håller honom under armarna skulle de dock förlora ett mycket viktigt argument för att dra till sig stöd från sunniter. Naturligtvis skulle de fortfarande vara ett mycket stort hot. Även hela oppositionen ligger dock i krig med IS/Daesh, och har ofta bekämpat dem mer effektivt. Deras roll har förtigits och förvrängts, och Assadregimen har öst lögner om dem från första början. Assad och Putin har framför allt öst bomber över dem, vilket ofta direkt eller indirekt har hjälpt IS/Daesh. Det finns ingen anledning att idealisera upproret och förneka de reaktionära krafter som finns inom det. Sanningen är dock att det började som en bred folklig mobilisering mot diktaturen och dess förtryck. Det råder ingen brist på dokumentation och de stora mobiliseringarna med dess paroller om frihet och demokrati, och den demokratiska gräsrotsmobiliseringen som skapades i många befriade områden. Dessa demokratiska krafter trycktes förvisso tillbaka när inbördeskriget bröt ut, huvudsakligen för att de inte själva lyckades skapa en enad och tillräckligt effektiv väpnad makt. Detta är i sin tur inte förvånande, då det inte fanns någon ledande kraft som ett betydande revolutionärt parti. De flesta s.k. ”kommunister” satt som lydiga stöttepelare till Assad och har därigenom spelat en helt och hållet reaktionär och kontrarevolutionär roll i att hindra en verklig revolutionär opposition. Fria Syriska Armén (FSA) bestod från första början av flera olika självständiga enheter, varav många spelat en effektiv roll i kampen mot både regimen och IS/Daesh. Dock har på många frontavsnitt islamister från mer moderata till jihadister som al-Nusrafronten spelat den mest effektiva rollen mot Assads styrkor. Många stridande har helt enkelt slutit sig till dem som på mest verkningsfullt sätt bekämpat den blodiga diktaturen. Detta har förstärkts av att de flesta vapnen som de olika delarna av oppositionen har fått har skickats från Gulfstaterna och förmögna individer där, och dessa har företrädesvis om än i varierande grad stött islamistiska krafter. Det har därmed funnits ett direkt materiellt intresse för stridande av att åtminstone utge sig för att vara islamister, och till att sluta sig till dem som får mest vapen. Detta gör att att rekryteringen till de olika stridande grupperna till betydande del har skett på annan grund än ideologisk och religiös, och det innebär att gruppernas styrka i den nuvarande väpnade kampen endast på ett förvrängt sätt avspeglar den politiska styrka de skulle ha i en situation där Assadregimen är störtad. De reaktionära islamistiska krafterna har helt uppenbart växt – men det Assadanhängarna förnekar eller vägrar se är att samma sak också gäller regimsidan med dess stora beroende av shiafundamentalistiska krafter. En seger för Assad vore också en seger för islamismen – en annan, men inte mindre reaktionär sorts islamism.

Samtidigt är de sekulära – relativt åtminstone, men kom ihåg att inte heller regimen var speciellt sekulär med socialistiska mått mätt, ens före upproret – krafterna inte döda. Det har hela tiden funnits en gräsrotsmobilisering i många befriade områden och rop på verklig frihet. Detta underströks när Assad och Putin, trots mycket hycklande tal om att det var de som var villiga till fredliga lösningar, gick med på att göra ett avbrott i sina urskiljningslösa bombningar mot civila. Genast återuppstod demonstrationer med rop på frihet och utan sekteristiska paroller på många platser. Lögnen om att det är jihadister som leder hela oppositionen avslöjades när al-Nusra-fronten angrep flera av demonstrationerna. I Maarat al-Naaman brände demonstranterna ned al-Nusras högkvarter. Detta visar också var den verkliga kraften för att bekämpa islamisterna finns.

I den väpnade kampen representeras de sekulära krafterna av FSA, eller åtminstone en stor del av FSA-grupperna. Självklart finns det också en stor risk för att imperialistiska och andra regimer kommer att utnyttja situationen för att flytta fram sina positioner. Mot detta ska dock ställas att den ryska imperialismen – internationellt sätt svagare, men inte mindre rovgirig och reaktionär – har fått ett allt större inflytande, liksom den islamistiska regimen i Iran. Det kommer att bli en hård strid, det finns ingen anledning att ha några illusioner eller något politiskt förtroende för någon av grupperna. Samtidigt är det uppenbart att den blodiga och korrupta diktaturen – som är ansvarig för de flest dödsfallen i inbördeskriget, och för de flesta av de miljontals flyktingar som har skapats, liksom att den har öppnat dörrarna för fundamentalistiska shiakrafter och den ryska imperialismen – måste falla för att det ska vara möjligt att gå framåt och förverkliga de demokratiska ideal som har mobiliserat miljontals människor sedan 2011. Jihadisterna är också en dödlig fiende i detta, men under Assad har även dessa växt i stor stil.

Det är givetvis möjligt att IS/Daesh slutligen kommer att krossas militärt och att regimen, med stöd av den ryska imperialismen, Iran samt ett passivt accepterande från USA:s sida kommer att sitta kvar. Detta kommer inte att innebära att den fundamentalistiska islamismen har besegrats. Hatet som Assad och hans uppbackare har skapat mot sig själva ger jihadismen möjligheter att få ökade sympatier av dem som till varje pris vill bli av med den blodiga och korrupta diktaturen. Missnöjet och hatet mot regimen kommer att finnas kvar hos stora delar av det syriska folket. Om Assad har uppnått någonting är det att han har ökat möjligheterna för jihadisterna att vinna ett ännu större inflytande vid nästa utbrott. Hans hjälpredor i detta är hans knähundar till ”kommunist”parti som har övertygat många oppositionella om att vänstern inte är något alternativ, och att det radikala alternativet finns i jihadismen.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *