Motståndsforum 18-19 mars: vilken väg för vänstersamarbetet?

motståndsforum 2016

18-19 mars organiserar Rött forum ett Motståndsforum på ABF-huset i Stockholm. Vi hade allvarlig kritik mot forumet i januari förra året, som ni kan läsa här och här. Det utannonserades som ett rådslag om vänsterns framtid, men problemet var att det var just det som det inte var – det var snarare en samling möten om väldigt grundläggande vänsterfrågor, möten som inte gav utrymme åt någon egentlig gemensam diskussion. Upplägget i år ser bättre ut, och alla organisationer som har deltagit i förberedelserna, vilket i år även Arbetarmakt har gjort, verkar överens om att det ska göras annorlunda än 2015. Detta innebär dock givetvis inte att vi alla är överens om vad som bör göras.

Ett grundläggande problem med de vänstersamarbeten som har varit under senare år är att de i stort har begränsats till protester och opinionsbildning. Givetvis är protester och opinionsbildning nödvändiga, och i många situationer är de det självklara första steget. Dock har det sällan funnits så mycket taktiska perspektiv utöver att arrangera en demonstration till, en flygbladsutdelning till, ett upprop med så många undertecknare som möjligt till. Dessa saker är nödvändiga, men en rörelse som inte går utöver detta kommer att ebba ut. Eventuellt drivs den vidare av eldsjälar, men massuppslutningen försvinner ganska snabbt. Vi har svårt att minnas något exempel som motsäger detta.

Ett tydligt exempelvis är Septemberalliansen, det vänstersamarbete under 2000-talet som förmodligen har haft den största potentialen. Från och med 2007, ett år efter Alliansregeringens tillträde, organiserade Septemberalliansen en demonstration på dagen för Riksdagens öppnande. Första året, 2007, mobiliserades omkring 5000 demonstranter i Stockholm, och det fackliga stödet var betydande. Merparten av vänstern till vänster om Vänsterpartiet deltog – flera vänsterpartister deltog aktivt, och någon partiförening ställde sig bakom, men inte partiet i sig, som väntat. Delar av den autonoma vänstern medverkade i organiseringen (även om SAC uppvisade sin vanliga sekterism så fort de riskerar att komma i kontakt med politiska organisationer och partier – vem behöver ett brett och ganska radikalt samarbete när man kan nöja sig med att säga fy åt partier?). Dock gick Septemberalliansen inte utöver de vanliga protesterna, och dessutom hölls inte trycket uppe, utan under några månader under vintern gjordes i stort sett ingenting. Följande års uppföljningar blev aldrig lika stora, utan istället allt mindre för varje gång tills Septemberalliansen upphörde. 2010 har nämnts som ett undantag, men de tusentals som kom den gången berodde i stort sett till ingen del på Septemberalliansens dragningskraft utan helt på den spontana rörelse som väcktes av att SD kom in i riksdagen och att Alliansen åter vann valet.

Ett ännu tydligare exempel, om vi går utanför Sverige, är European Social Forums, som krönte vågen av stora antikapitalistiska mobiliseringar efter Seattle 1999, och fortsatte med Prag 2000, Göteborg 2001 och Genua 2001 med flera. De första forumen, Florens 2002, Paris 2003 och London 2004 var massiva tillställningar, med tiotusentals deltagare i möten, seminarier och demonstrationer. Den radikala potentialen var stor. Som en av få röster inom den organiserade vänstern – även om stödet var betydande bland deltagarna i stort, hävdade Arbetarmakt och vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, att forumen måste fokusera på att organisera, samordna och mobilisera till faktiskt kamp, och inte bara vara föreläsningar och diskussionsmöten om allt möjligt. Forumen var dock i praktiken ganska byråkratiskt styrda, i avsaknad av några demokratiska strukturer där massan av deltagare kunde göra sin röst hörd. Det går givetvis inte att avgöra vad forumen kunde ha blivit om de hade samlats kring en inriktning på radikal kamp, och en betydande mängd möten med tråkiga byråkrater inte hade blivit av alls, men på ett slående sätt bekräftades våra farhågor om att de skulle förlora sin betydelse och dragningskraft om allt som hände var ett stort antal möten. Det sista ESF hölls i Istanbul 2010. På den stora demonstrationen fick radikala budskap och banderoller stort gensvar av åskådare och förbipasserande. Dessa stämningar till trots var ESF en ganska liten samling, som nästan inte drog några deltagare alls från Istanbul. Givetvis hade stämningarna och de objektiva förutsättningarna i Europa förändrats under det gångna årtiondet, men ESF i Istanbul blev ändå ett sorgligt kvitto på i vilken grad forumen hade gjort sig irrelevanta.

Podemos, Syriza och tendensfriheten
Framgångarna för Podemos och Syriza (som dock med viss försening slutade nämnas som ett entydigt bra exempel efter ledningens platta fall inför trojkan) har skapat stor entusiasm. Detta är förstås självklart, men mindre självklart är lärdomarna vi drar av det. Inte förvånande, med tanke på tidigare ställningstaganden och analyser, har många ensidigt hyllat de mångfacetterade rörelsernas styrka, och mångfalden av perspektiv som anledningen till de stora framgångarna – något som känns igen från det tidiga 00-talets stora antikapitalistiska mobiliseringar och de sociala forumen, men nu med fokus på partier. ”Mosaikvänster” har hos vissa har blivit lite av ett mantra, ett positivt laddat ord som verkar kunna användas istället för politiska perspektiv. Men frågan kvarstår vad denna ”mosaik”vänster ska göra. Det är givetvis utmärkt om så breda skikt som möjligt organiseras i gemensam kamp och kring vänsterståndpunkter, men oavsett hur mycket mosaik det blir återstår uppgiften att samla den kring mål och metoder. Syriza som ett tag var mångas favoritförebilder är ett belysande exempel. Deras tillväxt och valsegrar var i många avseenden en imponerande prestation, men allt som uppnåtts kastades bort av den reformistiska ledningen, och de positiva erfarenheterna vägdes upp av den stora demoralisering som oundvikligen följde på sveket. För dem som i olika grad hade illusioner kom det som en chock, men vi anser inte att det fanns någon anledning att bli tagen på sängen. Hur total kapitulationen blev så snabbt var förvisso lite överraskande, men i grunden var ett platt fall att vänta av en sådan reformistisk ledning. Om någon erfarenhet ska dras är det att en mosaikvänster som inte medvetet bekämpar reformistiska och kompromissvilliga ledarskap, oavsett vilka valframgångar de verkar ge för stunden, är dömda att misslyckas. Man kan lära sig och inspireras av saker Syriza och rörelsen som bar fram partiet gjorde, men i huvudsak innebär Syriza ett negativt exempel, en demonstration av hur det inte ska göras. Vi kan samarbeta med eller under vissa omständigheter ingå i organisationer som leds av personer som Tsipras, men utan en medveten inriktning på att avlägsna och ersätta den ledningen – även om det givetvis inte måste vara huvudparollen i en given situation – kommer vi att gå mot nederlag.

Ett mål som tycks trona över allt annat är tendensfrihet. Det pågår nu en viss rörelse inom V för att införa tendensfrihet, som helt fokuserar just på tendensfriheten och ingenting annat. Arbetarmakt är helt för tendensfriheten, det är en viktig princip i revolutionära partier, och vänsterpartister som är trötta på det byråkratiska styret av sitt parti bör absolut kämpa för den. Dock är det bara en sida av saken. Tendensfrihet i sig gör inte ett parti radikalt eller en viktig faktor i kampen. Det underlättar en kamp om vilken politik, vilken strategi och taktik ett parti ska ha, men utan en revolutionär politik, taktik och strategi kommer ett parti inte att bli det kampparti för förändring vi behöver, och utan en medveten kamp om vilken linje ett parti ska föra kommer detta inte att uppnås. Vi uppmanar radikala vänsterpartister att stödja kravet på tendensfrihet just för att lättare kunna ta striden för att göra V kampparti, till skillnad från det reformistiska parti med främsta inriktning att bli accepterad av S-ledningen som det är idag. Detta skulle kräva en kamp mot V:s ledning. Utan en kamp för en helt annan politik och andra metoder, liksom mot dem som är hinder för denna kamp kommer tendensfrihet kanske att göra V till ett mer behagligt parti att befinna sig i, men den kommer inte att skapa ett kampparti. Sjöstedt och Etzler kan knappast förväntas vara mera pålitliga än Tsipras, utan kommer att vara ett hinder för varje verklig kamp. Att försöka att övertyga dem om att de inte har något att frukta av tendensfrihet, och att argumentera för den utan att nämna att V-ledningen måste bort om V ska ha några chanser att bli ett verkligt kämpande parti är att bedra både sig själv och andra.

Motståndsforum 2016
Motståndsforum 2016 kommer sannolikt att bli ett steg framåt jämfört med Rött forum 2015, men hur stort det steget bli och hur det utvecklar sig återstår att se. Arbetarmakt anser att den kommande inriktningen på Rött forum/Motståndsforum bör vara att dels diskutera vägen framåt, och dels att börja organisera verklig kamp i den riktningen. Diskussionen om vägen framåt bör innebära att klargöra viktiga politiska och taktiska skillnader. Grundläggande programmatiska frågor bör få en viktig plats på sikt, om det hela utvecklar sig, men i nuläget bör fokuset ligga på förhållningssätt till fackföreningarnas politik och dess ledningar, konkret inställning till konflikter, avtalsrörelser, kamp för höjda kvinnolöner, förhållningssätt till S och V:s ledningar, taktik i antifascistiska frågor, kamp för flyktingars rättigheter och för att integrera dem i arbetarrörelsen och vänstern, hur angrips SD bäst, viktiga internationella frågor samt i allmänhet hur den gemensamma kampen organiseras, vilken vänsterenhet som behövs och hur den skulle kunna utvecklas. Kan vi skapa ett forum och en inställning där vi kan samlas till gemensam kamp utan att dra oss för stundtals skarpa debatter om principer och taktik, som inriktar sig på att mobilisera medlemmar av V, S och fackföreningsaktivister, även om den kommer i konflikt med parti- och fackledningarna? Och hur går vi utöver att bara sprida en åsikt, exempelvis bort med vinster i välfärden, och även börjar agitera för och försöka mobilisera till verklig kamp mot privatiseringar, nedskärningar och nedläggningar? Inget som liknar Podemos står uppenbarligen på dagordningen inför helgens Motståndsforum, men det är frågor som dessa som behöver redas ut, och tas strid för. Ett första steg är motdemonstrationen mot den rasistiska Folkets demonstration på lördagen, som utrymme har getts för att gå till under forumet. Det har på sistone saknats en samlande kraft för antifascistiska mobiliseringar, som kan kombinera det motståndet med politiska radikala och socialistiska svar på rasisterna, fascisterna och flyktingmotståndarna. Ett nätverk som har skapats av Allt åt Alla och till dem närstående har bildats, men har hittills haft en sekteristisk och exkluderande inställning till den partibyggande vänstern. En uppgift för Rött forum borde vara att skapa en sådan enande kraft, där dörren givetvis står öppen för de autonoma aktivisterna, men som jobbar utan en sådan sekteristisk inställning (som förhoppningsvis bara representerar en liten minoritet som just nu råkar vara ansvariga – vi vet att det finns många aktivister därifrån med en annan inställning). Arbetarmakt anser att det är en sådan inriktning som behövs för Motståndsforumet. Vi får se om några första steg kan tas under helgen.

Arbetarmakts Arbetsutskott

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *