Syriens ”kommunist”parti – Assads trogna knähundar

Enormt informativ bok om hur kontrarevolutionärt det kan bli när stalinister posar som kommunister

Enormt informativ bok om hur kontrarevolutionärt det kan bli när stalinister posar som kommunister

Det finns ett utbrett stöd inom vänstern för Assaddiktaturen i den syriska inbördeskriget. Det må vara ”kritiskt”, men allt fler, inklusive en del anarkister, har accepterat diktaturen som det enda alternativet till jihadisterna. Vissa har gjort detta motvilligt, andra, främst olika stalinistiska krafter, med det så kallade Kommunistiska partiet (KP) som det främsta exemplet i Sverige, har gjort det från första början. Dessa må hävda att de stödjer Assad kritiskt, och bara som det mindre dåliga alternativet, men då de har stött regimen i alla situationer och gentemot alla alternativ – och exempelvis KP:s tidning Proletären vidarebefodrade regimens lögner om än i lite nedtonad form från upprorets första dag – blir den reservationen ganska betydelselös. En bidragande orsak till denna uppbackning av Assad är det stöd som regimen får från det syriska så kallade kommunistpartiet – eller partierna snarare, då det finns två som båda ingår i Assads tama och lojala Nationella front. Detta tjänar som en anledning för huvuddelen av den stalinistiskt färgade vänstern att intala sig att Assadregimen är progressiv, antiimperialistisk och inte så diktatorisk, eller rent av folkvald. För dem som inte är så insatta i de stalinistiska kommunistpartiernas historia, eller som har skolats in i deras lögnaktiga historieskrivning, är det kanske förvånande, men faktum är att det inte alls är ovanligt att ”kommunistpartierna” har stått längst till höger inom arbetarrörelsen och vänstern, och har många gånger spelat en direkt reaktionär roll. Ett av de tydligaste och mest tragiska exemplen var Irans Moskvatrogna Tudehparti, som stödde Khomeini under revolutionen åren efter 1979, vilket ni kan läsa om här. Efter att ha spelat rollen av duktig idiot och hjälpreda för mullorna massakrerades partiet. I Syrien har ”kommunist”partiet tillåtits sitta kvar i diktaturens knä, men även om utvecklingen för partiet där var mindre dramatisk har de inte spelat en mindre reaktionär roll. De flesta uppgifter om ”kommunist”partiet har hämtats från Tareq och och Jacqueline Ismaels mycket informativa och läsvärda bok The Communist Movement in Syria & Lebanon.

Kommunistpartiet grundas
I oktober 1924 grundades ett kommunistparti för Syrien och Libanon, som dock antog det mer neutralt klingande Libyens folkparti, under det något oroväckande argumentet att det tiden ännu inte var inne för att höja kommunismens fana. Det var Mellanösterns första kommunistiska parti vid sidan av Palestinas, som dock nästan enbart var judiskt, med endast ett fåtal arabiska medlemmar. Förutsättningarna för det nya, oerfarna partiet var svåra från början. Detta inte i första hand på grund av den repressiva regimen under det franska mandatet över Syrien och Libanon, även om det givetvis var illa nog, utan än mer då Komintern börjades dirigeras till att bli ett lydigt redskap för det alltmer byråkratiserade Sovjetunionens utrikespolitik.

Även under revolutionens första år var de andra ländernas kommunistpartier givetvis en del i samma revolutionära rörelse som Sovjetryssland, som medlemmar i Kommunistiska internationalen, organiserad som ett världsparti. Skillnaden var dock att internationalen och de olika partierna upprätthöll en egen, revolutionär politik även när bolsjevikregeringen tvingades till kompromisser med imperialistmakter. I början av 1921 slöts exempelvis ett handelsavtal med Storbritannien. Bolsjevikledningen bedömde det som nödvändigt för att återhämta den förödda ryska ekonomin, och slöt avtalet trots brittiska krav på att Sovjetryssland skulle upphöra med sina revolutionära och antibrittiska aktiviteter. Detta hindrade dock inte kommunisterna i Storbritannien och dess kolonier att fortsätta med sin revolutionära politik, trots upprepade protester från brittiska regeringen. Under Stalin och Bukharin, och än mer med Stalin ensam i toppen, ändrades detta fullständigt. Istället för att upprätthålla en revolutionär politik av motstånd mot ”sin” stat eller kolonialmakt blev kommunistpartierna föga mer än megafoner för Moskvas politik, och följde med i alla byråkratiska svängar. När Sovjetunionen slöt icke-angreppspakten med Nazityskland i augusti 1939 exempelvis anpassade Stalin och Molotov sin retorik helt och hållet, och skyllde andra världskrigets utbrott på Storbritannien och Frankrike, och frikände Tyskland. Kommunistpartierna, som dittills opportunistiskt hade tonat ned propagandan mot de ”demokratiska” kolonialmakter som Stalin ville ha en allians med, främst Storbritannien och Frankrike, beordrades nu att hastigt upphöra med det mesta av den antifascistiska propagandan. Detta låg dock i framtiden för Syriens och Libanons kommunister, men redan från början snedvreds deras politik av bristen på revolutionär ledning från Moskva, och snart började en långtgående opportunism gentemot Syriens borgerliga krafter att träda fram.

I maj 1925 bildades Syriens och Libanons Kommunistiska Parti (SLKP), när Libanons folkparti slogs ihop med Spartakusförbundet, som bestod av armeniska kommunister. De var vid denna tid mer radikala än de någonsin skulle bli, med punkter om att stödja den syriska revolutionen, stärka kampen mot imperialismen, kamp för nationell självständighet, demokratiska rättigheter och rättigheter för arbetarklassen samt konfiskering av egendomen för jordägare som inte stödjer revolutionen. Det var ett strikt demokratiskt program, men än så länge förde de en revolutionär kamp. Strax efteråt, i juli 1925, uppstod ett uppror bland druser, som snabbt spred sig till ett massuppror som omfattade en stor del av Syriens fattiga massor. SLKP stödde det utan att tveka, och drabbades hårt av Frankrikes skoningslösa repression, som bland annat innebar att de bombade Damaskus.

Repressionen innebar ett hårt slag mot SLKP, och en stor del av ledningen fängslades, men de lyckades återuppbygga sina styrkor. Partiet blev den ledande kraften i den framväxande arbetarrörelsen. Bland annat ledde de den radikala Tobaksarbetarnas fackförening, och utgjorde de en del av ledningen i en massbojkott av spårvagnar och el, i protest mot de höga priserna. Kampen ledde till seger, och elpriserna sänktes med 40 % och priset på spårvagnsbiljetter med 20 %. Detta ökade kraftigt prestigen för fackföreningarna. 7 juli 1931 publicerade partiets centralkommitté ett nytt program. Vid sidan av de omedelbara och demokratiska kraven betonades målet att avskaffa det imperialistiska, kapitalistiska systemet och att skapa socialism. Detta var dock höjdpunkten för partiet. Under inflytande av kommunistpartiernas byråkratisering och Moskvas uppvaktning av imperialistmakter att alliera sig med – främst de ”demokratiska” – skulle SLKP snart sjunka ned i kryperi för den syriska borgarklassen.

Partiet byråkratiseras under Bakdash opportunism
Men först skulle partiledningen byråkratiseras på allvar. De gamla ledaren Fouad al-Shamali avsattes, och den nya ledaren – envåldshärskaren kanske är ett bättre ord – Khalid Bakdash tillsattes med stöd från Moskva. Han skulle snart visa sig både villig för förmögen att både kväsa intern opposition, skrinlägga alla kongresser i vad som blev 25 år, samt inte minst anamma något av den mest opportunistiska politik som skådats. Där partiet före Bakdash hade fokuserat på arbetarkamp och antiimperialism, fick det nu, med Tareq och Jacqueline Ismaels ord, mera formen av en folkfront av progressiva intellektuella mot fascism och rasism.

Efter att Hitlers maktövertagande visade upp den ultravänsteristiska ”tredje periodens” misslyckande, slog Komintern istället in på den djupt opportunistiska folkfrontsperioden. I jakten på en allians med Storbritannien och Frankrike började Stalin stryka dessa ledande kolonialmakter medhårs, och dirigerade kommunistpartierna till att göra detsamma. Allt skulle nu inriktas på att bekämpa fascismen – men inte med klasskampsmetoder, utan att göra gemensam sak med reformister och rent av ”anitfascistiska” liberaler. Det fanns och finns bara ett sätt att göra detta på – genom att anpassa sig till den liberala politiken och tona ned allt annat, som skulle skrämma iväg liberalerna. I jakt på vad som på sin höjd skulle kunna bli en flyktig allians lades det mesta av klasskampen, för att inte tala om de revolutionära målen, på hyllan på obestämd tid. Kontrasten mot bolsjevikernas politik, både under Kornilovupproret 1917 och det påföljande inbördeskriget är himmelsskriande. Bolsjevikerna ställdes mot kontrarevolutionära uppror och rörelser, som i flera fall inte stod fascismen efter. De var vid behov fullt beredda till samarbeten, som under Kornilovkuppen – men utan att sänka sin röda fana. Med Lenins ord var deras mobilisering mot Kornilov på samma gång en kamp, en indirekt attack mot den provisoriska regeringen under Kerenskij, och inbördeskriget vanns sannerligen inte genom att tona ned de revolutionära uppgifterna för att locka till sig stöd från icke-revolutionära grupper. Folkfrontspolitiken under Stalin innebar tvärtemot detta att reformister och liberaler, liksom de styrande i de imperialistmakter han för tillfället uppvaktade, ströks medhårs. Inget parti skulle visa detta tydligare än det syriska.

Efter en våg av arbetarkamp i Frankrike som utmynnade i en omfattande och radikal generalstrejk tillträdde sommaren 1936 en folkfrontsregering under högerreformisten Leon Blum från socialistpartiet. Istället för att, som verkliga kommunister skulle ha gjort, ha försökt bygga på den kampen och försöka mobilisera den franska arbetarklassen mot världens näst största kolonialmakt, som brutalt hade slagit ned på varje ansats till kolonial revolt, slöt det franska kommunistpartiet helt upp bakom regeringen. Så också det syriska partiet, vars ledare valde fjäsk för kolonialmakten och fria fantasier framför en marxistisk analys.

Bakdash – som oomstridd ledare var det ofta han som talade för partiet – hävdade att folkfrontsregeringen innebar en seger för det syriska folket mot det imperialistiska angreppet och för det franska mot fascismen, och han manade till maximalt samarbete med Frankrike mot fascismen. Kolonialmakten gjorde vissa eftergifter, men det berodde mera på en radikala kampen som hade brutit ut i januari samma år. Det blev sammanstötningar mellan demonstranter och militär och den koloniala polisen, och en generalstrejk spred sig från Damaskus och paralyserade en stor del av landet, och även Beirut. Ett verkligt revolutionärt parti skulle ha försökt bygga på den kampen för att faktiskt kasta ut kolonialmakten, i samarbete men utan att underordna sig de andra krafterna som också strävade efter detta mål. En sådan linje passade dock inte alls Stalins uppvaktning av Frankrike, så istället fantiserade Bakdash om att kolonialmakten blivit mindre imperialistisk för att den fick en (relativ) vänsterregering. I maj 1937 hävdade han, i strid med varje marxistisk analys, att imperialistiska Frankrike hade blivit det demokratiska Frankrike. Verkligheten ingrep dock mot hans reformistiska drömmar, som inte blev mindre idealistiska för att de får grönt ljus från Kreml. I juli föll det ”demokratiska” Frankrikes folkfrontsregering och en mer högerinriktad tillträdde. SLKP upphörde emellertid inte med sin avsaknad av verklig antiimperialism för så lite, utan fortsatte med sin inställsamma politik. Som för att tillrättavisa deras idealistiska nonsens upplöste Frankrikes högsta representant, Gabriel Puaux, det syriska parlamentet och suspenderade konstitutionen. Så mycket hade imperialismen ersatts av demokrati – vilket hade varit uppenbart på förhand för varje tänkande marxist.

Folkfrontspolitiken hade visat hur långt Stalin hade varit beredd att gå för att ställa sig in hos de imperialistmakter han sökte en allians med. Inte nog med att de rovgiriga kolonialmakterna smickrades som ”demokratiska” – kommunistpartierna i de berörda länderna anammade en långtgående opportunistisk politik, och i kolonierna la de själva den antikoloniala kampen på is. Men när Nazityskland invaderade Sovjetunionen, som då hamnade i en militär allians med västmakterna,gick Stalin ett steg längre. Givetvis kan en revolutionär arbetarstat ta emot militärt stöd från imperialister som hamnar i krig med samma länder, och givetvis kan en militär samordning vara nödvändig. Exempelvis förhandlade den nya bolsjevikregeringen om militärt stöd från de västallierade mot de hotande tyska styrkorna 1918, till förtvivlan för delar av partiet med Bukharin i spetsen. Principlöst blir det dock när man förvirrad världens arbetarklass genom att kalla de rovgiriga imperialistmakter man är i tillfällig allians med för ”fredsälskande”. De som hade förtryckt, plundrat och bombat det syriska folket de senaste 22 åren var de franska kolonialstyrkorna, men från Moskva kom direktiv till det syriska kommunistpartiet att betrakta sina förtryckare som allierade.

Kommunistpartiet knäfaller helt för de inhemska besuttna klasserna
SLKP visade dock hur långt de var beredda att gå in inställsamhet gentemot inte bara kolonialherrarna, utan också den syriska borgarklassen och jordägarna. 1925 hade de åtminstone krävt konfiskering av de jordägare som inte stödde den syriska revolutionen. Under folkfrontpolitikens och Bakdash på samma gång fasta och opportunistiska ledning tonade de istället ned de sociala kraven och kritiken mot andra krafter som de bedömde som patriotiska. Värre skulle det dock bli när Sovjetunionen tvingades inträda i kriget.

1943, samma år som Stalin upplöste Kommunistiska internationalen i ytterligare en politisk eftergift till sina västallierade, visade Bakdash hur långt åt höger en föregiven ”kommunist” kan gå om han bara vill. Den genom byråkratiska manövrar och Kremls stöd oomstridde ledaren för partiet förklarade att de inte hade någon inriktning på ett socialistiskt, kommunistiskt system i Syrien och Libanon, utan försvarade uttryckligen egendomsägares och handlares rätt till privatägande och vinst. Till jordägarna försäkrade han: vi kräver inte och kommer inte att kräva konfiskering av er egendom, allt vi ber om är snällhet mot bonden och en lättnad av hans elände. Målet, förklarade han vidare på första maj, är inte att införa socialism utan vissa reformer som alla talar om, samt förbättring av arbetarnas och böndernas situation. Han toppade det hela med att räcka en broderlig hand till alla ärliga och lojala nationalister, alldeles oavsett deras klass, rikedom, rang och positioner.

Det finns givetvis ingenting i detta som är socialistiskt, revolutionärt eller ens radikalt. Att kräva vissa demokratiska reformer som alla talar om – observera att våra ”kommunister”, under ett obarmhärtigt kolonialstyre, bara ville gå så långt som till vissa reformer demokratiska reformer som alla talar om – eller en förbättring av arbetarnas och böndernas villkor är inte att gå utöver en modest reformism eller rent av socialliberalism. Och att be jordägarna om att de ska vara snälla mot bönderna är att bete sig som kristna filantroper. Framför allt innebar dock partiets politik och utfästelser en försäkran om lojalt samarbete, eller snarare knäfall inför andra syriska krafter, så länge det var möjligt att betrakta dem som nationalister. Här har vi själva nyckeln till kommande årtiondens underdånighet gentemot Assads familjediktatur.

De syriska stalinisternas politik har i 80 år varit en grotesk parodi på Lenin

De syriska stalinisternas politik har i 80 år varit en grotesk parodi på Lenin

En absurd parodi på leninsmen
Detta kan jämföras med en leninistisk politik, då stalinister påstår sig vara de som följer Lenins principer – något de dock kan påstå endast genom att ha en förvrängd eller förfalskad historieskrivning om Lenins ställningstaganden. Det är förvisso sant att Lenin under revolutionen 1905 och fram till 1917 förutsatte att revolutionen i Ryssland skulle bli en borgerligt demokratisk revolution. Detta i sig säger dock inte så mycket om hans politik, då det var en enorm skillnad mot Plekhanov och de tongivande mensjevikerna. För dessa innebar en borgerlig revolution att borgarklassen skulle leda den. Detta tog Lenin bestämt avstånd ifrån. En borgerlig revolution, förklarade han, innebär att uppgifterna är att röja undan de medeltida och feodala kvarlevorna, med tsarmakten i spetsen. Uppgiften skulle inte i det skedet bestå av att slå in en socialistisk väg – men detta var inte samma sak som att borgarklassen skulle leda den. Tvärtom hade borgarklassen blivit allt beskedligare ju längre tid som hade gått sedan 1789, och allt mera hotad av arbetarklassen. Redan i Tyskland 1848 hade borgarklassen misslyckats med att ena landet på sina villkor, mycket p.g.a. rädsla för arbetarna, och nöjde sig istället med en neslig kompromiss där de själva inte tog makten över staten – som förövrigt inte enades förrän 1870, och då ingalunda under någon revolutionär bourgeoisie, utan under järnkanslern, Bismarck. I Ryssland 1905 var arbetarrörelsen starkare och radikalare än den hade varit i Tyskland 60 år tidigare, och kapitalisterna hade än större anledning att frukta den. Som Lenin argumenterade skulle den ryska borgarklassen nöja sig med en reformerad, konstitutionell monarki och ett avskaffande av bara delar av den feodala bråten. Faktiskt föredrog de att behålla monarkin som ett skydd mot de allt radikalare arbetarna. Om detta inte hade varit tydligt innan så blev det det på hösten 1905, när arbetarklassen drivit revolutionen längre än borgarklassens känsliga magar tålde. Lenin hävdade att endast arbetarna och bönderna, under arbetarnas ledning, kunde genomföra en konsekvent revolution i Ryssland. Han hade verkligen inget förtroende för den ryska bourgeoisien, men desto mer förakt, och insisterade på att det enda sättet att få dem att göra någonting i revolutionens tjänst inte var kompromisser, utan att driva dem framför sig.

Lenin var oklar om hur länge den strikt borgerligt demokratiska revolutionen skulle vara. Ibland antydde han att det var en fråga om att arbetarklassens organisering måste nå en tillräcklig nivå för att börja angripa borgarnas egendom, vilket skulle kunna innebära en ganska kort period – när han skrev om bönderna talade han dock om att den socialistiska revolutionen skulle kräva en större klassdifferentiering av dem, vilket skulle kräva åtminstone åtskilliga år. Samtidigt framhöll han dock att en huvuduppgift för en segerrik rysk revolution var att sprida den till Europa. Där skulle revolutionen endast kunna bli socialistisk, och med segerrika socialistiska revolutioner i Europa, och med deras hjälp skulle även Ryssland kunna slå in på socialismens väg.

Det fanns dock nödvändig förutsättning för att en revolution som leddes av arbetarna skulle hålla sig inom ett borgerligt demokratiskt stadium: att arbetarna skulle kunna förmås att inte på allvar ta striden mot deras närmaste förtryckare, kapitalisterna. Trotskij hade påpekat att detta var orealistiskt, men Lenin hade före 1917 inte egentligen rett ut den frågan. I stort sett omedelbart efter att han nåddes av beskedet att tsar Nikolaj var störtad drog han dock slutsatsen att det inte fanns några utsikter till att hålla revolutionen inom de borgerligt demokratiska ramarna, annat än genom att kväsa den – en slutsats som hela händelseutvecklingen 1917 på ett slående sätt bekräftade. Många av den borgerliga revolutionens uppgifter återstod i Ryssland, men enda sättet att slutföra dem var att gå framåt, och där skulle revolutionen ofrånkomligen ställas inför åtgärder som direkt slog mot kapitalismen. Behovet av att sprida revolutionen, som han hade framhållit redan 1905, blev för Lenin 1917 en ödesfråga, en helt avgörande förutsättning för socialismens seger.

Lenin hade uppmärksammat revolutionära rörelser i kolonier och halvkolonier, som revolutionen i Persien 1906, men efter 1917 blev hans fokus på dem betydligt större. Givetvis skilde sig uppgifterna i de länder som förtrampades av imperialismen från dem i Ryssland, en imperialistisk stormakt, där ett halvfeodalt system allt mer pressades av en framväxande och i vissa avseenden ganska utvecklad kapitalism, men de hade det gemensamt att en genomgående borgerlig revolution stod på dagordningen. Medan han konsekvent behandlade den ryska borgarklassen med förakt, fanns det större möjligheter till gemensam kamp med borgarklasserna i dessa länder. Som alltid när det gällde enhetsfronter – i Lenins och det tidiga Kominterns mening av ordet – handlade det om gemensam handling, inte om smicker av de tillfälliga koalitionspartnerna, eller ens att upphöra kritiken av dem, och inte ett politiskt underordnande. Speciellt inte ett långvarigt.

Kommunistiska internationalens antiimperialistiska enhetsfront
I ”Teser och supplement om nationalitets- och kolonialfrågan”, exempelvis, som antogs på Kominterns andra kongress 1920, förklarades vissa grundläggande koncept som ansågs som självklara. Alla kommunistiska partier måste stödja de revolutionära frihetsrörelserna i dessa länder i handling, men samtidigt framhölls att till grund för Kommunistiska internationalens hela politik i nationella och koloniala frågor måste läggas en sammanslutning av proletärer och arbetande massor i alla nationer och i alla länder till en gemensam revolutionär kamp för bourgeoisiens och godsägarnas störtande. Det var i synnerhet nödvändigt att stödja bonderörelserna i de underutvecklade länderna mot storgodsägarna och alla kvarlevor av feodalismen.

Frågan utvecklades i avsnitten om den antiimperialistiska enhetsfronten, i ”Teser om Orientfrågan”, antagen på Kominterns fjärde kongress 1922. Också där betonades en total avsaknad av förtroende för de förrädiska inhemska besuttna klasserna, och behovet av att sammansluta de arbetande massorna för kamp för sina egna intressen. Att som kommunist vägra i kampen mot de imperialistiska våldsåtgärderna i namn av försvar av de självständiga klassintressena betecknades som den värsta opportunism – men inte mindre skadligt är, framhöll resolutionen, försöken att avhålla sig från kampen för arbetarklassens trängande intressen till förmån för det ”nationella enandet” eller ”borgfreden” med den borgerliga demokratin. Endast en jordrevolution med målet att expropriera storgodsen, framhölls också, kan sätta bondemassorna i rörelse och utöva ett avgörande inflytande på kampen mot imperialismen. Den socialistiska revolutionen ansågs inte stå överst på dagordningen i alla länder – men överallt betonades behovet av att organisera arbetare och bönder för sina direkta intressen, som den avgörande faktorn i kampen mot imperialismen, utan att anpassa sig till vad de inhemska jordägarna och kapitalisterna kan godta, och utan att överlåta ledningen för kampen för dessa opålitliga, arbetarfientliga element. Inte minst framhölls nödvändigheten att organisera arbetarklassen kring de socialistiska målen. Även om Kommunistiska internationalen inte antog Trotskijs teori om den permanenta revolutionen såg de under de första åren inte framför sig någon utdragen period av att begränsa sig till den borgerliga revolutionen – med Sovjetrysslands hjälp skulle arbetarna i många kolonier och halvkolonier redan då kunna börja organisera sig med sikte på makten. Det är betecknande att Trotskij inte ens fann det nödvändigt att resa frågan om den permanenta revolutionen gentemot internationalens revolutionära politik.

Bakdash principlösa kryperi
I ljus av den verkliga kommunistiska politiken blir vidden av opportunismen hos Syriens och Libanons ”Kommunistiska” Parti uppenbar. Ledaren Bakdash försvarade egendomsägare rätt till vinst, försäkrade jordägare om att deras egendom inte skulle konfiskeras – utan vädjade bara om en mer välvillig behandling av bönderna – förklarade att hans parti bara förespråkade vissa demokratiska reformer ”som alla pratar om” och han sträckte en broderlig hand till alla ärliga nationalister, oavsett klass, rikedom eller rang. Efter valet till det tämligen maktlösa och odemokratiska parlamentet 1943, när de inte ens fick något mandat, befäste SLKP sin opportunism genom att förklara att de hade förtroende för detta parlament. Inte bara gemensam kamp mot specifika mål, utan Bakdash förklarade ett faktiskt förtroende för ett parlament som leddes av de inhemska härskarklasserna. Lenin skulle inte ha kunnat uttrycka annat än förakt för detta totala övergivande av kommunistiska principer.

Den politiska grunden var lagt för partiets snart 50-åriga kryperi för Assads blodiga familjediktatur. Först leddes det dock in i en politisk katastrof. Delningen av Palestina var oerhört impopulär inom arabvärlden. I en av sina många byråkratiska manövrar tyckte dock Stalin att det vore bra att stödja den, och stödja utropandet av Israel. Detta var ett dråpslag mot kommunistpartierna i Mellanöstern. För det syriska partiet, som snällt följde efter och tog ställning för delningen, blev det en katastrof. Dess medlemsantal och stöd störtdök, och partihögkvarteret i Damaskus brändes ned. Partiet skulle förvisso åter växa, men de blev aldrig vad de kunde ha blivit utan den katastrofala politiken.

Bakdashs byråkratiska enmansstyre över partiet skulle fortsätta i många år än. 1944 hade SLKP delats i ett parti för Syrien och ett för Libanon. Beslutet skulle ratificeras av en partikongress var det sagt, men av det blev det intet. Faktiskt blev det inte en enda partikongress på 25 år. Det är möjligt att organisera partikongresser även i ett i praktiken odemokratiskt parti – däremot går det inte att ha ett demokratiskt parti utan kongresser.

Nederlaget för Syrien, liksom de andra arabstaterna i kriget mot Israel 1948 var ett dråpslag mot statsmakternas legitimitet. För Syrien, som hade blivit självständigt från Frankrike strax innan, 1946, innebar det att regeringen föll. En rad militärkupper följde, och 1958 ingick Syrien i en union med Egypten. Trots namnet, Förenade Arabrepubliken, anslöt sig inga fler länder, men däremot innebar unionen att Nasser styrde även Syrien med fast, för att inte säga diktatorisk hand. Syrien drog sig ur unionen efter en kupp 1961, och via ytterligare kupper kom Baathpartiet till makten, och 1970 framträdde Hafez al-Assad, far till den nuvarande diktatorn Bashar al-Assad – som den enda ledaren. Efter att ha varit del av en provins i Osmanska riket, sedan en fransk koloni, hade Syrien vid självständigheten en föga utvecklad statsapparat, och den byggdes till stor del upp genom militären – och efter 1970 smiddes den till ett effektivt redskap för att upprätthålla Assads familjediktatur.

Baathpartiet var i flera avseenden radikalt – de genomförde omfattande jordreform, nationaliseringar, gav karriärmöjligheter för fattiga bönder m.m. Dock var de aldrig i någon marxistisk mening socialister, dessutom utvecklades de snabbt till en hård diktatur under en ledande grupp i partiet, och snart helt under Hafez Assad. Det är självklart att det var en plikt för kommunister att stödja Syrien mot eventuella imperialistiska angrepp, liksom flera av reformerna var progressiva, även om de utfördes på ett alltigenom byråkratiskt sätt. Däremot vore det ett brott mot kommunismens grundläggande principer att ge regimen det minsta politiska stöd eller uttrycka något förtroende för den. Det var uppenbart att diktaturen skulle behöva störtas för att upprätta ett styre av och för de arbetande massorna. Syriens kommunistparti gick dock i en helt annan riktning, och fortsatte, under ledning av sina läromästare i Kreml, sina långtgående revideringar av allt vad marxism heter. Bakdash, fortfarande oomstridd ledare för partiet, fortsatte att sprida absurda illusioner om de ledande sociala och politiska krafterna i Syrien. – Vi är inte den enda nationella krafter som kämpar för socialismen, förklarade han, och fortsatte med att påstå att i länder som Algeriet, Egypten, Ghana och Burma hade långtgående ekonomiska och sociala förändringar gjorts, som skulle kunna leda till socialismen. Detta skulle kunna vara vägen för Syrien: en allians av alla progressiva krafter, inklusive den progressiva delen av den nationella borgarklassen som helt utan någon proletär diktatur ledde landet till socialismen. Rollen som återstod för kommunistpartiet i det schemat var inte mycket annat än att verka som en påtryckningsgrupp till stöd för de påstått progressiva krafterna – ett begrepp som dessutom var så vagt att det möjliggjorde vilka svängar som helst, och som snart skulle leda partiet till att inte ens kunna se skillnad mellan progressiva och reaktionära, arbetarfientliga krafter. Detta innehåller inte ett spår av leninism eller marxism, men blev de ”principer” som snart gjorde ”kommunist”partiet till ett simpelt bihang, ett användbart vänsterskynke för en blodig diktatur.

Ett viktigt steg i konsolideringen av Assads familjediktatur var kuppen 1966 som störtade regeringen under general Amin al-Hafez och Baathpartiets gamla ledning under Michel Aflaq och Salah Bitar till förmån för Saleh Jadid och Hafez al-Assad – och där Assad den äldre fyra år senare skulle framträda som oomstridd ledare. Den nya regimen erbjöd en medlem i kommunistpartiet, Samih ‘Attiyah, en plats i regeringen, vilket gjorde partiet ännu mera entusiastiskt till Syriens härskare. På Syriens Kommunistiska Partis tredje kongress 1969 – den första på 25 år, och den första sedan partiets delades upp i en syrisk och en libanesisk del – beslutades det att Syrien hade inträtt i stadiet av att bygga socialismen. Med en sådan analys återstod inte så mycket annat än att vara en entusiastisk hejaklack för Assad, kanske med en dekorativ minister, samt att komma med lite ofarlig vänsterkritik ibland, inom ramarna för vad diktaturen kan acceptera och utan att utmana den. Eller snarare: underdånighet i kombination med lite vag kritik från vänster, som ger diktaturen en användbar vänsterfasad när den så vill.

”Kommunister” som diktaturens trogna hjälpredor
Det syriska kommunistpartiets utveckling efter detta blev den logiska utifrån den grunden. De inträdde i den Nationella fronten, vars funktion har varit föga mer än att ge intrycket av att Assad står i spetsen för en bred koalition och tillåter opposition. Allt sedan dess har de hjälpt ”vänster”människor – företrädesvis stalinister av olika slag – att skönmåla Assads hårda och alltmer korrupta diktatur. De har ibland påtalat regimens ”misstag”, samtidigt som de har påstått att den är progressiv eller rent av, under diktaturens tidigare år, bygger socialismen. Detta i en hård diktatur, en av världens effektivaste polisstater, där all verklig opposition slagits ner, oppositionella torteras och som byggt på en långtgående personkult av ”ledaren”. Dessutom har de progressiva reformer som trots allt gjordes för flera årtionden sedan alltmer omintetgjorts genom omfattande privatiseringar under senare år, där de styrande kunnat berika sig rejält på arbetarnas och böndernas bekostnad. Assadregimen är en arbetarfientlig diktatur, och den enda möjliga vägen framåt för Syriens arbetande massor är att störta den – inte att smickra den och hoppas att den går åt rätt håll.

Skönmålningen av Assads blodiga diktatur är en fullständig lögn, oavsett om dem som sprider den bara är skolade till att tro på dem och inte förstår bättre. Trots den dekorativa Nationella fronten så har familjediktaturen inte sedan 1970 tillåtit någon verklig opposition, och de har varit mer än beredda att fängsla, tortera, mörda och terrorbomba alla hot. Oavsett hur mycket exempelvis Proletären undgår att se det finns det ett överflöd av vittnesmål från människor som fängslats och torterats för minsta opposition. 1973 splittrades kommunistpartiet, då oppositionen under Riyadh al-Turk uteslöts. Ledningen för det nya partiet hade också skolats in i opportunism gentemot Syriens påstått progressiva krafter, men var betydligt mera kritisk mot Assadregimen och började ställa sig allt tydligare i direkt motsättning till den. Detta innebar att det nya partiet utsattes för hård repression, med fängslanden, tortyr och landsflykt. Samma sak skedde med Kommunistiska aktionspartiet som bildades på 80-talet och vägrade stödja regimen. Bara en lydig ”opposition” tillåts, och där har det officiella kommunistpartiet föga att frukta. Det visserligen har de ibland misshagat regimen och fått en smäll på fingrarna, men de har fortsatt att smickra och hylla diktaturen och dess påstådda ”revolution”. Likt andra sorters knähundar har de tillåtits gläfsa ibland och kritisera regimens ”misstag” i försiktiga ordalag: exempelvis kritiserade de senare års omfattande privatiseringar, som tillåtit de styrande att ytterligare berika sig på arbetarnas och böndernas bekostnad, som ett ”misstag”.

När Assadvänner talar emot utländsk inblandning i Syrien menar de: bara diktaturen ska få militärt stöd

När Assadvänner talar emot utländsk inblandning i Syrien menar de: bara diktaturen ska få militärt stöd

Assadregimens falska ”antiimperialism”
En av Assads ”kritiska” hejaklacks främsta argument är att Syriens regim är antiimperialistisk. Om man skrapar lite på deras illusioner återstår dock inte mycket av detta. Diktaturen har aldrig tillhört någon av USA:s favoriter, och för KP:s barnsliga version av ”antiimperialism” kan detta räcka långt. Assaddynastin har också alltid haft en hård linje gentemot Israel – verbalt. Praktiskt har de gjort mycket lite. Hejaklacken brukade hävda som ett för dem viktigt argument att Israel stödde upproret mot Assad. Detta var dock från början nonsens, som så mycket i deras ”analys”. Israel gillar givetvis inte Assad – men far och son har ändå varit en trygg fiende som har hållit fronten lugn sedan 1973. Ett vanligt slagord mot de trupper som mejade ned demonstranter efter mars 2011 var just uppmaningen att de skulle använda vapnen för att återta Golanhöjderna istället för att skjuta på det syriska folket. Det reaktionära inflytande som regimen utövade i regionen visades med all tydlighet när syriska trupper intervenerade i inbördeskriget i Libanon 1976 – för att stödja de reaktionära kristna maroniterna och hindra att en koalition av vänstergrupper, palestinier vann. Något som diktaturens tama ”kommunist”parti ställde sig bakom. Regimens uppvisade sedan sin fullständigt principlösa inställning till imperialismen i USA:s angrepp på Irak 1991 då Assad den äldre ställde sig på imperialismens sida. Det räcker med dessa exempel för att visa att Syrien under Assads styre alltid har varit en reaktionär makt, som inte är antiimperialistisk annat än om diktaturens egen makt hotas. Om Syrien skulle ha utsatts för en verklig imperialistisk invasion skulle landet, även under en reaktionär regim ha kunnat spela en objektivt antiimperialistisk roll, och det skulle ha varit en plikt för kommunister att förespråka nederlag för de imperialistiska trupperna. Hur mycket KP fantiserade om detta så stod det dock aldrig på dagordningen, åtminstone inte efter att motståndet i Afghanistan och Irak tvingat USA att överge alla planer på ytterligare invasioner i Irakstil. Det är bara de syriska arbetarna och fattiga bönderna som skulle kunna bli en verklig antiimperialistisk kraft, och för detta är det nödvändigt att störta Assads korrupta diktatur.

Assads falska försvar av sekularismen
Ett annat påstående från hejaklacken som om än kritiskt (enligt egen utsago) ställer sig på Assads sida är att han försvarar sekularismen. Det stämmer att Syrien har varit relativt sekulärt – även om den aldrig har varit så sekulärt som regimens anhängare har gjort gällande. Givetvis måste alla inslag av sekularism försvaras mot det islamistiska hotet, men under inbördeskriget har det blivit allt tydligare att Assad underblåser sekterismen. Det finns inget speciellt överraskande i detta: jihadismen är den idealiska fienden för Assad, vilket tydligt har visats av att de internationella kritiken mot regimen har mildrats avsevärt sedan IS/Daesh steg fram på allvar. De som har stora och naiva illusioner om Assad och som tror att det är ideal som sekularism han försvarar kommer säkerligen att börja skrika om ”konspirationsteorier”, medan vi som fortfarande är kapabla till materialistiska analyser kan konstatera att den brutala diktaturen är beredd att underblåsa sekterism om det behövs för att upprätthålla det den verkligen försvarar: sin makt och sina privilegier. Diktaturen vilar dessutom alltmer direkt på sekteristisk grund, då den sedan en tid tillbaka är helt beroende av fundamentalistiska shiitiska krafter, som Irans militära stöd inklusive soldater, Hizbollah och shiamiliser. Den anti-sunnitiska sekterismen ger givetvis – återigen oavsett hur mycket Proletären blundar för detta – den sunnitiska sekterismen luft under vingarna. IS/Daesh och al Nusra-fronten skulle aldrig ha kunnat få så stort stöd från sunnigrupper om inte shiafundamentalismen växande styrka och inflytande hade framstått som ett sådant akut hot. En seger för Assad innebär också en seger för islamismen, som inte blir mindre islamistisk och reaktionär för att den är fiende till IS/Daesh och Nusrafronten. En mer utförlig artikel i frågan finns här.

Syriens ”kommunist”parti – diktaturens trogna knähundar
Syriens kommunistparti/partier har i över 45 år varit diktaturens små knähundar. Likt vanliga knähundar tillåts de gläfsa ibland med lite kritik från vänster, men de har aldrig utgjort något hot mot regimen. Detta har helt enkelt inte varit deras syfte. I själva verket har de hela tiden spelat en nyttig roll för diktaturen, genom att tillsammans med resten av en Nationella fronten skapa en illusion av att en verklig opposition tillåts, och att dra in subjektiva socialister till att stödja regimen istället för att organisera sig emot den.

Den politiken grundlades tidigt när partiet, under Stalins ledning, anammade en grovt opportunistisk hållning gentemot Syriens borgerliga krafter, som de uppfattade som patrioter och progressiva. Under åren som följde utvecklade de en helt okritisk hållning till dessa, och helt verklighetsfrånvända och idealistiska illusioner om att de skulle leda landet framåt – rent av till socialismen. I det schemat fanns det helt enkelt inget behov av ett revolutionärt parti som organiserade arbetarklassen för att ta makten. Syriens ”progressiva” krafter skulle ju kunna leda landet mot socialismen, så allt som behövdes var vänliga påtryckningar från vänster. Det var från den utgångspunkten helt naturligt att partiet blev ett bihang till Assads familjediktatur.

Vid en direkt imperialistisk attack hade det givetvis varit en plikt att stödja Syriens försvar, men för kommunister är det nödvändigt att göra detta utan något förtroende för borgerliga och byråkratiska krafter. Även om ett militärt samarbete är möjligt under en imperialistisk invasion förblir de arbetarklassens fiender. Likaså måste man vara för progressiva reformer som nationaliseringar och jordreform – men kommunister måste kämpa för att driva dem längre och framför allt för att mobilisera arbetare och bönder för genomföra dem efter deras intressen, och inte efter härskarnas. Snart var det dock slut på alla progressiva reformer. Istället framträdde en allt effektivare diktatur, byggd på en personkult av härskaren i stor stil, som alltmer har omintetgjort reformerna genom omfattande privatiseringar. Samtidigt har diktaturen blivit alltmer korrupt, där makthavare har kunnat samla på sig absurda rikedomar – med Bashar Assads kusin Rami Makhlouf som främsta exempel – samtidigt som fattigdomen har ökat. Att detta är en reaktionär, arbetarfientlig diktatur som måste störtas borde vara uppenbart för varje verklig socialist. Någon sådan inriktning har dock inte Syriens kommunistparti haft. De har kritiserat vissa aspekter av regimens politik, som att säga att privatiseringarna var ett stort ”misstag” (snarare än en reaktionär diktaturs reaktionära politik), men har fortsatt att stödja den. Genom detta har de förhindrat framväxten av varje verklig opposition.

Den förmodligen bästa boken om upproret i Syrien

Den förmodligen bästa boken om upproret i Syrien

Upproret 2011 visade vidden av kommunistpartiets reaktionära roll
Vidden av detta blev tydligt när protesterna började i mars 2011. Det finns ingen brist på dokumentation, och det är uppenbart att det var en bred och folklig mobilisering under paroller om frihet och demokrati. Rörelsen var också till övervägande del fredlig. Regimens hejaklack fortsätter att upprepa lögnerna om att det var oppositionen som drev fram det blodiga inbördeskriget. Det är visserligen absurt att som revolutionär moralisera över saken. Självklart hade Syriens arbetande massor varje rätt att störta diktaturen med vapen, och alla som likställer oppositionens påstådda våld med regimens ombedes härmed sluta kalla sig marxister. Dock var det inte så det gick till. Visst fanns det demonstranter som från början var beredda att ta till våld, vilket är helt förståeligt – men den helt övervägande delen försökte in i det längsta hålla fast vid fredliga metoder. Assad visade en helt annat beredskap till dödligt våld. Det var diktaturen som drev fram slakten, och som har stått för den allra största delen av dödandet. Om oppositionen förtjänar någon kritik i frågan är det att den var för långsam att ta till vapen, även om detta också var förståeligt under omständigheterna.

Förutom att förneka att det fanns något folkligt uppror och sprida lögner om att det var utländska agenter som låg bakom det hela, har Assad gjort sitt bästa för att utmåla oppositionen som fundamentalistiskt islamistiskt. Han har även spelat en stor roll i att ge jihadisterna en sådan framträdande plats. Hejaklacken avfärdar detta som en simpel konspirationsteori, men det är i själva verket en helt naturlig politik för en diktatur som är beredd att med alla medel försvara sitt styre. Assad vill inte ha någon demokratisk opposition, han vill mycket hellre kunna framställa sig som det enda alternativet till galna jihadister. Därför gjorde den statliga propagandan sitt yttersta för att utmåla oppositionen som islamister, därför frisläpptes vid upprorets inledning närmare 1500 islamistiska fångar, som sedan kom att spela en viktig roll i de jihadistiska gruppernas framväxt. Det var inte bara islamister som släpptes i den amnestin, men de var uppenbart mycket överrepresenterade. Detta rimmar synnerligen illa med att verkligen mest frukta islamisterna. Däremot var det en strålande idé om planen är att skapa ett jihadistiskt monster

I flera muslimska länder har hård repression, speciellt från regimer som utger sig för att vara progressiva och sekulära, bidragit till framväxten av en reaktionär islamistisk rörelse. I shahens Iran fanns det ett utrymme för opposition inom moskéerna som åtminstone var större än för vänstern, vilket ökade mullornas trovärdighet som motståndskraft. Efter 25 år av shahens tortyrhålor var de fundamentalistiska krafterna betydligt starkare och mer reaktionära än de varit förut. När revolutionen bröt ut visade sig en stor del av vänstern dessutom vara helt värdelös och bidrog genom sitt stöd för Khomeini – som ”antiimperialist”, som den naturliga ledaren för revolutionen i det rådande stadiet etc. – starkt till att han kunde konsolidera sin blodiga islamistiska diktatur. På samma sätt har Syriens ”kommunist”parti varit ett verkningsfullt hinder för en verklig revolutionär rörelse. Människor som revolterar mot den hårda och alltmer korrupta diktaturen sluter sig knappast till en av dess stöttepelare, vilket lämnade fältet öppet för islamistiska, borgerliga och liberala krafter att dominera. När protesterna och upproret bröt ut 2011 spelade de syriska ”kommunisterna” en rakt igenom kontrarevolutionär roll. Hur mycket Assadregimens och dess språkrör – ”kritiska” eller inte – inom både det syriska och utländska ”kommunistiska” organisationer (med KP som det främsta exemplet i Sverige) än förnekade är det helt uppenbart att det var en stor och bred folklig mobilisering, både under de inledande demonstrationerna och i organiseringen av lokala kommittéer . För ett verkligt kommunistiskt parti hade det varit självklart att ställa sig i spetsen för den rörelsen och kämpa för en revolutionär seger i strid med både den korrupta diktaturen och reaktionära islamister. Genom att fortsätta upprepa regimens lögner istället för att göra sitt yttersta för att ställa sig i ledningen för upproret – gav de islamisterna ett ökat inflytande på en silverbricka. Assads förtryck och terrorbombningar av civila, liksom den allt större roll som reaktionära fundamentalistiska shiakrafter som Iran, Hizbollah och mer eller mindre fascistiska shiamiliser har gett jihadisterna rejält med luft under vingarna. De har kunnat framställa sig som alternativet till den blodiga och korrupta diktaturen, till både USA:s och Rysslands bombningar samt som det enda försvaret för sunnimuslimerna mot det allt starkare shiaförtrycket, samtidigt som Assad har fått ett ökat internationellt stöd genom att framställa sig som det enda alternativet till jihadisterna. I detta har ”kommunist”partiet helt och hållet spelat en understödjande och därmed reaktionär och kontrarevolutionär roll. Om den blodiga diktaturen till slut skulle lyckas slå ned oppositionen och befästa sitt styre – även om Assad eller en eventuell efterträdare knappast kommer att kunna styra om de går emot Iran och Ryssland, utan vilkas massiva hjälp regimen hade varit ett minne blott – kommer ”kommunist”partiets roll i grunden att vara detsamma: små eländiga hjälpredor åt en blodig, korrupt och arbetarfientlig diktatur. Arbetarklassen har ingen som helst nytta av sådana ”kommunister” – de enda som har det är arbetarklassens fiender.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *