Dags att sluta antyda att arbetarkvinnor får betalt ända till 15:57

Exempel på kvinna som verkligen borde få mer än en timmes arbetstidsförkortning

Exempel på kvinna som verkligen borde få mer än en timmes arbetstidsförkortning

Under flera år har det pågått en kampanj för att uppmärksamma kvinnors låga löner i förhållande till mäns. Ni känner säkerligen till den, den beräknar den genomsnittliga löneskillnaden, och säger att kvinnor borde få gå hem så mycket tidigare som de är underbetalda. I år är den uppskattade tiden då kvinnor inte längre får lön och då de borde få gå hem från jobbet 15:57. Det är givetvis nödvändigt att uppmärksamma och bekämpa alla former av förtryck och diskriminering, och inte minst de låga kvinnolönerna. Problemet med kampanjen ligger därför inte i detta, men det är samtidigt uppenbart att den har stora brister.

En av dem är att den utgår ifrån att män får skälig betalning för hela arbetsdagen. Problemet är bara att klassamhällen inte fungerar så: det mest grundläggande och fundamentala draget hos varje klassamhälle är att arbetskraften inte får betalt för hela arbetsdagen – arbetarna (eller slavarna, de livegna bönderna etc.) skapar mer än de själva får, och överskottet lägger den härskande klassen beslag på. Gemensamt för arbetarklassen är att vi faktiskt inte får betalt för hela dagen, utan borde få gå hem tidigare, de flesta av oss en bra stund före 15:57. Att säga att bara hälften av arbetskraften är underbetald, och att det bara rör sig om lite mer än en timme om dagen är egentligen att skönmåla kapitalismen.

Detta kan säkert uppfattas som väl petigt av vissa. Som socialister, kan det säkert invändas, är vi väl medvetna om att kapitalismen exploaterar hela arbetskraften, men det här är ett pedagogiskt och enkelt sätt att lyfta den specifika diskrimineringen av kvinnor. Ett problem med det resonemanget är att långt ifrån av alla som nås av kampanjen delar den analysen. Många som stödjer kampanjen står faktiskt helt bakom det den antyder, och går inte längre. Liberalers utgångspunkt är ju faktiskt att stora löneskillnader bland olika arbetargrupper är helt naturlig – direktörer och borgerliga ledarskribenter får betydligt högre lön än brevbärare och personal på McDonalds, inget konstigt med det. Börsklippare, reklammakare och riskkapitalister belönas av marknaden, så länge de är framgångsrika (i praktiken ganska ofta även när de inte är det, men låt oss inte krångla till resonemanget), det är helt naturligt i en marknadsekonomi. Däremot brukar liberaler vara upprörda över att kvinnor är underbetalda i förhållande till män. Detta kan inkludera upprördhet över att just vissa kvinnodominerade yrkesgrupper är lågbetalda, men inte över att stora skillnader i sig. När icke-socialister tar till sig budskapet om att kvinnor inte får betalt efter 15:57 betyder det helt enkelt: män får sin rättvisa lön, och kvinnor jobbar strax över en timme för länge för den lön de får. Detta är en uppfattning socialister måste utmana, inte stryka medhårs.

Den andra grovt missvisande aspekten på kampanjen är att den tycks säga att alla kvinnor är lika underbetalda. Dock är många kvinnor väldigt underbetalda, men vissa är inte underbetalda alls. Faktum är att en del kvinnor är överbetalda. Överklasskvinnor och övre medelklasskvinnor närmare bestämt. Att manliga höga chefer är har ännu högre löner innebär inte att de kvinnliga höga cheferna är underbetalda – det betyder att de är lite mindre överbetalda än sina manliga motsvarigheter. De borde inte få gå hem 15:57; för dem kanske exempelvis 23:19 vore mer rättvist. Det är inte socialisters uppgift att engagera sig för att överklassen och dess allierade ska bli jämställd i sig själv. Vår uppgift är att bekämpa den i sin helhet och ta tillbaka det dess representanter – män som kvinnor, vita som icke-vita, om än inte riktigt i samma grad – tillskansar sig på vår bekostnad.

Angående uppfattningen att alla kvinnor har samma ekonomiska intressen

Angående uppfattningen att alla kvinnor har samma ekonomiska intressen

Ett stor, rent av avgörande problem för kampen mot både låga löner kvinnolöner och utsugning och exploatering i allmänhet är att så många gör en mer eller mindre tydlig, mer eller mindre uttalad separation mellan kvinno- och klasskamp. Feministiskt initiativ exempelvis har många radikala medlemmar, men deras förslag till lösningar för kvinnors låga löner är helt frikopplad från klasskampen. Gudrun Schyman säger det klart och tydligt: den fackliga kampen har misslyckats med att skapa jämlikhet mellan män och kvinnor, så nu är det dags för något helt annat (den ”lösningen” är en mycket beskedlig reform som innebär en extra skatt på arbetsköparna, som uppgår till några miljarder per år samt nya direktiv till medlingsinstitutet).

Det finns givetvis anledningar till att även en del radikala kvinnor saknar förtroende för vänstern och arbetarrörelsen. Dessa har varit alltför dåliga på att slåss för kvinnors rättigheter och löner. Men lösningen för en socialist kan inte vara att försöka med en annan väg än klasskampens (exempelvis en mycket modest, byråkratisk reform som inte kräver någon mobilisering underifrån) – det som behövs för att ta strid mot låga löner och dåliga arbetsförhållanden är mer och bättre klasskamp. Arbetarrörelsens byråkratiska ledning har inte bara varit dålig att ta strid för kvinnors och andra socialt förtryckta gruppers intressen – den har även varit dålig på att ta organisera kamp för arbetarklassen i stort. Det är självfallet ett faktum att den har varit än sämre på att försvara kvinnor och sociala minoriteter, och det borde vara lika självklart att det är nödvändigt med specifik kamp mot alla former av diskriminering av kvinnor, och all sexism (liksom rasism, homofobi etc.). Men för att rubba det kapitalistiska samhällets strukturer är det nödvändigt att den kampen har en strategisk inriktning på att arbetarrörelsen ska ta strid mot alla former av förtryck, och ge utrymme för alla förtryckta att ta sin plats i den kampen. En extraskatt på arbetsköparna på några miljarder samt nya direktiv för medlingsinstitutet kan på sin höjd skrapa lite på samhällets orättvisor, diskriminering och klassklyftor – men en enad, radikal och organiserad kamp mot klassamhällets grundvalar kan avskaffa dem.

Egentligen borde de flesta av oss få gå hem tidigare än 15:57
Jag inser att många som har skrivit Facebookuppdateringar och tweets, med innebörden: resten av dagen jobbar kvinnor gratis, kommer att tänka: det där är självklarheter, men jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara fel att stödja en kampanj som lyfter fram de låga kvinnolönerna? Men som sagt, problemet är verkligen inte att låga kvinnolöner lyfts fram, detta är nödvändigt, men som jag har försökt visa förstärker 15:57-kampanjen vissa uppfattningar som är ett direkt hinder för att ta strid mot alla former av diskriminering, inklusive låga kvinnolöner – uppfattningar som långt ifrån alla som stödjer kampanjen delar, men som behöver utmanas, inte slätas över. Kampanjen riskerar därför att fördunkla och dölja mer än den förklarar. Varför skulle socialister ens behöva en kampanj som även omfattar klassamhälleskramande liberaler för att förklara att det finns ett kvinnoförtryck och hur det yttrar sig på arbetsmarknaden? Jag vet inte om det är vår vana vid klatschiga reklamslogans som gör det så tilltalande att gång på gång upprepa att nu, 15:57, borde alla kvinnor sluta jobba, men är det inte dags att börja sprida kampanjer som ger en mindre ensidig bild av förtryck yttrar sig, och som faktiskt ger en väg framåt?

Inte minst är det dags att vara lite mer offensiva. Storbankerna går tillsammans med 100 miljarder vinst per år, de svenska storföretagen beräknas dela ut 170 miljarder i aktieutdelningar under 2016, och de 20 % rikaste hushållen äger 87 % av den samlade privatförmögenheten – eller gjorde 2007, när statistiken upphörde, sedan dess har klyftorna ökat – medan den rikaste 1 % äger 23 %. Detta medan fattigdomen och utslagningen ökar. Vi borde kräva mer än några miljarder årligen samt att halva befolkningen borde få gå hem lite över en timme tidigare. Arbetarklassen i sin helhet borde få gå hem en bra stund tidigare än 15:57. Det är absolut nödvändigt att uppmärksamma och bekämpa låga kvinnolöner, men när vi pratar om att gå hem tidigare borde vi åtminstone lyfta den gamla parollen om sex timmars arbetsdag (sedan kan vi för all del lägga till att de mest underbetalda borde få sluta ännu tidigare). Vi borde också få med att samhällets tillgångar borde omfördelas radikalt som en nödvändig del i att bekämpa orättvisor, förtryck och diskriminering. Låt oss kampanja för det istället för att antyda att arbetarkvinnor får betalt för allt sitt arbete ända fram till 15:57.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *